Gåtfull första advent

Jag har inte utforskat vår kamera så mycket än. Jag borde naturligtvis ha gjort det, men det finns mycket man borde. Anders tog idag tillfälle i akt att bekanta sig med några av funktionerna, och resultatet blev gåtfulla, artistiska bilder. Även om jag föredrar mer sanningsenliga bilder gillar jag dessa. Jag och Elias fick bli porträtterade.

Vid middag tände vi det första ljuset, och jag passade på att använda en av de kamerafunktioner som Anders hittade.

Glad första advent! Vi ska njuta av kvällen på välgörenhetskonserten God jul Kvevlax som hålls i Elimförsamlingen ikväll klockan 18. (*Vinkki vinkki* åt de som bor i närheten och läser detta inlägg inom de närmaste 2½ timmarna.)

Kärlek kärlek

Jag hade tänkt skriva ett något längre blogginlägg om min motvilja mot fruktlösa debatter på internet. Men jag kom aldrig till någon slutsats. Jag ogillar debatter, men vill inte bli fråntagen min rätt att uttrycka min åsikt. Jag tycker man ska eftersträva sanningen, men ogillar debatter. Det blir lite svårt att få det att gå ihop.

Men om jag i korthet ändå får säga vad jag ville ha sagt, så skulle det vara att hellre än hätska och fruktlösa debatter önskar jag mig vänskapliga samtal. Människan framom åsikt och en större vilja att förstå varandra. Själv bär jag sedan 2007 med mig detta citat: 

"People don't care how much you know, until they know how much you care."

God lilla jul!

Städning, pyntande, julmarknad i Vasa och besök av svåger och svägerska. Glögg och en och annan julstjärna. Imorgon inleds adventstiden, men idag har vi officiellt inlett juletiden. I år skippade jag frivilligt chokladkalendern. Ofrivilligt skippade jag dessutom chokladtomtarna som för mig hör lilla julen till.

Mycket julpynt har vi inte från tidigare, men svärmor har sett till att utbudet ökat rejält i år. Tack vare nya julgardiner och en julduk andas köket julstämning. Att pynta det egna hemmet känns mer angeläget nu när vi inte längre är studerande som flyr studentlyan så tidigt som möjligt i december, och när vi dessutom har barn. Ännu kommer vi att öka på julpyntslagret, men jag är glad över att vi redan kan få fram lite julstämning.

Väldigt snälla föräldrar

Hur jag är som förälder åt en tiomånaders baby vet jag. Hur jag är som förälder åt ett femårigt barn eller en tonåring vet jag inte. Det jag vet är att mina egna föräldrar var väldigt snälla mot mig. Förutom det vardagliga underhållet och att de var allmänt goda mot mig, kommer jag att tänka på några gärningar som helt enkelt framstår som alltför goda så här i efterhand. 

Den ena är de evinnerliga skjutsningarna överallt. Till fotbollsträningar och -matcher (trots att de inte var intresserade av fotboll), vänner och vem vet vart. Det var sällan jag behövde vara bitter över att jag inte kom mig dit jag ville. Några mer specifika händelser jag kommer ihåg gäller tre olika resor. Ett år när vi planerade inför en Sverigeresa tyckte jag vi kunde åka till Öland. Ett annat år ivrade jag för Liseberg. Idag kan jag berätta att jag har varit till både Öland och Liseberg. På Liseberg var jag den enda i familjen som sprang omkring på karuseller. Det mest spektakulära är nog att jag fick mina föräldrar och lillebror att komma körande ner till Tyskland när jag i juli 2009 skulle hem efter tio månader i landet. Jag tror de verkligen ville ha mig hem därifrån.

Om jag kommer att vara så här snäll som förälder vet jag ännu inte. Men ribban är definitivt satt högt, och det är jag också tacksam för.

En bilder säger mer än ... vadå?

Anders (som har studerat statistik) har tidigare i höst klagat över att kvinnor överdriver med siffror. "Nu är vi försenade igen för tusende gången" eller "han är hundra gånger smartare än jag".

