En björntjänst av feminismen

Vi är ju olika vi människor. Kanske tilltalas vissa av teorin om att kvinnor i alla möjliga områden av livet diskrimineras. Att ta på sig feminismens glasögon är att börja se orättvisor i detaljer. Överallt.

Visst ser jag också hemskheter. Brott. Orättvisor som jag vill stå upp mot. Där det uttryckligen är kvinnor som befinner sig i underläge.

Men feminismen irriterar mig. Provocerar.

Varför undrar jag? Varför provocerar den mig?

När jag funderar kommer jag fram till i alla fall två saker. 

1) Den förespråkar en livsåskådning jag inte håller med om och som trycker undan min egen livsåskådning.

2) Jag vill inte ta på mig den offerkofta den försöker trycka på mig.

Den första punkten är det inte så mycket att orda om i det här inlägget. Så där är det. Ibland tillhör man en minoritet, ibland en majoritet.

Men den där offerkoftan. Även om jag förstår att kvinnor i vissa situationer blir förfördelade, vilket är tragiskt, har jag väldigt sällan sett mig själv som offer för att jag är kvinna, och jag bara vill inte börja se på mig själv på det sättet, även om feminismen vill att jag ska göra det.

Skulle jag börja rota skulle jag säkert hitta orättvisor.

Nåja, vi kan börja med lönen. Ja, där finns en orättvisa (inte ifall jag hittar ett lärarjobb dock), och det är tragiskt. Rättas det till är jag tacksam. Men då kan vi ju också fortsätta med att rätta till alla löneskillnader. Det finns människor som studerat lika länge som jag men som förtjänar mera (om jag hade ett jobb och förtjänade, det vill säga). Det finns människor som har studerat kortare tid än jag och som förtjänar lika mycket som jag. Eller mera. Det finns människor av samma kön med samma uppgifter som har olika lön. Det finns lärare som kanske har samma lön, men där en lärare planerar en lektion på 20 minuter och en annan på 60 minuter.

Jag tror inte att mitt liv levs bäst först när alla orättvisor är utraderade. Jag tror att mitt liv levs bäst när jag kan vara tacksam och nöjd trots att allt inte är rättvist.

Så när jag läser nyheter eller kommentarer om nyheter där någon kvinna blivit dåligt behandlad och det börjar ropas ”Se nu hur hon behandlas, bara för att hon är kvinna!” blir jag inte charmad. Kan en kvinna inte längre bli kritiserad eller felbehandlad utan att det måste ha något att göra med att hon är kvinna?

Det brukar talas om lättkränkta vita män. Är det kanske dags nu att börja tala om lättkränkta (vita?) kvinnor?

Vi är ju olika vi människor. Vissa människor kanske tilltalas av den här retoriken. Men angående mig gör feminismen en björntjänst. Och det är synd, för den skymmer viktiga frågor som kunde vara värt att lägga märke till.