Vet du om att du är vacker när du ler!

Jag studerar sällan hur jag själv ser ut när jag ler, men min bedömning av andra visar att människor är vackra när de ler. Jag vet inte om det är själva leendet som är vackert eller om det är leendets betydelse som är det vackra. Modeller, som ofta har stela blickar, kan nog vara vackra att se på, men den som ler med en levande glädje är det något speciellt med. Redan ett litet leende från en person gör att man känner sig sedd och uppmärksammad.

Nuförtiden finns det (och har kanske alltid funnits) många som är missnöjda med sig själva. Jag vet inte om det är vanligt med något sådant, som att ha komplex för sitt leende. I alla fall kan människor ha olika skäl för att inte le. Det jag skulle vilja påstå är att det inte är leendets utseende som är poängen, utan det man vill förmedla. Genom att le kan du glädja andra och bli inte överraskad ifall du själv blir glad! Jag har någon gång tänkt att jag vid dåligt humör borde sätta igång och le för mig själv. Fastän jag inte ännu har hunnit prova taktiken kan jag mycket väl tro att jag skulle bli på bättre humör. Leenden föder goda tankar.

Jag har ett problem, som jag inte till 100% kan säga om stämmer eller inte, eftersom jag hittills ännu inte kan iaktta mig själv från andras ögon, och det problemet är att jag inte alltid orkar le. När jag på morgonen söker plats i bussen orkar jag ofta inte le. Jag tänker inte ens på att le. Trött, som jag är när jag kommer till skolan, orkar jag inte le. Trött, som jag är i skolbussen efter skoldagen, orkar jag inte le. Så känner jag det åtminstone ofta. Vad skulle krävas för att jag skulle uppmärksamma människor med ett leende? Inte mycket. Hur mycket mer skulle jag inte kunna glädja andra och mig själv genom att le? Så nästa gång jag sitter där orörlig och har dåligt samvete för att jag ser så trött ut, så skall jag inte tveka att le. Det kan betyda något för någon annan, och kanske jag själv blir piggare av det.

Till sist vill jag för rolighetens skull dela med mig av en dikt skriven av Carl G Krokfors och publicerad i ÖB den 23 augusti 2006. Dikten heter ”Din blick”.

Ditt leende.
Du.

Jag måste erkänna att ifall det skulle vara så enkelt att skriva dikter, som det här verkar, så skulle jag också skriva dikter. Det här var nog en rolig dikt, men ändå ska vi inte underskatta den. Kanske har den något att säga. Var och en får dra sina egna slutsatser från den.

Grattis pappa!

Idag är det din dag, kära pappa! Du fyller 50 år.

Vi väckte dig på morgonen klockan sju för att fira dig med lite presenter, samt cocis och kex. Vi som uppvaktade dig denna tidiga morgon var din fru, din flicka och din pojke. Din andra (egentligen är hon den första) flicka är just nu i Vasa, och henne fick du träffa senare på dagen. Du har nått en ärefylld ålder och mycket har du hunnit med i ditt liv. Du har blivit uppfostrad av min farmor och farfar, du har bråkat med, men älskat dina två syskon. Du blev kär i min mamma och hade lyckan att få gifta dig med henne, samtidigt som hon hade lyckan att få gifta sig med dig. Foton har tagits från era liv och fina bilder från bröllopet och ert liv tillsammans finns kvar som härliga ögonstenar. Ni fick tre barn, där alla barn kom med fem års mellanrum. Den mittersta i barnaskaran är jag, och jag har haft lyckan att fått komma till världen via denna familj. Du och din fru hade den ansvarsfyllda uppgiften att uppfostra oss barn, men jag kan säga att ni ofta har lyckats bra! Jag älskar att tillhöra denna familj och jag är tacksam, pappa, för allt du gjort för mig. Du har alltid funnits i min närhet och du har velat visa mig världen. Du skojar med mig och gläder mig ofta. Förlåt att jag inte alltid är så bra på att visa min uppskattning till dig, jag glömmer ofta bort mig i min egen värld. Tack för att du är min pappa och tack för att du älskar mig! Utan dig skulle jag inte finnas. Nu fortsätter ditt liv, som den alltid varit, och trots dina 5o år fyllda kommer du att få många fina upplevelser ännu. Din tro på Jesus ger dig styrka och hopp på ett evigt hem.

