För ett par år sedan fick jag ett
samtal från en försäljare. Ville jag ha en läsplatta? ”Nej, något sådant behöver vi inte i vårt hem”, tänkte jag.
Samtidigt väntade en läsplatta faktiskt på oss
i skåpet. Vi hade fått en överbliven läsplatta som nu levde ett tillbakadraget liv i ett skåp hemma hos oss.
Men när Aaron anlände för 1 ½ år sedan och jag
behövde underhållning under amningsstunderna plockade jag fram läsplattan. Då insåg jag att jag kunde skriva samtidigt som jag ammade. Många sidor blev
skrivna i Elias, Aarons och min dagbok under den här tiden. Men sedan hände det
ofrånkomliga, läsplattan fick en för stor skråma.
När jag började jobba på EFO i höstas insåg
jag att det skulle vara praktiskt med en läsplatta. Jag kunde spara papper och arbetstimmar genom att skriva mina lektionsplaner direkt på plattan, istället för att först skriva dem på papper och sedan skriva ner dem i ett dokument, som jag sparar för kommande år.
Dessutom kunde den fungera som anteckningsblock för olika ändamål. Enkel att använda och allt samlat på ett ställe.
Naturligtvis skulle den behövas för mitt dagboksskrivande också. Att
skriva på dator är omöjligt, för öppnar jag datorn har jag genast sex händer att styra över.
Sedan några veckor tillbaka är jag alltså innehavare av en läsplatta med tillhörande tangentbord. Jag öppnade pojkarnas dagbok och insåg att jag inte skrivit något sedan Aaron var 3 månader gammal. En förlust känns det som. Men nu får jag ta igen mig.
P.S. Namnet läsplatta känns inte riktigt
rätt. Man borde kunna få kalla den skrivplatta istället.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar