Det är inte många år sedan jag första gången hörde talas om
Yyteri. Jag såg en bild av en stor strand med många människor och blev häpen
över att jag inte tidigare hört om den här platsen. Dit måste jag åka någon
dag.
Det är många saker jag avstår från att göra som förälder.
För att det är enklast så. Speciellt nu i husbyggartider. Men en minisemester
ville jag hinna med och vi bestämde oss för Muminvärlden i Nådendal. Och då
insåg jag: då kan vi åka till Yyteri också.
Jag har besökt Ohtakari, Kalajoki, Storsand. Alla underbara
stränder. Men jag blev riktigt överväldigad när vi kom till Yyteri. Parkeringen
så stor som ett enormt köpcentrum kunde tänkas ha. Och ändå fick vi inte plats
inom utsatta markeringar.
På väg mot andra sidan av parkeringen, den vägen som alla
andra gick för att komma vidare mot stranden, upptäckte vi att det fanns en
genväg. Smart tänkte vi. Genvägen började med en brant uppförsbacke. Den var
lite klurig eftersom det var sand man trampade i. Men snart skulle vi ju vara
framme.
Uppe på backen insåg vi att det kanske fanns en orsak till
att vi var de enda som tagit genvägen. Framför oss bredde ett stort sandområde
ut sig. Jahapp, det var bara att traska iväg då. I 30-graders värme. Jag fick
en liten inblick i hur det kan tänkas vara att befinna sig i öknen.
Så småningom kom vi ändå uppför nästa backe och vi kunde se
havet breda ut sig. Sand. Hav. Människor. Det kanske var en osmart genväg, för
de andra strandbesökarna gick på en gångstig, men egentligen var det bara
riktigt härligt att befinna sig lite offroad och få andra synvinklar än de
andra besökarna. Gångstigen tog vi på vägen tillbaka när vi behövde röra oss
snabbare.
Att befinna sig på en sådan här strand med så här många
människor var något av en utomfinländsk upplevelse. Kan det vara så här bra i
Finland? Så här bra kan det vara i Finland! Det var ju alltså superhett den här
dagen, precis som de flesta andra dagarna den här sommaren. Och vattnet var
varmt. Jag brukar frysa när jag går i vattnet. Det gjorde jag i Ohtakari några
dagar tidigare när det var 23 grader i vattnet. Men inte här. Så jag undrar hur
varmt det då var i vattnet?
Jag var glad att få åka hit med familjen. Elias var ivrig
och Aaron kom över rädslan för vågor som han hade i Ohtakari. De trivdes i
havet och vid potten på stranden där vattnet blivit hett.
Alltför fort fick vi bege oss vidare. Vi skulle checka in
till en vacker gård i Nådendal. På kvällen hann vi ännu med ett besök på stan.
Det var varmt, vackert och mycket folk. Också Nådendal gav mig en utomfinländsk
upplevelse.
Nästa dag skulle vi besöka vårt huvudmål. Det var mest tänkt
för Elias. Jag hade besökt Muminvärlden på 90-talet när jag var närmare 10 år,
och hade då inte varit nämnvärt imponerad. Men jag ville ge det en ny chans.
Vi gick in i Muminhuset, och oj vad det var stort. Vi gick i
många trappor och Elias satte sig i Muminpappans stol och skrev på hans
skrivmaskin.
Vi gick vidare mot strandhuset, stranden, Muminpappans båt
som var en hit. Restaurangerna
imponerade på mig för att de var barnvänliga. Men ja, vi befann oss trots allt
i Muminvärlden så det var kanske naturligt att de tänkte på barnfamiljer.
Sedan skulle vi gå in i den hemska skogen där häxans hus,
hatifnattarna och ... MÅRRAN bodde! Elias frågade hela tiden när vi skulle
komma till Mårrans hus. Väl framme tänkte han inte våga sig in. Men vi gick in
och beskådade Mårran. Och snabbt vidare.
Muminvärlden var bättre än jag kom ihåg och vi hade en
riktigt lyckad dag där. Men efteråt undrade Elias om Mumintrollen var på
riktigt. Inte lätt för en fyraåring att veta.
Eftersom vi alla höll på att sterv i hettan (hur mådde riktigt personerna som befann sin inuti
Mumintrollkostymerna?) passade det bra att det fanns en strand nära
Muminvärlden. Det var vår sista anhalt innan vi körde hemåt igen.
Det var en kort men lyckad resa
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar