[Redigerats med tillägg 19.30.]
Den här gången kommer jag att behöva gräva i mitt minne istället för i mitt bloggarkiv för att komma ihåg vad jag varit med om under år 2018. Bloggen har stått ganska stilla, men det behöver inte betyda att livet gjort det för det ...
... fast jo, det har det. Det här blev året av husbygge utan inflyttning. Oerhört frustrerande faktiskt. För Anders som bygger. För släkten som behöver vila. För mig som fått ta hand om barnen och hushållet och haft begränsad handlingsfrihet. Och för mig som fått leva med råddande barn i en lägenhet som inte längre passar våra behov. (Och frustrationen inom mig bara stiger när jag skriver den här texten på min egen telefon, och bokstäverna hela tiden blir fel. Vår dator är sönder.)
Det här var också året när jag slutade öppna munnen och fick gå i terapi för att våga göra det igen. Fast det förtjänar ett eget inlägg.
Men ljusglimtar måste väl ändå finnas?
- Min 30-årsdag. Det blev fest och överraskande nog lärdomar om livet.
- Det var en oerhört varm och vacker sommar och jag fick njuta av stränderna i Storsand, Lochteå och Yyteri.
- Jag deltog för första gången i den öppna lägerdagen på SLEF:s familjeläger och träffade en del bekanta där.
- Besök till Muminvärlden i vackra Nådendal med familjen.
- Jag har fått gosa mycket med min gosälskande ettåring.
- Elias har fått leka mycket med sina kusiner vid tomten.
- Jag skrev min första artikel till Nedervetils årligt utkommande tidning Åågliide.
- Jag har fått se hur huset tar form (vissa former har förtjusat mig, andra förfärat mig).
- Under hösten ordnade vi med församlingarna i Kvevlaxtrakten en bönekampanj som jag själv upplevde som väldigt givande. Fick några nya och några fördjupade kontakter också.
- Jag fick uppleva en fin juletid i Nedervetil med fina besök på KU:s julkonsert och Julcrosspoint.
- Jag fick ett hopprep till julklapp! Det kan vara revolutionernade. Vi ska se. Kanske tar jag mig tid att skriva ett blogginlägg om det framöver.
Men det bästa av allt:
- Jobbet på EFO. Min drömarbetsplats. Min frihet. Intressanta arbetsuppgifter och ett stillande av mina sociala behov.
måndag, december 31, 2018
tisdag, oktober 23, 2018
Jag längtar efter ...
- hyllor, skåp, förvaring. Så att jag har en plats för varje sak. Så att inte bastun behöver fungera som ett dåligt förråd. Så att jag kan få bordsytorna rensade. Så att jag inte behöver hålla på att bli galen över alla saker som ligger staplade på varandra. Så att jag kan hitta vad jag söker.
- ett stort, fint och välutrustat lekrum. Så att barnen trivs i sitt rum och med sina saker, så att de inte behöver dra ut alla hemmets saker och redskap och leka med dem.
- ... Det vill de hur som helst göra, så jag längtar efter att lägga barnlås på alla skåp det behöver läggas barnlås på.
- en gårdsplan. Så att jag, när barnen försöker luska ut hur barnlåsen fungerar, kan ropa: Och nu går vi ut och leker.
- en egen gårdsplan. För att understryka. Så att det är lätt att gå in och ut. Så att jag har något trevligt att göra medan vi är ute och inte bara behöver stå och stirra. Och därmed kanske kommer mig ut oftare med barnen.
- en fullstor diskbänk, så att vi inte behöver ha en extra balja som sväljer utrymme.
- ett kontor. Där datorn har sin plats, arbetssakerna sin och räkningarna sin.
- få inreda. Jag har velat vänta med inredningen tills vi har ett eget hus, så att jag inte köper saker på måfå. Jag vill inreda med möbler och saker som har en plats och som passar tillsammans. Det har jag känt att jag kan göra först när vi har ett hus. Inredningen har nu påbörjats men kommer att fortsätta en god tid framöver.
- få lägga undan vår strykbräda för gott och börja använda vår nya, inbyggda.
- få bättre system för klädtorkningen.
- att vara friare kvällstid.
- att inte behöva packa (diverse väskor och barnvagnen) in och ur bilen hela tiden (för att åka till tomten) utan kunna njuta av att hållas på ett ställe.
- att få spela djembe. Jag trummar några slag ibland, men med respekt för grannarna får jag mest vänta på den saken så länge vi bor i höghus.
- att kunna öva flöjt. Jag har en dröm om att lite börja spela flöjt igen, och snart ska jag kanske få låna en flöjt av en vän. Men innan vi har vårt eget hus kan jag inte spela på allvar.
- få bjuda in vänner.
Vissa dagar håller jag på att förgås. När ordningen här
hemma inte på något sätt är hållbar. Och byggkarlarna inte kan säga när de
kommer för att fortsätta arbetet.
Men nu har vi fått besked om att arbetet fortsätter på
lördag, så nu har jag fått lite framtidshopp igen.
tisdag, oktober 09, 2018
En omdefiniering av ordet ”jobbigt”
Skulle adverbet
”jobbigt” definieras utgående från det jobb jag nu har, skulle det betyda något
i stil med ”intressant, utvecklande, roligt och tidvis intensivt”. Det skulle
vara en rejäl omdefiniering av det nuvarande begreppet. Så jag tänker att jag
gärna stryker det ordet ur mitt ordförråd. För även om det naturligtvis finns
tunga och tråkiga jobb, tycker jag det är lite orättvist att ett ord som härstammar
från ordet ”jobb” ska få en så negativ klang.
På tal om
mitt jobb så är det som jag skrev sant i mitt fall. När jag var liten var jag
aningen rädd för vuxenlivet för då skulle man bli tvungen att jobba. Med facit
i hand var det inget att vara rädd för. Det här är superroligt! Härligt
kollegium, underbar skola, intressanta och meningsfulla arbetsuppgifter. Det
bästa jobbet jag kan tänka mig.
måndag, augusti 06, 2018
Älskar det tråkiga ordet rutin
Rutin är ett
tråkigt ord. Men oj, vad jag älskar det just nu!
Idag när jag
hämtade Elias efter hans första dagisdag fick jag en kick, en känsla av
kontroll. (Han verkar ha trivts på dagis, han hade helst stannat kvar. Hade det
varit annorlunda hade nog kicken uteblivit.)
I 16 månader har
jag nu tollat på här hemma utan tydliga ramar. Livet har känts luddigt. Härligt
med nya babyn, men luddigt när jag tänkt på livet och vardagen.
Den här sommaren
har det varit extremt. Jag gillar sommar och värme, men jag gillar också rutin
(har jag märkt) och den extrema hettan som tvingat oss ut ur lägenheten för
jämnan har lett till stora diskhögar, råddiga golv, otvättade kläder. Och
alltså en känsla av avsaknad av kontroll.
Nästa vecka börjar
jag jobba (på min drömarbetsplats, tack Gud!) och vi har fått börja ruta in
vardagen. Jag kommer säkert någon gång att avsky det, för det är ett pussel som
nätt och jämnt går ihop. Men just nu älskar jag det.
Kontroll.
Rutin.
lördag, juli 28, 2018
Minisemester Yyteri-Nådenal-Muminvärlden
Det är inte många år sedan jag första gången hörde talas om
Yyteri. Jag såg en bild av en stor strand med många människor och blev häpen
över att jag inte tidigare hört om den här platsen. Dit måste jag åka någon
dag.
Det är många saker jag avstår från att göra som förälder.
För att det är enklast så. Speciellt nu i husbyggartider. Men en minisemester
ville jag hinna med och vi bestämde oss för Muminvärlden i Nådendal. Och då
insåg jag: då kan vi åka till Yyteri också.