Så när vi idag arbetade med vårt fotoalbum kom kommentaren "Vet du att en bild säger mer än tre ord!" Ja, om man är man är den utsagan eventuellt mer sannolik. Men för pratglada kvinnors skull tror jag vi får ha kvar det gamla uttryckssättet.

En skymt av solen

... men ingen doft av vår. Hur som helst skönt med en solglimt i slutet av november.

Tur och otur - om mammaskapet

Kanske någon av er har läst artikeln om Sarah Tiainen och modersrollen som fanns i ÖT 22.11.2014. Den utgår från ett uppmärksammat och hyllat facebookinlägg av Sarah, där hon (och många andra) diskuterar besvikelse över att moderskapet inte levde upp till sina förväntningar, utan istället på många sätt känts tung. Artikeln känns angelägen för mig och jag kommenterade också det nämnda facebookinlägget och tycker att det kan vara på tiden att jag också här berättar om min erfarenhet.

Visst förstod jag under graviditeten att det var något stort vi gett oss in på. Sömnbrist och skrikande bebisar hade jag naturligtvis hört talas om, men jag hade positiva förväntningar på det nya livet som förälder. Varför skulle jag inte? Jag drömde ju om en stor familj!

Ungefär på tredje dagen som mamma kom den omtalade baby bluesen. Till min förvåning höll den i sig i två veckor, en tid som närmast kändes som två månader. Det var en så stor omställning att bli mamma. Det värsta var nog insikten om att jag hädanefter behövde stiga upp flera gånger om natten, varje gång lillen grät. Samt att jag behövde vara tillgänglig hela tiden, inte kunde fly bort i min ensamhet för en stund. Samt svårigheterna att få Elias att somna. Dessutom kändes det i mitt förvirrade tillstånd som att alla dessa uppgifter skulle finnas kvar för resten av mitt liv. Jag hade drömt om 3-4 barn, och det var med stor sorg jag tänkte tanken "hur ska jag orka med tre barn när jag knappt orkar med ett?"

Efter dessa två veckor började det lätta. Jag lärde mig knep som underlättade vardagen och jag hann bli vanare med det nya livet. Men det vände inte på en gång, det var en process på flera månader där det sakta men säkert började kännas enklare. Processen pågår fortfarande.

Jag har fått uppleva två helt olika livssituationer med barnet. I början bodde vi i Tammerfors, där vi knappt kände någon, och dit det tog flera timmar för våra familjemedlemmar och vänner att ta sig. Därtill arbetade mannen nästan 100 % av sin vakna tid. Det var inte en optimal situation för en nybliven mamma. Jag är väldigt tacksam för att många släktingar och vänner ändå tog sig tiden att komma och hälsa på oss, för det var nog det som förgyllde min vardag där.

Därefter kom vi till Österbotten, vårt älskade hem. Här är situationen helt annorlunda: våra familjer och en stor bunt vänner bor i närheten. Därtill bestod sommaren och en stor del av hösten av ledighet för Anders. Ledigheten var inte något Anders önskade sig, men i och med att ekonomin var under kontroll kändes det för mig personligen som en välsignelse. Elias har nämligen inte alls sovit särskilt väl om nätterna, och utan avlastning vet jag inte vart tröttheten hade tagit mig. Därtill har jag haft lyxen att få en del egentid.

Jag har alltså fått leva i både tursamma och otursamma förhållanden och sett hur mycket de påverkar vardagen. Hur man än har det så får man ändå konstatera att livet är förändrat. Jag minns att jag innan graviditeten någonstans läste en pappas kommentar om hur han tyckte att livet inte alls förändrades särskilt mycket när de fick barn. Kommentaren skulle väl vara som uppmuntran till andra män som kanske var rädd för föräldraskapet. Nu efteråt har jag tänkt att bredvid den här pappan antagligen satt en utarbetad mamma. Det är otroligt viktigt för mamman att hon upplever att pappan är delaktig i omvårdnaden av barnet och att han har förståelse för hennes situation. 

När jag jämför mitt liv före och efter att vi fick barn så inser jag att det är en enorm skillnad. Nutidens människa är inte van vid att ta andra människor i så stort beaktande. Jag tror inte att rätt sätt att uppmuntra till föräldraskap är att berätta om hur lite livet förändras, då detta för merparten av föräldrarna antagligen inte stämmer. Istället skulle någon form av genomgripande attitydförändring behövas, där omsorg och ansvar betyder mer än självförverkligande. Men jag har svårt att se att en sådan attitydförändring skulle vara på intågande.

