Onsdag

Jee, onsdag det betyder bönegrupp. Jag kan inte förstå att jag kan vänta på något så mycket som jag varje vecka väntar på bönegruppen. Det är konstigt. Men det är bra.

Just nu sitter jag på en obekväm stol, det är en skolstol som är lite sönder. Jag hade just matematik, och jag förstår nu varför jag har tyckt att matematik har varit ganska tråkigt i gymnasiet. Denna pass gick timmet riktigt fort, och jag fundera orsaken till det. Och jag kom på det. Orsaken var att vi denna gång fick räkna själva, och jag märkte att de få timmar när vi fått räkna själva, så har timmen gått mycket snabbare. Ifall läraren visste om detta skulle han lite kunna ändra på sin undervisningsstil, och då skulle eleverna trivas mycket bättre på matematiktimmarna.

Idag fick vi gymnasieelever besök i matsalen av niornas lucia. Det var den bästa nians lucia som jag hittills sett. Flickorna sjöng fint och starkt (så är det inte alla år) och pojkarna som var tomtar och stjärngossar var verkligen engagerade och de överröstade flickorna i "Staffan var en stalledräng" och de sjöng verkligen fint sin stämma i "härlig är jorden".

Nu ska jag avlägsna mig från datorn. Ni ska ha en skön adventstid!

Folk förser mig med mat

Jag måste erkänna att jag under årens lopp i gymnasiet åtskilliga gånger fått mat av mina vänner. Sista rasten är ju matrast, och då är det meningen att man får ha med mellanmål ifall man är hungrig. Jag har många gånger själv varit utan mat och nu som då fått rester av vännernas mat. En dag här i veckan skulle jag på mitt hålpass sista passet fara och gymppa och jag funderade där sista rasten ifall jag nog orkar utan mat. När jag for till vännernas bord i skolan frågade S om jag ville ha hennes mandarin. Jag, som just bestämt mig att jag inte orkade fara till butiken för att köpa mat, tänkte att ”oj, vad tur. Jag kan ju äta mandarinen.” När jag tog i den var den helt mjuk och jag insåg genast att vännerna skojade med mig när de började skratta. Mandarinen var ganska förstörd och helt mjuk. Jag öppnade den ändå, och den var inte så fin inuti. Men en hel klyfta hittade jag och åt upp den, men jag ville inte ha resten. Sen bjöd N en eller två bitar till mig. (ojdå, mitt minne börjar redan svikta. Jag minns inte ens om det var en eller två bitar…) Fint med vänner som förser mig med mat, fick jag tänka och vara glad över. När jag kom till hallen och steg in i omklädningsrummet mötte genast jag genast på en ivrig sjua som jag känner och som ville låna en kam. Klart hon fick låna den, och efteråt tackade hon mig och gav mig en av sina två äpplen. Verkligen snällt! Nu fick jag gå nöjd och glad och gymppa med det som jag skulle gymppa.

Jag är inte den enda i vår familj som gör grammatiska fel. Syrran skrev just på ett gratulationskort: Grattis på din födelsedagen. Själv skulle jag bara ha använt lite fluid och så skulle allt ha varit toppen igen (eller klistra över med klistermärken, det har jag nog gjort några gånger…) men syrran tog ett nytt kort. Det var lite synd, för kortets bild var så vacker.

Jag är så glad att Johi var med på bönegruppen sist. Själv älskar jag att vara på bönegruppen, och jag var glad att Johi också fick se vad vi brukar göra där. Av vad hon efteråt sade, tycktes hon nog tycka om kvällen. Jag skulle önska att hon skulle få komma med flera gånger. Men i alla fall far vi säkert och hälsar på dem (alltså det äkta paret som leder gruppen) någon gång på någon helg.

Morgondagen blir en spännande dag. Jag vet inte hur länge jag sett framemot den, och nu är det äntligen bestämt att det blir imorgon. Egentligen är det två saker som jag väntat på, och vi fick båda sakerna på samma kväll, så gissa om det blir en toppenkväll. Först på eftermiddagen åker jag och Johi (jag vet inte vem andra som åker) till tvillingarna. Där skall vi ordna lite först, kanske baka (?), och sedan hämtar vi tyska flickan Daniela. Vi har bjudit in henne, och jag själv är väldigt intresserad av att diskutera Tyskland. Vi får se vad diskussionen blir till när vi å ena sidan borde träna vår tyska som inte alltid är så lätt, och å andra sidan borde få de som inte kan tyska att förstå samtalen. Men jag tror det blir roligt. Senare på kvällen åker vi till kyrkan där ungdomskören håller konsert. (Ååh, jag är så glad att det äntligen blir av, att jag inte kan väänta!) De håller en releasekonsert, där de efteråt i församlingshemmet har premiär för den lovsångs-dvd de har haft äran att spela in. Sedan får man också köpa dvd:n. Alltså, här skulle jag vilja säga: HELMI, för det utrycker min känsla. Många från skolan är med i kören, och en av mina närmare vänner är med och sjunger, och de har alla fått vara med om att göra en lovsångs-dvd. Jag och alla andra besökare får äran att se dvd:n på samma gång som medlemmarna själva ser den för första gången.