Jag har besökt Ohtakari, Kalajoki, Storsand. Alla underbara
stränder. Men jag blev riktigt överväldigad när vi kom till Yyteri. Parkeringen
så stor som ett enormt köpcentrum kunde tänkas ha. Och ändå fick vi inte plats
inom utsatta markeringar.
På väg mot andra sidan av parkeringen, den vägen som alla
andra gick för att komma vidare mot stranden, upptäckte vi att det fanns en
genväg. Smart tänkte vi. Genvägen började med en brant uppförsbacke. Den var
lite klurig eftersom det var sand man trampade i. Men snart skulle vi ju vara
framme.
Uppe på backen insåg vi att det kanske fanns en orsak till
att vi var de enda som tagit genvägen. Framför oss bredde ett stort sandområde
ut sig. Jahapp, det var bara att traska iväg då. I 30-graders värme. Jag fick
en liten inblick i hur det kan tänkas vara att befinna sig i öknen.
Så småningom kom vi ändå uppför nästa backe och vi kunde se
havet breda ut sig. Sand. Hav. Människor. Det kanske var en osmart genväg, för
de andra strandbesökarna gick på en gångstig, men egentligen var det bara
riktigt härligt att befinna sig lite offroad och få andra synvinklar än de
andra besökarna. Gångstigen tog vi på vägen tillbaka när vi behövde röra oss
snabbare.
Att befinna sig på en sådan här strand med så här många
människor var något av en utomfinländsk upplevelse. Kan det vara så här bra i
Finland? Så här bra kan det vara i Finland! Det var ju alltså superhett den här
dagen, precis som de flesta andra dagarna den här sommaren. Och vattnet var
varmt. Jag brukar frysa när jag går i vattnet. Det gjorde jag i Ohtakari några
dagar tidigare när det var 23 grader i vattnet. Men inte här. Så jag undrar hur
varmt det då var i vattnet?
Jag var glad att få åka hit med familjen. Elias var ivrig
och Aaron kom över rädslan för vågor som han hade i Ohtakari. De trivdes i
havet och vid potten på stranden där vattnet blivit hett.
Alltför fort fick vi bege oss vidare. Vi skulle checka in
till en vacker gård i Nådendal. På kvällen hann vi ännu med ett besök på stan.
Det var varmt, vackert och mycket folk. Också Nådendal gav mig en utomfinländsk
upplevelse.
Nästa dag skulle vi besöka vårt huvudmål. Det var mest tänkt
för Elias. Jag hade besökt Muminvärlden på 90-talet när jag var närmare 10 år,
och hade då inte varit nämnvärt imponerad. Men jag ville ge det en ny chans.
Vi gick in i Muminhuset, och oj vad det var stort. Vi gick i
många trappor och Elias satte sig i Muminpappans stol och skrev på hans
skrivmaskin.
Vi gick vidare mot strandhuset, stranden, Muminpappans båt
som var en hit. Restaurangerna
imponerade på mig för att de var barnvänliga. Men ja, vi befann oss trots allt
i Muminvärlden så det var kanske naturligt att de tänkte på barnfamiljer.
Sedan skulle vi gå in i den hemska skogen där häxans hus,
hatifnattarna och ... MÅRRAN bodde! Elias frågade hela tiden när vi skulle
komma till Mårrans hus. Väl framme tänkte han inte våga sig in. Men vi gick in
och beskådade Mårran. Och snabbt vidare.
Muminvärlden var bättre än jag kom ihåg och vi hade en
riktigt lyckad dag där. Men efteråt undrade Elias om Mumintrollen var på
riktigt. Inte lätt för en fyraåring att veta.
Eftersom vi alla höll på att sterv i hettan (hur mådde riktigt personerna som befann sin inuti
Mumintrollkostymerna?) passade det bra att det fanns en strand nära
Muminvärlden. Det var vår sista anhalt innan vi körde hemåt igen.
Det var en kort men lyckad resa
onsdag, juli 11, 2018
Första biobesöket - bäst att glömma?