Grattis pappa på din dag! Du har nu 50 år i bagaget! Glädje och sorg har du upplevt, men glädjen och tron har du kvar!

Mitt fina veckoslut

Två år i rad har vi tillsammans med blåsorkestern farit på korta resor till Stockholm. Resorna har varit en eller två nätter långa och vi har spelat i t.ex. Finska kyrkan i Stockholm. Denna år frågade vår dirigent igen om vi ville fara och vart vi ville fara. Jag, som tycker om Helsingfors och från några år tillbaka känner människor från Markus församling, gav förslaget att vi skulle styra kosan till vår egen huvudstad. Nästan genast slogs det fast att det var dit vi skulle åka och vår dirigent ringde upp Markus församlings kantor. Jag var överlycklig och jag hoppades att resan skulle bli bra.

Denna helg var då tiden för resan. Eftersom bussen inte var full hade jag förmånen att ta med Johi, Netti, Melinda och Sofia. Under bussresan till Helsingfors var vår egen verksamhet inte så stor. Vi satt mest och lyssnade på musik och talade mest ytligt. När vi kom fram möttes vi genast av Tommy och Otto som tjutsade oss till Itäkeskus där vi efter en stund mötte Hanna och hennes bröder. Det var roligt för mig att vara tillbaka till bekanta ställen och jag kunde säga till mina vänner att "Här har jag varit" och "där har jag varit". Det är kanske inte så intressant för andra, men det är i alla fall intressant för mig. :P Vid Itäkeskus åt vi på Hesburger och gick sedan och "shoppa", dvs. vi gick runt och var inte intresserade av att gå in i butikerna. Det var roligt att för en gångs skull ha så många vänner med till Helsingfors och att de fick träffa Hanna med gänget. Det händer sällan och det är jag ledsen över. Nu hade vi i alla fall chans att umgås under några timmar, för fastän vår tid på stan bara var 2½h så kom några ännu med till Sibbo där vi hade någon form av musikkväll i kyrkan.

På kvällen for vi till en lägergård där vår buss övernattade. Jag sov i ett häftigt rum tillsammans med 7 andra flickor. För att de andra rummen skulle få sova fick vi vara ganska tysta, men det var bra för det ledde till att jag, Melinda, Netti o Johi hade en tyst diskussion om tron, nådegåvor, Guds närhet och allt möjligt. Diskussionen gav mycket och jag kunde fara till sömns med en längtan att få känna Jesus och Hans gåvor bättre. Jag hade förhoppningar om en likadan diskussion nästa dag i bussen, och jag blev inte besviken. Men så långt i berättelsen om helgens händelser har jag ännu inte kommit.

Nästa morgon var det ganska tidig väckning, för mig betydde det kl.7. Efter morgonmål körde vi mot Månsas och jag hade glädjen att se att två vägar vi körde på var bekanta för mig från förut. Vi körde om Helsinki Fashion House, som jag kört om "några" gånger förut. Någon minut efter det körde vi om Åggelby gamla kyrka, som vi ofta inte brukar köra om utan istället stanna vid. Några gånger under resan till Månsas verkade det som att vi inte skulle hitta. Ändå kom vi fram dit i tid och vi satte i gång och öva för sångerna vi skulle spela (eller sjunga) under gudstjänsten. När vi övat färdigt började kyrkobesökare droppa in i den ganska moderna kyrkan. Många vänner och bekanta fick jag se och hälsa på. Det var roligt att tillsammans med Österbottningar besöka mina bekanta i Helsingfors. Jag fick se många härliga människor, och jag tänker inte nämna några namn för då kommer jag säkert att glömma bort en del. Efter gudstjänsten, som jag nu i efterhand till min förvåning hörde att tog 1h 45min, fick vi äta mat i ett annat rum i kyrkobyggnaden. Mätta och belåtna efter vad vi fått uppleva skulle vi nu börja köra hemåt. Trodde vi.

Bussens akku hade av någon anledning tagit slut och Perret försökte med sin stora bil få liv i vår buss. Jag höll inte reda på tiden, men åtminstone 2h fick vi vänta förrän vi kunde starta. Slutligen fick vi hjälp av en man som gav ström från sin långtradar-förarhytts (antagligen) akku (finns det något finare namn?). Jag måste här säga att jag inte kan något på bilar och ström, så jag vet inte så där helt hur det gick till. Vi ville förstås komma iväg så att vi kunde få en skön nattsömn innan nästa skoldag. Ändå hade vi det fint där på gräsmattan utanför Månsas kyrka och ingen klagade utan vi tog situationen som den kom. Så upplevde i alla fall jag det.

