För- och nackdelar med att vara särbo

I sommar har Anders jobbat i Maxmo medan jag jobbat (jobbar) i Nedervetil. Det har lett till att vi bott på olika ställen. I praktiken blir det inte så länge, max fem veckor, men vi har i alla fall tvingats leva som särbor en tid. Ja, fastän vi inte är 50 år, utan hälften så unga.

I det här skedet har jag tre kommentarer: fem veckor är inte länge ifall man tänker tanken att jag och Anders ju hade tur som båda samtidigt kunde studera vid Peffan i Vasa. Det är inte alla förunnat, och i värsta fall kan man i den situationen få bo ett halvt år ifrån varandra. Den andra kommentaren är att vi ju sist och slutligen inte blev tvingade att leva åtskilda, det rörde sig ju trots allt om ett val. Den tredje kommentaren är att jag egentligen inte är en förespråkare för särboende. Här stöder jag mig på mina egna tankar om äktenskap samt på bibelstället 1 Kor 7:5. Men det här var för en så kort tid och det var en ganska bra lösning tyckte vi.

Under den här tiden har jag bott hemma hos föräldrarna i hembyn. Det känns ungefär på samma sätt som alla tidigare somrar i mitt liv. Det positiva har varit att få ha en egen fritid som jag själv kunnat bestämma över. Och p.g.a. läget har jag haft nära till mina vänner. Och jag har fått umgås mycket med min familj, vilket jag inte hinner så mycket under de tider av året när studierna pågår - samt något jag inte skulle ha hunnit med ifall jag inte skulle varit särbo.

Nackdelarna kan sammanfattas i "avsaknaden av Anders". Inte så konstigt kanske. Vi har inte kunnat ha samma djupa kontakt som vanligt och vi har inte kunnat utvecklas i vårt vardagliga gemensamma liv. Kontakten har begränsats till våra helgträffar och våra dagliga telefonsamtal. Det betyder ändå inte att vi inte fått uppleva saker tillsammans. Vi har träffats på helgerna, och det är ju oftast då man hittar på roliga saker som att fara till Särkänniemi och besöka Jeppisdagarna. Men vi har inte kunnat utvecklas (om man nu alltid måste utvecklas?) i förhållandet i vardagen. En till väldigt konkret negativ sak har varit att jag inte har haft någon som tvingat mig i säng i tid på kvällarna. Med Anders har jag helt enkelt en bättre dygnsrytm.

När jag vanligtvis skulle tycka det är synd att sommaren någon gång tar slut och att man måste tillbaka till staden i söder, så längtar jag nästan till det livet redan, mitt i sommaren. För jag vet att då får vi igen leva ett normalt liv tillsammans.

Paddlingsturer

Anders och jag har tänkt åka ut på paddlingshajk i Maxmo skärgård i sommar. Den helg vi hade tänkt göra slag i saken blev det sämre väder, så vi fick nöja oss med en kortare färd den gången, en färd som blev lite längre än fyra timmar. (Under vår färd var det däremot inte dåligt väder, jag brände inte ryggen utan orsak.)

Förra helgen paddlade vi i insjöarna och åarna i Nedervetil, det finns en hel del av dem och man kan göra intressanta färder. Eftersom vi den här gången var lite tröttare paddlade vi inte så långt som vi hade tänkt. Men vi var ändå närmare fyra timmar ute på vattnet. Det är intressant att ta en annan färdrutt än de vanliga färdrutterna, dvs. bilvägarna. Nu fick man komma närmare naturen och se delar av landskapen som man inte sett förut. Det känns lite som att få vistas bakom kulisserna.

Första bilden är från Maxmo skärgård, de två andra från Nedervetil.

Hyllning till nöjesfältens g-krafter

När jag för ett antal år sedan var till Liseberg upptäckte jag en bergodalbana med intressanta svängar och loopar. Dess namn var (är) Kanonen. När jag köat en stund och närmade mig själva startplatsen för bergodalbanan blev jag förvånad: passagerarna skrek när tåget sattes igång. Eftersom bergodalbanan inte inleddes med en hög backe, utan med en rak sträcka, behövde farten framkallas på annat sätt än vid de traditionella bergodalbanorna. Jag insåg att tåget startade med hög fart, men  kunde inte förstå varför passagerarna skrek. Inte förrän det var min tur. Tåget sköts rakt fram i en hejdundrande fart och det var inte fråga om om man skulle skrika eller inte, det gick inte att hejda! Känslan var bisarr, skrämmande och adrenalinhöjande. Grejen med den här bergodalbanan var inte i första hand de fina looparna, utan själva starten, där hela tåget kom upp i 75 km/h på två sekunder. Det känns mer än det låter!

