Sidor

onsdag, december 13, 2006

Onsdag

Jee, onsdag det betyder bönegrupp. Jag kan inte förstå att jag kan vänta på något så mycket som jag varje vecka väntar på bönegruppen. Det är konstigt. Men det är bra.

Just nu sitter jag på en obekväm stol, det är en skolstol som är lite sönder. Jag hade just matematik, och jag förstår nu varför jag har tyckt att matematik har varit ganska tråkigt i gymnasiet. Denna pass gick timmet riktigt fort, och jag fundera orsaken till det. Och jag kom på det. Orsaken var att vi denna gång fick räkna själva, och jag märkte att de få timmar när vi fått räkna själva, så har timmen gått mycket snabbare. Ifall läraren visste om detta skulle han lite kunna ändra på sin undervisningsstil, och då skulle eleverna trivas mycket bättre på matematiktimmarna.

Idag fick vi gymnasieelever besök i matsalen av niornas lucia. Det var den bästa nians lucia som jag hittills sett. Flickorna sjöng fint och starkt (så är det inte alla år) och pojkarna som var tomtar och stjärngossar var verkligen engagerade och de överröstade flickorna i "Staffan var en stalledräng" och de sjöng verkligen fint sin stämma i "härlig är jorden".

Nu ska jag avlägsna mig från datorn. Ni ska ha en skön adventstid!

fredag, december 08, 2006

Folk förser mig med mat

Jag måste erkänna att jag under årens lopp i gymnasiet åtskilliga gånger fått mat av mina vänner. Sista rasten är ju matrast, och då är det meningen att man får ha med mellanmål ifall man är hungrig. Jag har många gånger själv varit utan mat och nu som då fått rester av vännernas mat. En dag här i veckan skulle jag på mitt hålpass sista passet fara och gymppa och jag funderade där sista rasten ifall jag nog orkar utan mat. När jag for till vännernas bord i skolan frågade S om jag ville ha hennes mandarin. Jag, som just bestämt mig att jag inte orkade fara till butiken för att köpa mat, tänkte att ”oj, vad tur. Jag kan ju äta mandarinen.” När jag tog i den var den helt mjuk och jag insåg genast att vännerna skojade med mig när de började skratta. Mandarinen var ganska förstörd och helt mjuk. Jag öppnade den ändå, och den var inte så fin inuti. Men en hel klyfta hittade jag och åt upp den, men jag ville inte ha resten. Sen bjöd N en eller två bitar till mig. (ojdå, mitt minne börjar redan svikta. Jag minns inte ens om det var en eller två bitar…) Fint med vänner som förser mig med mat, fick jag tänka och vara glad över. När jag kom till hallen och steg in i omklädningsrummet mötte genast jag genast på en ivrig sjua som jag känner och som ville låna en kam. Klart hon fick låna den, och efteråt tackade hon mig och gav mig en av sina två äpplen. Verkligen snällt! Nu fick jag gå nöjd och glad och gymppa med det som jag skulle gymppa.

Jag är inte den enda i vår familj som gör grammatiska fel. Syrran skrev just på ett gratulationskort: Grattis på din födelsedagen. Själv skulle jag bara ha använt lite fluid och så skulle allt ha varit toppen igen (eller klistra över med klistermärken, det har jag nog gjort några gånger…) men syrran tog ett nytt kort. Det var lite synd, för kortets bild var så vacker.

Jag är så glad att Johi var med på bönegruppen sist. Själv älskar jag att vara på bönegruppen, och jag var glad att Johi också fick se vad vi brukar göra där. Av vad hon efteråt sade, tycktes hon nog tycka om kvällen. Jag skulle önska att hon skulle få komma med flera gånger. Men i alla fall far vi säkert och hälsar på dem (alltså det äkta paret som leder gruppen) någon gång på någon helg.

Morgondagen blir en spännande dag. Jag vet inte hur länge jag sett framemot den, och nu är det äntligen bestämt att det blir imorgon. Egentligen är det två saker som jag väntat på, och vi fick båda sakerna på samma kväll, så gissa om det blir en toppenkväll. Först på eftermiddagen åker jag och Johi (jag vet inte vem andra som åker) till tvillingarna. Där skall vi ordna lite först, kanske baka (?), och sedan hämtar vi tyska flickan Daniela. Vi har bjudit in henne, och jag själv är väldigt intresserad av att diskutera Tyskland. Vi får se vad diskussionen blir till när vi å ena sidan borde träna vår tyska som inte alltid är så lätt, och å andra sidan borde få de som inte kan tyska att förstå samtalen. Men jag tror det blir roligt. Senare på kvällen åker vi till kyrkan där ungdomskören håller konsert. (Ååh, jag är så glad att det äntligen blir av, att jag inte kan väänta!) De håller en releasekonsert, där de efteråt i församlingshemmet har premiär för den lovsångs-dvd de har haft äran att spela in. Sedan får man också köpa dvd:n. Alltså, här skulle jag vilja säga: HELMI, för det utrycker min känsla. Många från skolan är med i kören, och en av mina närmare vänner är med och sjunger, och de har alla fått vara med om att göra en lovsångs-dvd. Jag och alla andra besökare får äran att se dvd:n på samma gång som medlemmarna själva ser den för första gången.

Jag blev inspirerad av Johi som en gång började sitt blogginlägg med att beskriva en dröm. Jag skall nu beskriva en dröm som jag redan haft en gång i år och som jag hade ett par gånger ifjol. De här drömmarna har båda åren dykt upp innan jul, och det är inte så konstigt ska ni få se ifall ni läser vidare.
”Något knycker till i huvudet och jag inser genast att något är fel. Det är jul, redan! Det får inte vara sant. Det är julmorgon och jag har inte köpt några julklappar. Vart har decembermånad tagit vägen? Jag har ju haft mycket tid på mig att köpa julklappar, men nu är julen redan här och jag är världens dåligaste medmänniska. Måste snabbt till butiken. NÅGOT måste jag få köpt. Jag kommer själv att sitta där med många julklappar medan andra inte får nästan nå. Usch, vilken mardröm!”
Den här drömmen är skräckfylld, alltså helt ångestfylld. Det hemska just nu är att jag börjar undra om det här året på riktigt blir såhär. Julen bara närmar sig och jag känner mig inte alls beredd. Idag var jag för första gången och julhandlade och jag hittade visserligen något smått, men inte alls nå mycket. En orsak till att jag inte hittade så mycket är att vi i år inte har tänkt köpa lika mycket julklappar som åren innan, men ändå kunde jag nog ha hittat mera. Jag måste någon gång åka ensam till stan, så jag har tid på mig att söka.

Medan vi var i stan åkte vi också till pizzerian som tillhör vännen A:s familj. Pizzerians namn är långt, så jag kommer inte riktigt ihåg det, men familjen är från Italien, så hela pizzerian är i italiensk stil. Det var jag och syskonen som var i stan, och lillabror ville inte riktigt äta pizza, så stämningen bland oss tre blev lite stressad. När A:s mamma kom för att ta upp beställningarna blev det då att jag och syrran beställde varsin pizza, men lillabror tänkte låta bli att äta. A:s mamma sade då skämtsamt att ”så han strejkar”. När vi fick våra pizzor fick även lillabror en liten pizzabit med kryddor. Jag och syrran var ganska mätta, så han fick även smaka av våra pizzor, så han fick i sig lite pizza fastän han inte hade tänkt äta. En intressant detalj med pizzerian är att de inte har de vanliga limsorna (hur säger man ”en limsa, flera …”), utan istället har de italiensk limsa. God pizza, mätta och belåtna och på bättre humör gick vi sedan vidare mot nästa affär.

På söndagen har vi två speltillfällen med blåsorksestern. På morgonen skall vi yngre spelare spela i kyrkan, och på kvällen skall vi med hela blåsorkestern spela på en julsångsafton. Det är tradition med julsångskvällen, och jag tycker om att spela där. Julsånger av både orkestern och kyrkokören. Dessutom har vi i år en bra och intressant präst som är talare. Så helgen blir nog intressant. Det enda tråkiga är tyska textförståelsehäftet som skall göras färdigt. Dit far nog en eller två timmar. Men inte skall jag klaga, jag har så mycket roligt inför mig.

En sak som jag lite funderat på på sista tiden, är det här med Gudsrelationen. Kristna finns i olika ”former”, och somliga kristna satsar väldigt mycket på Gudsrelationen. I detta fall är bönen väldigt viktig. Jag har läst böcker där det skrivs om hur människor leds av Gud när de på olika sätt hör Guds röst. En del (inte så många) kan på riktigt höra Hans röst, en del kan få bilder och bibesverser osv osv. De som får hjälp på detta sätt får ofta vara till stor välsignelse för andra människor, och jag tycker därför det vore viktigt att prioritera Gudsrelationen. Nådegåvorna är ju till hjälp, och det står i Bibeln att man skall sträva efter dem. Som sagt finns det kristna i olika ”former”, men enligt min syn är det här med att ha Jesus som nr.1 i livet att verkligen försöka förbättra Gudsrelationen, och försöka bli som Jesus. Ingen kan bli Jesus, men att tänka och handla efter ”What would Jesus do”-principen är inte helt omöjligt. Själv känner jag, som säkert många andra, att det är svårt. Det finns så mycket i världen som lockar. ”Inte har jag tid för bön just nu”… ”Inte är det så farligt att EN gång synda lite…” Jag tror dock att sanningen ligger däri, att försöker vi inte alls och inte tar oss tid till att följa Jesus, så leds vi småningom bort från den smala vägen. Och det tråkiga är att vi själva är orsaken till det. Jesus älskar ju oss och vill inte att vi skall ledas vilse, men många gånger ser vi inte att vi är helt ute på fel vägar när vi inte tänker på vad som är Guds vilja. Som tur behöver storyn inte sluta vid det att men har fallit i diket. Jesus finns där för att lyfta oss upp igen.
Jag kan inte allt om kristendom, och tur är väl det, för annars skulle det inte vara så intressant att leva på jorden mera, men jag tror i alla fall att de som prioriterar Jesus får ett väldigt intressant liv. Det är inte bara vanliga dagar med ”gå till skolan/jobbet, komma hem, laga mat, se på tv, lyssna på radio, gå och sova”. Jag ger er ett tips om att läsa böcker om kristna människors liv. (Det finns massor!) Ni kommer att upptäcka att det finns mer i livet än bara såna dagar som jag just beskrev.