Som jag redan nämnde, så kom vi nog iväg. Hemresan var underbar för mig. Vi var fem flickor som hade ivriga diskussioner och samtalsämnen rörde sig om allt möjligt. Vi fick en sådan chans att tala, som vi aldrig hinner få i skolan. Vi kunde komma med synpunkter, kanske hjälpa varandra och lära känna varandra bättre. Det är sådant här som jag tycker om! Jag tror att alla av oss var glada att vi kom med på den här resan, för sinsemellan hade vi en underbar tid för umgänge.

Igårkväll gjorde jag en lista på saker som jag vill göra, både ensamt och tillsammans med vännerna. Vi har planerat att efter höstens studentskrivningar börja fara runt i Pedersöre prosteri och besöka olika församlingar och deras program. Några av orsakerna till varför vi skulle göra det är att:
* Vi skulle få se hur andra kyrkor fungerar, hur det predikas och hur allting organiseras.
* Vi skulle få se andra kristna människor och kanske t.o.m. få nya bekanta.
* Vi skulle få höra undervisning från olika församlingar och därmed ha en större grund för att bedöma vad som är bra och sämre undervisning.
* Vi skulle kunna hitta församlingar där vi trivs och tycker att läran och undervisningen är bra.

Jag önskar nu bara att vi efter studentskrivningarna tar tag i saken och verkligen gör det vi tänkt att vi skulle vilja göra.

Det var dagens skriverier för mig. Nu skall jag aktivera mig. Jag vet inte än riktigt vad jag ska aktivera mig för, men i alla fall skall jag stiga upp från stolen. Kanske aktiverar jag mig mot skolbussen så att jag får sova.

Låt Gud få verka i era liv!

...på väg...

Imorgon är jag på väg till Helsingfors. Vi åker med blåsorkestern för att spela i Sibbo och i Markus församling i Helsingfors. Resan blir ganska kort, den varar från lördagmorgon till söndagkväll. Människorna som kommer med, är däremot roliga att umgås med. Jag och Sofia, som också spelar i orkestern, fick förmånen att ta med några vänner från skolan. I Helsingfors kommer vi att träffa vänner, bl.a. Hanna. På kvällen blir det "konsert" i Sibbo, och nästa morgon ska vi medverka i gudstjänsten i Markus församling. Sedan får vi en matbit före vi reser hemåt igen.

Klockan är nu 23.oo och det är mindre än sju timmar förrän jag skall vakna. Det betyder att jag redan borde sova. Jag fick dock lust att komma på internet en varv (ni vet nog säkert hur det känns) och snart skall jag ta och packa färdigt vad jag kan. Jag kan här nog avslöja att mycket rena kläder har varit en resursbrist här hos mig ikväll, så vi får se hur det ordnar upp sig. Men alltid har man väl nå rena kläder i reserv. Det brukar nog fixa sig.

Titeln till dagens inlägg är både bildligt och konkret. Du har kanske läst bloggen om mina "var är jag?"-tankar som jag hade. De hemska känslorna tror jag nog är borta nu. Däremot har jag en annan fundering. Vart är jag på väg egentligen? Förutom till himlen förstås. Nåja, denna gång ska jag inte skriva mer om mina tankar. Kanske dehär tankarna också lugnar ner sig lite när jag är ännu mer insatt i studentläsningarna.

Många av er som läser ser jag imorgon! Ha d bra tills dess!
Och resten skall också ha det så väldigt bra!
Gud vare med er!

Mitt roliga släkte

(skrivet 15 augusti)

Jag vågar påstå att jag väldigt sällan talat om mitt släkte på min blogg. Jag har nog säkert berättat vissa saker om familjen, men nu ska jag berätta några historier om ganska nära släktingar.

Den första berättelsen är nästan sann, det enda jag inte är säker på är vilka djur det sist och slutligen handlade om.
Min farbror hade vid ung ålder ritat på hemmets väggar. Hans far kom då in och var sträng och sade ”Varför har du ritat en häst på väggen?”. Farbror sade då: ”Det är inte en häst, det är en ko.”

Min morbror hade varit olydig i skolan och fick stanna på kvarsittningen. Båda satt och tittade ut genom fönstret, och morbror satt bakom läraren. Morbror visade då i smyg tungan åt läraren. Morbror speglades dock genom fönstret och läraren såg vad morbror gjorde. Där blev det snabbt en snyting för morbror.

En lite nyare historia hände här i veckan. Farfar bor på något slags åldringshem, och han förklarade på morgonen till pappa att han hade drömt om ”nyypeerona” hela natten. De fick en liten stund senare höra av de som jobbade vid stället att farfar under natten hade gått omkring i sömnen och frågat efter nyypeerona. På morgonen var farfar snabb att få fara iväg eftersom de skulle hem till deras hemgård. Farfar visste nämligen att han där skulle få nyypeerona.

... ... ... ... ... ... ... ...

Hur kråtåt får det vara att skriva en liten sak som blogg? Nu ska jag förklara hur det står till med vår dator. I sommar har vi haft turen att ha syrrans nya dator hemma. Med den fungerade internet bra, i alla fall så bra det kan fungera med modem. I alla fall kunde jag njuta av internet och msn utan större komplikationer. Nu har syrran då farit iväg till studier med sin dator, så vi lämnade här hemma med vår gamla dator. Med en kombination av en gammal dator och modem kan ni kanske räkna ut att det inte lyckas så bra. Internet har en tendens att brytas av nu som då, och när man väl är inloggad så tar allting väldigt långsamt. Förut hade vi msn också på denna dator. Msn frågade hela tiden om man ville uppdatera, och det ville man ju. Men allting tog så länge så det gick aldrig att uppdatera. Nu är vår msn så ouppdaterad den kan bli, och man kan inte längre använda den. Man skulle kunna använda msn ifall man kunde uppdatera den. Inte heller hotmail verkar fungera bra på vår dator. Så ifall jag vill skriva en blogg hemifrån får jag skriva blogginlägget på word, och sedan skicka den till mitt mail från mammas mail. Sedan kan jag på en annan dator kopiera från mailet det jag skrivit till min blogg. Så så kan det se ut i min vardag när jag vill skriva blogg. Precis som det är nu.

(konstiga?) funderingar efter sommaren (14 augusti)

Dagen före skolan skulle börja och dagen efter att humlefestivalen tagit slut. Det är denna dag. Den här dagen kommer jag snart att ha glömt bort och jag kommer att ha svårt att minnas vad jag gjorde denna dag ifall jag kommer att försöka minnas. Ändå är det viktigt att jag lever denna dag. Tänk om jag skulle välja att sova bort dagen, jag skulle kunna missa mycket av Guds godhet. Idag skall jag lite ställa mig i ordning för läsårets första skoldag. Jag borde städa mitt ”skolskåp”, städa bort förra årets skolpapper så att jag får utrymme med nytt papper. I skrivandets stund kommer jag dessutom ihåg att jag snabbt måste köpa en nymapp till mig.

Ikväll kommer vi att ha övning med blåsorkestern inför vår Helsingforsresa. Då kommer jag att få träffa de andra som skall vara med och spela och vi kommer att få höra mer om programmet för vår korta men hoppeligen roliga resa.

Igår hade jag lite av den konstiga känsla som brukar dyka upp säkert varje sommar. Efter att sommarens program var slut och jag kom hem från humlefestivalen kändes det som om jag landat med en bums i en brunn eller något, och jag funderade på var jag är och var jag hör hemma. Känner ni igen denna känsla? Det är lite svårt att förklara den. Förut brukade jag få den känslan efter Pieksämäkilägret och jag trodde att jag var den enda som hade upplevt denna ganska dystra känsla. När jag senare diskuterat denna sak med Hanna har jag fått reda på att hon också brukar leva med samma känsla efter Pieksämäki. Kanske är vi ändå inte de enda som upplevt denna känsla. I år hade jag inte denna känsla efter Pieksämäki. Det kan bero på att förut var sommaren nästan slut efter lägret. (Iaf de huvudsakliga sommarprogrammen.) I år visste jag däremot att jag snart skulle få träffa dessa vänner från lägret snart igen och jag visste att vi skulle ordna program så att jag fick träffa Hanna snart igen. Efter lägret hade jag några dagar ledigt för att sedan umgås med Hanna i elva dagar. Först besökte jag henne och vi var bl.a. till bostadsmässan. Sen satte vi oss på tåget och hon kom till oss. Vi hittade på olika program, t.ex. var vi till simhallen, vi var och paddla och två gånger träffade vi andra ungdomar på nå form av grillkväll. Vi umgicks mycket med Johi och till helgen for vi tre sedan på humlefestivalen. Efter festivalen visste jag nu för första gången i sommar att det är länge tills jag nästa gång träffar Hanna och andra helsingforsbor. Som tur kommer jag nog att få se t.ex. Hanna om en vecka (på vår Helsingforsresa), men det blir nog väldigt kort, kort.

När jag kom hem från humle (och efter att jag varit på KU-samlingen vi därefter varit på i Kronoby) var jag lite förvånad att jag upplevde denna ”var är jag?” – känsla. Visserligen var känslan inte riktigt så stark som den emellanåt brukar vara, men jag trodde att jag inte alls skulle uppleva känslan i år när den inte kom efter Pieksämäki. Som tur börjar skolan redan imorgon, så troligtvis tynar känslan bort fortare än föregående år. Nu får jag snabbt ta itu med vardagen och återvända till rutinerna. Ifall jag bortser studentskrivningarna är jag faktiskt glad att skolan börjar. Just nu sitter jag hemma nästan helt utan planer för dagen, och jag skulle inte kunna leva på detta sätt nu mer än en dag. Så tacka vet jag skolan och vännerna där!

Den där ”var är jag?” – känslan, som jag talat om, tycks vara en känsla som kommer efter att man under en tid haft fullspikat program och sedan plötsligt sitter där utan något att göra. Den här sommaren har jag hela tiden haft nytt program i sikte och jag antar att det är därför denna känsla dyker upp först nu. Jag kan här säga att Hanna började räkna ut hur mycket tid vi spenderat tillsammans denna sommar. Jag räknade också idag ut samma sak och här är några resultat jag kom fram till. Mitt sommarlov bestod av 73 dagar. 36 av de dagarna har jag spenderat med Hanna.(Det blir i timmar lite mindre, men jag är inte så noggrann.) Det betyder att jag spenderat 49,3% av sommaren med Hanna. Om jag räknar under hur många dagar jag har sett och umgåtts med henne får jag ännu sätta till två dagar, när jag fick se henne i några timmar, och det blir då 52% av sommarlovets dagar. Kom då ihåg att vi bort 500km ifrån varandra och den snabbaste tågresan till Helsingfors tar fyra timmar. Jag vill tacka Hanna för denna tid och för att hon har velat spendera så mycket tid med mig. Denna tid har varit underbar för mig. Nu återgår vi till vardagen men vi får minnas denna sommar vi hade!

Ännu har jag inte kommit till det som jag från första början skulle skriva om. Det som ännu lite trycker mig är den här ”var är jag?” – känslan. Jag märker att känslan försvinner steg för steg. Denna gång har känslan i stort byggt på frågorna ”var hör jag hemma?” och ”var är jag hemma?”. När jag kom hem från humle kändes hela tillvaron så främmande (så som det brukar kännas efter Pieksämäki). När vi igår spelade med blåsorkestern vid KU-samlingen kändes det ganska starkt som ”här hör jag hemma och här vill jag vara”. Så blåsorkestern kan jag nämna som en sak där jag känner mig hemma. Fastän vardagen skulle kännas konstig så känner jag mig trygg när jag är med orkestern. Ändå känns det inte fullständigt att spela i orkestern. Familjen gör också min känsla lite bättre. Men inte heller familjen är hela mitt liv och min tillflykt. Redan några timmar efter att jag kom hem for syrran iväg för att studera, och då fick jag känna på detta att familjen inte kommer att vara mitt enda hem hela livet. Själv har jag varit väldigt lite hem i sommar och min familj har inte heller kunnat räkna med mig så mycket. Var ska jag då vara? Vem finns med mig hela tiden? Vännerna som jag har i vår kommun och i skolan finns där för mig. Men vad händer efter bara ett år när vi far och studera? Det finns också musik som får mig att känna mig ”hemma”. Ändå sviker musiken ibland och den känns inte alls bra, snarare kanske dyster.