(Här hittar ni en video från Kanonen: http://www.youtube.com/watch?v=EKZRofpoFX4)

I Tyskland vid Heide Park hittade jag samma sorts bergodalbana, här med namnet Desert Race. Här fanns inga loopar och inga speciella krusiduller, utan det fokuserades på starten och den fart som frambringades där. Enligt wikipedia lär den komma upp i 100 km/h på 2,4 sekunder, och det lär vara fråga om max 5 g-krafter (vad det nu innebär?).

Desert Race. (Bilden hämtad från http://www.heide-park.de.)

(Video från Desert Race: http://www.youtube.com/watch?v=eEW75pQvgGk&feature=related)

När jag i år läste att Särkänniemi fått samma typ av bergodalbana, den med den explosiva starten, blev jag lycklig. Tur att vi redan i år besökte Särkänniemi, närmare bestämt i lördags, och fick pröva på bergodalbanan med namnet MotoGee! Där kommer man upp i 60 km/h på 2-3 sekunder. Även om det är mindre än vid Liseberg och Heide Park så skriker man garanterat! Min fascination för de g-krafter man känner vid starten växte i lördags. Det är lite som fritt fall, eller space shot - bara att man åker rakt fram istället för rakt ner eller rakt upp. Och jag som knappt vågar åka i fritt fall eller space shot längre, får njuta av den här sortens bergodalbana. Det är en härlig och skrämmande känsla på samma gång - som man vill uppleva på nytt! Så om du har möjlighet - åk till Särkänniemi för att själv pröva känslan på MotoGee. Bergodalbanan ser inte så märkvärdig ut (Kanonen och Desert Race är definitivt finare), men du kommer att få uppleva en speciell känsla!

Hyllning till den nordiska midsommaren

Det här inlägget kommer några veckor för sent. Orsaken är att jag inte har haft tillgång till mina egna midsommarbilder förrän nu. Men midsommar i Norden är så speciell att jag inte vill låta möjligheten gå förbi att säga något om den, eller snarare visa några foton från den. Om midsommaren överlag är speciell, så är midsommar ute vid havet ännu bättre. Själv befann jag mig traditionsenligt vid midsummerfestivalen ute vid Pörkenäs. Det är därifrån dagens bildregn kommer.

Egentligen var det efter vistelsen i Tyskland som jag började sätta speciellt värde på midsommaren. Då märkte jag att inte alla har ljusa nätter som vi uppe i Norden. I Tyskland firade man inte midsommar, och skulle man ha gjort det skulle det ha varit konstigt - där blev det mörkt redan relativt tidigt på kvällen. Den finländska midsommaren är ändå ingen 100-procentig idyll. Det som var bättre i Tyskland var avsaknaden av myggor. Glädjen av att sitta och betrakta solnedgången mitt i natten tog i år slut efter några minuters myggdödande. Som tur syns inte myggor på foton, för nu har jag bara vackra minnen kvar.

Bland böckerna kan ni hitta mig

Biblioteksjobbet har nu pågått 1½ vecka och jag stortrivs. Högen av lånade böcker växer sig större. Vid ett vanligt besök på biblioteket hinner man inte märka allt vad stället har att erbjuda, men när jag nu har förmånen att spendera flera timmar om dagen på bibban så hinner jag hitta många pärlor. Och pärlorna finns även om det är ett mindre bibliotek. Hur många pärlor månne det finns på ett bibliotek i en storstad?

Jag har märkt att det är en rikedom att ha bibliotekskort till biblioteken i den stad/by man bor i. Därför har jag hittills fått skaffa bibliotekskort på tre olika orter. Eftersom mamma har bibliotekskort ännu till en till stad har jag alltså möjlighet att låna böcker från fyra orter.

Nu är det ju inte så att jag alltid har såhär många böcker hemma. Nästan 2/3 av dessa böcker hör till graduskrivandet. Resten har jag lånat för skojs skull. Romaner, tyskspråkiga böcker, kokböcker, löpningsböcker, inredningsböcker, arktitekturböcker, äktenskapsböcker osv.

Om du funderar vad du ska göra i sommar, så besök ett bibliotek!

Tandskydd

Min man får nu börja sova bredvid en riktig
skönhet med rosa tänder.

Redan förra hösten var det tänkt att jag skulle beställa tid hos tandläkaren för att ställa i ordning en bettskena åt mig. Till följd av att jag gnisslar eller biter ihop tänderna på nätterna har tänderna slitits en del, och käken knakar när jag öppnar den. Av olika orsaker blev tandläkarbesöken av varken på hösten eller på våren.

Av en slump fick jag nu höra att man också kan använda tandskydd, som t.ex. ishockeyspelare använder. Fördelarna är att tandskyddet är betydligt billigare (6,90 euro mot 100+ euro) och att det går betydligt snabbare att skaffa dem; istället för några tandläkarbesök räcker det med att besöka en sportaffär.

Nackdelarna vet jag inte ännu.

Det är inte otänkbart att jag skaffar bettskena längre fram i tiden. Men 6,90-eurosmetoden är definitivt värd ett försök.