Det här är en berättelse om hur något med goda intentioner kan bli fel.
I januari fick jag biobiljetter i
födelsedagspresent. Jag tänkte att jag skulle passa på att bjuda med min
förstfödde. Få umgås och ha roligt med honom, bjuda honom på en ny upplevelse.
Så upptäckte jag nyligen att biobiljetterna höll på
att gå ut. Det var nu eller aldrig. Så det fick bli Biet Maja, när värmen steg till 25 grader utomhus.
Nåja, i 1½ h kan vi väl avvara sommarvärmen, tänkte
jag. Men insåg inte att ingen annan skulle komma på en sådan tanke.
Så när jag köpte våra biljetter och försäljaren visade
våra platser på en dataskärm insåg jag att vi var de första på plats. Med
knappa tio minuter kvar till filmstarten. Kändes inte bra.
Min son brukar alltid vara försiktig i nya miljöer
och situationer, och jag visste att det var lite känsligt. Jag försökte från
första början få situationen att bli avslappnad, men när vi visas in i en
kringelkrokig korridor där t.o.m. jag för två sekunder blir osäker på om vi hunnit
tappa bort oss, och när minuterna går och vi fortfarande är ensamma i salen
börjar jag lite misströsta.
”Det är lite mörkt här”, säger han lite ängsligt. ”Jaa,
det är för att man ska se filmen bättre” försöker jag säga glatt. Men där vi
sitter för oss själva i en halvmörk sal, med en låda med popcorn som sonen
avfärdar med att de är för torra, (jag gjorde en risktagning och köpte något
han inte smakat förut) så känns det inte riktigt som en normal situation. Glada
röster av andra barn hörs inte, utan det ekar tomt innan det
blir ännu mörkare i salen.
Men han sitter kvar, tittar på filmen, skrattar vid
ett eller två tillfällen, tycker i något skede att filmen har hållit på ganska
länge, men sitter kvar.
Jag kommer själv så bra ihåg någon av de allra
första gångerna jag var på bio. Lejonkungen. Mäktig film. Jag grät när Simbas
döda far visar sig i en dröm. Men det här? Jag hoppas liksom att han inte fick
något trauma.
I bilen frågar jag om filmen var bra eller dålig.
Han berättar att han har sett Biet Maja
i teve hemma hos mommo och moffa, och att alla Biet Maja-avsnitt är bra. Oho, tänker jag. Det lät inte helt
hopplöst. Så jag frågar ännu vad han tyckte om just den här filmen.
Mittemellan, tyckte han.
Kanske inte helt traumatiserad ändå,
förhoppningsvis.
Lärdom om biobesök med barn? Gå på en film som
verkar lovande. När vädret är sådant att andra kan tänkas vara intresserade av bio också. Ta gärna med en kompis. Är du osäker på om tidpunkten eller filmen är rätt - då är det troligtvis bäst att stanna hemma och se på Kalle Anka. Få filmer slår det.
måndag, juli 02, 2018
Ett år
Om jag ser tillbaka på det gånga året och tänker på husbygget känns året tungt. Tänker jag på Aaron känns det lätt. Och fullt av kärlek.
I lördags blev han – vår solstråle – ett år. Han kan förstås bli trött, hungrig och gnällig som de flesta av oss, men främst upplever jag honom som lugn, harmonisk, trygg, nöjd och glad.
Jag har under det gångna året fått uppleva de mest förunderliga morgnar. Jag brukar kunna bli irriterad av att bli väckt på morgonen (speciellt om jag får höra ”kom upp, kom upp, kom upp!!”), men det här året har det många gånger inte gått. Irritationen försvinner när jag öppnar ögonen och ser en baby som ler mot mig. Tänk att det finns babysar som ler strax när de vaknar!
Numera är Aarons morgonhumör inte alltid det bästa, men efter en stunds mornande brukar goshumöret ta överhand. Aaron är en riktig gosare, och det passar mig bra.
