Babybubblan - att vara innanför eller utanför?

När jag hört talas om babybubblan har jag ofta förstått den som en mysig bubbla förbehållen mamman och barnet. En bubbla där man inte kan slita blicken från varandra, en tillvaro man ogärna lämnar. En sådan bubbla har jag inte själv känt av, varken med Elias eller Aaron, trots att jag kunnat glädjas mera den här gången. 

De gånger jag har känt av en bubbla har det inte känts som en bubbla dit ingen annan kan komma, utan en bubbla jag inte kan komma ur. Det är de gånger när jag börjar känna att livet (sommaren, gemenskapen, äventyret ...) pågår där ute någonstans, medan jag är fast inne, i huset eller allmänt i jobbet som förälder.

Det är så min babybubbla kan se ut. Men när väggarna börjar komma närmare är jag glad att märka att det inte är omöjligt att ta sig ur bubblan. Min kontakt med omvärlden är inte bruten, den är bara på paus ibland.

Med Elias var bubblan ganska påtaglig. Med Aaron har jag bara känt av den ibland. De senaste dagarna knappt alls, när jag har fått vara med om så mycket roligt som besök hos vän, systerns flytt, stranddag, gudstjänst och nu igen besök hos systern. Men de senaste dagarnas mediediskussioner om offentlig amning gör mig lite ledsen. Det verkar finnas många som tycker att jag ska stanna inne i bubblan.

En dag på stranden

När vi valde att bosätta oss i Vasatrakten framom Karlebytrakten valde vi samtidigt bort närheten till Ohtakari (och Kalajoki). Men ingen panik! På en timme tar vi oss nu till Storsand.

Även om det blåste en del lockade lördagens solsken även andra än oss till Storsand.

Enligt den här artikeln på svenska.yle.fi ska stranden under ett par års tid rensas från vass. Jag hoppas att rensningen genomförs, för stranden är definitivt värd att hållas fräsch. Den är redan nu brukbar, men kunde vara ännu mycket vackrare.

Systern har flyttat

Även om vårt eget husprojekt framskrider långsamt saknar vi inte spänning i livet. Igår flyttade min syster och blivande granne med sin familj till sitt nybyggda hus i Kvevlax. Vi var många släktingar på plats. Pojkarna sprang runt och lekte medan huset fylldes med saker. På terrassen serverades bakverk och jordgubbar. Aaron sov ett långt pass och jag kunde vara närvarande i stunden. Kvällen avslutades med skumpa.

 

Det var en fin dag. Och jag kan skönja en lika fin framtid. Nu bor jag och min syster i samma by. Elias och kusinerna likaså. Nu är det inte längre vår tomt bredvid systerns tomt, utan bredvid systerns hem.

Att bygga hus är att kompromissa

Nu har jag fått göra en av mitt livs största drömmar: planera mitt eget hus. Eftersom det inte blev något av min barndoms drömyrke - arkitekt - återstod starkt drömmen att få planera det egna huset.

Så här såg ett av mina drömhus ut år 1997, när jag var 9 år.

Med en förkärlek för korridorer och trappsteg inne i huset och ett inte så starkt öga för det rimliga i det hela (ett fönsterlöst sovrum och en hel massa nivåskillnader fastän det är ett enplanshus) kunde mina dåvarande drömhem snabbt nå miljonklass. (Om någon undrar vad "vilan rum" betyder, är det dialekt för vilorum. Viktigt med vilorum!)

Någon gång under årens lopp fick jag sluta fred med mina drömmar om en lyxkåk. Jag började tänka mig och planera mer realistiska föremål.

Ritningen ovan är skapad under studietiden. Förkärleken för trappor inomhus hänger kvar, men de labyrintliknande korridorerna har jag skippat.

Men länge, egentligen tills för några månader sedan, hade jag tänkt mig att jag på något sätt skulle få till ett riktigt drömhem med alla de trevliga detaljer jag drömt om. Tills jag fick inse att det här med att bygga hus är att kompromissa.

