Sidor

torsdag, december 19, 2013

Att vara eller inte vara ... en solskensflicka

Jag vet inte om jag någon gång har diskuterat mitt val av bloggnamn. Namnet är inte så synligt, det syns främst i internetadressen. Namnet jag talar om är solskensflicka.

Jag tror det finns tre orsaker till att jag valde namnet:
- Jag tillhör, och är stolt över att tillhöra, solskensfolket, dvs. jag är Nedervetilbo. (När jag skapade bloggen var jag fortfarande Nedervetilbo rent fysiskt, nu är jag det främst psykiskt.)
- På sexan i lågstadiet fick jag statyn solskensflickan. Statyn delades ut till en flicka i klassen, och en pojke fick motsvarande statyn solskensgossen. I bloggnamnet har jag av naturliga skäl lämnat bort den sista bokstaven (dvs. n).
- Jag har alltid identifierat mig som en glad person.

Namnvalet kändes 2006 ganska naturligt. För en tid sedan kom det sig ändå att jag började ifrågasätta om namnet fortfarande är berättigat. Efter att ha kämpat med studierna i flera år kände jag mig inte sådär genuint glad längre. Med tanke på att det här med att vara glad och positiv har varit en ganska viktig del av mig fick jag nästan en liten (pikupikuliten) identitetskris. Var jag inte längre glada Sofie?

I höstas var jag tvungen att ta ett beslut. Under studieåren har jag haft en stressande attityd gentemot studierna, men i och med att jag blev gravid var jag för barnets skull tvungen att besluta mig för att inte stressa. I den här processen kom ett bibelord till hjälp: "Gläd er alltid i Herren. Än en gång vill jag säga: gläd er." Det var härligt att upptäcka att man i bibeln blir uppmanad att vara glad. Inte för att omständigheterna säger det, men för att man får tillhöra Herren och för att det inte finns någon orsak att inte glädja sig när man vandrar med Honom.

Bibelstället har hjälpt mig att vara glad. När omständigheterna känts tuffa har jag fått tänka på bibelstället och inse att jag får vara glad även om inte allt i livet känns perfekt. Dessutom har jag fått klarhet i identitetsfrågan: jag behöver inte längre vara glad "för att jag är Sofie (och skall vara glad)" utan jag får vara glad i Herren. Det fina är också att när något byggs på Gud istället för på människor, så är det alltid mycket hållbarare.

onsdag, december 18, 2013

Något märkligt hände

Vi har valt att inte ta reda på barnets kön på förhand. Det innebär att vi får planera både flick- och pojknamn. Det har inte varit lätt för mig/oss att hitta på namnförslag. Jag tycker det är oerhört svårt att hitta namn jag på riktigt tycker är fina - alltså så fina att jag kunde tänka mig att ge mina barn det namnet. Det största problemet är väl att jag förknippar de flesta namnen med en massa människor. När jag förknippar ett namn med någon känns det genast ganska vardagligt. Eller så kan man inte ge barnet ett visst namn eftersom ens vän eller släkting redan bär det namnet. Eller så förknippar man namnet med en gammal gubbe eller gumma. Det blir så tokigt, för då blir ju plötsligt alla namn obrukbara. Eftersom namn är till för att användas kan man ju inte hitta ett namn som ingen burit tidigare. Helt utan förslag har jag och Anders ändå inte varit, men då har problemet varit det att vi inte varit nöjda med den andras förslag.

Två flicknamnsförslag har vi haft sedan en tid tillbaka. I Tyskland stötte jag på ett flicknamn jag genast älskade. Det har varit lite svårt att få Anders att gilla namnet, men numera torde han godkänna det. Ett annat flicknamn hittade jag en gång när jag råkade läsa en norsk artikel, och Anders gillade också namnet. Båda dessa flicknamn är sådana som jag inte förknippar med en massa människor runtomkring mig.

