Sidor

tisdag, oktober 30, 2007

Två dagar av spänning

När jag anlände till Åbo i höst, i slutet av augusti, var jag glad och nöjd över att få flytta. Snabbt (dagen efter) kom många stressmoment in i vardagen, och det var inte längre lika enkelt.

Nu hade jag varit hemma över en vecka, och tyckte därefter det kändes bra (=helt ok, t.o.m. ganska roligt) att vara tillbaka i Åbo. Men redan dagen efter redan drabbades jag igen av stressmoment.

Jag skulle kalla gårdagen olycksdagen och den här dagen problematikdagen. Men här bör nu sägas att alla dessa problem redan lösts upp.

Jag anlände till Åbo och hade en viss nervositet inför tisdage, för då skulle vi ha föredrag på tyska. Under måndagen kretsade dock inte mina tankar bara kring föredraget, för det här var ju min olycksdag. På morgonen lämnade jag in vår "mommopeed" till reparation. Jag skulle nog annars kunna kasta bort den gamla cyekln, men jag behöver en cykel, och tänkte att bara det är billigt så kan jag föra den till reparation, och jo, det skulle bara komma att kosta 6 euro. Glad och lycklig gick jag iväg till skolan. Nåja, några timmar efteråt satt jag och vännen och jobbade med referaten. Efter vissa agerande hade vi lyckats förstöra något av skolans inte så billiga egendom, och där stod vi och visste inte vad vi skulle göra. Vad vi gjorde ids jag inte berätta, men jag vill varna er! Det finns olika sorts OH-papper, och alla passar INTE för printers och kopieringsmaskiner! Här hade vi nu då problem ett. ... Sedan for jag för att hämta cykeln. Efter några vandringar fram och tillbaka och hit och dit för att hämta pengar, fick jag reda på att cykeln nu kostade 30 euro, men den var livsfarlig att cykla med. Det skulle alltså ta till nästa dag, och det skulle bli 60 euro. Det här var den dagen jag kallar olycksdagen.

Idag har det då varit problematikdagen. Det kändes tungt att gå till skolan för jag visste att jag hade fyra moment framför mig: 1. Hålla föredraget 2. Fara och berätta om händelsen där något for lite sönder 3. Skriva ner allt som hände under Wirtschaftspropädeutiklektionen för att nästa gång kunna hålla ett tio minuters föredrag om lektionen 4. Hämta cykeln.

Alla fyra moment, som sågs som ett stort mörker är nu avklarade. 1. Vi höll föredraget. 2. Det gick bra när vi berättade om händelsen, ingen som var sådär jäättearg på oss. 3. För en gångs skulle förstod jag nästan allt som sades under Wirtschaftspropädeutiklektionen och 4. jo, jag fick min cykel, och priset lämnade på 60 euro, fastän något annat ännu hade bytts ut.

Jag har dessa två dagar bett mycket och jag har fått se att Herren är trofast. Dehär två dagarna har alltså inte bara varit dåliga, utan jag har också lite fått träna mig att lita på Herren.

Nu får jag nöjd, glad och lättad ta emot min gäst Hanna. Jag är glad för hennes (och föstås min) skull att allt redde ut sig, annars skulle jag ha gått på högvarv och bara varit orolig.

Ikväll ska vi baka och ha filmkväll. Hanna får ha sin ledigt, och jag får också ta lite ledig tid från skolan.

Nu måste jag fara så jag hinner!
Tschüß!

måndag, oktober 29, 2007

Back in Turku

Nu är jag tillbaka i storstan, efter en vecka hemma.

Jag ska imorgon tillsammans med två andra tyskastuderanden ha ett föredrag, och jag ska tala tyska inför klassen i 8 min. Jag kommer att ha mina kära papper till hands, och dom kommer jag minnsann att använda. Ännu är jag inte så nervös, men jag hinner väl bli ännu när jag ska finslipa och öva framträdandet. Men som en av de två andra i vår grupp sa, så tar läraren det inte så hårt när det handlar om förstaårs studerande (han själv var inte första års, så han har väl erfarenhet...)