Nu vet jag att mammor har olika upplevelser av att bli mamma. De som har enbart (eller mest) positiva upplevelser får vara tacksamma. Blondinbella har uttryckt en frustration över att man pratar så negativt om föräldraskap, och hon har därmed gett ut boken Babyboost. Jag tycker det är ett viktigt arbete hon gör, att peppa andra som är eller ska bli föräldrar. Jag önskar att jag också kunde göra det. Men med min erfarenhet vet jag också hur viktigt det är att man talar om det som känns tungt. När lyckoruset inte infann sig på bb så kände jag ingen skam, eftersom jag på förhand hade läst att det är ganska vanligt. Och när jag den första tiden hade det tungt var det en enorm lättnad för mig att läsa om andra som hade det likadant.

Situationen ser helt annorlunda ut nu än för tio månader sedan. Vardagen känns ganska enkel. Problem som återstår är nattsömnen och prioriteringarna. Anders börjar jobba igen efter jul, så då blir det en liten omställning. Då får jag vänja mig vid lite mindre lyx, något som väl får betraktas som normalt för en mamma. Så småningom tror jag också att jag vågar drömma om en framtida tillvaro med 2-3 barn. Drömmen om flera barn är trots allt väldigt stor, och under min resa hittills som mamma har jag sett att det finns två positiva trender: den ena att vardagssvårigheterna minskar med tiden, den andra att kärleken till barnet växer. Och även om livet är förändrat är det inte förbi. Livet rymmer kanske inte exakt samma saker som tidigare, men det rymmer fortfarande mycket.

Till sist vill jag poängtera det som också poängterades i ÖT-artikeln, nämligen att hur man känner inför mammarollen inte är det samma som hur man känner för sitt barn. Jag älskar Elias, men jag önskar jag kunde få sova om natten! Jag älskar Elias, men jag vill faktiskt sitta på wc ifred. Jag älskar Elias, men jag önskar att jag ibland också kunde få ta en tur på volleybollplan. Och bara för att klargöra, jag älskar verkligen Elias!

Spökhuset i Kvevlax

Om Kvevlaxungarna behöver något att skrämma varandra med så finns det ett tacksamt objekt. Jag har ingen aning om husets historia, men eftersom det stack ut ur mängden så tog vi oss en paus där under promenaden.

Fyra bilder, fyra höstar

Hösten är enligt min mening den minst spännande årstiden. Innan adventstidens julstämningar infinner sig kan det kännas grått och trist. Därför tänkte jag i detta blogginlägg se tillbaka på de fyra senaste höstarna med hjälp av bilder. Fyra för att jag inte hittade äldre bilder på denna dator, och bilder överhuvudtaget för att de påminner mig om det liv jag har, som kan vara spännande bara jag tänker efter lite djupare.

2011

Den här bilden är tagen i Nådendal, dit vi for på en dagsutflykt från Åbo. Av de fyra bilderna (fyra höstarna) tycker jag att den här känns som den tråkigaste. Vi var faktiskt nygifta den hösten, men efter en färgsprakande sommar med bröllopsplanering, bröllop och bröllopsresa så inleddes hösten med mykoplasma och graduskrivande för Anders del. Kanske innehöll hösten spännande händelser, men jag kan inte komma ihåg dem. Det bästa med hösten var kanske att jag såg fram emot våren som vi skulle få spendera med peffanstudier i Vasa.

2012

Den här hösten innebar graduskrivande för min del. Vilken pärs! Men första terminen var ännu relativt lugn och på bilden befinner vi oss på resa i London, så något intressant hann vi med. Bilden får symbolisera en oas mitt i en hektisk och ångestfylld vardag.

2013

Nu händer det saker! Den här hösten var sannerligen speciell! Det mest speciella ser ni på bilden, annat som kan nämnas är vistelsen i Tammerfors och känslan av att så småningom bli klar med studierna. Även om tiden i Tammerfors inte kan beskrivas som lycklig, hade vi i alla fall tagit oss iväg från Åbo och var, med facit i hand, på väg mot en tillvaro i Österbotten.

2014

Bildens färger är trista, men nu befinner vi oss äntligen i det efterlängtade Österbotten och vi forskar i hur Kvevlax känns som hem. Ja, och en skillnad från förra hösten är ju att det som då låg i magen nu kryper omkring på golvet. En annan skillnad är att studierna ligger bakom. Tack och lov! Trots att jag i inläggets början skrev om trista höstar, kan jag säga att vi fått uppleva mycket fint den här hösten. Det som bäst beskriver hösten är människomöten. Vi har fått träffa så många människor, både nya och gamla bekanta. Det är jag väldigt tacksam för.

Slutord

Av dessa fyra bilder och de därtillhörande tankarna att döma, har vår resa under dessa fyra år gått i en positiv riktning. Från studier och graduångest har vi gått mot ett familjeliv i Österbotten, något jag länge drömt om.

Projekt crawl

Tack vare inledande instruktioner av min vän Hanna har jag nu äntligen kunnat börja träna det jag länge önskat kunna träna - crawl. Idag hade jag möjligheten att besöka simhallen och träna simsättet för andra gången. Jag kan säga att det inte är alldeles enkelt så här i början. Fyra pauser på femtio meter och snabb andning varje gång. Inte på grund av enorm kroppsansträngning, utan på grund av syrebrist. Mot slutet blev det endast två pauser på femtio meter, men det var nog precis så mycket jag klarade av.

Efter att under flera års tid ha bemästrat bröstsim med en acceptabel fart känns det aningen konstigt att behöva ta så mycket hänsyn i bassängen när man pausar, flåsar och ser allmänt vilsen ut. Men de gånger det känns som att man har flyt (haha) får man en enorm kick och ser fram emot alla framsteg framtiden kan komma att erbjuda. Redan efter två simpass har jag fått en försmak av hur befriande crawl kan kännas när det fungerar.

Youtube får fungera som min personliga tränare framöver, och jag behöver därmed inte gräma mig över att jag inte vågar nypa de mer erfarna simmarna i huden och fråga hur de gör. Det här får också vara ett långtidsprojekt. Av mina två simpass hittills och ett antal youtubklipp inser jag att man inte lär sig bemästra crawl i en handvändning.

Den där riktningslösheten

För ett par inlägg sedan nämnde jag att jag lever med en känsla av riktningslöshet. Så långt jag kan minnas i livet har jag alltid haft mål att sträva emot. Ett förhör eller prov på kommande. Träning inför julfestprogram. Sommarlov. Nästa årskurs. Lågstadiet som tar slut, och högstadiet som tar vid. Gymnasiet som börjar. Studentskrivningarna. Sommarjobb. Studier. Utbytesår. Kandidatexamen, magisterexamen. Alltid något att se fram emot eller sträva efter. Alltid en plan för framtiden, så långt man kan tänka i alla fall. Ja, sommaren mellan gymnasiet och universitetet var ett tillfälle då jag en tid inte hade en aning om vad framtiden skulle bära, men då visste jag i alla fall att någonstans var jag på väg, och det kändes spännande eftersom alla dörrar stod öppna.

Nu lever jag i en tillvaro där jag hela tiden känner till högst två veckor av framtiden. Jag har inget mer konkret att sträva efter än att se Elias utvecklas. Inga mål, inga stora strävanden. Det är inte dåligt, men det är annorlunda. Och jag måste lära mig leva på det här sättet. För som sagt, dåligt är det inte, och om några år kanske jag sitter där och vet exakt vad jag har för program trettio år framåt, så det gäller att passa på att njuta.

En länk i kedjan

Innan vi blev föräldrar föreställde jag mig att vårt barn till utseendet skulle vara en blandning av mig och Anders. Med facit i hand kan jag berätta att det inte är mig och Anders jag ser när jag tittar på Elias, utan istället alla möjliga släktingar, så som Elias farfar, farfarsfar, morbror och morfars bror. (Fråga någon annan så kan ännu fler släktingar tilläggas i listan.) Med tiden har han blivit allt mer just Elias, men nu som då, eller allt som oftast, skiner de olika släktingarna igenom väldigt starkt.

Visst är det härligt egentligen. Att vi inte enbart är unika – för det är vi – men att vi också är del av ett större sammanhang. Vi får låna drag av en avlägsen släkting, eller en släkting som levt tidigare i historien, och efter oss lever våra drag vidare. Det ger i alla fall mig en påminnelse om att man inte är ensam, det har funnits människor före en och det kommer att finnas människor efter en, man är en länk i en kedja. Man är unik, men unikheten består i en unik sammansättning av drag, drag som man delar med andra människor. Vi är del av en gemenskap där vi får bli sedda och omhändertagna och där vi får se och ta hand om andra.

Den tid som nu är

Lite tid för bloggen, dålig nattssömn.

Ensidig kost, nöjd mage.

Bönegrupp, systraskap och uppmuntran.

Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann och En piga bland pigor.

Volleybollturnering och vinst.

Mörker och avsaknad av snö.

En man som pluggar franska. Och kollar upp mitt icke-existerande franska ordförråd.

Allmän känsla av riktningslöshet.

 

En i ledet

Mormorsmor hade den. Mormor, mor, mostrarna och systern likaså. Även från pappas sida har man den. Nu misstänker vi att jag också fått den. Det var väl bara en tidsfråga. Gallsten alltså.

Jag lade märke till det första magontet efter en rejäl måltid för 1½ vecka sedan. För några dagar sedan slog det mig att det inte var någon engångshändelse, utan det dök upp gång på gång.

Eftersom man blir ganska handlingsförlamad var vi snabba med att beställa läkartid. Tiden ska anlända på posten, och jag hoppas att de visar oss barmhärtighet. Nu får jag bara börja med det inte så roliga projektet att upptäcka vilken mat min mage tål och inte tål. Hittills vet jag att den tål havregrynsgröt och knäckebröd. Dessutom får jag inga stora bekymmer av grekisk joghurt och start.  Bröd gick inte an (eller var det pålägget?). Resten återstår att upptäcka.

Efter att jag ätit havregrynsgröten igår var jag på så gott humör. Jag kan trots allt leva! Jag hade nämligen hunnit börja tänka på allt jag skulle bli förhindrad från att göra med detta magont. Allt ungefär.

Nu återstår att vänta på läkartiden och se vad de kommer fram till.

En hemmamammas hobbyer del 5

Ett intresse som går att utöva i någon mån som småbarnsförälder är läsning. Att läsa tjocka böcker är inget alternativ för mig just nu, eftersom det blir många pauser som kunde få mig att tappa bort mig i handlingen. Men tunnare böcker, med korta kapitel går ganska bra att läsa. Således är t.ex. tidningar också ganska optimala.

Något nytt för min del är att jag har börjat läsa diktböcker. Jag har inte varit insatt i den poetiska världen tidigare, men vill ge den en chans, speciellt nu när romaner inte är lika lättillgängliga för mig. Bland de få författare jag hittills läst har jag redan funnit en favorit: Viola Renvall. Och Märta Tikkanen är fascinerande! Men oj, vad det ändå är svårt att förstå sig på en stor del av dikterna. Jag tror jag saknar någon nyckel till diktvärlden, och undrar om jag månne hittar den bara jag fortsätter att läsa dikter en tid? Hur som helst kan man lyckas hitta sina egna favoritdiktare och - dikter. Här är ett  guldkorn av Erik Granvik:

"

Det värsta med Frusi-Matt var

att han alltid hade

så täta löpturer

till hynstjo,

när det var kallt.

Och det var tråkigt,

för det var mycket kallt 

i hynstjo,

när det var kallt.

"

Tassmetoden, en första utvärdering

Det har gått en och en halv vecka sedan vi började med tassmetoden. Anders har skött om nattningen hittills, och nu ska jag också börja aktivera mig. Det har gått förvånansvärt bra. Elias kan somna i sin egen säng. Han vaknar också mer sällan än tidigare, bara 1-2 gånger per natt. Jag nattammar inte längre och känner mig fri. Jag har fått sova längre sträckor på nätterna. Underbart.

Men helt smärtfritt går det inte ännu. Stunden innan han somnar består av en del gråt, men det är  säkert normalt. Mindre normalt är det kanske när han gråter två timmar i sträck när han vaknar under natten. En gång orkade vi två timmar innan vi började gunga honom och i natt orkade vi en och en halv timme. Det känns inte bra när han gråter så länge och det inte verkar leda någon vart. Hur det fortsätter härifrån återstår att se. Min önskan är att han så småningom endera slutar att vakna om nätterna, eller att han lär sig att snabbt somna om. Ibland klarar han nämligen av det.

En vän på besök

De senaste dagarna har vi haft härliga Hanna på besök. Jag är ytterst tacksam att jag har förmånen att känna henne. Under hennes besök hade vi inte endast tid för samtal, vi var även på café (Aroma är känd även för helsingforsbor), till simhallen och däremellan träffade vi två gemensamma vänner. Vi kunde konstatera att Aromas café är välbesökt, t.o.m. under regniga dagar. Under simhallsbesöket lärde Hanna mig på ett utmärkt pedagogiskt sätt grunderna i crawl. Jag har länge önskat lära mig crawl, och blev fascinerad över känslan under simningen. Nu vet jag hur jag kan bete mig ifall jag vill träna vidare.

Humoristisk, uppmuntrande och god samtalspartner. Du förgyllde vår vardag, Hanna!

30.10 vs. 5.11

Grått blev vitt, mörkt blev ljust, kallt blev kallare, höst blev vinter.

På våren gläds jag åt att snön smälter och att sommaren nalkas. Men den här tiden på året är snön så välkommen. Den ger ombyte, glädje och det ljus som vi i Finland behöver den här tiden på året.

Tillbakablick på Londonresan och om när Gud talar

Vi har många foton som ska plockas in i fotoalbum och just blev jag  färdig med bilderna från Londonresan. Dit vi var för två år sedan.

När jag betraktade två foton från vårt inte så fräscha hostell kom jag ihåg en händelse som utspelade sig där. Vi skulle resa från London mitt i natten och planen var att ta metron till flygbussen som skulle vänta en bra bit bort. Någon gång kring 01.00-tiden (minns inte så noga) vaknade vi plötsligt av att brandalarmet ljöd. Det blev fart på alla i rummet, och säkerligen på alla i hela hostellet. Efter en del prat kom vi fram till att det säkert var falskt alarm, så vi stannade på rummet. Vi började också prata om min och Anders hemresa och någon i rummet upplyste oss om att metron inte är i funktion på natten. Jag blev eld och lågor. Det hade vi inte tagit med i beräkningen! Vi fick börja fundera ut hur vi skulle ta oss till bussen, ta reda på om det fanns nattbussar och vi fick tidigarelägga väckarklockan. Jag är ganska säker på att vi hade missat flygbussen ifall inte alarmet hade gått. Så när jag nu satt och plockade fotona i albumet påminde jag Anders om händelsen och sade att det är så häftigt att Gud väckte oss. Och så sade jag "men tänk att han väckt åpp heila hostelle för vår skull!" Anders svarade: "Ja, om han hadd viri liti försikti sko int an ha täcksa djära he."

Hur mäktigt är det inte att Gud tar så bra hand om oss, till och med när vi inte förstår att vi ska be om hjälp. Och vilken tur att han inte är försiktig av sig.

Ingen helmåne

Redan när jag tittade ut genom fönstret och såg ett landskap av frost och dimma insåg jag att morgonpromenaden kunde bli extra njutningsfull idag. Inte insåg jag hur pass fenomenal den skulle bli. När jag kom ut möttes jag av en sol som såg ut som en helmåne. (Ja, om den hade sett ut som en halvmåne hade det kanske varit konstigt.) Utan att kisa kunde man se på denna vår vackra runda sol.

På den tredje bilden får man kanske vinkla skärmen lite för att se solens form. (Lite får ni lov att jobba också.)

Inte vet jag om jag under min tid som flöjtspelare har stirrat för mycket på noter när jag prompt ville ha in solen mellan elledningarna.