Men pojknamnet har nog varit svårt. Jag har kommit på två (ovanliga) pojknamn jag gillat. Tyvärr gick de inte hem hos Anders. ("Det är ju nån gammal gubbe ...") Men för ett par dagar sedan hände något märkligt. Anders kom med ett namnförslag - som jag gillade. Namnet är inte jätteovanligt, men ändå tillräckligt ovanligt (i de kretsar jag rört mig) för att inte kännas alltför vardagligt. Så nu ser det alltså ut som att vi har förslag på både flick- och pojknamn. Och det känns skönt att veta att det inte är helt omöjligt att hitta ett pojknamn man tycker om.
______________________________________________________________________

Jag märker här till slut att jag i mitt resonemang talar en del om vanliga och ovanliga namn. Det är inte så att jag har något emot vanliga namn, och jag tycker inte att det är ett självändamål att hitta ovanliga namn. Problemet är väl närmast det att namn som man hört tusentals gånger har en tendens att tappa sin glans. Men om det skulle visa sig att jag/vi faktiskt skulle tycka om ett vanligt namn, så inte skulle vi då ha något problem med att välja det namnet. (Fast då återstår problemet att ens släkting antagligen redan bär det namnet.)

tisdag, december 17, 2013

Hyllning till min gamla, fina nokia

Bild hämtad härifrån.
I samband med att jag började högstadiet köpte jag min första telefon. En vacker Nokia 3310. Om det inte hade varit så att jag i min ungdom suktade efter nya modeller kan jag tänka mig att jag fortfarande skulle ha min 3310 kvar. Jag råkade en gång för inte alltför länge sedan se en människa med en nokia 3310, och jag blev nästan avundsjuk. Nog var man ju lite dum som böt ut den fina telefonen, med det ultimata snake-spelet. Jag har inte svårt att tänka mig att modellen faktiskt skulle ha hållit under alla dessa år. Det som telefonen tyvärr saknar är en kamera, men nu i efterhand inser man ju att kamerakvaliteten på de följande nokiamodellerna inte heller var speciellt utvecklad.

Jag tror inte att mina två första telefoner gick sönder, jag ville väl bara ha något nytt. Så kom det sig att jag sommaren 2008 köpte min tredje telefon. En utomordentligt vacker nokia 5310. Jag tänkte att den här telefonen är så vacker att jag kommer att njuta av att titta på den länge framöver. Vacker tycker jag  fortfarande att den är, 5 ½ år senare. Jag köpte den i ett skede när telefonerna skulle vara så små och tunna som möjligt. Inte för att jag känner till alla telefonmodeller som finns, men det skulle inte förvåna mig om den här telefonen lyckades ta vinsten i den tävlingen. En tid efteråt började nämligen de nya (stora) smarttelefonerna produceras. Jag trivs fortfarande med storleken.

Min nokia 5310 har hållit i 5 ½ år, trots att den otaliga gånger fallit i golvet. Dess knappar möjliggör snabbt sms-skrivande. Den är fortfarande vacker, flera år efter att den producerades. Storleken gör att den är oerhört behändig att hålla i handen. Och kanske bäst av allt: den har inte en massa funktioner som gör att man frestas att spendera mer tid med telefonen än med människorna man har runtomkring sig. En bra kamera kan jag sakna, men det är allt.

Det jag har lärt mig av min historia, samt av en massa youtubeklipp som varnar nutidens människor för att bli allt för fästa vid sina telefoner, är att jag inte vill sukta efter nya modeller. När man behöver en ny telefon satsar man på en fin och behaglig modell som man vet att man kommer att trivas med i flera år framöver. Tyvärr har jag hört ryktas att de nya telefonerna inte håller så länge. Desto större orsak för mig att hålla fast vid min gamla telefon så länge den orkar tjäna mig.

onsdag, december 11, 2013

Rätten till liv

Jag är inte sannfinländare, men jag är tacksam för att någon säger rakt ut det som behöver sägas.

http://hbl.fi/nyheter/2013-12-10/540046/aborter-bekymrar-soini


tisdag, december 10, 2013

29+5

Ursäkta skuggan som eventuellt förvanskar bilden lite.
De första tjugo veckorna gick långsamt fram. De kommande tio gick oerhört snabbt. Hur kommer de sista tio veckorna att kännas? Jag är nu i trettionde veckan, och det börjar kännas som att man är på slutrakan. Ändå är det över två månader kvar. Annars så får jag kalla mig höggravid nu, och det känns ganska fint. Magen börjar vara rejält stor, i alla fall enligt mitt tycke. Men ännu ska den växa. Barnet väger fortfarande bara ungefär 1,3 kg. Den ska växa ännu ungefär 2 kilo. Hur ett trekilosbarn ska få plats i min mage vet jag inte.

Igår var vi på tredje och  sista ultraljudsundersökningen. Moderkakans placering behövde kontrolleras för att klargöra om det skulle bli fråga om vanlig förlossning eller kejsarsnitt. Moderkakan hade nu flyttat sig lite uppåt, så jag får genomgå en vanlig förlossning. Och det är jag tacksam för.