Imorgon kommer Hanna att dyka upp här vid tågstationen, och det ska bli roligt. Det blir min första gäst, förutom min syster. Så hon ska få se skolan och lite annat här i staden.

Det här var en liten rapportering från mig. Nu ska jag avsluta.

Jo, ännu en sak. Jag har fört in min cykel för reparation och ska om en stund hämta den. Hoppas cykeln gick att lagas!

lördag, oktober 27, 2007

Jag är rädd för

När man är liten kan det finnas många saker som skrämmer en, och som äldre kan man skratta åt det man var rädd för som liten. Jag vill nu dela med mig vad jag var rädd för när jag var liten.

Det som jag i dagens läge minns att jag var rädd för var skyltdockor, tjädrar och ett visst tv-program. Jag har nångång funderat vilket tv-program det kunde vara som jag var rädd för. Jag minns inte mycket annat än att det var en kvinna som hade tv-programmet, och golvet bestod av svart-vita rutor. Jag var igår på YouTube, och sökte på "sveriges tv" och genast hittade jag något som heter Ika i Rutan. Jag lade på det, och insåg att det måste vara detta program. Som äldre tänker man ofta "hur kunde jag vara rädd för det där?", men när jag tittade på det här programmet så förstår jag nog helt. I introt är både musiken och hennes smink och utstyrsel ganska skrämmande. Dessutom hittade jag ett program där hon talade om det här med att skrämmas. Och fast jag säkert aldrig såg det här programmet så blev jag nog alltså skrämd ändå.

Varför jag var rädd för skyltdockor vet jag inte riktigt, men det beror väl på deras "utsrålning". De är livlösa, och dersas ansikten ser faktiskt ganska hemska ut! Någon som håller med?

Historien bakom min rädsla för tjädrar är ganska komisk. Det var nämligen så att det talades vid någon tid när jag var liten om att det fanns tjädrar bakom backen där vi bor. Dessa fåglar kunde vara farliga, sades det, och de kunde attackera folk. Jag byggde upp i mitt huvud en bild av en tjäder, och tjädern såg ut ungefär som en björn, nästan lite som Morran i Mumin. En tjäder var alltså hemsk! En granne berättade att hon hade sett en tjäder i skogen, och jag var så förskräckt och funderade hur hon kom bort från skogen (levande). Jag drömde också mardrömmar om tjädrar, att de gick runt huset. Jag och min närmsta granne var båda rädd för tjädrar, och vi fick många gånger följa varandra halva vägen hem (dvs. ut från gården och ut på vägen, några tiotals meter alltså), och en gång när jag besökte grannen och hon skulle äta, så satt jag i vardagsrummet och tittade efter, så att ingen stor tjäder kom gående efter vägen. När jag en tid senare fick se en riktig tjäder vid Kälvi djurpark, fick jag inte riktigt min fantasibild att gå ihop med den lilla fågeln jag såg där.

Här lägger jag ut länkar till Ika i Rutan. Den första är introt till programmet, och den andra är ett avsnitt av programmet där hon talar om att skrämmas.

http://www.youtube.com/watch?v=p3We9p4QdvY
http://www.youtube.com/watch?v=-NDh2oIdffM

(Terese, du kan ju titta på dessa videor och se om du känner igen dem!)

fredag, oktober 26, 2007

Tjena!

Sudoku är nog annars helt kul, men inte längre när det säger stop och man inte kommer längre. Då känns plötsligt internet mycket mer lockande. Pappa han orkar nog ännu hålla på med sudokun.

Min vecka hemma börjar närma sig sitt slut. Jag har ändå lite mer än en dag på mig hemma, och imorgon får jag igen, efter ett långt uppehåll, uppleva det underbara crosspoint.

Har jag blivit klokare under min hemvistelse? Dvs. har jag fått någon vägledning? Inte desto mer, än att jag talade med mamma och hon sade att jag måste tro på det jag ber om: att Han ska visa mig vägen. Och varje gång jag blir osäker och börjar fundera, så får jag sätta saken på Gud, för det hjälper inget till att jag själv går omkring och grubblar. Det som mamma sade hade jag själv också tänkt på lite, men skönt att någon annan sade det till mig.

