"Gläd er!"

I bibeln står att vi inte behöver oroa oss (Matt 6). I och med att det som gravid inte är bra att stressa och angsta har jag medvetet försökt låta bli att göra det. Det har funnits saker som stressat upp mig (biämnesavhandlingen) men jag har försökt undvika att oroa mig. Jag gladdes åt att hitta ett bibelställe som säger "Gläd er alltid i Herren. Än en gång vill jag säga: gläd er." (Fil 4:4) Det här bibelstället är på något sätt ännu mer konkret än uppmaningen att inte oroa sig. För när man tänker på att inte oroa sig, är det svårt att komma fram till vad man ska göra istället. Man kanske bara tänker "Oroa dig inte!" vilket gör att man fortsätter fokusera på oron. När man istället tänker "Gläd dig!" är det lättare att förstå vad man ska göra, och i tankarna distanserar man sig från oron.

I höst har jag alltså försökt lära mig att glädja mig även om det finns orosmoment och oklarheter i livet. Just nu är jag glad dubbelt upp: jag gläder mig åt att få träna mig på en sån sak som att vara glad och jag gläder mig åt att mitt orosmoln faktiskt börjar skingras - jag har nämligen kommit igång med biämnesavhandlingen, och upplägget känns ganska klart. Framtiden känns ljus.

Höstens skiftningar i Tammerfors

När vädret är så gråtrist som det är nu passar det bra att titta tillbaka på höstens bilder. De första bilderna är fotade en dimmig höstmorgon.

De kommande bilderna är fotade vid ett annat tillfälle – en riktigt vacker höstdag.

21+4

En ny människa har klivit in i världen. Ett barn som ännu inte syns, men som likväl lever. Det följer med sin mamma överallt, och mamman känner av barnets rörelser varje dag. På ultraljudsundersökningar har barnets pappa och mamma, samt läkare, fått komma på besök hos barnet. Ännu en tid ska barnet vänta på att möta resten av världen.

Att vi väntar barn har börjat bli känt i de kretsar vi rör oss. För oss blev det känt 19.6, samma dag som vi reste iväg på cykelsemester i Europa. Orsaken till att jag på bloggen knappt berättat om resan ligger just här – jag blev nämligen lite illamående under resan och har efteråt inte klarat av att tänka på den. Fast egentligen mådde jag inte speciellt dåligt. Jag låg t.ex. inte i dikarna och spydde.

Jag och Anders fick under våra två första år som gifta leva på tu man hand. Under tredje året kommer den tredje familjemedlemmen. Om det fortsätter i samma takt kommer vi att ha fullt upp inom några år.

Skämt åsido. Vi är väldigt tacksamma för vad vi får vara med om och vi vet att det är en gåva från Gud. När man tänker närmare på det så märker man att livet verkligen är ett mysterium. Bara Gud kan skapa något sådant som en människa!

Hittills har en stor del av graviditetstiden gått åt att få insikten om vad som är på gång att sjunka in i hjärnan. I takt med att magen vuxit, att vi fått vara på ultraljudsundersökningar och att barnets rörelser börjat kännas, så har barnets existens börjat kännas mer verklig. Jag har även hunnit oroa mig en del. Mest för saker jag stoppar i min mun. Att mata ett barn med rätt sorts mat är väl inte så svårt, men när det innebär att jag ska klara av att förändra mina matvanor så är det andra bullar. Annat än bullar, med andra ord.

Så småningom får vi börja tänka mer på det som komma skall. Saker att inköpa, namn, förlossning, barnskötsel … Jag försöker lyda syrrans råd att sova mycket nu, “för sen får jag inte sova på typ tjugo år”. Det lyckas ganska bra. Bara man stänger av väckarklockan på morgonen kan en nattsömn lätt bli 9-11 timmar.

Halva tiden av graviditeten har nu gått. Jag är glad att det ännu är många veckor kvar innan förlossningen, för det känns som att det finns mycket att förbereda sig inför. Men under senaste ultraljudsundersökning kände jag för första gången att jag småningom vill träffa vårt barn.

Tillbaka

Två veckor har gått. Orsaken till bloggpausen var att jag plötsligt insåg att jag den kommande tiden hade mycket studier som behövde göras. Deadlines av olika slag. Och jag insåg att jag inte skulle hinna ifall jag höll fast vid de rutiner jag då hade. Så bloggen fick helt och hållet lämnas åt sidan.

Jag satte upp ett schema för mig själv. Det höll nästan. Det som inte höll var att jag redan fått undan studier som var inplanerade för fyra dagar nästa vecka! Jag känner mig exalterad över att jag lyckades få så mycket till stånd! Jag har också mått ganska bra av att få göra andra saker än hänga i bloggosfären. Här är ett par provbilder på vad jag annars också hunnit med:

Förra helgen var Sofia och Hanna på besök. Här Hanna på bild uppe på Pispalaåsen.

Jag har fått njuta av den vackra hösten.
Det finns risker att bloggandet och bloggläsandet börjar ta för mycket tid i anspråk. Under dessa två veckor har jag lärt mig att det inte är värt att spendera alltför mycket tid på bloggar. Det ska jag försöka hålla i åtanke nu framöver.