Ta hand om er alla!

torsdag, december 07, 2006

mestadels volleyboll

Det är roligt att läsa kommentarer som man får till blogginläggen. Det var någon som skrev att det är roligt att jag har uppdaterat oftare, men eftersom jag inte tycker att jag har hunnit uppdatera så mycket så måste jag nu ta tillfälle i akt. Syrran är hemma så Internet är ungefär i funktion för några dagar.

Jag insåg att jag inte har berättat tillräckligt bra om allt jag gör när inte ens syrran förstod att jag hittat ett volleybollag. Alltså genom bönegruppen fick jag höra om ett karalag som tränar på en tidpunkt när jag inte har annat program. Jag blev så glad att jag för första gången skulle få möjlighet att delta i volleyboll (alltså sån volleyboll att man är med varje vecka), att det var först när jag anlände dit första gången som jag blev lite nervös. Jag insåg att alla de andra säkert är så jättebra att det inte alls kommer att lyckas. Jag funderade nog lite ”vad har jag gett mig in på?”. Jo, det stämde sedan att männen var jättebra på att spela. Jag var nog inte lika bra som dem. Men jag var så glad att jag hittat någonstans att spela, så jag beslöt mig för att inte vara feg och ge upp. Nej, jag tänker verkligen försöka, för jag VILL utvecklas. Jag brukar också försöka träna på håltimmarna, men nu tycker jag att jag har kommit till en punkt där jag borde ha någon som kan visa mig mera hur jag skall gå till väga när jag tränar. Jag har varit två gånger på volleybollträningarna med karalaget (det bör kanske poängteras att laget inte är ett sånt där ”riktigt” lag med namn och matchprogram, utan ett lag som tränar tillsammans en gång i veckan) och nästa gång blir väl efter julen. Jag kan knappt vänta!:P Det har varit så roligt, och där är några personer som jag smått känt från förr. Första gången jag var med var nog en annan kvinna med, men hon studerar i Åbo och råkade vara hemma. Så nu är jag nog enda kvinnan och den yngsta som dessa två gångerna har varit med, men det är inte så negativt egentligen, tycker jag. Jag får ju lära mig så mycket.

Det är bra att få tala med syrran ibland, för i hennes sällskap märkte jag igår plötsligt att jag hade en kurs i skolan som jag inte behövde ha. Den är halvperiodiserad och jag har gått ungefär ¼ del av kursen. Men jag har tillräckligt med kurser så jag kunde ta bort den, och istället för att idag börja kl.8 fick jag istället börja kl.12.20. Häärligt! Under två perioder får jag två sovmorgnar till.

Här slutar jag för idag. Jag vill ännu säga att jag är tacksam för kommentarerna till bloggen! Kommentarerna till förra inlägget fick mig att skratta!:D

fredag, december 01, 2006

tips

Jag blev idag tipsad om sidan:http://www.jesuskommer.se/. Nu kan det hända att jag var/är den sista som har lagt märke till sidan, men för säkerhetsskull, för att ingen annan skall behöva missa sidan vill jag reklamera den. Jag har inte läst igenom allt, men det jag hittills läst låter väldigt (väldigt, väldigt) bra. Jag är tacksam att det fanns en sida som är likadan som bibelsajten, men sannare. Läs t.ex. "frågor och svar". Du kommer att märka skillnad ifall du jämför med bibelsajtens svar!

julgröt och stämning

Jag måste erkänna att jag tycker om vår skola. Den är inte så stor och glamorös, alla känner inte till den och vi brukar aldrig vinna masstafetten i stafettkarnevalen. Dessa två dagar har ändå varit sköna och roliga. Gårdagen berättade jag redan lite om, och elevkårsstyrelsen gjorde ett gott jobb med att dela ut välförkänta diplom till de fulast klädda. Ringlekarna blev inte riktigt så bra som jag hade velat, vi hade för lite utrymme vilket ledde till att alla inte kunde vara med (alla som ville fick nog vara med i olika omgångar, men alla VAR inte med). Istället for hela raden med gymnasieelver och lärare gående (ibland springande) igenom högstadiet. Raden var så lång att man varken såg början eller slutet av den när man sprang igenom korridorer och elevutrymmet. Det är roligt att impulsivt göra något, och ännu skojigare var det att lärarna var med på det. Man såg att många högstadieelver tyckte vi var fjantiga. Då började jag också inse vilken förmån det är att ha fått komma så långt som till den här åldern och till gymnasiet. Längre är det inte "fjantigt" utan nu kan man på riktigt vara barnslig. När vi sedan så småningom kom tillbaka till gymnasiet från högstadiet (för de som inte vet sitter de båda skolorna samman, de är åtskiljda endast med en dörr) fick vi glögg och pepparkakor och massor med russin och mandel.

Den här dagen blev en fortsättning på det roliga, eller kanske man skall säga det stämningsfulla. I början av dagen hade vi tillsammans med högstadiet en morgonsamling och vi fick sjunga Hosianna. När vi sedan en timme senare kom till maten fick vi en fin överraskning. Vi hade julgröt (dvs. risgrynsgröt) och köksorna hade gjort det enkelt men mysigt med att ha lamporna släckta och varsitt värmeljus per bord.

Jag skulle egentligen inte alls sitta här och skriva nu. Det var tänkt att jag skulle vara i idrottshallen och träna volleyboll, men när jag kom till omklädningsrummet märkte jag att handduken var hemma. Lite tråkigt, eftersom jag sett framemot att få öva volleyboll. Det skulle ha behövts inför söndag när jag igen tänker fara och spela volleyboll med ett lag. Har hittills endast varit en gång på "träningen" (alltså det är inte ett "officiellt" lag, utan ett lag som annars bara tränar tillsammans) och jag märkte att innan jul hinnner jag bara fara den här söndagen på träningen.

Imorgon är det lilla jul och planerna är nästan färdiga. På dagen blir det födelsedagsfest för en av vännerna. På kvällen är det ungdomssamling och ungdomsmässa i Krombi, men jag håller ännu på att överväga om jag istället skall fara hem. Å ena sidan skulle jag vilja fara på samlingen och mässan, men å andra sidan är jag mer än gärna hemma med familjen. Det hör liksom till att man är hemma på lilla jul. Ifall man inte är hemma så är man i alla fall tillsammans med familjen. Ifall jag far på samlingen och mässan betyder det att jag är hela dagen borta eftersom jag också är på födelsedagsfesten. Vi skall se hur det blir...

Ingen snö där ute. Det skulle vara perfekt om det kom massvis med snö inatt.

Nu har vi många spelningstillfällen med blåsorkestern framför oss. Nu närmast skall vi spela på söndag i kyrkan. HOSIANNA. Vilken härlig sång. Senare i december kommer tre kvällar med julmusik på tre olika platser. De brukar vara underbara tillfällen att spela på, och vi kommer att uppträda på samma ställen där ibland gospelkören sjunger och ibland kyrkokören. Jag njuter av julsångerna som kyrkokören sjunger. De har vissa sånger som de sjunger varje år och de är så fina. Dessutom brukar jag och grannen varje år ha roligt åt att vi förut hörde fel vissa fraser där vi inte visste vad som sjungdes. Det låter ju faktiskt som "strumpa och sko" när de sjunger "krubba och strå"...

Ha en fin december och ifall ni har en julkalender (som jag inte tyvärr har) så ät inte upp alla chokladbitar på en gång! Jag kan ännu minnas min och systerns chokladkalendrar när vi var yngre. Hon brukade vara bra på att äta upp alla chokladbitar direkt, medan jag tyckte det var att förstöra det hela roliga. Hela nedräkningen skulle gå om intet och ingen chokladbit skulle man ha att vänta på ända till julen. Så försök håll er i styr!

torsdag, november 30, 2006

Jag är FUL!

Rosa läppstift, röd blommig gammal klänning, rött pannband och gamla skor. Så går det med klädstilen ifall man går i vår skola. Skolans tradition erbjuder en dag då alla får vara så fula de vill. Helst skall man vara fulast, för då får man ett äreful(l)t diplom. Planeringen för dagen är trivsam, man får nämligen gå igenom alla fula kläder som finns i huset och småningom har man hittat sig en klädkombination. När man sedan går till bussen får man fundera at "var det nog verkligen idag som vi hade fuldagen?". Som tur gick jag tillsammans med grannen till bussen och senare mötte vi på andra fulklädda elever. Pappa tyckte däremot att det är svårt att få oss fula, och jag funderar ännu på om han tog illa upp av att jag klädde ut mig med mammas gamla sommarklänning. Ungefär lite som grannen berättade, att hon for till sin mormors för att söka kläder. Hon kunde ju inte säga "jo, mormor jag ska söka lite kläder av dig till fuldagen", så hon fick istället säga att "vi ska klä ut oss med gammaldagskläder i skolan".

I skolan sedan kommer det intressanta, att studera andras påhittade klädkombinationer. "Fina" vänner möter man direkt, ganska komiskt att kunna säga: "Vad ful du är!" Under den här dagen skulle det vara en förolämpning att säga att någon är fin.

Imorgon när det nästan är lillajul kommer vi i skolan att ha någon form av morgonsamling med högstadiet. Idag blir det däremot lite mer lekfullt. Från 13.15-13.50 får vi dansa ringlekar. Ni kan inte veta hur mycket jag vill dansa ringlekar, jag har väntat på det sedan lågstadiet och nu äntligen är tiden inne. Väntar man på något gott väntar man aldrig... nåja, måste erkänna att det nog har varit tråkigt att inte få dansa ringlekar på sex år. Men jag skall inte klaga, för nu FÅR jag!:D Efter ringlekarna bjuder elevkårsstyrelsen oss på glögg och pepparkakor. Jag känner stämningen komma emot.

Det finns nog säkert mycket jag kunde skriva om, speciellt nu när jag inte skrivit på länge. Jag tror ändå jag skall ära fuldan så mycket att jag inte skriver om mycket mer. Ett sista lilla meddelande här: joggaarbetet är inlämnat!

söndag, november 19, 2006

våra miner åt våra miner




Bild1 togs först, bild 2 togs genast efteråt. Andra bildens miner är därmed reaktionen när vi såg första bilden.


















syrryrr

Jovars, vi var och se filmen "Step up" och den var härlig! Rytmen satt i efteråt och man bara önskade att man kunde dansa hur länge som helst. Efter bion blev det ändå inte så mycket dans, förutom några hopp där hemma i lägenheten. Istället gjorde vi tortillas och åt oss mätta. Efter tortillsaätandet märkte vi att vi hade en webcam till vårt förfogande, och neråt kan du se resultatet, om du vågar...





















lördag, november 18, 2006

En trött ung kvinna har satt sig ner för att skriva ner några rader på sin blogg.



Denna dag heter lördag och jag befinner mig 470 km från mitt eget rum. En stor del av torsdagen gick åt att sitta på tåg. Fastän tågresan tog 5h 10 min kändes det inte alls länge. Orsaken var att jag läste färdigt boken "En gurus död", och den gick inte att sätta ifrån sig. När jag befann mig på sida 120 tittade jag att jag hade 60 sidor kvar. Min tanke var att jag inte hinner läsa den färdigt under tågresan, men att jag ändå kommer en god bit på vägen. Nästa gång jag tittade på vilken sida jag befann mig på var jag plötsligt på s. 160. Jag kom alltså fram till att det lönar sig att läsa böcker på tåg.

Inför den här Åboresan frågade jag lov om att få vara borta fredagens skoldag. Eller förstås frågade jag inte, utan det lät mera "jag är borta på fredag". Tyvärr måste jag vara borta från matte (visserligen skönt att inte ha matte, men det betyder att man missar något viktigt), men det visade sig att 2-3 andra också skulle vara borta. Ganska internationell klass då (om man tänker att skolan är nationen) eftersom en skulle befinna sig i Helsingfors, en i Pargas och jag i Åbo. Innan jag for hem från skolan på torsdagen hann jag träffa på min lillabror i kopieringsrumet. Bildkonstläraren hade lagt märke till att vårt efternamn var samma, så hon poängterade att hon nog kunnat räkna ut ett släktskap mellan oss två.

Från tågstationen i Åbo hämtade Otto mig. Vi körde sedan raka vägen till McDonalds, eller... ja, den rakaste vägen vi kunde hitta. Vi körde rakt mot McDonalds, men sedan märkte vi att vägen vi körde på svängde mot ett annat håll. Plötsligt var vi på väg mot Tammerfors ut från stan. Efter några backningar och u-svängar var vi igen på väg mot McDonalds och vi hade den i sikte igen. Denna gång var siktet lika dåligt som förra gången, och istället för att svänga in till parkeringsplatsen måste vi köra in mot stan. Vi kunde sedan svänga om och denna gång kom vi rätt. Efter att ha ätit och talat tog vi bilen på väg mot syrrans, men hann även kika in i Ottos lägenhet en varv. Om ni någon gång vill hitta till Ottos är det bara att söka efter en rosa gris-anka, då har ni kommit rätt!

Utanför syrrans lägenhet tog jag farväl av Otto och gick in för att hälsa på syrran. Senaste gången jag var här var för ca 4 veckor sedan i och med Åboexkursionen till ÅA. Denna gång varar min vistelse längre än den några timmar långa vistelsen förra gången. Nu kommer jag att vara här från torsdagkväll till söndagmorgon. Både denna dag och gårdagen har gått till att gå på stan. Vinterskor skulle jag ju ha åt mig, men såna har jag inte hittat. Jag var nära att köpa ett par, men de fanns inte i min storlek. Istället råkade jag hitta ett par snygga "mina drömskor". Nike var märket och de fanns att köpas vid One Way för 76 euro. Köpte jag dem? Svar: Nej! (Mina tyskakumpaner med samma lärare som jag, observera föregående mening!) Det enda jag köpt åt mig är en tröja, tio pennor och en film. Inte sörjer jag för det, ikväll får jag i alla fall gå på bio. Efter att fått tipsen om filmen "Step up" av Hanna, så valde jag och syrran att se den. Vi kommer därmed att återvända in till stan om en halvtimme.

Nu märker jag att detta inte kommer att komma i kronologisk ordning, men jag skall i alla fall berätta om fredag morgon. Vi hade somnat klockan två natten innan och när jag klockan 10 vaknar blir jag genast ivrig att se om något meddelande har kommit från mina vänner i skolan. Javisst, så sant, har Netti skickat och säger att jag kan ringa. Jag ringer upp henne och får tala med hela gänget (utom Eva som säkert sover). Jag får veta mina studentresultat och sedan diskuterar vi en stund. Jag skrev fyra ämnen och alla resultat låg med 1-2 poäng på gränsen när de skickades in för att bedömas av studentexamensnämnden. Jag var lite rädd att alla skulle sjunka, men till in glädje hölls två på plats och endast två sjönk. Nu blir det bara att fundera om jag skall skriva finska eller engelska på nytt i vår.

Nu håller julöppningen på i Åbo. Julbelysning skall tändas och det skall bli parad. Redan när vi var på stan fick vi höra julsånger. Ursäkta, jag borde kanske ha använt orden "blev tvungna", eftersom jag hellre skulle ha gått där med öronproppar på mig. Julsånger i november! Suck, jag vill inte. Tur att vi i hembyn inte har så stor show med julen, att man sedan hinner få leda av det. Enligt mig skall allting inledas tidigast på lillajul och sedan får det smått stiga och bli mer och mer jullikt. Jag skulle egentligen vilja skriva ett skilt tema om jul och julstämning, så jag går inte vidare in på ämnet nu. Något som jag dock inte kan neka till, är att det är fint att gå på stan när lampor och belysning lyser upp gatorna på ett vackert sätt.

Redan imorgon blir det att återvända hem med tåget, men jag har en till bok att läsa, så tågresan lär inte bli tråkig. Vid närmare eftertanke kan den visserligen bli tråkig, ifall jag tar mig tid att göra något åt geografiarbetet. Jag tror ändå att stor del av tågresan går till boken. Länge är det ändå tills jag skall hem. Före det hinner jag med bio, möjligtvis café, tortillas, möjligtvis mer film här hos syrran och säkert mycket samtal.

Dagens tanke. Idag såg jag för första gången i mitt liv ett barn som var blint. Jag blev på ett sätt lite chockerad och sedan blev jag chockerad över att jag blev chockerad. Nog har jag sett äldre som varit blinda, men jag har aldrig tänkt mig att de också var blinda när de var barn. Därför blev jag chockerad över mig själv, att jag aldrig förut tänkt tanken att även barn kan vara blinda. Jag tyckte synd om den där lilla söta pojken på stan. Han gick och höll sin mamma i ena handen och en vit stav i andra. Vi gick strax bakom dem, och jag bara gick och tänkte på honom och det att han var så liten och oskyldig och inte kunde se. Hans stav tog en gång i en kvinnas fötter och mamman drog honom lite åt sidan. Pojken skulle inte få veta vad hans stav rörde vid. Han kanske inte ens visste hur hans mor såg ut.

Nu ska vi snart igen ta bussen in till stan för att se på bio. Det var bra att Hanna tipsade om filmen, för dansfilmer hör nog till mina favoriter. Får se om jag igen får höra tyska pratas på stan eller på bussen. Jag har hört det ganska många gånger redan, och jag brukar tänka att jag också skulle vilja tala tyska. Själv stiger jag dock inte av vid Lidl, så det har inte blivit något diskuterande med dem. Jag får lov att vänta ända till måndag, när vi nästa gång har tyska pass.

Ha det så bra alla läsare! Ta hand om er!

tisdag, november 14, 2006

Kort meddelande

Just nu är vår dator lite ur funktion på mailområdet, och i skolan har jag inte mycket tid att skriva. Jag har visserligen många hålpass, men gymnastiken och geografiarbetet kräver sin tid.

Jag vill i alla fall meddela att jag har det bra, och jag har det också roligt. I lördags var det helkväll på Lyktan med massor av skratt. Nu i helgen (kanske redan torsdag) bär det av till Åbo där jag ska hälsa på syrran. Jag var till Åbo för några veckor sedan, men då hann jag bara besöka syrran i några timmar. Nu får jag sova där några nätter. Själv har jag inga färdigtplanerade planer för besöken, men jag skall i alla fall söka vinterskor åt mig. Jag skall också ta en titt i en butik som jag hittade sist, där de säljer mina favoritskor. Skorna är nog för dyra för att jag skall köpa dem, men jag vill i alla fall titta på dem!:P

Nu skall jag fortsätta med geografi. BANGLADESH.

Ha det alla bra där ni befinner er! Sätt ert hopp till Jesus!

onsdag, november 01, 2006

Höstdagarna på kommande

Ja, nu är helgen snart här. Helgen där vi ska få träffas alla igen. Själv kommer jag med en buss som skall delas av mina vänner, gospelkören och ännu några andra. Jag ser framemot bussresan, och jag är glad att bussen blev ordnad på bästa sätt. Om vi inte skulle ha fått dela buss skulle vi 6 flickor som är på väg dit att ha blivit uppdelade på två bussar. Nu får jag nog vara glad när allt ordnade sig så smärtfritt.

I helgen påbörjade jag ett blogginlägg som jag skulle publicera i skolan. Jag hade verkligen inspiration att skriva då, men jag har inte kommit så långt att jag skulle kunne publicera det än. Tråkigt blir det sen om jag märker att den är föråldrad, och därför inte kan publicera den mer. Just nu har jag ingen större inspiration att skriva, men eftersom jag inte skrivit på länge och nu för en gångs skull har tid så tänker jag skriva lite.

Dagens skoldag är inte tung. Elevhandledning har vi kl.11 och sedan matte efteråt. Jag anar att vi ska få lyssna till D. från Tyskland under EH och det ser jag framemot. Matte ser jag inte direkt framemot, men jag kan inte heller klaga eftersom det är dagens enda pass. Efter skolan åker åtminstone M, S och jag till oss. Bönekvällen hos paret L uteblir på grund av sjukdom, men vi beslöt direkt att ordna bönekväll fastän vi inte kan fara till paret L. Jag hade faktiskt läntat till bönekvällen i stan. Men det blir nog säkert bra såhär också.

Jag har mycket att vara lycklig över, och speciellt den senaste tiden har jag känt mig mycket tacksam. Just nu har jag haft ganska mycket tid att göra sådant jag själv vill och därför har tid gått till att läsa, pyssla med något smått och gott (fotoalbum, und so weiter). Dessutom är jag väldigt glad över att vi fått bättre kontakt till D från Tyskland, som alltså är i skolan nu. Hon har varit här några månader redan, och skall stanna till jul. Jag hoppas vi ska få tala med henne mer. Jag är ganska intresserad av Tyskland, så här har jag ju min chans att få veta mer om landet.

