Sidor

lördag, april 25, 2015

Bryta mot normen?

Jag skrev om husplaner i förra inlägget, och har funderat vidare kring badrum.

Inredningstidningar med bilder av badrum innehållande jacuzzin eller praktfulla badkar väcker tankar hos mig som "vilken lyx! Värsta spaet!". Vad månne en utlänning tänker när hon ser en bild av ett finländskt badrum med en läcker bastu? Antagligen samma sak.

Jag har alltid tagit det som en självklarhet att jag ska ha bastu i mitt hem. Även om jag vet att jag kommer att bada endast några gånger per år och befarar att den i något skede blir mera förvaringsutrymme än spa. Bastun hör till ett hus! Därmed basta.

Tills jag nyligen började fundera. Är det så nödvändigt egentligen? Jag som inte är någon inbiten bastubadare skulle galant klara av livet utan bastu. Troligtvis kommer största delen av mina vänner att ha bastu när de köper hus/lägenhet; det är inga problem för mig att någon gång få möjlighet till ett litet bastubad.

Under pappas uppväxttid hade man inga bastun i sina hus. Istället hade man en bastu gemensamt med några grannar. Av någon anledning har lyxen att ha en egen bastu med tiden blivit standard. Och nu undrar jag om det är så nödvändigt egentligen? Jag kan gå till simhallens bastu. Den fyller ungefär samma funktion som våra forna bastun. Den delas av ortsborna.

Jag grubblade och övervägde alternativet att skippa bastun. Tills mor kom med några synpunkter som fick mig att inse att vi finländare är ganska bundna vid våra egnahemshusbastun. Vill man inte ha bastu i huset får man gå och ändra på planritningarna (ifall man väljer en färdig planritning). Jag är inte säker, men anar att det kan bli en extrautgift. Och en än mer vägande orsak. Vill man i framtiden någon gång sälja huset, ja vad är då chanserna att få det sålt om bastu saknas?

Det positiva i det hela är att jag inte behöver grubbla längre. Jag vet att vi kommer att ha ett hus med bastu. Det negativa är insikten om att vi finländare tycks vara bundna vid en i mitt tycke onödig lyx. För mig skulle det vara mera praktiskt att vara bunden vid ett litet kontor i anslutning till föräldrarnas sovrum. Sådana hittar man inte ofta i husföretagens planritningar.

onsdag, april 22, 2015

Husplaner

Om några år kommer vi förhoppningsvis att kunna köpa tomt. I det skedet vill vi ha någorlunda under kontroll vilka husfirmor det lönar sig för oss att ha kontakt med och hurudant utseende och hurudan planlösning vi siktar på. Vi har alltså äntligen fått börja drömma lite mera på allvar.

I praktiken innebär det här att vi har varit på ett par husvisningar och att vi har beställt hem broschyrer från husfirmor. Otroligt roligt tycker jag, som i största delen av mitt liv drömt om mitt framtida hus.

Problematiskt är det ändå när vi ännu inte har någon tomt. Vi kan därför inte spika fast en planlösning nu. Men vi bläddrar i broschyrerna för att hitta praktiska lösningar, och ganska på klart har vi nog hur många rum, hurudant kök och hurudan placering vi önskar av de olika rummen. Eller "vi" säger jag nu. Jag borde väl diskutera lite mera med Anders innan jag använder det pronomenet. Framtidens bekymmer blir också att krympa ihop huset till ett rimligt pris.

Den här veckan är en trevlig vecka, för varje dag får jag gå med förväntan till postlådan, och veta  att en hel del härlig post är på väg.



Från en stor del av husfirmorna har vi kunnat beställa hem broschyrer, men det är tråkigt att några firmor endast erbjuder digitala broschyrer. Det sparar förvisso pengar och natur, men det kan eventuellt leda till färre sålda hus. Visst kommer vi att kolla igenom de digitala versionerna, men det är pappersbroschyrerna vi jämför med varandra, antecknar i, sparar och kasserar.