Jag blev inspirerad av Johi som en gång började sitt blogginlägg med att beskriva en dröm. Jag skall nu beskriva en dröm som jag redan haft en gång i år och som jag hade ett par gånger ifjol. De här drömmarna har båda åren dykt upp innan jul, och det är inte så konstigt ska ni få se ifall ni läser vidare.
”Något knycker till i huvudet och jag inser genast att något är fel. Det är jul, redan! Det får inte vara sant. Det är julmorgon och jag har inte köpt några julklappar. Vart har decembermånad tagit vägen? Jag har ju haft mycket tid på mig att köpa julklappar, men nu är julen redan här och jag är världens dåligaste medmänniska. Måste snabbt till butiken. NÅGOT måste jag få köpt. Jag kommer själv att sitta där med många julklappar medan andra inte får nästan nå. Usch, vilken mardröm!”
Den här drömmen är skräckfylld, alltså helt ångestfylld. Det hemska just nu är att jag börjar undra om det här året på riktigt blir såhär. Julen bara närmar sig och jag känner mig inte alls beredd. Idag var jag för första gången och julhandlade och jag hittade visserligen något smått, men inte alls nå mycket. En orsak till att jag inte hittade så mycket är att vi i år inte har tänkt köpa lika mycket julklappar som åren innan, men ändå kunde jag nog ha hittat mera. Jag måste någon gång åka ensam till stan, så jag har tid på mig att söka.

Medan vi var i stan åkte vi också till pizzerian som tillhör vännen A:s familj. Pizzerians namn är långt, så jag kommer inte riktigt ihåg det, men familjen är från Italien, så hela pizzerian är i italiensk stil. Det var jag och syskonen som var i stan, och lillabror ville inte riktigt äta pizza, så stämningen bland oss tre blev lite stressad. När A:s mamma kom för att ta upp beställningarna blev det då att jag och syrran beställde varsin pizza, men lillabror tänkte låta bli att äta. A:s mamma sade då skämtsamt att ”så han strejkar”. När vi fick våra pizzor fick även lillabror en liten pizzabit med kryddor. Jag och syrran var ganska mätta, så han fick även smaka av våra pizzor, så han fick i sig lite pizza fastän han inte hade tänkt äta. En intressant detalj med pizzerian är att de inte har de vanliga limsorna (hur säger man ”en limsa, flera …”), utan istället har de italiensk limsa. God pizza, mätta och belåtna och på bättre humör gick vi sedan vidare mot nästa affär.

På söndagen har vi två speltillfällen med blåsorksestern. På morgonen skall vi yngre spelare spela i kyrkan, och på kvällen skall vi med hela blåsorkestern spela på en julsångsafton. Det är tradition med julsångskvällen, och jag tycker om att spela där. Julsånger av både orkestern och kyrkokören. Dessutom har vi i år en bra och intressant präst som är talare. Så helgen blir nog intressant. Det enda tråkiga är tyska textförståelsehäftet som skall göras färdigt. Dit far nog en eller två timmar. Men inte skall jag klaga, jag har så mycket roligt inför mig.