Orosmoln finns ju alltid också hos en och just nu är ett orosmoln geografiarbetet. Jag har i alla fall påbörjat arbetet och det är jag glad över (det finns säkert såna som inte börjat), men långt har jag inte. Det känns som att jag inte kan mycket, men i och för sig kan man inte kunna så mycket när man inleder ett arbete. Mitt problem är att jag är väldigt dålig på att själv tänka ut faror som kan finnas, och hur man kan förebygga dem. Lite hjälp har jag ju iaf av att Bangladesh (landet som jag skriver om) har väldigt stora problem med översvämningar, och jag har hittat ganska mycket uppgifter om det.

Snart är det mat, och jag hoppas det är något gott vi får äta. Alltid är maten inte god, och det kan hjälpa till att förstöra ens goda humör. Fast själv brukar jag kanske inte ha så stora problem, jag äter ändå och tänker inte så mycket. Men av mina bordsgrannar blir jag ofta upplyst om hur torra potatisarna är och hur dåligt biffarna smakar...

Vi ses på fredagen och ifall vi inte ses så får du höra av dig!:P Eller så är det kanske jag som får höra av mig. Hur som helst så skall DU ha det bra!

onsdag, oktober 25, 2006

In all I do, I honor You

Dessa är ord från en lovsång och klingar väldigt fint i öronen. Betydelsen i orden är alltså: allt jag gör, det gör jag för att ära Gud. Vid närmare eftertanke, det vill säga när man verkligen tänker efter vad man sjunger, så inger dessa ord dåligt samvete, i alla fall för mig. Det finns nog mindre man kan få dåligt samvete av. Äras Gud i allt jag gör? Jag behöver inte tänka långt tillbaka i tiden för att hitta något (mycket) som inte stämmer överens med påståendet.

Dåligt samvete i sig självt är dåligt, och det finns inget gott i att skapa sig dåligt samvete. Däremot anser jag det vara ett friskhetstecken att ha dåligt samvete, eftersom alla människor är syndare och utan det dåliga samvetet skulle vi inte inse hur fel vi handlar. En annan ytterlighet från att inget samvete ha, är att ha ett överdrivet samvete. Det är inte heller bra, och det tror jag inte är Guds vilja att vi människor skall uppleva. Att ha dåligt samvete för något som inte kräver dåligt samvete gör det svårt för människan att leva (det är tungt att leva med dåligt samvete) och leder till att greppet om rätt och fel kan försummas, vilket betyder att man lever i en värld av för strama regler. Det vi i vår egen situation får lita på är att alla synder är förlåtna när vi ber Jesus om förlåtelse.

Detta var några tankar om lovsångens ord och tankar som väcks. Nu skall jag berätta lite om vårt Åboveckoslut. På fredagen åkte jag med lillabror ner till Åbo med tåg. Det var det första tågbytet där jag hade ansvaret, och vi klarade det hela galant. ”Lanttis” som jag är så småsprang jag till tåget vi skulle byta till, och när vi väl satte oss in i tåget fick vi vänta tio minuter tills avgången. Nåja, väl i Åbo fick vi träffa vår älskade syster som vi inte ser så ofta. Min första tanke var att hon såg så fräsch ut, håret var klippt, hon var brun och hade nya, stiliga kläder. Sedan gick vi in till stan (obs, jag bar på en ganska tung väska) där vi for till den mysigaste Hese som jag hittills sett. Därefter for vi till lillabrors favorit skivbutik medan jag själv väntade på att få komma fram till syrrans. Med buss nådde vi sedan fram till syrrans och vi tog det ganska lugnt. Vi for gående till Prisma (gående! Sällan jag annars går gående till matbutiken) och köpte där frukter som jag skulle ha till kvällen när jag skulle möte mina vänner vid en skola, men jag kom aldrig ihåg att ta med mig frukterna. Mot kvällen kom syrran och brodern med mig till skolan där de österbottniska abiturienterna skulle sova under Åboexkursionen.

På förhand visste jag att denna exkursion skulle vara en fylleresa. Ändå var det tungt att se alla ungdomar som for till krogen och återvände i dåligt skick. För många är det vardagsmat att se fulla människor i dåligt skick, och jag tycker det är synd ifall de har blivit blinda för hur hemskt det är. Nu kan jag här säga att jag själv kanske är lite blind, men jag tänkte mera på att de som själva super inte inser hur hemskt det är. Den natten fick vi inte sova så mycket, eftersom ljudnivån i gymnastiksalen var ganska hög. På ett informationspapper som vi fått om exkursionen stod det att man skulle respektera de som ville sova, och inte ha så mycket ljud. Fastän många försökte få det tyst i salen, så reagerade ingen. Många försökte inte ens tala tyst, och många försökte inte ens trippa på tårna när de gick. Nästa dag köpte jag och mina vänner öronproppar. Den andra natten fick vi därför sova mera.

Lördagen var dagen med stort D. Det var dagen när vi fick bekanta oss med Åbo Akademi, och med tre linjer. Jag valde tyska, teologi och som utfyllnad ännu modersmål. Tyska och teologi var för mig väldigt inspirerande och jag önskar att jag kunde läsa dessa ämnen. Jag fråga lite, och fick höra att teologi och tyska som kombination inte är en omöjlighet. ”Nuförtiden är speciella kombinationer eftertraktade.” Vad jag sist och slutligen vill ha som yrke har jag ingen aning om, men som studier lockar dessa två väldigt mycket.

Under resten av lördagen var jag och mina vänner M,S,N ute på stan tillsammans med Otto. Vi fick bekanta oss med stan, men hann tyvärr inte besöka saluhallen eftersom den hade stängts. Jag har aldrig köpt något från saluhallen, men jag tycker det är en sevärdhet bara att gå igenom den. Det viktigaste under dagen var naturligtvis att hinna till ”karkkiboode”. Jag stressade lite, eftersom jag absolut ville dit (min favorit karkkibutik), men senare märkte jag att butiken inte stängde förrän om åtminstone fyra timmar senare. Karkkibutiken är säkert den butik som är längst öppet på kvällen.:P Senare mot kvällen åkte Otto iväg åt sitt håll medan vi andra for iväg mot bion, där vi senare på kvällen såg filmen World Trade Center. Jag kan inte konstatera annat än att det är en spännande film!

När vi var på bio var andra på sitzen. Jag kan inte veta säkert, men det kan inte varit många andra än vi fyra som skippade sitzen. Vi hade tidigare under dagen fått lite info om sitzen. Sitzen innebär att man riktigt genomtänkt (det lät som att sitzen var något väldigt eftersträvansvärt) blir satt på en plats där man sitter pojke och flicka om vartannat. Senare får man snapsglas och börjar med en snapsvisa för att sedan dricka snapsen. Denna procedur upprepas sedan 10-20 gånger. Denna kväll var det många som var i dåligt skick, och jag kan ännu minnas spyandet. Spyandet är en sak som jag förknippar med magsjuka och något äckligt. Jag kan inte av mitt förstånd förstå hur någon kan/vill framkalla detta illamående själv. Andra kvällen höll jag på att somna fastän jag inte använde öronpropparna (vi hade köpt dem samma dag), men jag hann inte sjunka in i sömnen förrän jag hörde att någon började ha äckliga ljud för sig. Snart spyr han, förstod jag och satte snabbt händerna för öronen, och när den ”fina” proceduren var över tog jag händerna bort från öronen och satte på mig öronpropparna.

Jag försökte att inte sätta stor tankevikt vid supandet och det gjorde att jag kunde njuta av helgen. Jag tyckte lördagen var en underbar dag, och att besöka de olika linjerna på ÅA gjorde gott för mig. Någon slags framtidsutsikt finns, fastän jag ännu inte exakt vet vad jag skall göra. Jag har så länge jag minns velat studera i Helsingfors. Lite har jag ändrat mig nu, och tycker att Åbo kunde vara en underbar studiestad. Ifall jag flyttar till Åbo, har jag ju i alla fall ganska nära till Helsingfors. Jag har redan i min hjärna börjat planera för studietiden, och under lördagen i Åbo blev jag besviken när jag kom på att vi skulle tillbaka upp hit och ännu gå mer än ett halvt år i gymnasiet. Det kändes redan som att jag studerade och bodde i Åbo. Tur är det väl ändå att jag ännu har en tid på mig att fundera vad jag skall göra. Jag väntar på bönesvar.

Jag vill tacka mina vänner som var med mig till Åbo. Jag är tacksam över att ni kom med! Utan er skulle inte heller jag ha kunnat åka till Åbo, och utan att vi skulle ha farit till Åbo kanske vi inte skulle ha fått se vad som intresserar oss. Utan er skulle vår Åboresa inte ha blivit så meningsfull som den blev, jag tycker vi hade roligt och det är underbart med den gemenskap som råder mellan kristna vänner.

tisdag, oktober 17, 2006

skolungdomsveckan avslutas, höstlovet inleds

Skolungdomsveckan hade morgonsamling idag, som visade att det är sista dagen under skolungdomsveckan. Ännu är dock kaféet igång och samlar folk. Morgonsamlingen bestod av körsång. Kören samlades igår sista rasten och idag uppträdde den 37-personer stora kören med tre sånger. Underbart att kören övar en rast och får samlat 37 personer! Det var härligt att lyssna till en kör som sjunger andliga sånger och som är sammanlockad av det egna högstadiets och gymnasiets elever.

Idag är Johi på besök i skolan, och vi har av "Belgiengruppen" blivit bjudna på choklad. Idag efter kl.15 får jag sitta i bussen och tala med Johi och njuta av att höstlovet inletts. Egentligen är det dagsverksdagen imorgon, och inte höstlov. Men fastän jag ska städa så räknar jag det som höstlov. Det var tänkt att jag på torsdag sedan med lillabror skulle fara med tåg till Åbo för att hälsa på syrran. Nu är lillabror sjuk och det är lite osäkert hur det blir. Hursomhelst kommer jag att befinna mig i Åbo senast fredagkväll, när tre vänner också kommer till Åbo när vi deltar i exkursionen till ÅA. Det blir alltså ett trevligt höstlov med utflykt till Åbo.

Jag håller på att skriva ett arbete om Bangladesh i geografi. Jag har hittills ritat mina kartor, fastän de inte är färdiga till 100%. Det blir nu intensivt arbete med att skriva texter till kartorna. Man skall jämföra med Finland och säkert hela världen och fundera ut varför vissa fenomen förekommer i landet. Jag är väldigt trögtänkt när det gäller geografi så jag anar vissa problem med textskrivningen. Det som jag tycker är intressantast med mitt arbete, är inte själva slutresultatet, utan istället VARFÖR jag valde landet. En annan har lagar också arbetet om Bangladesh och jag vill gärna någon gång höra varför hon skriver om det landet. Orsaken till att jag skriver om det landet är att jag har en kusin som är adopterad därifrån. För fem år sedan när syrran gjorde samma arbete på geografi skrev hon om Guatemala. Orsaken till att hon skrev om Guatemala är att två andra kusiner är adopterade från det landet (de tre är nu syskon).

Det som jag helt glömt bort att jag inte skrivit om är fredagen och lördagen med dess härliga program. I fredags var det volleybollturnering (skolungdomsveckan) med fyra deltagande lag. Det laget jag var med i blev andra, och jag tyckte vårt lag och det vinnande laget var ganska jämstarka. Finalmatchen var spännande med fina sportsliga inslag. Verkligt roligt var det, sällan man får så bra spel! Jag är glad för det vinnande laget, att de deltog och de förgyllde kvällen. Det vinnande laget fick som pris att gratis delta i en större volleybollturnering inom Pedersöre prosteri. (Var det prosteriets turnering? Minns inte riktigt)

På lördagen var jag och besökte det nybyggda Chydenia-köpcentret. HM har alltså nu kommit till stan! Och hela köpcentret är väldigt fint tycker jag. Hittills består köpcentret av två byggnader, men det skall komma ett tredje. Under lördagen var parkeringsplatserna fyllda med bilar och köpcentret var överfull av människor. Jag köpte ingenting, utan måste besöka köpcentret någon gång när jag har mer pengar och när där är mindre folk.

På kvällen ordnades det ungdomsmässa i kyrkan (skolungdomsveckan) och efteråt var det fortsättning i församlingshemmet. Jag räknade att vi var ca 55 i kyrkan och ca 45 i församlingshemmet, det var alltså betydligt mer än förväntat. Roligt hade vi i församlingshemmet, där vi åt lite, samtalade, hade lekar och sjöng. När hela programmet var slut, efter kl.24, åkte vi ca 13 st till M:s, där vi umgicks en stund. Alla var ändå ganska trötta, och ca kl.2 körde alla hemåt.

Skönt höstlov ni som har höstlov, och ha det bra alla ni andra också!

torsdag, oktober 12, 2006

Skolungdomsveckan

Nu har skolungdomsveckan inletts för både vår högstadie och gymnasie. Igår, onsdag, inleddes veckan för gymnasiet i.o.m. morgonsamling. Alla tre årskurser fick sedan på olika timmar undervisning, och gymnasisterna fick svar på de frågor de hade ställt till prästen. Jag tyckte själv att letionen var intressant och när 60 min hade gått ville jag inte alls att lektionen skulle vara slut. Frågor som hade ställts till prästen handlade om allt möjligt inom kristen tro, t.ex. om vi är värdefulla, varför prästen ville bli präst, om sex före äktenskapet och allt möjligt annat som jag inte minns. Jag njöt av undervisningen och jag skulle bara önska att andra också tog till sig något av det som sades.

Idag inleddes skolungdomsveckan även för högstadiet i.o.m. en gemensam morgonsamling för högstadiet och gymnasiet. Först var det presentation av församlingsanställda och de som är med och arbetar med skolungdomsveckan. Sedan tog en teologiestuderande över, och hon tala om Big Brother, Idols etc. och om vår längtan efter att bli bekräftad. Det är dock endast av Jesus och Gud som man helt kan bli bekräftad. Big Brother och Idols gör även mycket för att förlöjliga människor, men det gör inte Jesus eller Gud. Teologiestuderanden sjöng sen även sången "You raise me up". Under skolungdomsveckan finns ett café i skolan där limsa och dominokex säljs. Det intressanta med caféet är att de säljer kristna böcker, cd-skivor och annat smått och gott, t.ex. wwjd-band.

Idag hörde jag några tala om att skräckfilmstittandet. De talade om vilka hemska filmer de sett och hur de sedan inte vågat gå på toaletten på natten o sånt. Jag började bara fundera vad det är för vits att med flit dra in skräck till ens liv när man kan ha ett bättre liv? I den yngre tonåren tittade jag på några skräckfilmer för att jag kanske var nyfiken och för att bevisa att jag inte var rädd. Gladeligen märkte jag att jag inte alls drabbades av mardrömmar eller dylikt (måste kanske meddela att jag inte såg de värsta skräckfilmen), ändå märkte jag senare att små mörka tankar hade smugit sig in, och jag slutade direkt att se på skräckfilmer. Nuförtiden hör skräckfilmer till såna filmer jag inte ser någon idé med att titta på, och när jag hörde diskussionen blev jag mer övertygad om att det inte är bra för någon att se de filmer. Jag vet inte vad som händer med en människa när hon ser på skräckfilmer, men det kan leda till att man leds mer in i mörkret och börjar dras till onda makter. Skräckfilmer kanske anses oskyldiga, men det tror jag inte på.

Jag har redan talat om skolungdomsveckan och nu skall jag ännu presentera lite mer program som ingår i veckan. Imorgon är det volleybollturnering, och jag är glad att jag är med i ett lag, för det var jag inte ifjol när jag för första gången besökte turneringen. På lördagkväll är det ungdomsmässa i vår kyrka och jag önskar att många ungdomar söker sig dit. Lite otursamt var det att vår sportklubb har fest samma kväll. Efter mässan fortsätter programmet i församlingshemmet och jag ser redan framemot kvällen.

Jag har nu håltimme och skall fara och laga lite läxor och efter maten skall jag fara till hallen med min volleyboll. Jag är ännu lite förkyld, men jag har varit förkyld så länge så jag orkar inte vänta med sportandet längre. Ifall jag blir mer sjuk så får det väl bli så, men nu vill jag faktiskt och röra på mig. Innebandykvällarna med damgruppen har också inletts, men jag har ännu inte hunnit delta. Ikväll tror jag skall bli första gången i höst.

Ha det bra alla på de platser där ni befinner er!
Gud vare med er!

tisdag, oktober 10, 2006

Körverkstad och Vasa

I helgen sysslade jag med något som för mig är väldigt ovant, jag sjöng nämligen i kör. Evangelicum ordnade en tvådagars verkstad där vi fick sjunga och umgås. Även jag som är ovan att sjunga kom snart in i hela faderullan och fastän jag hade lite förkylning kvar gav rösten aldrig helt upp. Hur bra jag sen sjöng är en annan sak, men det var roligt att vara med i alla fall.

På lördagen övade vi inför ett uppträdande i Sockenkyrkan och vi sjöng fyra sånger med Evangelicum och sen sjöng vi fyra sånger med både Evangelicum och gospelkören. Jag fick vara med och sjunga en underbar sång som jag många gånger lyssnat på på gospelkörens cd-skiva och jag njöt till fullo. (säger man sådär?... för "fullo" börjar låta lite misstänksamt.) Det är en sång där sopran, alt, tenor och bas hade helt olika stämmor och text på slutet, och det är härligt att både sjunga och lyssna. Det var en sång där man kunde sjunga ut helt och hållet.

Hanna var också med på körverkstaden och tillsammans med J, N, M, E, K, N (...) hade vi roligt. God mat fick vi också fastän hela körverkstaden var väldigt billigt. Hanna kom redan i torsdags till oss och jag o lillabror hämtade henne från tåget. Väl hemma gav hon till oss en underbar present: en låda med 25 brunbergskyssar. Som tur åkte jag iväg över helgen och åt inte upp alla själv. På fredagen var Hanna med i skolan, vi hade geografi, tyska, två håltimmar och matte. Vi hann alltså en varv till Snåres bageri. Efter skolan åkte vi tillsammans med Johi till Melinda och efter det for jag och Hanna och spela innebandy medan Johi o Melinda for och öva med gospelkören. Efteråt träffades vi på höstmöte och fick lyssna till Paletten och U-C. S. På kvällen åkte vi alla fyra till Johis och såg på film och till kvällen körde Melinda hem.

Körverkstaden inleddes lördagmorgon och avslutades söndag eftermiddag med mat. Vi hade en rolig helg, men vi var så trötta att vi inte orkade vara länge uppe på lördagsnatten. Andra har redan skrivit om körverkstaden så jag orkar inte skriva så mycket mer...

Idag har jag fått tala tyska. Vi har nämligen en tysk flicka(/kvinna) i skolan och hon är med på våra tyskalektioner. Pga andra uppgifter som hon haft var detta första tyskalektionen där vi kunde tala med henne. Vi talade lite med henne sen ännu på paus. Det är väldigt roligt att tala tyska med någon som har tyska som modersmål, men när man stammande försöker säga något märker man att ens ordförråd är väldigt dåligt.

Igår var jag till Vasa med M och E. Jag hade inte shoppat på länge så lite pengar brändes nog iväg. För min del blev strumpor, en skjorta, en jacka, ett fotoalbum och ett par skor köpta. Även E och M bar på stora påsor. Det som harmar mig är att jag hittade mina drömskor i Top Sport på rea, de kostade bara 30 euro, MEN DOM FANNS INTE I MIN STORLEK!! De fanns bara i storlek 43 och 44, och jag kände hur mitt hopp om de skorna sjönk. Efter att jag gått en stund i butiken märkte jag ändå att alla skor var på rea, så när butiken stängde gick jag ännu runt och sökte ett par snygga, billiga skor. Jag hittade några par som jag ville ha,... men som inte fanns i min storlek. Så till sist, efter att stressande ha gått fram och tillbaka och vetat att butiken nu stängs, nappade jag åt mig ett par röda skor som kostade 15 euro på rea. De fick duga för denna gång. Jag kommer nog säkert länge att drömma om mina drömskor som inte fanns att få.

