Sidor

torsdag, februari 25, 2010

Ett erkännande :)

Jag skulle vilja skriva mycket mer på min blogg än vad jag gör och gjort den senaste tiden. Men under hösten och speciellt just nu har mina tankar snurrat kring ett tema som jag i ett tidigt skede valde att inte ta upp i min blogg, i alla fall inte på ett personligt plan. Nämligen kärlek. Eftersom dessa tankar nu snurrat i mitt huvud har jag helt enkelt inte haft så mycket annat att skriva om. Därför har det varit ganska tomt på min blogg. Men nu får jag alltså blygt erkänna att jag är kär och att jag har lyckan att ha den kärleken besvarad. Det är S hjärtar A officiellt.

Nu när jag äntligen har fått det här berättat på bloggen kan jag kanske komma vidare i skrivandet. Hur jag kommer att förhålla mig till ämnet kärlek i framtiden har jag ännu inte tagit ställning till.

Men för att blogginlägget inte ska låta helt stelt och tråkigt, för det är minsann inte stelt och tråkigt i verkligheten, så kan jag ju avslöja såpass mycket att det bubblar inom mig av tacksamhet och glädje. Gud visste nog vad Han gjorde när han skapade A. Jag tror också Han vet vad Han gjorde när Han placerade mig i församlingen Friffe i höstas.

Hihi. :)


(Jag räknar med att de som verkligen vill och behöver veta mer kan få tag i mig på andra sätt än genom bloggen. Därför blev mitt erkännande här kort.)

tisdag, februari 09, 2010

Att behålla lugnet när chocken kommer

Jo, idag fick jag världens chock. Och det var inte fråga om världens bästa chock.

För att lite spola tillbaka så kan jag berätta att jag under två års tid gick och funderade på biämne. Allting tydde på att det är bäst att välja engelska eftersom det finns bäst arbetsmöjligheter med den kombinationen men eftersom svenskan intresserade mer och eftersom jag efter två försök inte kom in på engelska så valde jag svenska. Det som däremot var lite negativt med det här valet var att man förutom 60 sp svenska dessutom måste studera 60 sp litteraturvetenskap. Men jag vande mig vid tanken att måsta studera 6 år istället för 5 år.

Idag kom då chocken. Det räcker inte med 60 sp svenska och 60 sp litteraturvetenskap. Såklart ska man ju ha 120 sp svenska och 60 sp litteraturvetenskap!!! Vet ni vad det här blir sammanlagt?? Jo, det blir 420 sp för hela studietiden! Det är 120 sp mer än vanliga studier, dvs. 2 år längre än vanliga studier; 7 år sammanlagt istället för 5! ... Men på något sätt överraskade det mig ändå inte, för det är ju ganska klart vid det här laget att mina studier ska måsta ha ett väldigt krångligt upplägg.

Nåja, min första reaktion var att jag blev ganska förbannad. Jo, alltså faktiskt. Varför har ingen berättat? Varför kan det inte stå på någon lättillgänglig plats? Varför skall man vara tvungen att studera två år längre än alla andra bara för att man vill studera svenska? Jag kan inte förstå!

När jag sedan fick lugnat ner mig lite så gjorde jag som min studiehandledare hade gett råd om första studieåret; nämligen att skriva upp på ett papper hur man organiserar sina studier. Och då kom jag fram till att ifall jag under tre somrar studerar 2o sp per sommar så kan jag bli färdig på sex år, precis som det var tänkt innan. Jag kom också att tänka på att ifall jag vetat det här när jag började så skulle jag antagligen inte börjat, men eftersom jag ändå trivs med svenskastudierna så kommer jag nog att fortsätta. Kanske visste Gud att jag inte behövde få reda på det före nu. (Dessutom behöver jag inte bekymra mig över sommarjobb de tre kommande somrarna :P )

Så slutsatser:
Jo, jag blev arg och förbannad.
Men med sommarstudier kan jag ändå bli klar på ca 6 år.
Och om jag fått reda på det tidigare så hade jag inte alls börjat studera svenska, och det hade varit synd.
Men snälla, kan inte det här ändras för framtiden, så att det bara kräver 90 sp svenska och 30 sp litteraturvetenskap t.ex.! 120 sp extra bara för att man har svenska som biämne är helt sjukt mycket!

