Att vara eller inte vara ... en solskensflicka

Jag vet inte om jag någon gång har diskuterat mitt val av bloggnamn. Namnet är inte så synligt, det syns främst i internetadressen. Namnet jag talar om är solskensflicka.

Jag tror det finns tre orsaker till att jag valde namnet:

- Jag tillhör, och är stolt över att tillhöra, solskensfolket, dvs. jag är Nedervetilbo. (När jag skapade bloggen var jag fortfarande Nedervetilbo rent fysiskt, nu är jag det främst psykiskt.)

- På sexan i lågstadiet fick jag statyn solskensflickan. Statyn delades ut till en flicka i klassen, och en pojke fick motsvarande statyn solskensgossen. I bloggnamnet har jag av naturliga skäl lämnat bort den sista bokstaven (dvs. n).

- Jag har alltid identifierat mig som en glad person.

Namnvalet kändes 2006 ganska naturligt. För en tid sedan kom det sig ändå att jag började ifrågasätta om namnet fortfarande är berättigat. Efter att ha kämpat med studierna i flera år kände jag mig inte sådär genuint glad längre. Med tanke på att det här med att vara glad och positiv har varit en ganska viktig del av mig fick jag nästan en liten (pikupikuliten) identitetskris. Var jag inte längre glada Sofie?

I höstas var jag tvungen att ta ett beslut. Under studieåren har jag haft en stressande attityd gentemot studierna, men i och med att jag blev gravid var jag för barnets skull tvungen att besluta mig för att inte stressa. I den här processen kom ett bibelord till hjälp: "Gläd er alltid i Herren. Än en gång vill jag säga: gläd er." Det var härligt att upptäcka att man i bibeln blir uppmanad att vara glad. Inte för att omständigheterna säger det, men för att man får tillhöra Herren och för att det inte finns någon orsak att inte glädja sig när man vandrar med Honom.

Bibelstället har hjälpt mig att vara glad. När omständigheterna känts tuffa har jag fått tänka på bibelstället och inse att jag får vara glad även om inte allt i livet känns perfekt. Dessutom har jag fått klarhet i identitetsfrågan: jag behöver inte längre vara glad "för att jag är Sofie (och skall vara glad)" utan jag får vara glad i Herren. Det fina är också att när något byggs på Gud istället för på människor, så är det alltid mycket hållbarare.

Något märkligt hände

Vi har valt att inte ta reda på barnets kön på förhand. Det innebär att vi får planera både flick- och pojknamn. Det har inte varit lätt för mig/oss att hitta på namnförslag. Jag tycker det är oerhört svårt att hitta namn jag på riktigt tycker är fina - alltså så fina att jag kunde tänka mig att ge mina barn det namnet. Det största problemet är väl att jag förknippar de flesta namnen med en massa människor. När jag förknippar ett namn med någon känns det genast ganska vardagligt. Eller så kan man inte ge barnet ett visst namn eftersom ens vän eller släkting redan bär det namnet. Eller så förknippar man namnet med en gammal gubbe eller gumma. Det blir så tokigt, för då blir ju plötsligt alla namn obrukbara. Eftersom namn är till för att användas kan man ju inte hitta ett namn som ingen burit tidigare. Helt utan förslag har jag och Anders ändå inte varit, men då har problemet varit det att vi inte varit nöjda med den andras förslag.

Två flicknamnsförslag har vi haft sedan en tid tillbaka. I Tyskland stötte jag på ett flicknamn jag genast älskade. Det har varit lite svårt att få Anders att gilla namnet, men numera torde han godkänna det. Ett annat flicknamn hittade jag en gång när jag råkade läsa en norsk artikel, och Anders gillade också namnet. Båda dessa flicknamn är sådana som jag inte förknippar med en massa människor runtomkring mig.

Men pojknamnet har nog varit svårt. Jag har kommit på två (ovanliga) pojknamn jag gillat. Tyvärr gick de inte hem hos Anders. ("Det är ju nån gammal gubbe ...") Men för ett par dagar sedan hände något märkligt. Anders kom med ett namnförslag - som jag gillade. Namnet är inte jätteovanligt, men ändå tillräckligt ovanligt (i de kretsar jag rört mig) för att inte kännas alltför vardagligt. Så nu ser det alltså ut som att vi har förslag på både flick- och pojknamn. Och det känns skönt att veta att det inte är helt omöjligt att hitta ett pojknamn man tycker om.

______________________________________________________________________

Jag märker här till slut att jag i mitt resonemang talar en del om vanliga och ovanliga namn. Det är inte så att jag har något emot vanliga namn, och jag tycker inte att det är ett självändamål att hitta ovanliga namn. Problemet är väl närmast det att namn som man hört tusentals gånger har en tendens att tappa sin glans. Men om det skulle visa sig att jag/vi faktiskt skulle tycka om ett vanligt namn, så inte skulle vi då ha något problem med att välja det namnet. (Fast då återstår problemet att ens släkting antagligen redan bär det namnet.)

Hyllning till min gamla, fina nokia

Bild hämtad härifrån.

I samband med att jag började högstadiet köpte jag min första telefon. En vacker Nokia 3310. Om det inte hade varit så att jag i min ungdom suktade efter nya modeller kan jag tänka mig att jag fortfarande skulle ha min 3310 kvar. Jag råkade en gång för inte alltför länge sedan se en människa med en nokia 3310, och jag blev nästan avundsjuk. Nog var man ju lite dum som böt ut den fina telefonen, med det ultimata snake-spelet. Jag har inte svårt att tänka mig att modellen faktiskt skulle ha hållit under alla dessa år. Det som telefonen tyvärr saknar är en kamera, men nu i efterhand inser man ju att kamerakvaliteten på de följande nokiamodellerna inte heller var speciellt utvecklad.