Ikväll skall jag tjutsa lillebror till konservatoriet. Vad jag skall göra under tiden är ännu öppet. Kanske går eller kör jag runt i stan, eller kanske far jag till bibban, eller så sitter jag och läser tyskaläxan. Det är väl på torsdag som nya köpcentret Chydenia öppnas. Det skall bli spännande att se köpcentret eftersom det ser ut att vara modernt och med de stora fönstren faller det mig helt i smaken. På själva öppningsdagen skulle jag aldrig orka fara till köpcentret, där är säkert massor med människor just då, men några dagar efteråt far jag säkert dit.

Nu har jag inte mycket mer att meddela. Det känns som om min hjärna vore ganska tom för tillfället. Matteläxan gick inte bra denna gång heller. Det var enklare när Hanna var här och hjälpte mig. Men Hanna, jag kan säga dig att jag fick lagat en blomma åt mig på räknaren!:) Inte exakt den blomma som du försökte laga, men den var ganska lika! ( Jag kollade nog i instruktionsboken, fast det tänker jag inte säga åt dig.) Nu ska jag läsa andras bloggar och se vad andra varit med om.

Gud vare med er!

torsdag, oktober 05, 2006

Tjolahopp

(skriven 3 oktober)

Hejsan på er! Nu återvänder jag till mitt hightec-system för att skriva blogginlägg, vilket betyder att jag först skriver inlägget hemma på word, sedan skickar det från mammas e-mail till min e-mail och sen nästa dag klipper in det på bloggen och publicerar det. Dagens blogg kommer antagligen mest att handla om min studentskrivningstid. Eftersom jag inte på länge i lugn och ro kunnat skriva blogg får vi här förvänta oss ett långt inlägg.

Studentproven till de fyra ämnen som jag skrev sträckte sig från 11.9-2.10, och till antalet var proven två hörförståelser och fem heldagsprov. Redan länge hade jag vetat att det var finska, engelska och modersmål som jag ville skriva på hösten. När vi på våren fick höra att det är bra att skriva två realämnen, satte jag till religion på hösten eftersom jag bara skriver ett realprov på våren. Religion var det enklaste ämnet för mig att sätta till, eftersom jag hade lite förhandskunskap där (inte kanske så mycket, men mer än i andra ämnen) och plus att jag även är intresserad av ämnet. Under sommaren hade jag ju lite tid på mig att läsa, men hur väl jag tog tillvara på tiden är sen en annan sak. (Usch, nu fick jag för första gången på länge déja-vu! Hoppas att det på riktigt inte är så att jag har skrivit detta en gång förr.) Lite läste jag i alla fall på sommaren, och ännu mer intensivt just innan och under skrivningsperioden. Ibland var det väldigt intressant att läsa religion, och det lättade eftersom det annars var ganska tungt att läsa. Slutligen började jag önska att jag skulle ha börjat läsa tidigare. Min tanke var att det skulle ha varit bra om man redan tidigare insett hur intressant det var, så skulle man t.ex. under ett år kunnat läsa olika intressanta texter om religion.

När skolan började såg jag med fasa mot ”den hemskaste tiden i mitt liv”. När jag väl var inne i den perioden kändes det inte alls så hemskt. Det var visserligen tungt, och dessutom tråkigt att man inte alltid kunde göra vad man ville. Hemskt kändes det ibland att lämna bort intressanta tillställningar (eller mindre tillfällen) som man skulle vilja delta i. Trots all stress och oro har jag sällan varit så glad som nu och jag började med stor längtan tänka igenom saker jag ska göra efter höstens skrivningar. Nu, idag och framåt, befinner jag mig lycklig och glad i denna period som jag under flera veckor sett framemot. Jag ska bl.a.: vara mer med familjen, vara mer med vännerna, tillägna mer tid åt Gud, läsa mer, sporta mer osv. Det är alltså mycket jag skall göra och jag har nog för mig själv mer detaljerat funderat på vad det innebär att ”tillägna mer tid åt Gud”, eller ”sporta mer”. Under skrivningsperioden hade jag inte tillgång till att göra så mycket och därmed insåg jag kanske vad jag saknade mest.

Ända sedan sjuan har jag varje höst och vår vid skrivningstillfällena varit skraj för studenten. I högstadiet var ändå skrivningarna långt borta medan de i gymnasiet kändes närmare. Jag hade hemska föreställningar om studentskrivningarna och trodde att jag aldrig skulle överleva (/bli godkänd). Nu när jag fått prova på studenten inser jag att verkligheten ibland är lättare än man tror. Jag kan på inga villkor säga att denna tid var lätt och att alla prov var enkla, men jag borde inte ha varit så nervös som jag var. Den tiden kommer när man ska börja läsa till studenten, men före det är det onödigt att vara nervös. Jag lärde mig ganska sent, men höstens studentskrivningar gjorde kanske att jag inte behöver vara nervös hela Abiåret.

Finska- och engelskaproven var till min förvåning ganska enkla. Hörförståelserna, speciellt engelska, var däremot svåra. När jag säger att proven var enkla, betyder det inte att jag får toppenbetyg i dem, utan att jag kanske når mina egna mål och att det i alla fall kändes enkelt när man skrev proven (vilket är viktigt så att man någon gång kommer igenom provet). Modersmålsproven var de tyngsta proven att skriva, usch jag får gåshud av att tänka på dem. Något positivt som jag här på bloggen kan nämna, är att jag faktiskt i ena moddan fick skriva om blogg! Religion däremot var enkelt! När vi förberedde oss för religion fick vi gamla religionsprov och jag trodde att det skulle bli svårt att klara provet. I år var provet däremot annorlunda än det förut varit. Exempel på gamla provfrågor: ”Påvedömets uppkomst, utveckling och centrala innehåll”, ”Islam i Finland”, ”Hur upplysningstidens tänkande påverkade kyrkorna på 1700-talet?”, ”Huvudinriktningar inom buddhismen”. Förut har det funnits 1-2 uppgifter där bilder eller diagram ingått. I årets prov fanns det en uppgift med bilder, en uppgift med en bibelvers, en uppgift med tio teser om barn (eller nåt liknande, ni kanske känner igen de teserna som kom upp för några år sen), en uppgift med tre bibelverser och en uppgift med diagram. Förvånande var det att båda jokeruppgifterna innehöll mycket informativa bakgrunds fakta, och att uppgifterna till stor del gick ut på att fundera själv. En annan intressant ”fundera själv”-uppgift var hur man inom kristet tänkande har försökt förklara hur Guds kan existera. Med att alltså själv tänka efter och vara snabb på att skriva kunde man där nå ganska höga resultat. Själv har jag uppnått bra resultat, med tanke på att religion var ett ämne som jag lade till ungefär i sista sekunden och som jag tänkte att ”det är bra om jag klarar det”. Enligt lärarens bedömning är mina poäng bra, men jag anar att sensorernas bedömningen kommer att vara lite strängare. Hur det än går var detta prov ett prov som passade oss fem religionsskribenter från vår årskurs och religionsläraren själv tyckte att provet var ett bönesvar.

När religion var över den 27.9 kändes det som att allt var över. Ändå hade vi engelska att ”se framemot” måndagen den 2.10. Engelskaprovet var alltså anledningen till att jag inte kunde delta i Tro, sex och kärlek-veckoslutet. Jag hade tänkt läsa under helgen, men det blev inte så mycket av det. Det jag däremot gjorde under helgen var att delta i höstoasen på fredagkväll och spela flöjt på ett bröllop på lördag. Jag och grannen spelade flöjt med en liten grupp som underhöll med musik så länge gästerna anlände till festplatsen. Efteråt fick vi även delta i middagen, vilket förgyllde dagen för magen och ögonen. Brudparet såg lycklig ut, bruden var vacker och brudgummen var stilig. Jag känner inte paret egentligen, men bruden är från min hemby och på Pieksämäkilägret har jag smått kommit i kontakt med henne. T.ex. var hon logementvärden som för några år sedan upptäckte oss, när Johi, Hanna och jag hade smitit iväg på natten till ett enskilt hörn för att tala. Vi fick då istället fara tillbaka till rummet och tala och därmed störa dem som ville sova. I år började jag förstå logementvärdens agerande bättre eftersom jag själv nu varit logementvärd. Ändå skulle det vara bra om det fanns ett skilt rum för dem som vill lämna och tala om djupare ämnen, men då skulle väl logementvärdarna aldrig slippa och sova. (Jag vet, ”slippa” är inte ett korrekt ord här, men det beskriver det hela så bra.)

På torsdag kommer Hanna till oss, vilket gläder mig storligen eftersom jag inte träffat henne på länge och inte heller haft mycket kontakt med henne pga skolan. Hon kommer att få äran (:P) att igen delta i vår skolas undervisning. Två hålpass har vi mitt i dagen, så då har vi mer tid för fritid. Jag talade med henne igår i telefon, och jag insåg att vi nog har mycket att tala om.

Nu har mina vänner S och M rest iväg till Israel. De kommer att delta i lövhyddohögtiden och säkert besöka många platser. S har med sin filmkamera, vilket betyder att vi efteråt får delta lite i resan och upplevelserna.

Imorgon är det bönegruppen igen som gäller. Hoppas vi blir fler människor denna gång. Denna gång kommer M med och det är jag glad över.

Tack för att jag nu fått lätta på mitt hjärta med detta inlägg! Om inlägget var speciellt intressant vet jag inte direkt, men om ni orkat läsa vet ni nu i alla fall lite hur jag haft det och vad som rört sig i mitt huvud.

Ha en bra höst allihopa och ta vara på vardagen och fritiden!

fredag, september 29, 2006

Verkligt glad

Idag fick vi våra preliminära resultat från finskan. Jag skrev A-finskan, å mitt första mål va att klara det. Ifall jag klarar det så va min önskan (inte direkt mål, men önskan) att jag skulle få B i resultat så att jag inte skulle behöva skriva om det. Jag visste att vägen till B sku va lång för mig, och jag hade inga förhoppningar. Jag bara tänkte hur skönt det skulle kännas ifall jag inte skulle behöva bekymra för finskan mera, och jag skulle därmed få ta bort en finskakurs i period 4 och därmed ha 8 hålpass den perioden, vilket skulle vara skönt när läsperioden närmar sig. När jag sen fick se resultaten blev min första tanke att WOW va bra poäng jag fick i uppsatsen. Jag brukar få 60-70 och nu fick jag 78! Otroligt var min tanke! Jag hade på förhand läst på ord och uttryck så att jag skulle ha en bredare grund när jag skrev. Uttrycken har jag samlat ända sedan sommaren, och jag fick använda den uttrycken som har fastnat bäst i mitt minne.(*berättar mer om det längre ner) Mina poäng blev alltsomallt 213/299. Jag hade inte kunnat förvänta mig så bra resultat. Mina poäng snuddar till C, och visst är det roligt ifall jag får C, då blir jag verkligen glad. Men jag nöjer mig gladeligen också med B och det är bra att veta att jag är långt över B-gränsen.