Aaron är på många sätt en härlig baby. Men det som kanske glatt mig mest är att han har så nära till skrattet. Ofta har det räckt med att titta på honom för att han ska le. Finns det något så fint som att någon blir glad av att se en?
Aaron är tämligen social, tämligen orädd för folk. Nyfiken, vill hela tiden vidare. Samtidigt är han lugn och stannar gärna upp för att leka eller gosa.
Han börjar inte gråta så lätt och tar inte så fort illa upp när storebror lägger krokben. Han verkar trygg.
Det enda som känts tungt har varit nätterna. Men för tillfället är de faktiskt helt okej. Han vaknar 1-2 gånger per natt för kortare stunder, och för någon vecka sedan hände det sig att jag fick sova en hel 9-timmars natt.
Igår stod han för första gången några sekunder utan stöd. Han har börjat gå med stöd av en lekbil vi har här hemma. För några dagar sedan sade han "mamma" och vinkade hej då för första gången. "Pappa" har han redan sagt en tid. Men han förstår nog inte ännu vad han säger.
Det brukar i kristna kretsar sägas att föräldraskapet lär oss mera om Guds kärlek till oss. När det kommer till Aaron har jag fått den insikten breddad: Att Aaron är så glad och trygg och nöjd i min närhet gör mig som förälder oerhört glad. Ett sådant barn vill jag också vara till Gud
I lördags blev han – vår solstråle – ett år. Han kan förstås bli trött, hungrig och gnällig som de flesta av oss, men främst upplever jag honom som lugn, harmonisk, trygg, nöjd och glad.
Jag har under det gångna året fått uppleva de mest förunderliga morgnar. Jag brukar kunna bli irriterad av att bli väckt på morgonen (speciellt om jag får höra ”kom upp, kom upp, kom upp!!”), men det här året har det många gånger inte gått. Irritationen försvinner när jag öppnar ögonen och ser en baby som ler mot mig. Tänk att det finns babysar som ler strax när de vaknar!
Numera är Aarons morgonhumör inte alltid det bästa, men efter en stunds mornande brukar goshumöret ta överhand. Aaron är en riktig gosare, och det passar mig bra.
Aaron är på många sätt en härlig baby. Men det som kanske glatt mig mest är att han har så nära till skrattet. Ofta har det räckt med att titta på honom för att han ska le. Finns det något så fint som att någon blir glad av att se en?
Aaron är tämligen social, tämligen orädd för folk. Nyfiken, vill hela tiden vidare. Samtidigt är han lugn och stannar gärna upp för att leka eller gosa.
Han börjar inte gråta så lätt och tar inte så fort illa upp när storebror lägger krokben. Han verkar trygg.
Det enda som känts tungt har varit nätterna. Men för tillfället är de faktiskt helt okej. Han vaknar 1-2 gånger per natt för kortare stunder, och för någon vecka sedan hände det sig att jag fick sova en hel 9-timmars natt.
Igår stod han för första gången några sekunder utan stöd. Han har börjat gå med stöd av en lekbil vi har här hemma. För några dagar sedan sade han "mamma" och vinkade hej då för första gången. "Pappa" har han redan sagt en tid. Men han förstår nog inte ännu vad han säger.
Det brukar i kristna kretsar sägas att föräldraskapet lär oss mera om Guds kärlek till oss. När det kommer till Aaron har jag fått den insikten breddad: Att Aaron är så glad och trygg och nöjd i min närhet gör mig som förälder oerhört glad. Ett sådant barn vill jag också vara till Gud
fredag, juni 22, 2018
Voivuttase bland kristna
En sak har jag märkt bland kristna: det finns ganska mycket
voivuttase (*dialekt för vojande, det att säga "voj voj"). Detta voivuttase som jag fäst uppmärksamhet
vid riktar sig mot två håll:
1) andra kristna rörelser/samfund
2) ”världen”*
(*Ursäkta citattecknet. Jag tycker egentligen att ”världen”
är ett bra och fungerande begrepp, men i den här kontexten tyckte jag
citattecken passade.)