Vi har inhandlat skrämmande lite inför födseln. Det beror mest på arbetssituationen: jag studerar ganska mycket och Anders jobbar hela tiden. På jullovet får vi se till att skaffa fram en hel del grejer.

Jag har fått må förvånansvärt bra under hela graviditeten. Ungefär de enda bekymren jag haft är en veckas illamående, lite yrsel samt allmän trötthet i början av graviditeten. Nu senare känns det ibland att ryggen tar stryk, men förvånansvärt lite problem har jag ändå haft. Jag blir andfådd snabbt, är inte lika rörlig längre och har de senaste nätterna haft lite svårt att hitta en ultimat sovställning. Men det är ungefär allt. Och det är lite med tanke på hur illa man kan må!

Naturligtvis rör sig många tankar i mitt huvud. Det är konstigt hur pass overkligt det fortfarande känns att vi ska bli tre. Att jag är gravid och att jag har ett barn i magen känns inte overkligt på något sätt, men att föreställa sig att man om ca tio veckor ska hålla i sin egen baby, att vi kommer att vara tre här i lägenheten, att vi faktiskt ska bli en barnfamilj - det kan jag inte föreställa mig fastän jag försöker.

måndag, december 02, 2013

Ett stort paket på posten

Idag fick vi vår första julklapp. Ett så stort paket har jag inte hämtat på posten förr!
P1200207P1200213
Och jag säger bara: Tack FPA!
Annat roligt vi gjort idag:
- Beställt tid till brunch på Astor i Vasa till helgen innan jul.
- Besökt ett gym här i stan som kostar 1,50. Gymmet är tillräckligt bra för mig, tror jag kommer att besöka stället fler gånger!

söndag, december 01, 2013

Lilla jul

Som redan blev klart, ville jag fira en ordentlig lilla jul. Med julchoklad, julpynt, risgrynsgröt, julstjärnor, glögg och snö blev det riktigt så bra som jag önskade. Jag har saknat en (fungerande) sjuarmad ljusstake under studietiden, men nu fick vi en sådan införskaffad. Det var också faktiskt första gången jag kokade risgrynsgröt. P1200204P1200206

De udda julstjärnorna är planerade av min man. Speciellt roligt har jag åt den nere, näst längst till höger. Verkligen en skönhet …

På kvällen for vi ännu ganska spontant på bio för att se på andra filmen av Hunger Games-trilogin. Verkligen spännande handling!

Nu ser jag framemot nästa helg, självständighetshelgen. Då bär det upp till Österbotten.

tisdag, november 26, 2013

Förberedelser inför lilla jul

Det viktigaste är införskaffat inför lilla jul: julstjärnsdeg, plommonsylt och:


Ännu skulle vi behöva få en fungerande sjuarmad ljusstake. Om det innebär att fixa vår gamla eller köpa en ny återstår att se.

Det som lockar mig mest är julgubbspåsen. Välkommen lilla jul säger jag!

måndag, november 25, 2013

Juletider

Äntligen börjar adventstiden närma sig. I lördags fick vi åhöra Brahe Djäknars och Florakörens adventskonsert här i Tammerfors (vi hade tur att de kom och besökte Tammerfors just i år), och på lördag är det lilla jul. Jag har tidigare varit ganska strikt med att inleda juletiden först i och med lilla jul, men ifjol insåg jag hur gott det är med glögg och julstjärnor, och hur kort tid man egentligen får njuta av dessa godsaker. Så nu har jag tänkt att jag inte ska begränsa mig på den punkten bara för traditionens skull. Men vad gäller julpynt tror jag att jag fortsättningsvis håller mig till lilla jul-gränsen.

Jag njuter av att juletiden håller på att inledas. Om jag tillåts sakna något, så skulle det i så fall vara julmarknaderna i Tyskland.

DSCN9344

DSCN9221DSCN9251

DSCN9229DSCN9264

DSCN9333

DSCN9363

DSCN9428DSCN9389

DSCN9036

Bilderna är från Göttingen, Goslar och Hamburg.

tisdag, november 19, 2013

Ansökningar gjorda

Nu har jag lämnat in ansökan om moderskapspenning, moderskapsförpackning och barnbidrag. Det känns som att en sten fallit från mitt hjärta. Jag klarade det!

Och när vi är inne på barntemat. Idag var jag och Anders på första familjeförberedelse- tillfället. Temat var amning. Mycket matnyttig information. Imorgon blir det rådgivning och läkarbesök. På fredag sockerbelastning. Har hört att många spyr av drycken man ska dricka. Hoppas jag klarar mig undan sånt elände.

söndag, november 17, 2013

Svindlande existentiella frågeställningar

Vanligtvis tänker vi på livet ganska konkret, vi accepterar att livet ser ut på ett visst sätt och vi handskas konkret med ganska abstrakta begrepp, så som t.ex. livet och tiden.

Förutom att jag ofta tänker på (ganska vanliga) existentiella frågor, så har det vid några tillfällen hänt sig att jag tänkt än djupare, att jag på något sätt förflyttat fokus från det konkreta till det abstrakta i sådana begrepp som jag just nämnde. Det är svårt att förklara vad jag menar. Men jag ska berätta.

När jag var liten tog jag det som en självklarhet att Gud skapat mig och att Jesus älskar mig. Men ibland hände det sig att jag grubblade vidare. Jag undrade var jag funnits innan jag kom till jorden. Hur det skulle vara att inte finnas till. (Jag tänkte mig ett mörker där jag svävade fram.) Jag funderade på hur det kommer att kännas att i himlen leva för evigt. Tänk: för evigt. (Fundera en stund på det om du vill ... ) När man grubblar på sådana frågor en stund så inser man att det är ganska mycket man inte vet. Man orkar inte med sådana grubblerier i längden.

Nu har det inte hänt sig på länge att jag funderat på sådana frågor. Men för bara någon dag sedan dök en fråga upp i mitt huvud: vad är egentligen tiden (och i förlängningen livet)? Vi talar om det förgångna, nuet och framtiden. Man ska leva i nuet, inte i det förgångna eller i framtiden. Men det konstiga är på något sätt att nuet bara är en sekund i taget. Om man ska leva i nuet ska man leva just för den sekund som då är. Det liv man har, är bara det liv man för stunden har. Jag inser att det finns mycket fint som har hänt tidigare i mitt liv, men jag kan inte längre få tag i det. Det mesta finns inte ens kvar i minnet. Så vad är då tiden och livet om vi bara har det vi för stunden har, trots att minnen och planer inför framtiden rör sig i huvudet?

Nu tror jag det är bäst att jag slutar fundera ...

torsdag, november 07, 2013

Mysteriet med drömmar

För några dagar sedan skrev Johanna om drömmar. Jag blev själv inspirerad att behandla temat. Många gånger har jag funderat på drömmarnas mysterier.

Jag drömmer ganska mycket, och kommer ihåg ganska många av mina drömmar. Oerhört konstigt är det, tycker jag, att Anders aldrig minns sina drömmar. Jag tror att man kan öva sig att minnas sina drömmar, och det har jag också gjort en del själv. Ganska automatiskt går jag på morgonen igenom nattens drömmar. Men jag frågar mig ändå om det är en bra sak att göra? För många drömmar skulle man helst vilja glömma.

Jag har blivit fascinerad av drömmar efter det att jag i drömmar ibland började inse att det rörde sig om just drömmar. Det här skedde för länge sedan, antagligen någon gång i lågstadiet. Jag kunde ibland inse att livet i drömmen inte betedde sig som livet i verkligheten. T.ex. insåg jag några gånger att den jag pratade med i drömmen egentligen inte kunde höra mig, eftersom det var en dröm. Redan tidigare använde jag mig av ett knep för att få slut på mardrömmar: genom att stänga ögonen kunde jag på en sekund avsluta mardrömmen.

Så småningom började jag ibland också inse att jag kunde experimentera i drömmen, eftersom det ju bara var en dröm. En gång tänkte jag att jag skulle testa om det stämde att man drömde i färger, så jag började se mig omkring och insåg att blommorna och allt jag såg omkring mig hade färger. Efter det provade jag nypa mig i armen och kunde konstatera att det inte kändes ett dugg. På senare år har jag ibland testat mina vingar genom att flyga. Jag tror det krävs bara två saker för att kunna flyga i drömmar: 1) att man inser att man vill prova flyga och sedan 2) prova flyga. Oftast fungerar flygningen - det är den första punkten som är den svåraste att klara av.

Jag är alltså ganska fascinerad av drömmar, men de skrämmer mig också. Många drömmar skulle man vilja vara utan. En del drömmar skrämmer en, en del drömmar lämnar efter sig dåliga känslor resten av dagen, en del drömmar avslöjar dåliga tankar hos en. Jag tror man kan träna sig i att kunna kontrollera sina drömmar mera, men jag känner inte riktigt för att öva mig mer på det. Jag vill inte bli för upptagen med drömmar, och dessutom känns det nästan som att det skulle vara onaturligt att försöka påverka sina drömmar för mycket.

Vad har ni för tankar kring detta? Har ni liknande erfarenheter och funderingar?

onsdag, november 06, 2013

Utmanad

Tack Freja för utmaningen! Här kommer mina svar till listan.
 1. Om du skulle vara ett djur för en dag, vilket djur skulle du vara och hur skulle du spendera din dag?
Jag tror jag svarar fågel, för jag skulle vilja kunna flyga. Dagen skulle jag spendera i luften och styra kosan mot olika intressanta mål.
 2. Om du fick vara världsbäst i en sport, vilken sport? Och varför?
Volleyboll. Självklart. Man får en sån otrolig kick av att rädda svåra smashar och få till en bra smash själv (det där andra har jag bara fått provsmaka på än så länge ... ). Teknikspelet är helt underbart. Det är den ädlaste sporten enligt min mening och otroligt kul, när det går bra.
 3. Vad är det absolut mest osexiga egenskapen du kan tänka dig hos en annan individ?
Nonchalans.
4. Om du bara fick bära en färg för resten av ditt liv (kläder, accessoarer m.m), vilken färg hade du valt?
Jag tycker om lila, men jag tror det skulle kunna bli väl skrikigt med endast lila resten av livet. Så jag tar det säkra och väljer blå.
5. Föreställ dig ett parallellt universum och att du möter dig själv för 10 år sedan, vad hade du sagt till dig själv?
"Ta inte så stor stress för skolan! Jobba bra, men jobba mer för att faktiskt lära dig något än att få 10 i provet. Ta ingen stress för proven!" (Och efter ett par dagar som vikarie skulle jag tillägga: "Men var snäll åt lärarna! - som du väl nog ofta är.")
"Att du följer dina principer är på riktigt bra! Det kommer du att känna dig stolt över framöver i livet! Och i fall där du inte lyckas med detta, eller i fall där du kanske faller för grupptryck: stå på dig! Att vara som alla andra är på inget sätt intressant."
"Var inte avundsjuk på andra! Se istället till att tycka om människorna! Alla har sina med- och motgångar.
6. Vilket är ditt absoluta drömyrke, om du får hitta på vad som helst du kan försörja dig på?
Jag kunde tänka mig att rita egnahemshus åt folk. Eller skriva något i någon form.
7. Hitta på ditt eget superhjälte alter-ego, vad hade du hetat, vilken hade varit din superhjälte kraft och vilka crimes hade du bekämpat?!
Freja skrev bra om att bekämpa ensamhet. Jag skulle vilja vara en vän åt ensamma. Dessutom skulle jag vilja bekämpa mobbning. Det finns väl en hel del annat jag också skulle vilja bekämpa, men de här sakerna dyker först upp i tankarna. Superhjälptekrafter som skulle behövas skulle t.ex. vara att se var dessa människor finns, och sedan ha förmågan att finnas till hands, uppmuntra, ställa saker till rätta och vara en bra vän. Namnet? Kanske Freundina ... (öh??)
8. Fattar du beslut baserat på logik och objektivitet eller grundade på personlig värdeskala?
Nu har jag lite svårt att tolka vad "personlig värdeskala" är (principer? Känslor?). Dessutom har jag svårt att tänka mig in i en beslutssituation. Jag försöker väl nog tänka på konsekvenser, på vad som är bra för olika människor osv., men jag kan tänka mig att känslor alltid påverkar. Sen är ju valsituationerna så olika (Ska jag köpa godis idag? Vill jag gifta mig med den här mannen?). Mindre beslut är väl mindre genomtänkta än stora.
9. Välj 3 olika sorters sötsaker/snacks som skulle vara de enda 3 du fick äta för resten av ditt liv. Vad hade det varit?
Fazers blå. Kladdkaka. Chips. 
10. Vilka 3 egenskaper tror du att din innersta krets skulle beskriva dig med om de fick frågan?
Pålitlig, lyssnande, samvetsgrann.

Det skulle vara roligt om Johanna, Niklas och Netti ville ge sina svar till frågorna.

onsdag, oktober 30, 2013

"Gläd er!"

I bibeln står att vi inte behöver oroa oss (Matt 6). I och med att det som gravid inte är bra att stressa och angsta har jag medvetet försökt låta bli att göra det. Det har funnits saker som stressat upp mig (biämnesavhandlingen) men jag har försökt undvika att oroa mig. Jag gladdes åt att hitta ett bibelställe som säger "Gläd er alltid i Herren. Än en gång vill jag säga: gläd er." (Fil 4:4) Det här bibelstället är på något sätt ännu mer konkret än uppmaningen att inte oroa sig. För när man tänker på att inte oroa sig, är det svårt att komma fram till vad man ska göra istället. Man kanske bara tänker "Oroa dig inte!" vilket gör att man fortsätter fokusera på oron. När man istället tänker "Gläd dig!" är det lättare att förstå vad man ska göra, och i tankarna distanserar man sig från oron.

I höst har jag alltså försökt lära mig att glädja mig även om det finns orosmoment och oklarheter i livet. Just nu är jag glad dubbelt upp: jag gläder mig åt att få träna mig på en sån sak som att vara glad och jag gläder mig åt att mitt orosmoln faktiskt börjar skingras - jag har nämligen kommit igång med biämnesavhandlingen, och upplägget känns ganska klart. Framtiden känns ljus.

måndag, oktober 28, 2013

Höstens skiftningar i Tammerfors

När vädret är så gråtrist som det är nu passar det bra att titta tillbaka på höstens bilder. De första bilderna är fotade en dimmig höstmorgon.

P1190746P1190767P1190748P1190760

De kommande bilderna är fotade vid ett annat tillfälle – en riktigt vacker höstdag.

P1190989P1200003P1200021P1200001P1200014P1200081P1200084P1200073P1200036

måndag, oktober 14, 2013

21+4

En ny människa har klivit in i världen. Ett barn som ännu inte syns, men som likväl lever. Det följer med sin mamma överallt, och mamman känner av barnets rörelser varje dag. På ultraljudsundersökningar har barnets pappa och mamma, samt läkare, fått komma på besök hos barnet. Ännu en tid ska barnet vänta på att möta resten av världen.
Att vi väntar barn har börjat bli känt i de kretsar vi rör oss. För oss blev det känt 19.6, samma dag som vi reste iväg på cykelsemester i Europa. Orsaken till att jag på bloggen knappt berättat om resan ligger just här – jag blev nämligen lite illamående under resan och har efteråt inte klarat av att tänka på den. Fast egentligen mådde jag inte speciellt dåligt. Jag låg t.ex. inte i dikarna och spydde.
Jag och Anders fick under våra två första år som gifta leva på tu man hand. Under tredje året kommer den tredje familjemedlemmen. Om det fortsätter i samma takt kommer vi att ha fullt upp inom några år.
Skämt åsido. Vi är väldigt tacksamma för vad vi får vara med om och vi vet att det är en gåva från Gud. När man tänker närmare på det så märker man att livet verkligen är ett mysterium. Bara Gud kan skapa något sådant som en människa!
Hittills har en stor del av graviditetstiden gått åt att få insikten om vad som är på gång att sjunka in i hjärnan. I takt med att magen vuxit, att vi fått vara på ultraljudsundersökningar och att barnets rörelser börjat kännas, så har barnets existens börjat kännas mer verklig. Jag har även hunnit oroa mig en del. Mest för saker jag stoppar i min mun. Att mata ett barn med rätt sorts mat är väl inte så svårt, men när det innebär att jag ska klara av att förändra mina matvanor så är det andra bullar. Annat än bullar, med andra ord.
Så småningom får vi börja tänka mer på det som komma skall. Saker att inköpa, namn, förlossning, barnskötsel … Jag försöker lyda syrrans råd att sova mycket nu, “för sen får jag inte sova på typ tjugo år”. Det lyckas ganska bra. Bara man stänger av väckarklockan på morgonen kan en nattsömn lätt bli 9-11 timmar.
Halva tiden av graviditeten har nu gått. Jag är glad att det ännu är många veckor kvar innan förlossningen, för det känns som att det finns mycket att förbereda sig inför. Men under senaste ultraljudsundersökning kände jag för första gången att jag småningom vill träffa vårt barn.