måndag, februari 08, 2010

Den finländska vintern

Jag har alltid trivts med vintern och alltid när frågan om favoritårstid kommit upp har jag fått konstatera att det finns positiva sidor med både sommaren och vintern. Våren och hösten hinner jag inte riktigt njuta av i sig eftersom jag ser dem som övergångstider till sommar eller vinter. Sommaren är kanske min riktiga favoritårstid (jag behöver väl inte förklara mig) men vintern kommer inte långt efter. När man var liten var vintern riktigt speciell, då byggde vi alltid tunnlar i snöhopar och grävde ner varandra i snön. I januari var födelsedagen och både jag och grannen var så stolta över att få vara födda i en så bra månad som januari. Annat som man höll på med var ju skidning och extra glad var man när man någon speciell gång fick fara på utfärd till en slalombacke. Att åka pulkka nerför K.vägen (det var en fin backe det!) var inte helt fel det heller, men det var varken våra föräldrar eller våra bilkörande grannar så glada över.

Som 22-åring håller jag tyvärr inte lika intensivt på med samma aktiviteter längre men jag uppskattar fortfarande vintern, bara kanske på ett lite annat sätt. Nu är det skönheten jag ser och det faktum att vår fina snö lyser upp vintermörkret. Tänk de som aldrig fått se snö, tänk vad de har gått miste om!

Under senare år har jag förstått att en del personer lider av vintermörkret. När jag de första gångerna hörde om vinterdepression kunde jag inte riktigt förstå att mörkret skulle orsaka depression eller nedstämdhet. För mig har vintermörkret i sig aldrig var en källa till nedstämdhet. Däremot märkte jag under första året i Åbo, när jag tyckte att allting var ganska tungt, att mörkret kunde förvärra en nedstämdhet som redan fanns där. Men nåja, det här är väl olika från person till person.

Under året i Tyskland fick jag en del frågor om depressionen i Finland, och en kommentar av tyskarna var ofta att det är vintern som gör att så många mår dåligt i Finland. Visst beror säkert mycket av depressionen av vintermörkret, det kan jag inte förneka. Men samtidigt tycker jag det är synd att en del har en så felaktig bild av vintern i Finland. En del kanske tänker sig att vintern i Finland är mörk, kall och dyster. Min bild av vintern är däremot att den är vit, vacker och mysig. Fastän det i Tyskland kanske är ljusare en lite längre stund om dagen så har de ofta ingen snö som kan lysa upp när det väl är mörkt. Och vad är väl finare än att titta ut genom fönstret, eller vara utomhus, när det kommer ner stora, vita snöflingor från himlen?

I Tyskland funderade jag ändå en del på det som de sade om vintern i Finland. Tänk om det stämmer att det är tungt att leva i Finland under den mörka hemska vintern? Nu är det redan februari och det börjar bli ljusare. Jag kan konstatera att det har varit en fin vinter och jag har knappt hunnit märka att det har varit mörkt. Jag är naturligtvis väldigt tacksam för den rikliga snömängd vi har blivit välsignade med, utan den hade jag kanske varit aningen mer pessimistisk. Men jag kan alltså konstatera att en finlänsk vinter är något vi får vara stolta över. Hoppas att vintern skulle få bli en glädjekälla även för de människor som hittills har upplevt den som en jobbig tid. Här kommer nu några vinterbilder från den här vintern:








Bildförklaringar:
Det finns förstås människor som kan ta mycket finare bilder än jag, men här var nu några fotografier som fanns på min kamera.
Bild 1: 19.12.2009 Nedervetil kyrka. Ännu inte så mycket snö, men fin sky!
Bild 2: 11.1.2010 Åbo. I början av januari var det väldigt fint i Åbo när allting var väldigt vitt. Marken var vit och träden och skyn var riktigt vita. Ofta låg en dimma kring domkyrkan och det skulle ha lönat sig att fota domkyrkan då, eftersom den också färgades vit. Jag tog som sagt inget foto av domkyrkan, men jag lyckades ändå fånga en väldigt vit bild.
Bild 3: 22.1.2010 Kalkberget i Helsingfors. Det ser nästan ut som Lappland med granarna och snömassorna! :)
Bild 4: 1.2.2010 Åbo. Det var inte vintern i sig som jag ville fotografera utan den fina skyn i bakgrunden. I verkligheten var den rosa-lila färgen än mer intensiv.