I någon mån behöver vi kristna – ja, alla människor – få
utlopp för det som irriterar och bekymrar. Genom ventilerande samtal kan vi
utvecklas, mogna, bilda oss en uppfattning om förhållanden och få stöd i
situationer där vi upplever att allt inte går rätt till. I någon mån, bland
utvalda personer, kan vi också bara behöva få ge utlopp för frustration.
Men jag anser att det finns en gräns för när utloppet blir
osunt.
Jag kan inte säga exakt var gränsen mellan sunt och osunt
går. Jag kan inte heller med säkerhet säga på vilken sida jag själv brukar
befinna mig. Men jag tror att voivuttase har blivit osunt när det har blivit en
livsstil – när man konstant uttrycker sig kritiskt mot de värderingar som går
mot ens egna. Med den naturliga följden att kärleken minskar och andra upplever
att man ser ner på dem. Jag tror att voivuttase har blivit osunt när man inte
kan nämna ett annat samfund utan att tala om vad man INTE håller med om. Jag
tror att voivuttase har blivit osunt när andra inte vågar säga åt en att de
besökt en viss kyrka, eller att deras familjemedlem har valt en annan livsstil
–för att de redan på förhand vet vilken replik eller blick de kommer att få. När
man inte ens behöver uttala ett kritiskt ord, för ett fördömande högmod lyser igenom i alla fall. Man tror att man själv omöjligt kan ha fel i något avseende. Det
osunda voivuttase hjälper ingen – varken en själv eller någon annan. Snarare
försvårar det gemenskapen och kommunikationen.
Det finns många saker jag sörjer i dagens kristenhet,
situationer där saker – enligt min övertygelse – inte sker enligt Guds vilja.
Men jag måste inse att det är skillnad mellan att sörja och att förakta. Mellan
att vägleda/uppmuntra och att skuldbelägga/trycka ner.
Vad kan vi göra för att undvika det osunda voivuttase? Jag
har funderat på några förslag:
- Be för ett samfund istället för att kritisera det.
- Lev i ödmjukhet enligt din egen övertygelse, utan att
kritisera andras övertygelse. Är din livsföring trogen din övertygelse kommer
dina åsikter att synas utan att andra behöver känna sig bortstötta av
fördömande ord.
- Fördömande ord tystar. Inbjud istället kärleksfullt till
konstruktiva samtal.
- Istället för att oja sig över tokigheter som sker inom andra
samfund kan man ha samma inställning som 1 kor 11:19: ”Det måste finnas partier bland
er, för att visa vilka av er som är äkta.” Inte ”voj voj” utan ”det måste
finnas”. Tänk dessutom på att det kanske är dina syskon du kritiserar.
- Istället för att oja sig över världen, samhället och dess
förfall kan man tänka att det normala egentligen inte är ett kristet samhälle. Det
normala är enligt Jesus ett samhälle där kristna får lida. Vi har varit väldigt
privilegierade i Finland, och visst gör det ont att märka att samhället blir en
sämre plats för människan. Men samhället har aldrig varit gott. Det är Guds
rike som är gott och det är där vår räddning finns. Att fundera på faktorer som
gör samhället dåligt kan förvisso göra oss klokare, men för mycket voivuttase kan
göra oss modlösa. Vi får istället fokusera på Guds rike.
Nu menar jag inte att vi inte ska stå upp för sanningen,
eller att ingen ska säga till när något går snett. Men jag menar att vi kan
fundera hur och med vilken attityd vi gör det, och så menar jag att det kanske
inte är gemene mans uppgift att oja sig över allt som går emot ens värderingar.
Befinner vi oss faktiskt i en position där vi kan påverka skeenden får vi göra
det med vishet.