Jag tror inte att mina två första telefoner gick sönder, jag ville väl bara ha något nytt. Så kom det sig att jag sommaren 2008 köpte min tredje telefon. En utomordentligt vacker nokia 5310. Jag tänkte att den här telefonen är så vacker att jag kommer att njuta av att titta på den länge framöver. Vacker tycker jag  fortfarande att den är, 5 ½ år senare. Jag köpte den i ett skede när telefonerna skulle vara så små och tunna som möjligt. Inte för att jag känner till alla telefonmodeller som finns, men det skulle inte förvåna mig om den här telefonen lyckades ta vinsten i den tävlingen. En tid efteråt började nämligen de nya (stora) smarttelefonerna produceras. Jag trivs fortfarande med storleken.

Min nokia 5310 har hållit i 5 ½ år, trots att den otaliga gånger fallit i golvet. Dess knappar möjliggör snabbt sms-skrivande. Den är fortfarande vacker, flera år efter att den producerades. Storleken gör att den är oerhört behändig att hålla i handen. Och kanske bäst av allt: den har inte en massa funktioner som gör att man frestas att spendera mer tid med telefonen än med människorna man har runtomkring sig. En bra kamera kan jag sakna, men det är allt.

Det jag har lärt mig av min historia, samt av en massa youtubeklipp som varnar nutidens människor för att bli allt för fästa vid sina telefoner, är att jag inte vill sukta efter nya modeller. När man behöver en ny telefon satsar man på en fin och behaglig modell som man vet att man kommer att trivas med i flera år framöver. Tyvärr har jag hört ryktas att de nya telefonerna inte håller så länge. Desto större orsak för mig att hålla fast vid min gamla telefon så länge den orkar tjäna mig.

Rätten till liv

Jag är inte sannfinländare, men jag är tacksam för att någon säger rakt ut det som behöver sägas.

http://hbl.fi/nyheter/2013-12-10/540046/aborter-bekymrar-soini

29+5

Ursäkta skuggan som eventuellt förvanskar bilden lite.

De första tjugo veckorna gick långsamt fram. De kommande tio gick oerhört snabbt. Hur kommer de sista tio veckorna att kännas? Jag är nu i trettionde veckan, och det börjar kännas som att man är på slutrakan. Ändå är det över två månader kvar. Annars så får jag kalla mig höggravid nu, och det känns ganska fint. Magen börjar vara rejält stor, i alla fall enligt mitt tycke. Men ännu ska den växa. Barnet väger fortfarande bara ungefär 1,3 kg. Den ska växa ännu ungefär 2 kilo. Hur ett trekilosbarn ska få plats i min mage vet jag inte.

Igår var vi på tredje och  sista ultraljudsundersökningen. Moderkakans placering behövde kontrolleras för att klargöra om det skulle bli fråga om vanlig förlossning eller kejsarsnitt. Moderkakan hade nu flyttat sig lite uppåt, så jag får genomgå en vanlig förlossning. Och det är jag tacksam för.

Vi har inhandlat skrämmande lite inför födseln. Det beror mest på arbetssituationen: jag studerar ganska mycket och Anders jobbar hela tiden. På jullovet får vi se till att skaffa fram en hel del grejer.

Jag har fått må förvånansvärt bra under hela graviditeten. Ungefär de enda bekymren jag haft är en veckas illamående, lite yrsel samt allmän trötthet i början av graviditeten. Nu senare känns det ibland att ryggen tar stryk, men förvånansvärt lite problem har jag ändå haft. Jag blir andfådd snabbt, är inte lika rörlig längre och har de senaste nätterna haft lite svårt att hitta en ultimat sovställning. Men det är ungefär allt. Och det är lite med tanke på hur illa man kan må!

Naturligtvis rör sig många tankar i mitt huvud. Det är konstigt hur pass overkligt det fortfarande känns att vi ska bli tre. Att jag är gravid och att jag har ett barn i magen känns inte overkligt på något sätt, men att föreställa sig att man om ca tio veckor ska hålla i sin egen baby, att vi kommer att vara tre här i lägenheten, att vi faktiskt ska bli en barnfamilj - det kan jag inte föreställa mig fastän jag försöker.

Ett stort paket på posten

Idag fick vi vår första julklapp. Ett så stort paket har jag inte hämtat på posten förr!

Och jag säger bara: Tack FPA!
Annat roligt vi gjort idag:

- Beställt tid till brunch på Astor i Vasa till helgen innan jul.

- Besökt ett gym här i stan som kostar 1,50. Gymmet är tillräckligt bra för mig, tror jag kommer att besöka stället fler gånger!

Lilla jul

Som redan blev klart, ville jag fira en ordentlig lilla jul. Med julchoklad, julpynt, risgrynsgröt, julstjärnor, glögg och snö blev det riktigt så bra som jag önskade. Jag har saknat en (fungerande) sjuarmad ljusstake under studietiden, men nu fick vi en sådan införskaffad. Det var också faktiskt första gången jag kokade risgrynsgröt.

De udda julstjärnorna är planerade av min man. Speciellt roligt har jag åt den nere, näst längst till höger. Verkligen en skönhet …

På kvällen for vi ännu ganska spontant på bio för att se på andra filmen av Hunger Games-trilogin. Verkligen spännande handling!

Nu ser jag framemot nästa helg, självständighetshelgen. Då bär det upp till Österbotten.