Min personliga favorit hittills. Men helt perfekt för våra behov är den inte.

fredag, april 17, 2015

Vardagslycka

Under dagens promenad tog jag mig en avstickare till biblioteket, och ut kom jag som ny ägare av dessa tidningar. Endast 5,50 euro fattigare. Så kan vardagslycka se ut!



onsdag, april 15, 2015

Från dagens promenad

Naturen här i omgivningen är inte speciell på något sätt. Ändå envisas jag med att ta med kameran när jag far ut på promenad. Jag tänker att det alltid kan dyka upp något intressant att fotografera. Och visst hittade jag något att fotografera under dagens promenad. På ett uthus av något slag hade den röda färgen till stor del försvunnit från brädorna, vilka nu var nästan svarta. Vackert tycker jag.



Byns själ

Sedan vi kom tillbaka till Österbotten för snart ett år sedan har jag funderat en hel del på var jag skulle vilja och kunde tänka mig att bosätta mig i framtiden. Eftersom vi råkade komma till Kvevlax har det varit naturligt att tankarna kretsat kring just den byn. Samtidigt har jag med värme tänkt tillbaka på den speciella atmosfär som finns i Nedervetil.

Jag vet inte, kanske är det så här på alla orter, men det känns som att Nedervetil skulle ha en själ. Många tillsammans med mig har föräldrar, och äldre generationers släktingar som är hemma från byn. Man har sin historia där. Man har ett gemensamt språk inom byn. Som man är oerhört stolt över. Man har ett visst - och gott - rykte (solskensfolket) och man är känd för sin speciella humor (som jag dock inte begåvats med). När jag gick i lågstadiet tyckte jag att Nedervetil var det bästa stället på jorden, och jag tror det är många som har tänkt så. (Tänker så?) Många av dem som har vuxit upp i Nedervetil har många likadana minnen - man har gått i Nedervetil skola, antagligen spelat fotboll i Myran, skrinnat i samma rink, skidat på samma skidspår (och antingen hatat lågstadiets skidtävlingar eller med blodsmak i munnen kämpat för den största pokalen), lånat böcker från samma bibliotek, simmat i Perho å och kanske spelat i blåsorkestern. Det finns så mycket som förenar Nedervetilborna på så många plan att jag känner det för svagt att tala om byns gemenskap, och därför istället väljer att tala om byns själ.*

Att vi inte kommer att flytta till Nedervetil är inget som blivit bestämt efter att jag träffade Anders. Det hade jag kommit fram till redan innan. Men visst känner jag ett stygn av besvikelse av att inte längre kunna vara en självklar del av denna byasjäl. Jag kommer alltid att kalla mig Nedervetilbo och till viss del känna delaktighet i byasjälen, men jag kommer att sakna den direkta, naturliga kontakten till den. Om min tidigare dröm om att flytta till Kokkola skulle slå in så skulle ja ha en mera naturlig kontakt dit. Kokkola och Nedervetil har starka band.

När det för ett år sedan blev klart att vi skulle flytta till Kvevlax tänkte jag att det kanske var bäst att vi flyttade till den här lilla byn istället för att flytta till en anonym stadsdel i Vasa. Även om jag då inte kunde sätta ord på mina tankar antog jag väl att man lättare skulle kunna hitta en byasjäl i en liten by än i en stadsdel. Jag tänker mig - och hoppas - att Kvevlax har en stark byasjäl. Det konstiga är ändå att jag efter ett år i Kvevlax inte riktigt upplevt detta. Och nu flyttar vi bort härifrån (för en tid i alla fall). Så om den finns så missar jag nu chansen att stifta bekantskap med den för en tid framöver. 

Även om tanken om Nedervetils byasjäl känns lockande så finns det många andra vägande orsaker för oss att bosätta oss i Vasatrakten. Var vi än kommer att stanna så önskar jag få bli en del av den byasjäl som finns på orten. Och jag hoppas innerligt att det är en fin byasjäl.

______________________

I skrivande stund är 38 av mina facebookvänner med i facebookgruppen "ÖB:s vänner". Sammanlagt har gruppen 920 gilla-markeringar. Det här tycker jag är ett starkt uttryck för en sådan själ, även om det i det här fallet rör sig om ett lite större område. Det är många i Kokkola, Nedervetil och övriga Kronoby kommun som har en innerlig önskan om att få tillbaka den forna och gemensamma satsningen Österbottningen.

______________________

* Även om jag talar om den gemensamma historien önskar jag att inflyttade ska ha lätt att bli en del av byasjälen. Att jag talar om historien beror på att jag själv bott där och inte längre gör det. De som nu bor där har en gemensam framtid, vilket också är betydande för byasjälen.

lördag, april 11, 2015

Ett år, tre lägenheter

När vi i juni går in på vårt andra år i Österbotten kommer vi att bo i vår tredje lägenhet för året. Den här gången kan jag tyvärr inte säga: "som tur hittade vi lägenhet i Kvevlax". Lägenheten ligger i Böle (Korsholm) ca 13 km härifrån in mot Vasa. Att hitta en lägenhet som motsvarar våra behov har inte varit helt enkelt, och vissa kompromisser fick vi göra. Men beslutet är fattat och i mitten av maj lever vi vårt liv på ett för oss helt obekant ställe.

Blandade känslor beskriver min sinnesstämning just nu. Att flytta bort från Kvevlax var inte det jag ville. Samtidigt har jag inte problem att se spänningen i detta projekt. Böle är helt nytt för oss. Där finns en massa fina hus, och om man tar sig ut på en lite längre promenad kommer man in till Smedsby centrum. Radhuset är intryckt mellan två andra radhus, och det är ju inte precis drömläget. Men jag som kan vara kräsen med bostäder och hus tycker lägenheten är rena rama drömlägenheten.

Välkommen till Böle sedan när det blir dags! Vi hoppas kunna hålla kontakten till Kvevlax och naturligtvis hoppas vi att Böle ska börja kännas som hem för oss.

torsdag, april 09, 2015

Efter en lång paus

Vikariatet jag hade drog mig effektivt bort från bloggvärlden. Vår vardag gick ut på att bygga pussel - skoldag, barnskötsel och kvällsplanering skulle klicka. Jag hade farhågor innan - att jag inte skulle hinna med allt jag borde och att jag inte skulle få se en skymt av min pojke. Nu i efterhand ser jag att jag hade ett flyt som jag inte kan tacka någon annan än Gud för. Visserligen sov Elias till min förtret knaggligt de första veckorna, men hans nätter ordnade upp sig efter en tid, han fick inga tänder under den här perioden, han grät inte över att vi föräldrar försvann dagtid, han trivdes suveränt med farmor som skötte honom, ingen av oss blev sjuk och jag hann alltid planera mina lektioner. Mycket familjeliv var det inte fråga om, men visst hann jag få små Eliasdoser varje dag.

Nu är vikariatet slut och jag har fått verktyg inför framtidens jobbeslut.

De första 2½ veckorna efter vikariatets slut har varit hektiska på sitt sätt. Men nu känner jag att jag har kontroll igen och jag har möjligheten att ta tag i saker jag vill göra. Jag vill städa upp och hålla någorlunda ordning här i hemmet, jag vill servera god och varierad kost åt familjen, jag vill ordna upp och rensa skåp, jag vill fotografera och motionera mera (igår invigdes  gymnyckeln), jag vill umgås med Elias, träffa människor, laga fotoalbum och antagligen mycket mera. Allting går ganska långsamt när de viktigaste uppgifterna är att låta Elias vara pigg och mätt på mat och samvaro. Men en hel del av det här ska jag väl ändå hinna med i vår. En flytt återstår också, det gäller bara att hitta vart den flytten bär, men det får bli ett annat inlägg.