En sak som jag lite funderat på på sista tiden, är det här med Gudsrelationen. Kristna finns i olika ”former”, och somliga kristna satsar väldigt mycket på Gudsrelationen. I detta fall är bönen väldigt viktig. Jag har läst böcker där det skrivs om hur människor leds av Gud när de på olika sätt hör Guds röst. En del (inte så många) kan på riktigt höra Hans röst, en del kan få bilder och bibesverser osv osv. De som får hjälp på detta sätt får ofta vara till stor välsignelse för andra människor, och jag tycker därför det vore viktigt att prioritera Gudsrelationen. Nådegåvorna är ju till hjälp, och det står i Bibeln att man skall sträva efter dem. Som sagt finns det kristna i olika ”former”, men enligt min syn är det här med att ha Jesus som nr.1 i livet att verkligen försöka förbättra Gudsrelationen, och försöka bli som Jesus. Ingen kan bli Jesus, men att tänka och handla efter ”What would Jesus do”-principen är inte helt omöjligt. Själv känner jag, som säkert många andra, att det är svårt. Det finns så mycket i världen som lockar. ”Inte har jag tid för bön just nu”… ”Inte är det så farligt att EN gång synda lite…” Jag tror dock att sanningen ligger däri, att försöker vi inte alls och inte tar oss tid till att följa Jesus, så leds vi småningom bort från den smala vägen. Och det tråkiga är att vi själva är orsaken till det. Jesus älskar ju oss och vill inte att vi skall ledas vilse, men många gånger ser vi inte att vi är helt ute på fel vägar när vi inte tänker på vad som är Guds vilja. Som tur behöver storyn inte sluta vid det att men har fallit i diket. Jesus finns där för att lyfta oss upp igen.
Jag kan inte allt om kristendom, och tur är väl det, för annars skulle det inte vara så intressant att leva på jorden mera, men jag tror i alla fall att de som prioriterar Jesus får ett väldigt intressant liv. Det är inte bara vanliga dagar med ”gå till skolan/jobbet, komma hem, laga mat, se på tv, lyssna på radio, gå och sova”. Jag ger er ett tips om att läsa böcker om kristna människors liv. (Det finns massor!) Ni kommer att upptäcka att det finns mer i livet än bara såna dagar som jag just beskrev.

Ta hand om er alla!

mestadels volleyboll

Det är roligt att läsa kommentarer som man får till blogginläggen. Det var någon som skrev att det är roligt att jag har uppdaterat oftare, men eftersom jag inte tycker att jag har hunnit uppdatera så mycket så måste jag nu ta tillfälle i akt. Syrran är hemma så Internet är ungefär i funktion för några dagar.

Jag insåg att jag inte har berättat tillräckligt bra om allt jag gör när inte ens syrran förstod att jag hittat ett volleybollag. Alltså genom bönegruppen fick jag höra om ett karalag som tränar på en tidpunkt när jag inte har annat program. Jag blev så glad att jag för första gången skulle få möjlighet att delta i volleyboll (alltså sån volleyboll att man är med varje vecka), att det var först när jag anlände dit första gången som jag blev lite nervös. Jag insåg att alla de andra säkert är så jättebra att det inte alls kommer att lyckas. Jag funderade nog lite ”vad har jag gett mig in på?”. Jo, det stämde sedan att männen var jättebra på att spela. Jag var nog inte lika bra som dem. Men jag var så glad att jag hittat någonstans att spela, så jag beslöt mig för att inte vara feg och ge upp. Nej, jag tänker verkligen försöka, för jag VILL utvecklas. Jag brukar också försöka träna på håltimmarna, men nu tycker jag att jag har kommit till en punkt där jag borde ha någon som kan visa mig mera hur jag skall gå till väga när jag tränar. Jag har varit två gånger på volleybollträningarna med karalaget (det bör kanske poängteras att laget inte är ett sånt där ”riktigt” lag med namn och matchprogram, utan ett lag som tränar tillsammans en gång i veckan) och nästa gång blir väl efter julen. Jag kan knappt vänta!:P Det har varit så roligt, och där är några personer som jag smått känt från förr. Första gången jag var med var nog en annan kvinna med, men hon studerar i Åbo och råkade vara hemma. Så nu är jag nog enda kvinnan och den yngsta som dessa två gångerna har varit med, men det är inte så negativt egentligen, tycker jag. Jag får ju lära mig så mycket.

Det är bra att få tala med syrran ibland, för i hennes sällskap märkte jag igår plötsligt att jag hade en kurs i skolan som jag inte behövde ha. Den är halvperiodiserad och jag har gått ungefär ¼ del av kursen. Men jag har tillräckligt med kurser så jag kunde ta bort den, och istället för att idag börja kl.8 fick jag istället börja kl.12.20. Häärligt! Under två perioder får jag två sovmorgnar till.

