2014: De stora förändringarnas år

Nu är det dags för min årsresumé. Sådana har jag också skrivit 2009, 2011, 2012 och 2013. Behändigt att få en samling av årsresuméer så att man snabbt kan påminnas om vad som hänt i ens liv. Nåja, vi kör igång.

• Året inleddes i Tammerfors, där vi redan hade bott ett halvt år, och jag började följa med fmi.fi för att se hur många minuter ljusare det blev varje dag. Det kanske säger något om min känsla för vår boningsort.
• Födelsedagen firades ute på Pyhäjärvi där vi tog oss tid för en skön vinterpromenad.

Födelsedagspromenad.

Födelsedagspromenad

• Jag arbetade med mitt sista skolarbete: biämnesavhandlingen. Enligt planerna skulle jag eventuellt hinna bli klar ungefär exakt tills vårt barn skulle födas. Jag funderade på att ta en sista tur in till Åbo. Ännu 29.1 fick jag klartecken från rådgivningen att jag kunde åka.
• Natten till 30.1 for vattnet. Tre veckor innan beräknad tid. Jag var förvånad, men hade fått en liten förvarning av läkaren dagen innan.
• Sedan fick jag vara med om så mycket som egentligen är ganska konstigt: föda barn och bli van med en ny familjesammansättning, det var så överrumplande att jag inte riktigt hängde med.
• Jag fick reda på att jag skulle bli moster för andra gången.
• När Elias var ungefär tre veckor gammal tog jag tag i biämnesavhandlingen igen. Naturligtvis hann jag inte bli klar med den innan födseln, som ju kom tidigare än beräknat.
• I slutet av mars var jag och Elias på vårt första gemensamma Österbottenbesök och under påskhelgen var det barnvälsignelse i Solf/Malax.
• I månadsskiftet april-maj gick vi på ett dygn från att inte veta var vi skulle tillbringa tiden fr.o.m. juni till att ha lagt beslag på en hyreslägenhet i Kvevlax. Kvevlax var helt obekant för mig!
• 16 maj blev det klart att jag var klar med studierna. Då hade jag varit det i praktiken redan en liten tid. Ord kan inte beskriva hur skönt det kändes!
• I början av juni tog vi vårt pick och pack och flyttade - äntligen - till Österbotten. Kvevlax tog väl emot oss främlingar. 

Tammerfors byttes ut mot ...

... Kvevlax. Naturen blev kanske mindre extraordinär i och med flytten, men på alla andra områden var det ett lyckat val!

•  Elias fick vara på Pieksämäkilägret för första gången. Vi hade möjligheten att vara där hela veckan. En stekhet vecka.
• Lillebror for till Åbo för att studera. Speciellt spännande var detta med tanke på att han började studera två av mina biämnen. Vi besökte honom också under hösten.
• Vi fick flytta en gång till, men inom samma gårdsplan.
• Jag blev moster för andra gången!
• I mitten av december fick vi med hjälp av en sömnskola Elias att börja sova bättre om nätterna.
• Elias och hans nya kusin firade sin första jul. 

Början av året var ganska tung för mig. Men det vände i och med flytten till Österbotten som förde oss närmare familj och många vänner, samt gav oss många nya vänner och även en ny livsrytm. I och med flytten hade jag kommit till ett skede när jag uppnått fyra stora drömmar: jag var gift, mamma, färdigstuderad och boende i Österbotten. Det måste väl vara så att jag lever min dröm just nu!

Nyårslöfte: Sokeriton tammikuu

Jag går egentligen emot mina egna principer när jag tar till ett så starkt ord som nyårslöfte. Jag tycker egentligen inte om ordet, eftersom jag snarare än ett äkta löfte förknippar ordet med en strävan som man kanske anar att aldrig kommer att nå ett speciellt mål. Om jag hade haft sådana tankar som ”jag vill bli en bättre människa” eller ”jag vill fotografera mera” skulle jag inte kalla det nyårslöfte. Men om jag har skrivit på ett kontrakt, då börjar jag våga kalla det nyårslöfte.

