I juli

Kanske är vi tokiga. Riktigt galna. Men nu är jag inte längre rädd för det jag skrev om i december 2014. Tiden har gått och jag har fått pusta ut. Kanske har jag hunnit glömma det tunga. För nu är vi beredda på barn nr. 2.

I maj har jag hunnit jobba två skolår och det känns som en fin tidpunkt att gå in i nästa mammaledighet. Vår baby i magen är inte alls gammal ännu, knappt 13 veckor. Men vi har fått se den på skärm och den levde och mådde bra, rörde på sig och vinkade. Nu vet vi att där finns en sötnos som kommer att ta större utrymme.

När Elias föddes bodde vi i Tammerfors. Anders arbetade hårt, vi hade inte många bekanta i närheten och jag var totalt oförberedd på vad det innebar att bli förälder. Den här gången är förutsättningarna de motsatta. Vi bor i Österbotten, med familj och vänner runtomkring, jag vet vad det innebär att få ett barn, Anders kommer att ha bättre möjlighet att ta ledigt och rådgivningen och förlossningen kommer att förlöpa på svenska. Vilken oerhörd lättnad att under ultrabesöket inse att man faktiskt förstår vad läkaren berättar. Hur enormt mycket tryggare det känns då!

Lite skrämmande kan tanken på en till ändå vara. Jag ser inte framemot förlossningen, inte heller sömnskulden. Men jag tror att vi den här gången kommer att ha bättre strategier för hur vi tar oss igenom den första tiden. Den här gången vet jag också att saker går över. Den skrikiga tiden går över, amningen går över, tröttheten går över. Och när jag landat i den nya vardagen kommer jag att sitta och hålla en sötnos i min famn som jag kommer att älska över allt annat.

För det mesta när jag tänker på att få ett till barn känner jag mig inte nervös. Endera har jag glömt, eller så har jag försonats med tanken på att det härliga i livet ofta också kan vara tungt. 

10 juli är datumet som står i våra hjärtan. Får se om det blir tre veckor för tidigt som senast, två veckor för sent, eller kring det beräknade datumet. Mest hoppas jag på det tredje alternativet. Tre veckor för tidigt var ingen höjdare. Två veckor för sent skulle knappast heller vara det. Hur som helst ser vi framemot det som vi ska få vara med om.

Varför jag vill prioritera församlingen

Jag kunde sitta hemma på söndagsförmiddagarna. Kanske sova länge, syssla med något avkopplande, motionera, jobba, umgås med familjen. Allt det där skulle vara fint. Men jag väljer något annat. Jag väljer att gå till kyrkan. 

Orsakerna är inte alltid att det är jättekul. Att det är lika kul som att äta tårta, gå på nöjesfält och åka Silja Line. Så kul är det kanske inte. Men jag vet att jag har en familj där. Och att ha en familj är viktigt. Att vara familj är viktigt.

Jag har i olika församlingar fått delta i möten som varit tråkiga, men också i möten som varit så angenäma och givande (jag säger inte rolig, för då kopplas min tanke till nöjesfält) att det är bland det bästa som hänt mig, att få delta i dessa möten. Varje vecka längtade jag efter dessa möten.

Jag tror mig veta ungefär vad som är skillnaden mellan tråkiga och angenäma möten. Jag kanske inte ser hela biten, men jag tror mig se en del av orsakerna. Och jag anar att det krävs jobb för att tråkiga möten ska bli angenäma. Jag har kommit till ett skede när jag insett att min uppgift kanske inte är att springa efter de bästa församlingarna och mötena, utan att finnas där jag är och jobba för att den församling jag är med i och de möten jag deltar i ska få bli än mer givande.

Så jag tror att jag har en uppgift, en plats, i församlingen. När vi tänker på församlingen som en familj så tror jag att alla har en uppgift. Alla har uppfattningar, erfarenheter, förmågor och gåvor som gör att de behövs. Skulle jag lämna bort så skulle dessa erfarenheter och gåvor som jag har lämna bort. Lika viktiga är också alla andra i den familj som kallas församlingen.

Jag kunde ju tänkas strunta i att gå till församlingen. Jag kunde tänka att jag klarar mig själv, genom att be, läsa Bibeln, lyssna på predikningar från internet och se till att hålla kontakten med kristna vänner. Ja, kanske skulle jag klara mig. (Speciellt om jag även höll fast vid den sista punkten.) Men jag tror inte att församlingen och livet bara är till för att jag ska klara mig. Att jag ska hålla fast vid min frälsning. Jag tror att jag finns här även för andra orsaker. För att andra ska få hjälp att hållas fast vid sin frälsning, eller hitta till frälsningen. Och där vet jag att jag inte är till stor nytta i min ensamhet. Kanske kunde jag leda någon till tro, men jag tror att en fungerande församling är långt mer effektiv i att vårda själar än jag är i min ensamhet.

Jag har kapitulerat. En julreflektion

Flera jular har jag suttit arg och besviken i julkyrkan. Arg över hyckleriet med att människor kommer till kyrkan en gång om året.

När jag sedan kom över den fasen satt jag glad i den fulla julkyrkan. Tänk att människorna faktiskt kommer till kyrkan en gång om året! Kanske skulle de bli berörda just den här gången! 

I nuläget är min känsla snarast likgiltighet. Det hör till att människor kommer till kyrkan en gång om året. Låt det vara så då. Själv har jag svårt att påverkas nämnvärt av budskapet eftersom det, som sagt, är ett budskap som återkommer varje jul, utan några större överraskningar.

Under tonårstiden blev jag och en god, kristen vän en gång intervjuade till Kyrkpressen om vad vi gör under adventstiden. När jag öppnade tidningen och såg bådas våra svar skämdes jag. Min vän hade talat om att hon går i kyrkan. Själv hade jag svarat något om min julkalender, eller något liknande. Vilken fin kristen jag var, alltså!

Under de åren jag satt arg i julkyrkan funderade jag hur jag skulle kunna få min egen jul att mer handla om Jesus och mindre om julstämning. Jag insåg att trots att julen sägs handla om Jesus, så handlar den i praktiken ganska lite om Jesus. 

Under året i Tyskland såg jag exempel på hur människor bröt med jultraditionerna för att samlas kring Jesus istället. De åkte inte hem till sina familjer och släktingar, utan de stannade i sin församling där de hade gudstjänster och möten som inte var påverkade av allt krimskrams.

För en sekund hann jag tänka att det var så där jag skulle göra i framtiden. Stänga ut alla traditioner, och bara stilla mig inför Jesus. Och det hade väl varit fint. Men det var då jag insåg att jag inte vill vara utan den jul som jag firat i alla dessa år. Jag ville inte, en dag som denna, dra mig undan släkten.

Så jag kapitulerade. Jag insåg att även om julen till viss del handlar om Jesus, så handlar den vanligtvis mindre om Jesus än under vardagarna.  För till julen kommer julbelysningen, julgranen, förhoppningsvis snön, julsångerna som eventuellt men inte nödvändigtvis handlar om Jesus, pepparkakorna, julstjärnorna. Framförallt handlar julen om familjegemenskap, julmat och julklappar. 

Trist att julen alltså inte handlar så mycket om Jesus. Men fint ändå att vi i dessa tider faktiskt har en högtid som samlar familjen. Nu tar jag inte längre så stor stress för att Jesus inte är huvudattraktionen på julen. Han är ändå huvudattraktionen i mitt liv, och om jag skulle vilja fasta, be och läsa Bibeln just under julafton så skulle jag antagligen få ge avkall på gemenskapen med familjen och släkten. Så jag får fasta, be och läsa Bibeln under andra dagar på året istället.