Men kort sagt alltså: Kasta ljus på vägen istället för skit
i dikena.
tisdag, maj 22, 2018
Min gamla bloggadress är tillbaka
När jag för ett par år sedan bytte adress från solskensflicka till fotogaffilosofen hade jag vilda visioner. Trots många tankar för en blogg om fotografering insåg jag fort att det inte räckte med visioner, man behövde tid också. Det hela slutade med att inte bara möjligheten att skriva en fotoblogg försvann, också min tid att överhuvudtaget skriva blogg försvann.
Det som nu återstår är en vilja att återgå till det personliga. "Dagens funderingar" var min förra rubrik för bloggen, och så får det bli igen, för funderingar har jag gott om. Men tiden är fortfarande bristvara, och jag ska även i fortsättningen försöka prioritera familjelivet så långt jag orkar. Men när jag någon gång känner att behovet att skriva av mig blir för stort kommer jag hit.
söndag, maj 20, 2018
När jag fyllde 30
Jag brukar försöka tänka att åldern inte spelar någon roll, att det inte gör något att man åldras. Det är så jag vill tänka, men när min trettionde födelsedag närmade sig var jag ändå lite rädd att jag skulle få en liten ålderskris. Men jag behövde inte oroa mig, det jag fick var inte en kris utan en stor lärdom. Så jag är enbart tacksam för min trettionde födelsedag.
I samband med födelsedagen skrev jag två texter på facebook. Jag har länge tänkt att jag ska publicera dem på min blogg för att komma ihåg dem. Nu fyra månader efteråt tar jag tillfälle i akt:
Första texten publicerade jag min födelsedag:
"Tack för alla gratulationer! De värmer! För några dagar sedan hann jag
tänka att ”jaha, det är nu det är dags för ålderskris. Jag är ju
faktiskt 40 snart. Tio år går fort. Men så började jag tänka på de tio
åren jag lämnar bakom mig, vad har jag hunnit med under den perioden?
Det började med att jag bodde i Tyskland.️
Efteråt har jag hunnit med fyra resor till Tyskland. Jag har sett allt
från Hamburg i norr till Garmisch-Partenkirchen i söder, från Trier i
väst till Berlin i öst. Jag träffade Anders. Förlovade mig. Gifte mig. Jag blev kandidat. Magister. Jag
utökade min lärarbehörighet. Jag har bott i 8 lägenheter (+ 2 om man
räknar med perioder på 3 veckor) på 6 (+1) orter. Jag har prövat på nya
hobbyer, varav två har hängt med: cykling och fotografering
(dvs. jag fick min första systemkamera under dessa år). Jag har drömt
om ytterligare en hobby, som tack vare en gåva idag nu blir verklighet:
att få spela djembe. Jag har deltagit i mitt första cykellopp. Jag har blivit moster två gånger. Själv har jag fått två älskade pojkar.
Jag har varit på många bröllop och fått se flera vänner få barn. Jag
har träffat många nya människor från flera olika länder. Jag har själv
varit i sju länder förutom Finland. ️ ️ ️ ️ ️ ️️ Jag har fått flera bönesvar. Jag har inlett mitt arbetsliv med att undervisa svenska som främmande språk.
Jag har fått drömma om husbygge bredvid systerns husbygge. Jag har
beställt hus och fått se tomten formas och grunden byggas. Summa
summarum kom jag fram till: Vad spännande det ska bli med de tio
kommande åren!"
Andra texten publicerade jag dagen efter:
"Den här födelsedagen har gett mig en del tankar om hur jag vill leva
mina kommande 10 år. Jag vill ta mindre skärmtid för att hinna med mera
familjetid. Älska och njuta av barnen i nuet. Ge mannen mera kärlek och
göra mitt bästa för att hans liv blir så bra som möjligt. Inte stressa
upp mig för småsaker. Älska människor. Njuta av livet. Göra saker jag
tycker om att göra. Tillåta mig själv att vara lite mer excentrisk. Äta
lite hälsosammare. Sporta lite mer. Lite mera friluftsliv på sikt. Leva i
nuet. Lovsjunga Gud. Vandra med Jesus. Gärna i sällskap med andra som
lever med Jesus."
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)