Läget är ju så, vilket jag med erfarenhet vet om, att denna känsla snart försvinner. Ändå känns det hemskt just när man sitter inne i känslan. Jag brukar känna som att jag vet varken in eller ut på var jag befinner mig. Jag försöker söka svar på var jag helt hör hemma. Hur jag än försöker hittar jag inte det fullkomliga hemmet här på jorden. Det finns inget som varar för evigt. En sak som säkert skulle vara ganska fullkomligt vore det att hitta en man och gifta sig. Då skulle man alltid ha en person, med vilken man hörde hemma. Äktenskapet skulle säkert vara fullkomligt ifall man inte räknade med en liten sak: Döden. Tänk ifall mannen dog, då skulle nog tillvaron vara mycket svårare än nu, förutom sorgen skulle ”var är jag?” – känslan spräcka mitt huvud. Nuförtiden finns det också något så modernt som skilsmässa, som snart börjar låta som något fint och nödvändigt. Jag tycker verkligen synd om de som råkar ut för ohyran skilsmässa, för deras tillvaro bryts ju verkligen också ner.

Jag har också tänkt mig att man som förälder och maka säkert skulle känna som att ”detta är mitt hem och kommer så alltid att förbli”. Men vad händer sen när barnen plötsligt flyger ut ur huset? Då bryts också det som man kallat ”ens hem”. Så kommer jag någon gång att hitta mitt hem som överlever alla kriser och som inte dör ifrån mig? Kommer jag att känna mig hemma fastän jag skulle resa bort i världen? Världsligt skulle jag svara att det inte finns något hem som håller till 100%, inget varar för evigt. Och ifall jag skulle resa runt så är det enda man kan göra att vänja sig vid den nya tillvaron. Vid tillfällen som såna här tankar dyker upp får jag ändå känna förtröstan på att jag har ett hem, och det är Jesus. Att ha ett evigt hem är lite svårbegripligt när vi lever här på jorden och tänker på frågor som oroar. Ändå får jag lita på Jesus och jag behöver inte vänta tills jordelivets slut förrän jag får tala med Honom, Han som är mitt liv och mitt hem. Redan nu kan jag ge Honom alla mina bekymmer och jag vet att Han är med mig.

Ha en bra skolstart ni alla som börjar er skola nu!
Ha en bra sommar ni som ännu är lediga!
Ha det bra ni som befinner er någon annanstans!
Gud vare med er!

Spindelskräck

Igår tvättade jag mitt rums fönster, och jag fick erfara något negativt. Jag märkte nämligen att det faktiskt medför sig något dåligt ifall man, som jag, är rädd för spindlar. Jag var hela tiden rädd för dessa små, äckliga kryp och kunde inte ta det lugnt många sekunder. Jag tänkte då att fönstertvättande (inklusive putsning av fönsterkarmarna) kunde ta mycket fortare ifall jag inte brydde mig om spindlarna. Om jag inte var spindelrädd kunde jag putsa alla karmar utan att tänka, så det skulle verkligen gå fort. Jag började fundera vad jag skall göra för att glömma bort min spindelskräck. Jag har någon gång hört eller sett i tv hur någon blev av med sin spindelskräck genom att bli hypnotiserad. Nu är det så att jag varken skulle prova på hypnotisering för själva hypnotiseringens skull eller vilja vara med i ”försöket” där och måste pajja en spindel. (eller vad man nu kunde hamna och göra.)

Jag har i alla fall försökt tänka ut hur jag skall hindra att mina kommande barn får spindelskräck. Jag tänker under hela deras barndom tala fint om spindlar och säga att de är gulliga. Ifall de sedan ser en spindel så tänker jag säga att de kan döda den. Ifall de sen säger att JAG ska döda den, så tänker jag säga att ”spindlar är inte farliga, döde den du bara.”. Jag har tyvärr sedan via familjemedlemmar fått en aning om att min teori inte är 100-procentig. Barnen kanske börjar säga att spindlarna ju e så söta att vi inte får döda dem. Så vad ska jag då säga? Jag vill ju ha bort varenda spindel som vi ser från huset.

Om någon har en snabblektion i hur man övervinner sin spindelskräck så får ni gärna undervisa mig! Jag vet inte varifrån spindelskräcken kommer och varför den finns kvar i mig, det jag däremot vet är att det känns tryckande att ha skräcken. Spindlarna finns ju ändå så gott som överallt.