...

Okej, jag MÅSTE resa till Israel nästa år. Jag bröt nämligen just sönder mitt Israelarmband.

måndag, oktober 22, 2007

Min vecka hemma

Tacka vill jag föreläsningsfria veckan och det att vi inte hade någon tent! Nu fick jag komma hem i lugn och ro. Skolarbeten har jag förstås, men dem lagar jag under tiden lillabror är i skolan, så är jag ganska ledig sen på kvällen.

Jag anlände på torsdagskvällen, och vi hade en mysig hemmakväll. Jag har visat mina tre infilmade kassetter från Israelresan och därigenom själv fått uppleva resan igen. På fredagen var jag med pappa och lillabror och lassade vedklabbar från bilkärran. Det här låter fånigt, men det var faktiskt jätteroligt. Att få göra något med familjen igen var härligt.

På lördagkväll var jag och träffade mina väninnor. (Hjälp, jag har aldrig förut kallat dem väninnor, det låter så tantigt, men jag vet inte hur jag annars kort skulle förklara gruppen) Många av dem har jag inte sett på länge, så det var härligt att få samlas igen. Det var som på den gamla goda tiden. Och sen körde vi hem nångång på natten. (mellan 1 och 2 nångång)

Nästa morgon tidigt upp igen. Lillabror skulle spela trumpet i kyrkan, och jag måste säga att det var härligt att se så många i kyrkan, för pensionärer från omkringliggande byar var inbjudna. Det var faktiskt många i kyrkan, dock inte så många som inte var pensionärer. Jag tänkte när jag satt i kyrkan, att tänk vilken mäktig äldre generation vi har i Finland. Många som bett för landet. (antar jag) Hur är det nu med dagens generation? Jag avstår här från att svara på frågan...

Den här dagen fick vi höra en sorlig historia. En pojke född 1991 i Kronoby hade kört med mopeden och på något sätt sedan flugit i ån och drunkat på grund av att han slagit huvudet. Jag har sett den här pojken flera gånger, och det är så tragiskt att något sådant händer. Vilken tragedi för familjen och vännerna!

På kvällen for vi på min önskan ut och köra med pappa och lillabror. Den här veckan är en såndär nostalgivecka, då jag försöker få gjort sådant som jag gjorde förut. Och då är bilturen med pappa och lillabror ett absolut måste. Jag fick då uppleva något nytt i Karleby. De har nämligen för någon tid sedan piggat upp sundet med tre vattenfontäner med belysning. Nu har de dessutom två kvällar i veckan så att musik spelas, och i takt med musiken har vattenfontänerna sin egen uppvisning. Det är lite svårt att förklara, men det ser fint ut. Mot slutet kom det bästa. Då var vattenfontänerna hela tiden höga, men färgerna böt i takt med musiken, och alla tre fontäner samspelade. Först var t.ex. alla tre fontäner röda, sedan var det bara en som lystes upp, och sedan böt det så att bara en annan fontän lystes. Väldig svårt att förklara, men det var så fint när allting skedde i takt med musiken. Om ni har möjlighet, så kan ni ju själv och titta efter. Det torde vara på onsdagar och söndagar 20.30-21.00.

Jag gjorde undan skolarbeten så, att jag fick vara helt ledig på söndag. Det är en sådan princip jag gärna skulle efterleva, men nu när jag har haft två tenter två påföljande veckor, så vill inte tiden riktigt ge tillåtelse till det. Men nu fick jag alltså min första lediga dag på ett par veckor. Idag, måndag, började skolarbetet igen, men det är väl lika bra, annars skulle jag inte ha något att göra på förmiddagen.

Nu ska jag avsluta här, och snart fara ut på promenad med mamma.
Och jag är nöjd över att jag fick något uträttat här på bloggen.

Tunga tankar som jag försöker bli av med

Jag har alltid varit en sådan som grubblar mycket. Och det är alltid tungt att grubbla. Så är det också just nu. Israelresan var en väldigt bra resa och en väldigt skön tid. När jag sedan kom hem kom vardagen emot som en vägg. Redan före Israelresan hade jag funderat mycket kring det här med yrkesval. Efter Israelresan har jag inte gjort annat än grubblat. Så vad kan jag annat säga, än att vardagen har känts ganska tung.

