1) andra kristna rörelser/samfund
2) ”världen”*
(*Ursäkta citattecknet. Jag tycker egentligen att ”världen”
är ett bra och fungerande begrepp, men i den här kontexten tyckte jag
citattecken passade.)
I någon mån behöver vi kristna – ja, alla människor – få
utlopp för det som irriterar och bekymrar. Genom ventilerande samtal kan vi
utvecklas, mogna, bilda oss en uppfattning om förhållanden och få stöd i
situationer där vi upplever att allt inte går rätt till. I någon mån, bland
utvalda personer, kan vi också bara behöva få ge utlopp för frustration.
Men jag anser att det finns en gräns för när utloppet blir
osunt.
Jag kan inte säga exakt var gränsen mellan sunt och osunt
går. Jag kan inte heller med säkerhet säga på vilken sida jag själv brukar
befinna mig. Men jag tror att voivuttase har blivit osunt när det har blivit en
livsstil – när man konstant uttrycker sig kritiskt mot de värderingar som går
mot ens egna. Med den naturliga följden att kärleken minskar och andra upplever
att man ser ner på dem. Jag tror att voivuttase har blivit osunt när man inte
kan nämna ett annat samfund utan att tala om vad man INTE håller med om. Jag
tror att voivuttase har blivit osunt när andra inte vågar säga åt en att de
besökt en viss kyrka, eller att deras familjemedlem har valt en annan livsstil
–för att de redan på förhand vet vilken replik eller blick de kommer att få. När
man inte ens behöver uttala ett kritiskt ord, för ett fördömande högmod lyser igenom i alla fall. Man tror att man själv omöjligt kan ha fel i något avseende. Det
osunda voivuttase hjälper ingen – varken en själv eller någon annan. Snarare
försvårar det gemenskapen och kommunikationen.
Det finns många saker jag sörjer i dagens kristenhet,
situationer där saker – enligt min övertygelse – inte sker enligt Guds vilja.
Men jag måste inse att det är skillnad mellan att sörja och att förakta. Mellan
att vägleda/uppmuntra och att skuldbelägga/trycka ner.
Vad kan vi göra för att undvika det osunda voivuttase? Jag
har funderat på några förslag:
- Be för ett samfund istället för att kritisera det.
- Lev i ödmjukhet enligt din egen övertygelse, utan att
kritisera andras övertygelse. Är din livsföring trogen din övertygelse kommer
dina åsikter att synas utan att andra behöver känna sig bortstötta av
fördömande ord.
- Fördömande ord tystar. Inbjud istället kärleksfullt till
konstruktiva samtal.
- Istället för att oja sig över tokigheter som sker inom andra
samfund kan man ha samma inställning som 1 kor 11:19: ”Det måste finnas partier bland
er, för att visa vilka av er som är äkta.” Inte ”voj voj” utan ”det måste
finnas”. Tänk dessutom på att det kanske är dina syskon du kritiserar.
- Istället för att oja sig över världen, samhället och dess
förfall kan man tänka att det normala egentligen inte är ett kristet samhälle. Det
normala är enligt Jesus ett samhälle där kristna får lida. Vi har varit väldigt
privilegierade i Finland, och visst gör det ont att märka att samhället blir en
sämre plats för människan. Men samhället har aldrig varit gott. Det är Guds
rike som är gott och det är där vår räddning finns. Att fundera på faktorer som
gör samhället dåligt kan förvisso göra oss klokare, men för mycket voivuttase kan
göra oss modlösa. Vi får istället fokusera på Guds rike.
Nu menar jag inte att vi inte ska stå upp för sanningen,
eller att ingen ska säga till när något går snett. Men jag menar att vi kan
fundera hur och med vilken attityd vi gör det, och så menar jag att det kanske
inte är gemene mans uppgift att oja sig över allt som går emot ens värderingar.
Befinner vi oss faktiskt i en position där vi kan påverka skeenden får vi göra
det med vishet.
Men kort sagt alltså: Kasta ljus på vägen istället för skit
i dikena.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar