Sidor

onsdag, januari 30, 2013

Mera volleyboll åt Sofie!

Om allt går som planerat kommer jag på fredag att ha tränat och spelat volleyboll 5 ggr på 9 dagar. I torsdags var det träning, i lördags turnering, i måndags gymbesök med fokus på "volleybollmuskler", idag blir det match och på fredag träning. Det här är en räddning för mig så att jag inte helt deppar ihop i gradu-tider, men främst är det bara enormt roligt att få träna och spela mer volleyboll!

lördag, januari 26, 2013

Mera volleyboll åt folket!

Efter att ha haft abstinensbesvär efter volleyboll under jullovet har jag äntligen fått komma igång med volleybollspelande. I torsdags fick jag vara på volleybollträning och idag på volleybollturnering. Volleyboll är verkligen en sport att njuta av.

Därför vill jag uppmärksamma en enorm lucka i det finländska samhället. Och det är just möjligheter till volleybollträning. Jag är uppvuxen i en liten by, och situationen är säkerligen annorlunda i städer. Men överlag tycker jag att det spelas alltför lite volleyboll. Under min vistelse i Tyskland upptäckte jag att volleyboll där var en ganska vanlig sport. Medan flickor i Finland spelar fotboll, verkade det som att väldigt många flickor i Tyskland spelade volleyboll.

Det jag önskar är att det överallt i Finland skulle finnas möjligheter för unga flickor och pojkar att gå med på volleybollträningar. Om det inte finns möjlighet att ordna egna volleybollag i varje by borde man göra reklam för stadens volleybollag. I skolorna borde det också spelas mer volleyboll. Och gymnastiklektionerna borde inte enbart gå ut på att spela matcher, utan teknikträning borde ges. Överlag borde man göra mera reklam för sporten.

Själv har jag den upplevelsen av volleyboll från lågstadie- och högstadietiden att jag visserligen tyckte om att spela volleyboll, men eftersom det under gymnastiklektionerna aldrig blev till något bra spel (Serve - bollen går i marken. Serve - bollen går i marken ... ), så fick jag aldrig en riktig uppfattning om vad volleyboll gick ut på. Först senare, under gymnasietiden, kom jag i kontakt med folk som kunde spela volleyboll - och då fick jag upp ögonen för hur fantastisk sporten är.

Eftersom volleyboll inte är så vanligt befinner vi oss i en liten knepig situation - det kanske inte finns tillräckligt med tränare, och lärare som kan spela volleyboll (?). Men det är absolut inte omöjligt för gymnastiklärare att sätta sig in mer i sporten för att sedan kunna satsa mer på den. (Tack youtube!)

Nu i efterhand skulle jag verkligen ha önskat få en riktig chans att bli bra på volleyboll. Jag är nu 25 år och känner mig en aning besviken över den missade chansen. Som tur är volleyboll ändå en sport som man hela tiden kan bli bättre på och som man kan spela på motionsnivå upp i ganska hög ålder.


lördag, januari 12, 2013

The Hunger Games

(Obs! I detta inlägg kommer det till viss del att avslöjas hur filmen slutar!)

Efter att under 2012 ha sett filmen 1984 och läst boken Kallocain tyckte jag att det räckte med dystopier för ett tag och ville inte ta tag i filmen The Hunger Games som så många andra verkade ha tagit till sina hjärtan. Nu blev jag ändå tillfrågad om jag vill se filmen och såg den således igår. 

Efter 1984 och Kallocain väntade jag mig en dyster och mörk film. Jag blev förvånad när jag fick höra att åldersgränsen bara var 12 år, och sedan påpekade någon dessutom att målgruppen antagligen var tonåringar. Början av filmen följde ganska bra mina förväntningar vad gäller dysterheten. Människorna levde i fattigdom och dessutom i skräck, eftersom två ungdomar från distriktet varje år blev utvalda för att delta i spelet The Hunger Games, där bara en av tjugofyra överlevde.

När de två personerna väl blivit utvalda fick de försonas med sitt öde och börja planera inför själva spelet. Det gällde att inför folket (det folk som ordnade spelen) visa sig från en bra sida och fr.o.m. nu handlade det om att vinna spelet. Vinna eller dö.

När spelet väl inleddes, eller kanske redan under förberedelserna inför spelet, tog filmen en ny vändning. Nu var det inte längre så dystert. Visst var döden hela tiden ett närvarande hot, men det började mera kännas som en actionfilm. Det blev spännande, man hejade på huvudpersonen och blev nästan nöjd när någon av de andra dog. Mer och mer började man betrakta huvudpersonen som en hjälte istället för ett offer. Det enda som betydde något var att huvudpersonen överlevde.

Visst gav filmen mig tankar. Den visade vad som kan hända när man tävlar om liv och död mot andra människor, och mot vänner. Den visade att man under sådana omständigheter inte klarar sig ensam. Och jag tyckte om att vinnaren aldrig dödade förutom i självförsvarande syfte.

Men hur gick det med det här att visa på vilken negativ kraft media kan ha? Och det här med att vart världen kan gå ifall vi inte är uppmärksammade och strävar efter det som är gott? De här aspekterna fanns nog med tydligt i filmen, men det var ändå inte det som sysselsatte mina tankar efter filmens slut. Det var bara en enorm glädje för att huvudpersonen vann. Och så lämnade förstås frågan om vilken man hon valde?

... Och så lämnade en liten fråga på mitt samvete. Hur kom det sig att en film som antagligen skulle verka avskräckande fick mig att bli så medryckt av spelet i filmen? Endera misslyckades filmen genom att inte fokusera på det förskräckliga. Eller så lyckades den genom att visa att jag själv kan falla i fällan att tycka att det är mer underhållande än förskräckligt.

lördag, januari 05, 2013

Ny pryl

Nu har vi återvänt till Åbo efter jullovet. Och vilken pryl har vi dragit med oss till Åbo? Jo, en ...


Nu är det bara att lära sig att spela piano!

tisdag, januari 01, 2013

Välkommen 2013!

Jag vill välkomna det nya året med att resumera det gångna årets händelser. Att minnas hur mycket man fått uppleva under året som gått kan få en att förundras över allt som man kommer att få vara med om under det kommande året.

Förra året skrev jag ett liknande inlägg om ”Kärleksåret 2011”. Det här året har bestått av mycket mera vardag och t.o.m. tunga perioder, men jag har fått se att kärleken även bär under sådana tider.
·         År 2012 inleddes i Vasa. Vi hade nyligen flyttat in i vår mysiga lägenhet, som skulle vara vår i fem månader, och det var första gången jag fick pröva på att bo i Vasa. Tiden i Vasa innebar att jag fick bo i samma stad som syrran, att vi fick stifta bekantskap med en ny församling, att vi fick träffa nya människor osv.
·         Pedagogikstudierna inleddes i januari och det var en ansträngande men givande studietermin. Jag fick se hur jag utvecklades inom läraryrket.
·         Till min födelsedag fick jag den finaste födelsedagspresenten hittills i mitt liv: jag fick reda på att jag skulle bli moster.
·         Under våren prövade jag för första gången i mitt liv på att springa på löpmatta, och jag gillade det. Det gjorde samtidigt att jag blev lite mer intresserad av löpning överhuvudtaget.
·         Under 2012 började jag intressera mig för stickning och har nu tagit mina första stapplande steg i stickandets ädla konst.
·         Lillebrors studentfest firades tillsammans med släkt och vänner.
·         Jag och Anders spenderade den första sommaren tillsammans som gifta. Jag fick stifta närmare bekantskap med villaliv genom att tillsammans med Anders bo på villan några veckor. Några veckor bodde vi på skilda ställen p.g.a. jobb. Att bo på skilda ställen var ingen höjdare.
·         Jag jobbade för andra sommaren på biblioteket och kunde igen konstatera att jag trivdes bra.
·         Fr.o.m. sommaren har jag skrivit på min gradu-avhandling. Projektet är dock ännu inte avslutat. Jag har lärt mig en hel del. Men arbetet tär på krafterna!
·         Även detta år besöktes Pieksämäkilägret. Negativt var att jag inte kunde vara där under hela lägret, positivt var att jag nu för andra gången hade Anders med mig.
·         En sommardag spenderades med Anders och två vänner vid Särkänniemi. Jag fintade åksjukan och kunde njuta av nöjesfält igen.
·         20 augusti firade jag och Anders vår första bröllopsdag. Vad mäktigt att ha fått leva ett helt år tillsammans, och förstå att detta bara är början!
·         Under året fick jag för första gången på nära håll följa med en graviditet, samt sedan för första gången bli moster och sedan även fadder. Härligt!
·         Jag fick flytta tillbaka till Åbo, till vår egentliga lägenhet, och glädjas över att ännu en liten tid få vistas i Åbo. Även om jag snart började längta mycket till Österbotten.
·         Under sommaren fick jag för första gången ta med Anders till mina släktingar i Sverige och till Hofors. Vi utforskade även Stockholm. I oktober gjorde vi en resa till London, där vi besökte Sofia.
·         Under vårterminen upplevde jag en down-period i min tro, medan en tydlig vändning skedde under sommaren. Hösten har kanske varit den mest spännande tiden med Gud hittills. Han har lärt mig så mycket och jag ser att Han fortsätter att leda mig.
·         För första gången har jag på allvar fått börja fundera på flytten tillbaka till Österbotten. Det känns spännande att få börja återvända hemåt. (Här får jag dock påminna mig om bibelordet Ords 16:9 ”Människans hjärta tänker ut sin väg, men HERREN är den som styr hennes steg.”)
·         Under hösten fick jag för första gången pröva på modersmålslärarjobbet.
·         Under slutet av året började jag intressera mig lite mer för flöjtspelandet igen och under jullovet fick jag lära mig lite om pianospelande. Får se om år 2013 blir ett mer musikaliskt år än tidigare?

2012 bestod inte av så många remarkabla händelser. Däremot bestod året av stora svängningar. Först var det flytt till Vasa. Sedan flytt till Åbo. Först var det en tung period jag hade i min tro. Sedan en väldigt inspirerande och glädjande period (som fortsätter). Ett nytt liv föddes och jag fick bli moster till det livet. Graduskrivande och studieplanering har berett mig veckor av ångest. Samtidigt som tanken på ett snart kommande liv i Österbotten gett mig framtidshopp.
Det här året har inte varit det bästa i mitt liv. Det har varit ganska tungt på många sätt. Men jag har fått börja lära mig att lita mer på Gud, att kunna glädjas även om omständigheterna är jobbiga. Och det mest glädjande av allt har varit, att jämsides med tunga perioder så har jag sett hur Gud har arbetat med mig och lärt mig saker. Att se Gud verka bereder mig en djupare glädje än något annat. Det jag ser mest framemot med 2013 är att se hur Gud leder mig och Anders framåt.