Jaa, alltså jag hade samlat finska uttryck sedan sommaren. Mitt första uttryck fick jag från Helsingfors redan under sommarlovets två första veckor. Uttrycket såg jag på en reklamskylt, och det stod "maku täynnä muistoja". Å uttrycket fick jag i uppsatsen ändrat till "kesä täynnä muistoja".

En rolig grej idag var att jag träffa på en person som jag blev överraskad av att träffa. Jag tänkte inte tro mina ögon och det var jätteroligt att se henne. Det är M. från Helsingfors som är storasyster till milipojken B. Jaa, där vet ni flesta säkert redan vem det är. Hon ska för en vecka vikariera i högstadiet. Den här gången mindes hon vem jag var!:)

Nåja, d va lite från mig. Nu ska jag och tala med mina vänner.

Ha en lärorik vecka ni som far på Tro, sex och kärlek-helgen!
Gud vare med er alla!

torsdag, september 28, 2006

Äntligen!

Nu får jag äntligen chansen att skriva blogg igen. Jag har saknat bloggosfären (jag läste faktiskt att ett sånt ord borde finnas nuförtiden) och har mycket att ta igen vad gäller läsning av andras bloggar och skrivning av eget blogg.

Orsaken till att jag inte hunnit skriva blogg är att jag har genomgått: engelska hörförståelse, finska hörförståelse, 2x modda studentprovsdag, finska student, religion student. Dessutom hade jag ett vanligt religionsprov. Det enda studentprovet jag nu i höst har kvar är engelska på måndag. Jag kan dock skriva blogg nu, för en ny period har inletts och idag har jag endast två pass. Matte hade jag just och tyska har jag om 3½h.

Sedan 11 september har alltså stor del av mina vardagar gått åt läsande. Alltid har jag ju förstås inte läst, utan jag har nog gjort lite annat också. Jag hann vara på crosspoint i lördags, vilket var bra för vi fick höra om en lärjungaskola och om en ny bönegrupp i Kokkola. Studentproven har jag avklarat en efter en. Det har nog varit tungt att sitta där inne i hallen i nästan sex timmar och kämpat på. Ändå har det gått någotsånär och en del prov har känts t.o.m. ganska enkla, fastän det förstås har varit tungt att skriva dem. Resultaten är sen en annan sak, bara jag själv är nöjd så är jag nöjd!:)

Jag har ända sedan sjuan varit ängslig för studentskrivningarna och med på skrivningarna med fasa. Inte har det varit en roligt period nu, på det sättet att jag inte fritt kunnat göra vad jag vill. Ändå är jag nu gladare än jag förut varit och tycker att det har varit roligare i skolan än förut. Att läsa till religion gjorde allt dessutom mycket intressantare. Att lära sig mer om religion kändes faktiskt uppfriskande. I skolan är det också roligt nu, för här finns så många härliga människor. Många jag känner bra och många jag känner mindre bra. Min önskan skulle vara att man kunde tala med lite vem som helst, och ibland känns det också så. Stämningen i skolan är nog toppen, enligt mig. Det här året är också mitt sista år, och det är roligt att jag nu kan njuta av sista året. Det är så mycket som händer rent konkret, dvs. studentskrivningar, vi ska börja fundera på framtiden... men också andligt finns det mycket att ta itu med. Det är en spännande tid.

Igår for jag och min vän S till en ny bönegrupp i Kokkola. Det är ett ganska ungt par som drog igång bönegruppen. Paret jobbade förra året som volontärer i Israel och de vill jobba för Gud. Jag är tacksam att jag var på crosspoint i lördags, så att jag hörde om bönegruppen och fick tala lite med paret. Tyvärr var det bara vi två (jag och S) som kom till bönegruppen, men det kanske var bra, för S ska till Israel nästa vecka och hon fick tala med paret om landet. Nästa vecka kanske det kommer flera med till bönegruppen, vi skall hoppas det!

Syrran var hemma några dagar efter sin Romresa. Hon blev sjuk när hon var på väg hem, men hon orkade ändå berätta om resan och visa sina foton. Ändå måste jag mestadels sitta i rummet och läsa när hon var hemma. Jag önskar syrran du blir helt frisk nu!

Det känns faktiskt lite främmande att nu ha en hålpass när jag kan bara sitta och skriva. Bara lite engelska kvar och sen är jag helt fri från studentskrivningar (okej,förutom att jag smått sen börjar förbereda mig för vårens skrivningar) och de två nästa perioderna innehåller många hålpass, så det är intressant. Jag har planerat mycket som jag skall göra, både under hålpassen och under resten av dagen. Sen vet jag inte om jag alltid hinner med allt, för efter dessa studentskrivningar vill jag också ta min tid till stillhet och att inte göra nästan nåt. Det som jag planerat för håltimmen är massor med gymnastik. Oj, vad jag saknat idrottshallen under denna tid när jag läst! Tre gånger har jag hunnit ta mig tid för sport på hålpass, och då har jag haft turen att ha hela hallen för mig själv (gymnastikgrupperna har varit ute på gräset). Min önskan är att jag ensam eller med vänner ska få träna volleyboll. Jag har fått (obs! FÅTT) en volleyboll, och äntligen har jag chans att öva var som helst när som helst (okej, inte helt, men jag HAR iaf en volleyboll). Sen är ju grejen den att inte får jag samlat ihop ett helt volleybollag, så jag får säkert ofta stå själv och öva på server, men övningen behövs så inga problem där inte!:D

Det känns som att mitt språk nu är helt konstigt. Måste erkänna att jag känner mig lite tom i huvudet på samma gång som huvudet är fullt. Det finns så mycket att berätta så jag får ingen ordning på allting...

Nu i helgen blir det höstoas. Jag ska på lördag spela flöjt på bröllop med en liten grupp av blåsorkestern, så jag kan inte delta i seminarierna på oasen. Det som jag däremot skall delta i är ungdomssamlingarna, på fredag och lördag.

Helgen efter det är det körverkstad, och då kommer Hanna hit. Ärligt talat har jag ännu inte riktigt hinna börja tänka på det, men jag ser nog med glädje framemot den. Sen finns det nog också mera program att berätta om, men det får bli till en annan gång.

Nu är jag så nyfiken att läsa andras bloggar, så jag tror jag avslutar här. Ha det bra alla och ta tid för er att be! (Läs www.tearsandprayers.blogspot.com) Ett viktigt böneämne är att vi skall be för den stad/by där vi bor!

Gud vare med er!

torsdag, september 07, 2006

Konstig dag

Jag hade en konstig dag igår. Ganska bra, men också konstig. En del roliga och intressanta saker, men en del mindre trevliga. Mycket att fundera över på kvällen. På kvällen kl.19 for jag till ett hus på backen, där ett bokförlag skulle ha en träff. Träfferna har hållits förut men det var första gången jag var där. Jag kände nästan ingen, och jag var den yngsta besökaren. Värdarna var väldigt trevliga och snälla och skakade hand och talade med alla. Vi blev bjudna på smörgåstårta, och efter en tid med umgänge fick vi höra två författare berätta om sina nya böcker och om tankar bakom böckerna. Det var intressant att få träffa författare och lyssna till de tankar de haft. Ena författaren skrev i sin bok om det intressanta ämnet om såna som räddade judar under nazitiden. Jag blev inspirerad av att köpa boken, och boken såldes på extrapris, alltså billigare än den kommer att kosta i butiken. Jag köpte också en bok som heter Jerusalem. Jag blev överraskad av att hitta en sån bok där, för jag har funderat på frågor kring varför Jerusalem betyder så mycket för olika religioner. Nu kanske jag snart får en del svar.

Senare talade jag med en man som också var författare, och har skrivit kolumner i tidningar. Intressant att tala med människor som livnär sig på bokskrivandet. Av honom fick jag gratis en bok som han gett ut. Det kändes fint att få den och efter att studentyran är över ska jag läsa den.

När jag gick hem fick jag vittna en dikeskörning. En äldre man hade svängt för tidigt i en kurva, men som tur gick allting bra för hastigheten var låg. Jag tänkte att jag sku lugna ner mannen, men han försökte envist komma upp från diket med bilen. Jag såg att det inte skulle gå så jag ringde efter mamma. Vi fick lite folk till platsen och småningom fick vi en hel hög med unga pojkar som hjälpte till. Det kan jag bara inte förstå varför man först hjälper en man ur diket och sedan "jäckar" honom. (jäckar= talar illa och skojar om honom.) Jag blev så arg när jag hörde pojkarnas tal efter att de lyft bilen bort från diket och när mannen redan var en bit borta. Jag funderade också varför pojkarna inte kom direkt och hjälpa när några flickor hämta dem. Sedan insåg jag att det var fotboll på tv, och de kunde väl inte komma och hjälpa före matchen var slut. Jag var tacksam för att de hjälpte, men alltid är inte baktankarna goda och det fick jag se denna stund. Jag blev också arg för hur de behandlade denna äldre man. Det står i Bibeln att vi ska respektera våra föräldrar, och jag tror inte att det i detta bud betyder endast föräldrar utan också äldre människor. Och fastän de säkert inte tror på Bibeln kan jag ändå inte med mitt förstånd förstå varför de uppförde sig så illa. Nu är jag nog tacksam för att alla människor inte hör vad andra talar om dem. Men jag kan inte sluta hata allt tal bakom ryggen.

Nu ska jag bege mig till bussen som väntar.

Gud vare med er!

fredag, september 01, 2006

Uppdaterar lite

Idag ska jag försöka uppdatera något kort. Har inte haft och kommer inte att ha så mycket tid nu på en stund, när jag läser till studenten. Förutom studentproven så har jag ju annat skolarbete också. En sak är jag dock överlycklig över. Jag trodde att jag kanske sku ha upp till fem prov denna period. Allting skulle då ha blivit tungt. Nu har vi fått ner provantalet till ett. Och materialet som jag skall läsa till provet ska jag också läsa till studenten, så det är enbart bra att jag hinner ha religionsprovet innan religionsprovet i studenten.