söndag, oktober 13, 2013

Tillbaka

Två veckor har gått. Orsaken till bloggpausen var att jag plötsligt insåg att jag den kommande tiden hade mycket studier som behövde göras. Deadlines av olika slag. Och jag insåg att jag inte skulle hinna ifall jag höll fast vid de rutiner jag då hade. Så bloggen fick helt och hållet lämnas åt sidan.
Jag satte upp ett schema för mig själv. Det höll nästan. Det som inte höll var att jag redan fått undan studier som var inplanerade för fyra dagar nästa vecka! Jag känner mig exalterad över att jag lyckades få så mycket till stånd! Jag har också mått ganska bra av att få göra andra saker än hänga i bloggosfären. Här är ett par provbilder på vad jag annars också hunnit med:
P1190981
Förra helgen var Sofia och Hanna på besök. Här Hanna på bild uppe på Pispalaåsen.
P1200037
Jag har fått njuta av den vackra hösten.
Det finns risker att bloggandet och bloggläsandet börjar ta för mycket tid i anspråk. Under dessa två veckor har jag lärt mig att det inte är värt att spendera alltför mycket tid på bloggar. Det ska jag försöka hålla i åtanke nu framöver.


måndag, september 30, 2013

Bloggpaus

För tillfället har jag för mycket att göra och för lite tid. Jag tar därmed en tvåveckors bloggpaus. Paus från bloggskrivande och -läsande. Under tiden hoppas jag få gjort saker som behöver göras och annat som känns viktigt. Jag behöver också arbeta på prioriteringarna i mitt liv.

Ha det gott! Vi hörs!

söndag, september 29, 2013

Höstpromenad i Tammerfors

 

P1190864

P1190900P1190869

P1190874

P1190894P1190889

P1190908P1190910

P1190928P1190917

P1190918

P.S. Det här med att publicera bilder på ett snyggt sätt i blogspot verkar inte fungera. Men nu har jag hittat lösningen: Windows Live Writer. Frustrerad över bildredigeringen i blogspot sökte jag efter information, och idag hittade jag information om just WLW. Till min förvåning och lycka visade det sig att vi hade programmet på vår dator. D.S.

Filmtips: Twin sisters

I helgen har jag och Anders sett en film som på originalspråk heter De tweeling,  och på engelska Twin sisters.*

När vi sökte efter filmer i bibban var det titeln "Kaksoset" som fick mig, som är gift med en tvilling, att bli intresserad. När jag sedan såg att den handlade om andra världskriget visste jag att den skulle bli sevärd.

Filmen handlar om två tvillingflickor som efter föräldrarnas död blir åtskilda. Den ena flickan kommer till en rik familj i Holland, den andra till en fattig i Tyskland. Så småningom är andra världskriget ett faktum. Den tyska systern blir förtjust i en SS-soldat, den holländska systern i en judisk man. Systrarnas olika öden och möten med varandra är dramatiska. Det finns många teman och budskap i filmen, och den väcker tankar och starka känslor inom mig. Verkligen en film jag rekommenderar.

_____________________________________________________________________

*Regisserad av Ben Sombogaart, baserad på en roman skriven av Tessa De Loo. Språket som talas är tyska och holländska. Men detta är inget hinder för att se filmen, eftersom textning finns.

lördag, september 28, 2013

Akademisk humor

Nu är det egentligen inte fråga om humor, utan om realitet. Men jag kan ändå inte komma ifrån att jag tycker det är smålustigt. Jag håller på att läsa igenom en doktorsavhandling som ska refereras. Där finns det ibland detaljer som får mig att flytta fokus från sakinnehåll till de personer som står för uttalandena. Det här är inget ovanligt, men lite smålustigt.

Avhandlingen är skriven av en person vid namn Sandström, vilket förklarar varför jag tar upp det tredje exemplet:
"Ivars (1987: 45-63) har med utgångspunkt i resultaten av Ivars (1986) diskuterat frågan om [...]" (Man kan inte låta bli att reagera ...)
"I denna studie av dialektutjämning tillämpar jag ett sociodialektologiskt grepp (Auer och Hinskens 1996, Hinskens, Auer och Kerwill 2005)." (Auer och Hinskens fick en ny vän!)
"Då det gäller förändringarna i genussystemet visade Sandström (2003) att det finns goda skäl att följa upp variationen i Sibbo inom ramen för östra Nyland. Resultaten av Sandström (2003) stöder avgränsningen [...]" (Den ultimata bragden att få hänvisa till sig själv! Och tänk att få omnämna sig själv i tredje person!)

fredag, september 27, 2013

Inspiration till ett mindre orosfyllt liv

Idag hade någon på facebook lagt upp en bild med denna text:
"Every test in our life makes us bitter or better, every problem comes to break us or make us. The choice is ours whether we become victim or victor."
Det här är något jag får ta till mig. Ibland kommer nya prövningar dag efter dag. Att då medvetet välja att inte bli offer är viktigt. För en själv och för människorna i ens omgivning.