Men för att inte lämna deprimerade så vill jag berätta något roligt, och det är att jag nu är hemma i Österbotten, och får vara hemma sammanlagt mer än en vecka. Eftersom jag i Åbo grubblat så mycket har jag inte heller kommit ifrån det att en stor hemlängtan dragit över mig. Det här är väl en reaktion på att jag inte vill bli vuxen. Vuxen måste jag väl bli nu då, det kommer jag inte ifrån, men jag kan inte förstå varför jag inte njöt mera av gymnasietiden. Visst var det en tid jag tyckte om, men hela tiden hade jag en längtan att flytta hemifrån, och nu förstår jag inte mer varför.

Det skulle vara så enkelt om jag alltid skulle ha haft ett drömyrke, och att utbildningen skulle finnas i Österbotten. Då skulle problemet väl vara löst. Men jag inser också att det nog var nödvändigt för mig att komma bort från Österbotten, för annars skulle längtan att fara bort alltid funnits kvar.

Det som är min bön just nu är alltså att jag under det här året skall komma fram till om jag vill fortsätta med tyskan, och ifall jag INTE vill fortsätta så skulle jag då vilja komma fram till vad annat jag skulle vilja. Men det här med tyskastudierna känns just nu inte så hemskt som det gjorde för en vecka sedan. Kanske det rentav blir roligt nångång igen.

Det är egentligen en liten fel bild jag ger när jag säger att jag funderar på vad JAG vill göra. Egentligen handlar det mycket mer om vad jag tror att Gud vill att jag ska göra. Jag själv har egentligen inte så stor skillnad vad jag gör sen när jag blir ännu mera vuxen. Jag skulle bara vilja hitta något som Gud skulle välsigna. Eller istället så, att han skulle visa mig det han vill att jag ska göra. Men det är så svårt. Och tänk ifall det faktiskt är så att han inte har någon skillnad och jag "får" välja helt själv. Helst skulle jag inte välja själv, för jag vet inte vad jag vill. Det skulle vara så enkelt om han bara skulle viska något i mitt öra, så skulle jag göra så.

Varför är bibelställen ibland så svåra att ta till sig? När det står något i Bibeln så får man ju tro på det! Ändå är det så svårt att ta det helt lugnt. Men jag försöker ändå lita på det som står i Matt 6:25-34.


"Därför säger jag er: Gör er inte bekymmer för ert liv, vad ni skall äta eller dricka, inte heller för er kropp, vad ni skall klä er med. Är inte livet mer än maten och kroppen mer än kläderna? Se på himlens fåglar. De sår inte, de skördar inte och samlar inte i lador, och ändå föder er himmelske Fader dem. Är inte ni värda mycket mer än de? Vem av er kan med sitt bekymmer lägga en enda aln till sin livslängd? Och varför gör ni er bekymmer för kläder? Se på ängens liljor, hur de växer. De arbetar inte och spinner inte. Men jag säger er att inte ens Salomo i all sin prakt var klädd som en av dem. Om nu Gud ger sådanan kläder åt gräset, som i dag står på ängen och i morgon kastas i ugnen, hur mycket mer skall han då inte klä er? Så lite tro ni har! Gör er därför inte bekymmer och fråga inte: Vad skall vi äta? eller: Vad skall vi dricka? eller: Vad skall vi klä oss med? Efter allt detta söker hedningarna, men er himmelske Fader vet att ni behöver allt detta. Nej, sök först Guds rike och hans rättfärdighet, så skall ni få allt det andra också. Gör er alltså inte bekymmer för morgondagen. Den skall själv bära sitt bekymmer. Var dag har nog av sin egen plåga."