För att skriva om något helt annat än spindlar, (okej, det är inte HELT annat, för hon har nog också spindelskräck) så tänkte jag tipsa om syrrans blogg: www.bloggen.fi/pikku_myy.

Nu ska Sofie ha en intressant (längre-än-en-)vecka!

Gud vare med er!

Lägret är förbi, men minnen lever kvar

Jag märkte inatt kl.03.40 att jag ännu inte sov. Jag kunde inte säga exakt om jag hade sovit eller inte, men det jag visste, var att många tankar hade snurrat i mitt huvud. Det kunde ha varit drömmar, men jag tror faktiskt jag var vaken. Det hemska är bara att jag inte kan säga helt säker om jag var vaken eller inte. Mellan 01.15-04.00 var jag alltså i ett tillstånd där jag hade massor av tankar i mitt huvud, och de tankarna rullade på fastän jag nästan sov. Lyckligtvis lyckades jag somna när jag hängde sängtäcket över fönstret så att det blev mörkare.

Nåja, nu kommer jag till det intressanta ämnet, nämligen Pieksämäkilägret. Jag måste hinna skriva om lägret nu innan jag far ner på bostadsmässa, för annars kommer skrivandet aldrig att bli av.

Av någon konstig anledning kom lägret mycket snabbt på. Härligt var det dock att få fara på lägret igen, och denna gång hade jag och Hanna för första gången en uppgift på lägret. Vi två och några andra vänner var logementvärdar, så vi fick ställa oss till lägret en dag före alla andra. Det var roligt att se Hanna igen (efter att vi inte setts på en vecka :P ).

På flicklogementet skulle, förutom jag och Hanna, även två andra flickor vara värdar. Ena flickan var vi bekanta med från förut, och hon är dessutom min syssling. Andra flickan var för mig och Hanna helt obekant och det var roligt att få träffa och arbeta med denna nya, roliga flicka. Alla vi fyra trivdes bra tillsammans, och vi fick tillsammans uppleva både skratt och förargelse. Mest hade vi nog ändå roligt under tiden att vi fick flickorna och sova.

Nu har jag redan hunnit gå för långt fram i tiden, jag ville ännu nämna några saker om första dagen. Den dagen var skön, för vi var endast ca 70 på området, så allting var lugnt och skönt. Ingen kö till maten och vi kunde springa runt utan att störa människor. När jag och tre andra flickor kom till vårt logement hittade vi rummet där madrasserna bevarades. Ååh, vad det var skönt att hoppa upp på dem. Vi funderade redan ifall vi skulle sova på madrasshögarna första natten, men vi kom fram till att det skulle ta sjukt ifall vi föll ner därifrån. Vi räknade madrasserna och kom fram till att det skulle räcka några extra madrasser åt oss, så vi bar upp tre madrasser på var upp till vårt rum. Vi hade ett fint rum, med stora fönster så att man såg in i aulan, från några andra fönster såg man ut på logementets bakgård och ända till volleybollplanen. Rummet var stort med tanke på att vi var tre som skulle sova där. (3 av 4 logementvärdar.) På kvällen for vi ungdomar till stranden där vi spelade lite beach volley. Vi var fyra som vågade traska ner i vattnet, och det var tur att vi for, för vattnet var verkligen varmt. I sommar har jag inte en enda gång haft så lätt att komma i vattnet.

Nästa dag hade vi ännu lite att ställa iordning, men det mesta var nog redan gjort. Lite före folket började komma for vi och sitta vid våra bord där vi skulle ta emot våra logementflickor. Vi var en härlig liten skara som satt och funderade på livets större och mindre viktigare saker. Jag hade med min filmkamera och började filma in så att jag skulle ha minnen från lägret. Den första dagen skulle över 300 deltagare anlända till lägret, så det var mycket jobb som fick skötas. Själv tyckte jag att vi inte hade så mycket jobb, utan vi fick nog mest ta det lugnt. Efter att första dagen inletts kan jag inte längre minnas exakt vad som gjordes vilken dag. Men dagarna gick för mig ungefär ut på att vakna, väcka vårt flicklogement, äta morgonmål, fara på bibelstudium, fara på kurs, äta, senare på kurs igen, och sen olika program på kvällen. Fritid hade vi nog också, och vi förbrukade den bl.a. med att spela volleyboll, vara till stan (vi var bara en gång i år), vandra runt, samtala och helt enkelt ha roligt med andra kristna människor. Andra programpunkter som jag var på var fotbollsmatchen mellan ungkarlarna och giftkarlarna, lite undervisning om islam ur kvinnans synvinkel, ungdomsgudstjänst, kvällsgudstjänst osv. Dessutom hade jag nöjet att få medverka i barnprogrammet. Jag funderade en stund ifall jag skulle vara med i barnprogrammet, men efter att jag tackat ja kändes det skönt. Vi fick visa upp sketcher, leda nån lek och sjunga sånger med barnen. Barnprogrammet var då mitt andra uppdrag på lägret, förutom att vara logementvärd. Det känns meningsfullt att få ha haft uppgifter så att man har medverkat till att lägret blev till vad det blev.