För mig gäller det just nu stress och oro gällande mina studier. På morgonen är jag orolig över den kommande avhandlingen. På kvällen inser jag att livet inte är till för att vi ska gå omkring och vara oroliga och jag gör ett beslut att fokusera på glädjen istället för på oron. Nästa dag slår det mig hur många inlämningsuppgifter jag har på kommande, och stressen dyker upp igen.

Den här texten påminner mig än en gång om hur jag bör förhålla mig till motgångarna. Kanske bäst att börja läsa texten varje dag.

torsdag, september 26, 2013

Dagens citat levererad av Anders

A: Har du humor?
S fundersamt: Hmm ... ?
A: Men du gifte ju dig med mig!

Sång om villaliv

Nu har Ylvis verkligen lyckats slå huvudet på spiken! Jag har skrivit några blogginlägg om villaliv, men inga av de texter kommer så i närheten av sanningen som Ylvis beskrivning (besjungning) av fenomenet! Fantastiskt!

Dessutom är det som om sången kunde vara från Anders till mig. Utan ironin.

Lyssna och se här!

(Och för att klargöra min egen åsikt: Villaliv är härligt. I viss mån.)

onsdag, september 25, 2013

En dag på landet

I helgen besökte vi min familj. Hela skaran på 7 vuxna, en söt ettåring och en ivrig liten hund var samlade. Jag fick uppleva det jag ville: familjeliv och Österbottenfrid. Också Anders fick ut det han ville av helgen: ta upp potatis, plocka lingon och svamp.

Lördagsförmiddagen spenderades ute på landet. Potatislandet. Dessa äldre metoder - att odla själv istället för att köpa - är inte alls att förakta. Kanske något att fundera på!


Syster, hennes man och deras hund. Prov gissa om hunden fick duscha efteråt!

lördag, september 21, 2013

En god kristen?

I den kristna gemenskapen bör vi på olika sätt ta hand om varandra: Vi bör se till att människor blir frälsta, och när människor väl är frälsta bör vi se till att uppmuntra varandra i vandringen med Gud (1 Tess 2:11), och att tillrättavisa om det så krävs (Luk 17:3). Jag tror det är viktigt att vi kristna mer och mer lever enligt den vilja Gud har för oss. Och där har vi våra bröder och systrar till hjälp för att mogna och gå framåt.

Men det finns något annat jag tycker vi helt kan skippa. Och det är att kalla varandra och oss själva "goda" och "dåliga" kristna. Det kanske låter sympatiskt att kalla någon för "en god kristen". Men med det säger vi också indirekt att det finns "dåliga kristna". Och jag ser ingen annan konsekvens av det än att folk blir nertyngda. Ofta tror jag dessutom att det finns någon form av avundsjuka eller känsla av otillräcklighet med när man kallar någon annan för "en god kristen". Man ser på de "goda kristna" som klarar av allt, medan man själv inget förmår. (Att å andra sidan anse sig själv vara "en god kristen" är väl hundrafalt värre.)

Kristnas vandringar ser olika ut. Kristna mognar i olika takt, lär sig i olika takt, faller vid olika tillfällen. Vi kan inte jämföra oss med varandra, och vi bör inte heller se ner på varandra. Först i himlen blir vi alla fullkomliga. På jorden är ingen av oss det. Vi ska blicka framåt och det är fint och bra om vi mer och mer får mogna i tron. Men istället för att se ner på varandra eller på oss själva så ska vi älska och uppmuntra varandra.

torsdag, september 19, 2013

Brev på posten

Det är alltid spännande när ett stort brev adresserat till en dimper ner från brevinkastet. Insåg ganska snabbt vad det handlade om. Tack mamma!

Med tanke på den utdragna graduprocessen är jag ganska glad att den glädjande utexamineringsprocessen också är lång. Maj: alla magisterstudier godkända. Jess! - Augusti: inlämning av examensansökan. *puh* - Början av september: jubelglädje när jag får mail om att jag kan hämta min filosofie magister-examen! - En vecka senare: Njuter av att ha magisterspappren i min hand. - Ytterligare en vecka senare, dvs. ungefär nu: Tidningen firar mig. - Nu i helgen: Fest med familjen.