Vilka härliga verser alltså! Jag önskar att jag en dag riktigt kan ta dem till mig.

fredag, oktober 05, 2007

Tillbaka

Jag sitter nu med Hanna vid hennes skola. Hon gör sina skoluppgifter och jag är och skriver blogg (haha:P). Jag kom hem igår från det som varit mitt livs bästa två veckor kunde man säga. Det är ju svårt att jämföra saker och det är svårt att svara på en fråga som "Vad är det bästa du varit med om i livet?". Men den här resan kändes så toppen! Det finns saker man gör som är väldigt roligt, men som inte fyller hjärtat till 100%. Den här resan med Grafted till Israel, den var en sån upplevelse som tillfredsställde hjärtat.

Så vad ska man skriva om resan på bloggen? Det skulle bli mycket om jag skulle skriva allt. Egentligen borde jag skriva flera inlägg och lägga rubriker som: "Varför ville jag resa till Israel?", "Feast of tabernacles" och "Våra utflykter med grafted". Resan bestod av så många aspekter, att det blir svårt att få allt förklarat. Jag kan t.ex. förklara om alla de fina ställen vi simmade på, eller så kan jag förklara hur det var att besöka alla de bibliska ställen. Men det som ändå var den största grejen var att det fokuserades på Jesus, det fokuserades på vad vi unga kan göra och det fokuserades på vårt stöd för Israel. Varje kväll var det bön, undervisning och mycket lovsång som gällde.

Jag måste ännu fundera hur jag vill berätta om resan på bloggen. Det som då är risken är att det kan lämna för nu börjar tenterna närma sig. Men jag vill säga att resans värde inte kan förklaras. Det är en resa som varje kristen ung (vuxen) borde få vara med om, vare sig hon/han på förhand förstår eller inte förstår värdet med resan. Under resan fick alla en bättre bild av Israel och Guds plan med Israel. Dessutom fick vi utvecklas i vår tro. Mycket lovsång var det fråga om, och det var lovsång med uppriktiga hjärtan och uppriktiga längtan. Det var inte en tom lovsång. I graftedgruppen var vi ca 75 människor från 15 olika länder (22st var från Finland). Redan från början blev det en bra sammanhållning i gruppen, och man talade med många och fick uppleva saker tillsammans med de andra. Det var så roligt att man kom igång redan från början med att tala med folk. Och sen hade vi ju 10 dagar tillsammans med gruppen.

För att lite förklara syftet med resan, så kan jag säga att judarna firade lövhyddohögtiden just när vi var i Israel. På samma gång firar de kristna "Feast of tabernacles". Iår kom över 6000 kristna från 170 länder till Israel. På "Feast of tabernacles" är Israel ett viktigt tema, ska vi kanske säga "temaT", och man vill visa att man stöder Israel. Här måste också kommenteras att bara för att man står med Israel betyder det inte att man är emot någon annan. Men Israel har fått lida mycket, och det är också mycket viktigt att vi visar dem att vi står med dem. Det är ICEJ som ordnar "Feast of tabernacles" och Grafted (gruppen som jag reste med) är en del av ICEJ. Grafted satsar på unga vuxna och vill visa Israels betydelse till de unga, och dessutom satsar de på att de unga ska få en djupare kontakt till Jesus.

Så vår resa med Grafted började vid Genesarets sjö, lite under Tiberias. Vi besökte t.ex. Capernaum, Nazareth och for därifrån vidare till ett beduinläger i öknen. Vi simmade i Döda havet och 27.9 på kvällen började själva "Feast of tabernacles". The opening night var vid Döda havet och det var ett mäktigt möte med alla dessa 6000 kristna som lovsjöng Gud. Feast of tabernacles fortsatte sedan de nästa dagarna i Jerusalem och också Grafted flyttade till Jerusalem för resten av tiden på resan. Varje kväll var det möten med lovsång, bön och undervisning. På dagarna var det seminarier, men vi deltog bara till en viss del i dem. När vi var i Jerusalem åkte vi med Grafted till olika ställen i Jerusalem, t.ex. klagomuren, Olivberget, det man tror är Jesu grav osv.

En mäktig resa som jag uppmuntrar er andra unga vuxna att fara med på. Det är SÅ värt det! Om ni är långt över 30 kan ni ändå delta i Feast of Tabernacles!

Nu ska jag och Hanna och äta. Ha det bra!