Det kan ju lyckas, jag säger inte det. Men för egen del fick jag inse att det inte bara var mannens önskemål och vår budget jag fick ta i beaktande, därtill kom andra faktorer så som solens bana runt tomten, mina egna önskemål som visade sig krocka med andra av mina egna önskemål samt  funktionalitet.

 

Jag ska bara ge ett exempel. (Jag kommer nog att berätta mer om huset framöver.)

Jag skulle gärna ha haft ett liggande långsmalt fönster i köket, placerat mellan de nedre och övre köksskåpen. 

Det kanske viktigaste i huset var kökets placering och utformning. Det var flera faktorer att ta i beaktande, t.ex. ville vi att det skulle få mycket ljus, men inte lika mycket som vardagsrummet, därtill ville jag från köket ha utsikt åt två eller helst tre håll av tomten. Vi hittade en praktisk planlösning att utgå från Kontio och var nöjda med kökets placering. Så när som på den detaljen att köket bara delade en sida med ytterväggen. Då fick jag välja mellan ett ljust kök med bra utsikt över bakgården och ett kök med mitt älskade långsmala fönster. Det blev ett ljust kök med stort fönster.

Jag hade ytterligare en möjlighet för mitt långsmala fönster: hjälpköket. Men det löpte inte längs med en yttervägg, så där rök det långsmala fönstret slutgiltigt.

Vårt hus kommer att bli fint och trevligt, men inte så originellt som jag hade drömt om. Som tur hann jag sluta fred även med den drömmen kort innan vi började planera huset. Det var när vi jobbade på min systers tomt och jag tänkte: "Jag bryr mig inte om vi inte får bo i ett drömhus, bara vi skulle köpa tomten här bredvid och bara huset är praktiskt."

Vi köpte tomten och huset är praktiskt.

Att via sin son

Efter förra inlägget, som handlade om det excentriska i att via sig själv (kalla sig själv vi) och att omtala sig själv i tredje person tillsammans med pronomenet sig, kom jag på ett ytterligare något udda tilltalssätt jag brukar använda. Jag brukar nämligen ibland via min son.

Medan jag kan ha roligt åt att kungligheter viar sig själva tycker jag inte att det känns konstigt att via min son. Vilket så här vid eftertanke känns konstigt. Hur som helst kan viandet låta så här:

"Så tar vi det lugnt med trumpinnen."

"Så e vi fösikti." (Detta skrivet på dialekt. Jag är lite osäker på om jag på standardsvenska skulle säga försiktig eller försiktiga. Antagligen det senare.)

Kanske använder jag vi för att inte låta hård vid en tillrättavisning. Istället för att utpeka sonen genom att säga du, antyder jag antagligen med vi att vi sitter i samma båt, att det  kunde ha varit jag som hade lekt med trumpinnen och att jag också måste ta det lugnt med den. Men sist o slutligen är det bara sonen (och eventuella lekkamrater) som tilltalet gäller.

Att omtala sig själv i tredje person

Det finns ett muminavsnitt som brukar snurra på hemma hos oss ibland och som roar mig. I avsnittet slår Snorkfröken sig så hårt att hon glömmer sin identitet och tror att hon är prinsessa. Efter olyckan viar hon sig själv (finns det ett sånt ord?) och för mig som skrev kandidatavhandlingen om niande och duande i tyska och svenska är just den här detaljen orsak till njutning.

Efter att jag blev förälder har jag märkt att jag i samtal med mitt barn har börjat omtala mig själv i tredje person. Och det känns egentligen helt naturligt.

"Kom till mamma!"

"Mamma diskar nu."

"Mamma ska bara ..."

Men sen när jag använder reflexiva verb känns det av någon anledning inte bekvämt längre, det känns som att jag går för långt.

"Mamma ska bara klä på sig först."

"Mamma vilar sig."

Jag vet inte varför, men det känns inte naturligt. När jag bara talar om mamma känns det som att jag talar om mig själv, men när jag använder sig känns det som att jag har börjat tala om någon annan. Det här känns ungefär lika naturligt som att kalla sig själv vi.