För varje år man är vid Pieksämäki verkar det som att man lär känna mer människor. Jag har aldrig haft så många bekanta på Pieksämäki som i år, och jag har aldrig stiftat bekantskap med så många nya människor som i år. Vissa människor talade man med bara ett par gånger under lägret, medan man med vissa umgicks ganska mycket. Om jag ska berätta vad jag fick ut av lägret, så vill jag först och främst nämna kursen vi gick på. Kursen hette Omplanterad, och både jag och Hanna tyckte väldigt mycket om den, och vi hörde av andra också att kursen var över förväntan. Ledaren var rolig, men också allvarlig. Han hade en stark tro och hade upplevt mycket andligt, och ville hjälpa andra att lära känna Jesus bättre. Vi fick höra på undervisning, samt delta i diskussioner. Vi fick svara på djupa frågor som vi fick fundera en god stund på, men sedan kunde ledaren kasta fram snabba frågor också, som vi snabbt försökte hitta våra svar till. En gång under ett eftermiddagspass av kursen fick vi under de 1½ timmarna på egen hand fara ut och be och läsa Bibeln, eller vad vi ville göra för att få egen tid med Gud. En mycket märklig, men härlig sak hände till en av kursdeltagarna. Han hade satt sig på en bänk vid stranden och plötsligt kom en berusad man fram till honom. Mannen såg att pojken(kursdeltagaren) hade en Bibel och de började samtala. Mannen hade stora problem och fick nu prata igenom problemen och gråta ut med någon. Det kallar jag Guds ledning! Jag tror absolut det var Guds ledning att pojken satte sig just på den bänken och att mannen kom just till honom.

Om jag ska nämna andra saker som var underbara under lägret, så är det ju förstås gemenskapen. Att få samtala med människor, kanske få hjälp och kanske få hjälpa. Att bara skratta, och kanske t.o.m. gråta. Att göra roliga saker tillsammans och njuta av små saker. Vi hade väldigt roligt med några bekantas kusin. Han var en söt liten pojke, och vid maten fick vi oss ett långt och gott skratt när vi tittade på när han ivrigt åt både smör, bröd, sockerbitar och andras bröd. Detta har jag fångat på film, och det går inte att förklara komiken i det hela ifall man inte var med eller har sett filmen.

Volleybollturneringen ordnades som vanligt. Jag och Hanna spelade med samma pojkar som ifjol, och vi vann igen, liksom ifjol. Jag och Hanna konstaterade att det är roligt att spela med såna som är bra på att spela för då får man själv mera ut av spelet.

På torsdag kom milipojkarna till lägret. De var ett gäng på nio-tio grönklädda unga herremän, som också verkade trivas på lägret. Fastän deras tid på lägret var kortare än vår tid fick de uppleva allt det som vi fick uppleva på lägret, volleyboll, bibelstudier, kurser osv. Dessutom fick de vaka på natten och vakta området. Om de tyckte det var roligt eller uttröttande har jag ingen aning om, men i alla fall jag tyckte själv att det var roligt att få sitta uppe ute om natten. En dröm gick också i uppfyllelse under lägret. Sista kvällen fick jag nämligen prova en del av militärdräkten. Mössan och den stora gröna jackan fick jag prova och det kändes verkligen häftigt. Tack vill jag säga till utlånaren, för nu kan jag leva en tid på den upplevelsen!

Sista kvällen var annars också härlig. Den blev nog mycket bättre än jag hade tänkt mig och minnen finns nog kvar fastän jag den kvällen inte filmade nästan alls. Jag är glad att jag inte filmade, för minnen i hjärtat är mer värdefulla än minnen på film.