Om någon har svårigheter med finskan kan jag upplysa om att rubriken betyder ett sockerfritt januari. Uttrycket kommer från tipaton tammikuu, som innebär ett alkoholfritt januari. Och jo, jag och Anders har kommit överens om att vi ska leva utan socker, så långt det är möjligt, i januari. Det handlar egentligen inte så mycket om vikten utan om att (försöka) bryta ett beroende och dåliga vanor. Hur fortsättningen blir efter januari återstår att se, då får vi utvärdera januarimånaden och se vad som verkar rimligt framöver. 

 

Det är inte nyår som har framkallat detta projekt, vi tänkte på det redan i november, men insåg det omöjliga i att starta projektet just till jul, så vi sköt på det en månad. Vi kommer inte att leva sockerfritt resten av våra liv, utan det här blir ett försök till förändring. Ett ganska drastiskt projekt är det, men det verkar vara det som behövs i våra liv nu. Och såklart inser jag att det kan gå åt pipan, och jag tänker att det här blir lite som en undersökning: är det överhuvudtaget möjligt? Men konsekvenserna av ett misslyckande är stora (se kontraktet) och då blir en vidare fråga i undersökningen: klarar man det om straffen är hårda?

Om jag tycker att januarivardagen känns besvärlig kan jag alltid ta en titt på kontraktet (som är skrivet av Anders) för att få fnissa lite. Förresten tycker jag att Elias kunde ta en paperiton tammikuu.

Det inglasade kontraktet som hänger i köket. Våra underskrifter finns längst ner, men jag har sett för många filmer för att våga publicera dem så här offentligt. Klicka på bilden för att se texten bättre.

Två julfoton

Jag publicerade aldrig några riktiga julfoton. Innan det uppfattas som alltför nördigt sent att publicera julfoton ska jag publicera två. På första bilden ser ni (väldigt tydligt) hela familjen samlad.

Jag berättade heller aldrig om julen. Vi firade alltså julafton i Nedervetil, tillsammans med hela min familj, som nu inkluderar tre barn under 2½ år. Det är så härligt att det igen efter en lång paus finns barn med i vårt julfirande. Jag har på känn att julen kommer att bli lite mer stämningsfull nu åren framöver tack vare det. Julannandagen firades i Malax tillsammans med hela Anders familj. Det var en fin jul på båda ställen, jag behöver väl inte nämna att den innehöll klappar och lite extra god mat.

Något om bibelläsning

Bara en liten påminnelse till mig själv om varför det är så viktigt med bibelläsning och god bibelundervisning.

"Men jag är rädd för att liksom ormen med sin list bedrog Eva, så skall också era sinnen fördärvas och vändas bort från den uppriktiga och rena troheten mot Kristus. Ty om någon kommer till er och predikar en annan Jesus än den vi har predikat, eller om ni tar emot en främmande ande eller ett främmande  evangelium som ni tidigare inte tagit emot, då fördrar ni det bara alltför väl." (2 Kor 11:3-4.) 

Allt som sägs om Jesus stämmer inte och därför är det viktigt att kolla med Bibeln.

Första pulkafärden

Det är häftigt att få vara med när en människa upplever något för första gången. Därför såg jag fram emot dagens pulkafärd när Elias skulle få pröva sin nya pulka. När vi hade varit på vår runda och det enda som hade ändrat i Elias uttråkade ansikte var att kinderna blivit rödare, så insåg jag att allt nytt inte är så spännande för småbarn. De förstår inte alltid att det är något spännande på gång, och när de kommer upp i den ålder att de börjar förstå så är det inte längre första gången de upplever saken. Fast visst kommer det att komma saker som Elias upplever för första gången när han förstår vad han är med om, t.ex. första simturen, första nöjesfältbesöket och första slalomturen. Och kanske blir jag överraskad i framtiden när Elias plötsligt tjuter av glädje över en pulkafärd.

Trots allt tyckte jag det var ganska mysigt med pulkafärden. Även om Elias inte insåg det tjusiga så var det första gången för mig att se Elias sitta i en pulka.

Allas vår KAJ

Om det är någon annan som har dryyft efter (saknar) KAJ nu efter att julkalendern är över, så kan jag tipsa om att pjäsen Pjäs eller pjas, som sattes upp på Wasa Teater, finns uppe på Yle ännu i fjorton dagar.

Jullov i Nedervetil 3: Forsen

Nu har vi återvänt till Kvevlax, så det här inlägget blir det sista i serien om jullovet i Nedervetil. Någon kanske har ett vagt minne av att jag (vi) var och fotade forsen i Nedervetil här tidigare i höst. Nu återvände vi dit, i skymning och med stativ (Anders fick ett så fint julpaket!), för att få bättre resultat. Endast bilden i mitten är tagen av mig, de två andra står Anders bakom.

Vi har fått umgås med många sötnosar denna jul. På sista bilden syns en av dem.

Julen har varit riktigt skön och fin, nu blickar vi mot nyårsafton för att därefter blicka mot det nya året.

Dag 24

Våren 2014.

Jag tror inte det är så många som kommer att läsa min blogg på julafton. Inte heller jag skriver detta inlägg på julafton. Men har man en julkalender så har man, och därför har jag sett till att fixa inlägget på förhand.

Ett tacktal till den sötaste killen i min värld, vars lilla hand syns på bilden. Tack att du kom till oss, trots vår ofullständighet! Tack att du har tålamod med oss trots våra brister! Tack att du ler ibland, det värmer mitt hjärta. Och att du skrattar ibland, då känns det som att man gjort något rätt! Tack att jag får säga ”du är så söt” oändligt många gånger per dag. Och att jag får lära känna dig, redan från första början av ditt liv och mer och mer för var dag som går. Du är så mycket större, ditt inre rymmer så mycket mera, än man kan förstå. Tack att jag får hålla om dig och busa med dig, att jag får sjunga med dig och uppleva livet tillsammans med dig! Tack att du litar på oss och låter oss ta hand om dig! Tack att jag får älska dig, jag bär dig för alltid inom mitt hjärta.

Dag 23

Maj 2011.

Anders har visserligen redan skymtat här i julkalendern (i inlägget den 10. dec) men han fick där en så liten roll att han nu ska få sitt eget inlägg.

På bilden ser ni mannen som valde mig trots att han inte visste hur det skulle bli att leva med mig, och som fortfarande vill leva med mig även om jag antagligen har fler brister än han hade hoppats på. Mannen som fortfarande får mig att skratta och mer och mer imponerar på mig med sin handlingskraftiga levnadssätt. Mannen som har lärt mig en hel del om livet och om att bry sig om andra. Mannen som är duktig på saker som jag inte hade en inblick i innan vi träffades, så som blommor, bär- och svampplockning. Mannen som - kanske mot min vilja - är bättre än mig på matlagning och finurliga formuleringar. Mannen som fått och kommer att få stor inverkan på mitt liv. Vilken lycka att mitt liv får sammankopplas med och slipas mot hans!

Ni som kommer ihåg inlägget den 7. december förstår kanske varför jag valde just den här bilden. Det är den enda gången hittills jag har varit på båt tillsammans med Anders, men jag hoppas verkligen det inte var sista gången!

Jullov i Nedervetil 2: Fotoutflykt

Igår tog jag mitt pick och pack (kamera och extra ullsockor), slet ut sladden till bilvärmaren under de första körmetrarna och for ut på fotouflykt. Jag känner ju till Nedervetil, så att orientera sig var inget större problem, däremot var det svårare att veta var det fanns något intressant att ta fasta på. Slutresultatet är heller inget enastående, men bilderna visar i alla fall vad jag fick vara med om och betrakta igår.

Vissa vägar var mer körvänliga än andra. På en del ställen hade jag fått backa en ansenlig sträcka ifall träd invid (över) vägen hade hindrat mig från att köra vidare, eller om jag hade mött en bil eller helt enkelt velat vända om.

Haavisto är ett ställe jag väl aldrig kommer att sluta återvända till. Här finns en del av min historia, mamma levde exempelvis de fem första åren av sitt liv i det gula huset som skymtar till höger.

Och sedan åkte jag till Seljes förstås. Det får väl räknas som ett säkert kort.

Jag tycker mig ha läst i någon fotobok att man ska fotografera utan att lämna spår efter sig. Jag måste säga att det var lite svårt. Förresten borde jag införskaffa vinterskor.

Till slut tog jag mig ännu in till skidspåret. Det blev dock ett väldigt kort besök, för vid det här laget förstod jag att en förkylning skulle vara på antågande ifall jag inte snart kom in i värmen.

Dag 22

När jag och Anders för ett år sedan fick en systemkamera i julklapp fick jag påbörja en hobby jag länge drömt om att kunna utöva. Första halvåret som systemkameraägare hade jag ändå så mycket annat att tänka på att jag inte hann fokusera på fotograferandet. Det var först efter flytten till Österbotten, där vår livsrytm lugnade ner sig, som jag började utforska kameran, omgivningen och fotoböcker mera. Även om mammaskapet var det som i början hindrade mig från att fotografera, var det detsamma som sedan fick mig att ta itu med fotograferandet. Den nya tillvaron tillät inte all slags verksamhet - och rensade därmed bort en del ur mitt liv - men fotograferandet passade ypperligt in i denna situation.

Bilden är tagen så sent som i november och visar mig som betraktare av världen genom kameralinsen. Det är en position jag gillar och hoppas få fortsätta utvecklas i.

Dag 21

2011. Fotograf: Tommy Mikkonen.

Vi börjar närma oss jul, och det börjar vara på tiden att jag visar uppskattning åt mina föräldrar. Man kanske inte tänker så mycket på föräldrarnas jobb så länge de sköter det, men skulle de inte sköta det skulle det definitivt märkas! Det är tack vare att mina föräldrar tagit hand om mig, älskat mig, stöttat mig och funnits där för mig, som jag kan vara den jag är idag. Jag är tacksam för att ni tar hand om varandra, mig och mina syskon och era barnbarn!

På detta bröllopsfoto finns också mina svärföräldrar med. Jag är tacksam för att jag, när jag hittade Anders, plötsligt och oförtjänt fick en ny familj, en ny släkt. Jag är tacksam för att Anders har så fina föräldrar, att de tagit bra hand om Anders och att de nu också tar bra hand om mig. Hur kan man vara så lyckligt lottad att man inte endast har fina föräldrar och en fin familj, utan också fina svärföräldrar och en fin släkt från mannens sida? Alla dessa människor har berikat mitt liv!

Sömnskola omgång två, en tredje utvärdering: Det fungerar!

Nu tvekar jag inte längre, det fungerar verkligen! Det är helt otroligt att vi gick från hackig nattsömn till 9-10½ timmars skön nattsömn på egentligen en natt! Naturligtvis kan det komma bakslag med förkylningar och tänder som spricker fram. Men nu vet vi vad som fungerar.

Så här gick det för oss när vi började med sömnskolan, och märk väl att han sov ganska bedrövligt innan och att det tog länge innan man fick honom att somna:

• Natt 1: Grät 55 minuter innan han somnade. Sov nio timmar i sträck.
• Natt 2: Grät mindre än tio minuter (kanske fem?) innan han somnade. Nattsömnen varade 10 h 40 min, en gång var han vaken ca 10 minuter.
• Natt 3: Grät kanske 20 sekunder innan han somnade. Han sov 10 ½ h i sträck.

Ungefär så har det sett ut de följande nätterna också. Man har nattat honom och gått ut ur rummet, när man kommit ut ur rummet har han tystnat och så småningom somnat. Han har vaknat högst en gång per natt, haft lätt att somna om och sovit 9-10½ timmar per natt. Vi förstår inte riktigt hur det här gick till!

Jullov i Nedervetil 1: Snö

Jullov är väl lite fel ord, med tanke på att jag inte studerar längre. Men det är ändå det som bäst beskriver vad jag sysslar med för tillfället. Vi kommer att befinna oss hemma hos mina föräldrar i en vecka. Det som bäst beskriver läget under vår vistelse här hittills (nästan 1 dygn) är snö. Mycket snö. Bilen som stod parkerad längs med backen på gården hade svårt att komma iväg imorse. Tur att pappa och Anders är starka killar.

Dag 20

Jag kunde inte välja foto, så det blir två stycken idag. Från samma plats då förstås.

Att få gå upp i en skyskrapa har nog varit en sådan där avlägsen dröm jag haft. Avlägsen säger jag, eftersom jag har förstått att jag inte kommer att resa till New York eller Shanghai i första taget. När jag befann mig i Tyskland såg jag dock min chans i Tysklands egen Mainhattan. Speciellt tur hade jag eftersom en av de tre flickorna jag bodde med var hemma från Frankfurt.

På bilderna står jag på taket av Main Tower, 200 meter över markytan. Jag tycker skyskrapor är mäktiga, både när man betraktar dem nerifrån och när man befinner sig upp på toppen av dem.

Där uppe på toppen hände något märkligt. Jag hörde plötsligt ett äldre par tala finlandssvenska! Jag kunde inte tro mina öron, och började naturligtvis prata med dem. Det visade sig att de var hemma från Jeppotrakten men nu bodde i Vasa. Inte är vi finlandssvenskar många, men vi verkar vara överallt! Detta kan jag säga eftersom jag på min första färd till Tyskland träffade på bekanta både på flygfältet i Vanda och i Köpenhamn.

Dag 19

2011. Fotograf: Tommy Mikkonen.

I dagens bild är det inte buketten som är i fokus, även om det kan verka så. Jo, buketten är fin, men på bilden finns något finare. Mina vänner. 

Dessa kvinnor har funnits i mitt liv redan en lång tid, och jag kan inte ens föreställa mig hur mycket de har påverkat mig. Vi är ganska olika, kan jag tycka. Nuförtiden bor vi också ganska utspritt. Men vi håller ihop. Jag är tacksam för att ensamhet inte är ett ord som beskriver mitt liv, jag är tacksam för att ni finns i mitt liv!

Bilden får också symbolisera alla vänner och bekanta jag har. Jag är bara så oerhört tacksam för alla mysiga, trevliga och intressanta personer jag känner, och för att jag inte behöver gå igenom livet ensam och oförstådd. Hoppas jag får vara till någon glädje för er också!

Dag 18

Myran är bäst, ingen protest! (1998)

Jag är inte van vid att lägga ut bilder på en massa människor här på bloggen. Om någon blir verkligt sur på mig får ni ta kontakt, men hoppas ni tycker det är lika tjusigt som jag.

Ja, jag är den som kisar på bilden. ... Eller vänta, jag var inte riktigt den enda som gör det. Jag är flickan ungefär precis i mitten, med brunt hår. Tio år vid det här laget.

Fotboll var under många år en väldigt viktig del av mitt liv. I slutet av lågstadiet lade jag av med skidåkningen, men fotboll fortsatte jag satsa på. Fotboll är stort i Nedervetil, en stor del av barnen spelar fotboll i något skede. Jag tyckte verkligen om det här, därför slutade jag inte heller i första taget. Men på tvåan i gymnasiet hade jag förbrukat allt intresse, jag stod för sista året på min plats som back eller mittback. Intresset för fotboll har inte kommit tillbaka, men Myran står för alltid nära mitt hjärta.

Sömnskola omgång två, en andra utvärdering

Man kanske inte ska uttala sig om en sömnskola efter bara två nätter. Men igår kväll tog nattningen endast tio minuter och han sov från 21.00-07.40, med en vaken stund på endast tio minuter under natten. Man kanske inte ska ... men hopp det börjar vi definitivt ha vid det här laget!

Dag 17

Här är jag två år och står på porten till Sverige. Min port till Sverige. Det dubbla medborgarskapet jag har – till Finland och Sverige – kommer av att min mamma bodde i Sverige mellan åldrarna fem och sjutton. Sedan den tiden har en stor del av mammas släkt bott där. Här står jag på trappan till mormor och morfars hem, ett hem som togs bort ur mitt liv alldeles för tidigt. Till Sverige har jag ändå fått återvända tack vare andra släktingar som finns kvar.

På bilden är jag och storasyster Terese utklädda till påsktroll (eller påskkärringar, påskhäxor eller vad man vill kalla dem). Jag har något minne av att grannskapet inte riktigt var förberett på vårt besök (kan mamma bekräfta?), men för övrigt har det här med att vara påsktroll varit en sysselsättning som glatt mig under många påskar i mitt liv. Påskbreven började ritas tidigt under året, för att sedan lämna över i stora högar trots idogt vandrande under påsklördagen. Hela processen var rolig och jag minns påskarna med värme.

Vinterlandskap

Igår kväll promenerade jag i en intensiv snöattack.

Och idag får jag beundra det vackra vinterlandskapet.

  

Tacksam för snön och det ljus den ger oss.

Sömnskola omgång två, en första uppdatering – hopp

Naturligtvis är det för tidigt att uttala sig om sömnskolan redan efter en natt. Men när jag igår såg framför mig nätter av flera timmars intensivt gråt med oklart resultat bad jag om hopp. Och hopp det fick jag. Först när det inte tog tre timmar av gråt innan han somnade, utan endast 55 minuter (varav jag missade det mesta eftersom jag fick vara ute när Anders tog hand om nattandet, tack Anders!). Sedan när jag hörde hans gråt på nytt – först klockan sju på morgonen! Han hade sovit en hel natt från 22-07. Milda makter, vad underbart! Så den första uppdateringen lyder: det har varit en underbar natt. Hoppas det fortsätter i samma stil!

Sömnskola omgång två

Nu är det dags för sömnskola igen, med början ikväll. Det är inte tassmetoden den här gången. Tillsammans med en kvinna från rådgivningen som var på besök, diskuterade vi barnets sömnrytm, måltider och nattsömn. Inte enbart nattsömnen beaktas, även om det är den som står i centrum. Någon metodbeskrivning orkar jag inte gå in på, men vi kommer att få kämpa lite extra. Hoppas det är värt det. Ni får önska oss lycka till, för lyckas det inte den här gången kommer jag att ha det tungt i januari när Anders börjar jobba. Fast jag borde ha en positiv inställning till att det kommer att lyckas, för det verkar vara a och o.

Dag 16

I inlägget från 10. december skrev jag om den ena av mina två stora rädslor i livet. Här kommer bilden som symboliserar den andra rädslan. Hela livet har jag varit rädd för den dagen jag skulle föda barn. Mannens kamp i livet är militären, kvinnans är barnafödande, har jag tänkt.

När jag väl kom så långt att jag blev gravid hade rädslan till stor del avtagit, eftersom jag tagit mig tid att läsa om och mentalt bekanta mig med förlossningar. Som tur föddes Elias så mycket före beräknat datum att jag inte hann börja gruva mig för födseln. Den kom igång så hastigt och oväntat att jag inte riktigt hann reflektera över vad som var på gång.

På bilden syns till vänster barnets hjärtslag (119), till höger mitt hjärtslag (87) och högst upp det magiska (eller omagiska) talet 100 - värken är på sin topp. Att få titta på den här skärmen var ett sätt att kontrollera något man inte kunde kontrollera. Och usch vad det irriterade mig när det låg på 100 längre än jag tänkt mig, och när det inte for ner till noll däremellan utan stannade på någonting kring tio.

En sådan här bild kunde vi ta när värkarna ännu var hanterbara. Senare lekte vi inte speciellt mycket med kameran. Men 21.25 den kvällen fick jag se att jag hade klarat av det som varit den antagligen största rädslan i mitt liv. Kanske kommer jag att få gå igenom det här någon gång till, men nu vet jag att jag överlever.

Dag 15

Som kontrast till gårdagens sommarbild behövs i juletider naturligtvis en vintrig bild. Om jag skulle vara tvungen att välja mellan en solsemester och en slalomresa skulle jag stå inför stora kval. Jag har några gånger varit upp till (eller i närheten av) Lappland, men inte alls så många gånger eller så långa stunder att jag skulle kalla mig van lapplandsresenär. Just en sådan här bild kunde beskriva min bild av en drömresa. Den här resan gjordes våren 2008 tillsammans med ett ganska stort gäng, vilket är orsaken till att vi kunde hyra den här gigantiska stugan. Bara en kort biltur så var vi framme vid underbar slalomåkning i Ruka. T.o.m. skidåkning var kul under resan. En stor dröm vore att åka på slalomresa till alperna.

Dag 14

Pörkenäs, Jakobstad, midsommaren 2012.

Det jag tycker är allra vackrast med Finland är våra somrar och ljusa sommarnätter. Jag är stolt över vårt land. Kanske klagar jag ibland över kalla, mörka och isolerande vinterdagar, men våra snötäckta landskap uppskattar jag. Och under somrarna skulle jag vilja bjuda hit folk från andra länder för att se vilket underbart land vi bor i. De ljusa sommarnätterna är speciella. Jag saknade dem under min sommar i Tyskland och uppskattar dem kanske än mer efter den tiden.