Här slutar jag för idag. Jag vill ännu säga att jag är tacksam för kommentarerna till bloggen! Kommentarerna till förra inlägget fick mig att skratta!:D

tips

Jag blev idag tipsad om sidan:http://www.jesuskommer.se/. Nu kan det hända att jag var/är den sista som har lagt märke till sidan, men för säkerhetsskull, för att ingen annan skall behöva missa sidan vill jag reklamera den. Jag har inte läst igenom allt, men det jag hittills läst låter väldigt (väldigt, väldigt) bra. Jag är tacksam att det fanns en sida som är likadan som bibelsajten, men sannare. Läs t.ex. "frågor och svar". Du kommer att märka skillnad ifall du jämför med bibelsajtens svar!

julgröt och stämning

Jag måste erkänna att jag tycker om vår skola. Den är inte så stor och glamorös, alla känner inte till den och vi brukar aldrig vinna masstafetten i stafettkarnevalen. Dessa två dagar har ändå varit sköna och roliga. Gårdagen berättade jag redan lite om, och elevkårsstyrelsen gjorde ett gott jobb med att dela ut välförkänta diplom till de fulast klädda. Ringlekarna blev inte riktigt så bra som jag hade velat, vi hade för lite utrymme vilket ledde till att alla inte kunde vara med (alla som ville fick nog vara med i olika omgångar, men alla VAR inte med). Istället for hela raden med gymnasieelver och lärare gående (ibland springande) igenom högstadiet. Raden var så lång att man varken såg början eller slutet av den när man sprang igenom korridorer och elevutrymmet. Det är roligt att impulsivt göra något, och ännu skojigare var det att lärarna var med på det. Man såg att många högstadieelver tyckte vi var fjantiga. Då började jag också inse vilken förmån det är att ha fått komma så långt som till den här åldern och till gymnasiet. Längre är det inte "fjantigt" utan nu kan man på riktigt vara barnslig. När vi sedan så småningom kom tillbaka till gymnasiet från högstadiet (för de som inte vet sitter de båda skolorna samman, de är åtskiljda endast med en dörr) fick vi glögg och pepparkakor och massor med russin och mandel.

Den här dagen blev en fortsättning på det roliga, eller kanske man skall säga det stämningsfulla. I början av dagen hade vi tillsammans med högstadiet en morgonsamling och vi fick sjunga Hosianna. När vi sedan en timme senare kom till maten fick vi en fin överraskning. Vi hade julgröt (dvs. risgrynsgröt) och köksorna hade gjort det enkelt men mysigt med att ha lamporna släckta och varsitt värmeljus per bord.

Jag skulle egentligen inte alls sitta här och skriva nu. Det var tänkt att jag skulle vara i idrottshallen och träna volleyboll, men när jag kom till omklädningsrummet märkte jag att handduken var hemma. Lite tråkigt, eftersom jag sett framemot att få öva volleyboll. Det skulle ha behövts inför söndag när jag igen tänker fara och spela volleyboll med ett lag. Har hittills endast varit en gång på "träningen" (alltså det är inte ett "officiellt" lag, utan ett lag som annars bara tränar tillsammans) och jag märkte att innan jul hinnner jag bara fara den här söndagen på träningen.

Imorgon är det lilla jul och planerna är nästan färdiga. På dagen blir det födelsedagsfest för en av vännerna. På kvällen är det ungdomssamling och ungdomsmässa i Krombi, men jag håller ännu på att överväga om jag istället skall fara hem. Å ena sidan skulle jag vilja fara på samlingen och mässan, men å andra sidan är jag mer än gärna hemma med familjen. Det hör liksom till att man är hemma på lilla jul. Ifall man inte är hemma så är man i alla fall tillsammans med familjen. Ifall jag far på samlingen och mässan betyder det att jag är hela dagen borta eftersom jag också är på födelsedagsfesten. Vi skall se hur det blir...

Ingen snö där ute. Det skulle vara perfekt om det kom massvis med snö inatt.

Nu har vi många spelningstillfällen med blåsorkestern framför oss. Nu närmast skall vi spela på söndag i kyrkan. HOSIANNA. Vilken härlig sång. Senare i december kommer tre kvällar med julmusik på tre olika platser. De brukar vara underbara tillfällen att spela på, och vi kommer att uppträda på samma ställen där ibland gospelkören sjunger och ibland kyrkokören. Jag njuter av julsångerna som kyrkokören sjunger. De har vissa sånger som de sjunger varje år och de är så fina. Dessutom brukar jag och grannen varje år ha roligt åt att vi förut hörde fel vissa fraser där vi inte visste vad som sjungdes. Det låter ju faktiskt som "strumpa och sko" när de sjunger "krubba och strå"...

Ha en fin december och ifall ni har en julkalender (som jag inte tyvärr har) så ät inte upp alla chokladbitar på en gång! Jag kan ännu minnas min och systerns chokladkalendrar när vi var yngre. Hon brukade vara bra på att äta upp alla chokladbitar direkt, medan jag tyckte det var att förstöra det hela roliga. Hela nedräkningen skulle gå om intet och ingen chokladbit skulle man ha att vänta på ända till julen. Så försök håll er i styr!