Jag kan nämna här att grammatiken till dagens text kan bli en aning suddig, för jag har inte så mycket tid på mig att skriva.

Ikväll börjar vi med blåsorkesterövningar igen. På fredagar övas det i Karleby, som alltid, och nu får vi inta det nyrenoverade församlingshemmet. Det ska bli intressant att få kolla in hemmet och se vilka nya rum det finns och hur saker och ting har ändrats. Dessutom är jag glad att få vara tillbaka till vårt ställe. Under tiden som församlingshemmet renoverades har vi fått öva på annat håll.

Före kvällens orkesterövning far vi från geografi 5 till Larsmo för att titta på naturen och de märken som istiden lämnat efter sig. Det är bra att vi får se sånt, för jag har bara sett olika typer av märken på papper förut. Om ni vill veta mer om istiden och dess spår, så rekommenderar jag att ni går om nian på nytt. Jag tänker inte börja förklara någonting nu.

Annat i helgen. Syrran kommer hem från Vasa, för att sedan flytta ner till Åbo igen. Hon är hemma ca 2 dygn, och jag tycker inte om att jag ska läsa till studenten så att jag inte hinner träffa hennen nästan nå. Men om jag förstått rätt ska vi fara till Pedrina´s och äta. Ska bli gott, för jag vet vilken maträtt som väntar mig. På kvällen är det crosspoint, och jag kan inte vara gladare än det, när jag vet att jag får fara på crosspoint igen. Under sommaren hann jag vara på crosspoint bara en gång, och det är efterlängtat att åka dit igen.

11.9 börjar en intensiv period. Ända till 2.10 skall jag genomgå sju tunga prov som kräver kunskap, vakenhet, klarhet i huvudet, envishet, att man står ut med stress och nervositet. Och jaa, ni vet säkert allt annat också som skulle behövas (men som inte finns). Bara jag får proven undanstökat så bryr jag mig inte om resultatet. Så allvarligt tar jag det...

Alla ska ha det bra överallt i Finland! ( Och i övriga världen också.)
Gud vare med er!

fredag, augusti 25, 2006

Vet du om att du är vacker när du ler!

Jag studerar sällan hur jag själv ser ut när jag ler, men min bedömning av andra visar att människor är vackra när de ler. Jag vet inte om det är själva leendet som är vackert eller om det är leendets betydelse som är det vackra. Modeller, som ofta har stela blickar, kan nog vara vackra att se på, men den som ler med en levande glädje är det något speciellt med. Redan ett litet leende från en person gör att man känner sig sedd och uppmärksammad.

Nuförtiden finns det (och har kanske alltid funnits) många som är missnöjda med sig själva. Jag vet inte om det är vanligt med något sådant, som att ha komplex för sitt leende. I alla fall kan människor ha olika skäl för att inte le. Det jag skulle vilja påstå är att det inte är leendets utseende som är poängen, utan det man vill förmedla. Genom att le kan du glädja andra och bli inte överraskad ifall du själv blir glad! Jag har någon gång tänkt att jag vid dåligt humör borde sätta igång och le för mig själv. Fastän jag inte ännu har hunnit prova taktiken kan jag mycket väl tro att jag skulle bli på bättre humör. Leenden föder goda tankar.

Jag har ett problem, som jag inte till 100% kan säga om stämmer eller inte, eftersom jag hittills ännu inte kan iaktta mig själv från andras ögon, och det problemet är att jag inte alltid orkar le. När jag på morgonen söker plats i bussen orkar jag ofta inte le. Jag tänker inte ens på att le. Trött, som jag är när jag kommer till skolan, orkar jag inte le. Trött, som jag är i skolbussen efter skoldagen, orkar jag inte le. Så känner jag det åtminstone ofta. Vad skulle krävas för att jag skulle uppmärksamma människor med ett leende? Inte mycket. Hur mycket mer skulle jag inte kunna glädja andra och mig själv genom att le? Så nästa gång jag sitter där orörlig och har dåligt samvete för att jag ser så trött ut, så skall jag inte tveka att le. Det kan betyda något för någon annan, och kanske jag själv blir piggare av det.

Till sist vill jag för rolighetens skull dela med mig av en dikt skriven av Carl G Krokfors och publicerad i ÖB den 23 augusti 2006. Dikten heter ”Din blick”.

Ditt leende.
Du.

Jag måste erkänna att ifall det skulle vara så enkelt att skriva dikter, som det här verkar, så skulle jag också skriva dikter. Det här var nog en rolig dikt, men ändå ska vi inte underskatta den. Kanske har den något att säga. Var och en får dra sina egna slutsatser från den.

onsdag, augusti 23, 2006

Grattis pappa!

Idag är det din dag, kära pappa! Du fyller 50 år.

Vi väckte dig på morgonen klockan sju för att fira dig med lite presenter, samt cocis och kex. Vi som uppvaktade dig denna tidiga morgon var din fru, din flicka och din pojke. Din andra (egentligen är hon den första) flicka är just nu i Vasa, och henne fick du träffa senare på dagen. Du har nått en ärefylld ålder och mycket har du hunnit med i ditt liv. Du har blivit uppfostrad av min farmor och farfar, du har bråkat med, men älskat dina två syskon. Du blev kär i min mamma och hade lyckan att få gifta dig med henne, samtidigt som hon hade lyckan att få gifta sig med dig. Foton har tagits från era liv och fina bilder från bröllopet och ert liv tillsammans finns kvar som härliga ögonstenar. Ni fick tre barn, där alla barn kom med fem års mellanrum. Den mittersta i barnaskaran är jag, och jag har haft lyckan att fått komma till världen via denna familj. Du och din fru hade den ansvarsfyllda uppgiften att uppfostra oss barn, men jag kan säga att ni ofta har lyckats bra! Jag älskar att tillhöra denna familj och jag är tacksam, pappa, för allt du gjort för mig. Du har alltid funnits i min närhet och du har velat visa mig världen. Du skojar med mig och gläder mig ofta. Förlåt att jag inte alltid är så bra på att visa min uppskattning till dig, jag glömmer ofta bort mig i min egen värld. Tack för att du är min pappa och tack för att du älskar mig! Utan dig skulle jag inte finnas. Nu fortsätter ditt liv, som den alltid varit, och trots dina 5o år fyllda kommer du att få många fina upplevelser ännu. Din tro på Jesus ger dig styrka och hopp på ett evigt hem.

Grattis pappa på din dag! Du har nu 50 år i bagaget! Glädje och sorg har du upplevt, men glädjen och tron har du kvar!

måndag, augusti 21, 2006

Mitt fina veckoslut

Två år i rad har vi tillsammans med blåsorkestern farit på korta resor till Stockholm. Resorna har varit en eller två nätter långa och vi har spelat i t.ex. Finska kyrkan i Stockholm. Denna år frågade vår dirigent igen om vi ville fara och vart vi ville fara. Jag, som tycker om Helsingfors och från några år tillbaka känner människor från Markus församling, gav förslaget att vi skulle styra kosan till vår egen huvudstad. Nästan genast slogs det fast att det var dit vi skulle åka och vår dirigent ringde upp Markus församlings kantor. Jag var överlycklig och jag hoppades att resan skulle bli bra.

Denna helg var då tiden för resan. Eftersom bussen inte var full hade jag förmånen att ta med Johi, Netti, Melinda och Sofia. Under bussresan till Helsingfors var vår egen verksamhet inte så stor. Vi satt mest och lyssnade på musik och talade mest ytligt. När vi kom fram möttes vi genast av Tommy och Otto som tjutsade oss till Itäkeskus där vi efter en stund mötte Hanna och hennes bröder. Det var roligt för mig att vara tillbaka till bekanta ställen och jag kunde säga till mina vänner att "Här har jag varit" och "där har jag varit". Det är kanske inte så intressant för andra, men det är i alla fall intressant för mig. :P Vid Itäkeskus åt vi på Hesburger och gick sedan och "shoppa", dvs. vi gick runt och var inte intresserade av att gå in i butikerna. Det var roligt att för en gångs skull ha så många vänner med till Helsingfors och att de fick träffa Hanna med gänget. Det händer sällan och det är jag ledsen över. Nu hade vi i alla fall chans att umgås under några timmar, för fastän vår tid på stan bara var 2½h så kom några ännu med till Sibbo där vi hade någon form av musikkväll i kyrkan.

På kvällen for vi till en lägergård där vår buss övernattade. Jag sov i ett häftigt rum tillsammans med 7 andra flickor. För att de andra rummen skulle få sova fick vi vara ganska tysta, men det var bra för det ledde till att jag, Melinda, Netti o Johi hade en tyst diskussion om tron, nådegåvor, Guds närhet och allt möjligt. Diskussionen gav mycket och jag kunde fara till sömns med en längtan att få känna Jesus och Hans gåvor bättre. Jag hade förhoppningar om en likadan diskussion nästa dag i bussen, och jag blev inte besviken. Men så långt i berättelsen om helgens händelser har jag ännu inte kommit.

Nästa morgon var det ganska tidig väckning, för mig betydde det kl.7. Efter morgonmål körde vi mot Månsas och jag hade glädjen att se att två vägar vi körde på var bekanta för mig från förut. Vi körde om Helsinki Fashion House, som jag kört om "några" gånger förut. Någon minut efter det körde vi om Åggelby gamla kyrka, som vi ofta inte brukar köra om utan istället stanna vid. Några gånger under resan till Månsas verkade det som att vi inte skulle hitta. Ändå kom vi fram dit i tid och vi satte i gång och öva för sångerna vi skulle spela (eller sjunga) under gudstjänsten. När vi övat färdigt började kyrkobesökare droppa in i den ganska moderna kyrkan. Många vänner och bekanta fick jag se och hälsa på. Det var roligt att tillsammans med Österbottningar besöka mina bekanta i Helsingfors. Jag fick se många härliga människor, och jag tänker inte nämna några namn för då kommer jag säkert att glömma bort en del. Efter gudstjänsten, som jag nu i efterhand till min förvåning hörde att tog 1h 45min, fick vi äta mat i ett annat rum i kyrkobyggnaden. Mätta och belåtna efter vad vi fått uppleva skulle vi nu börja köra hemåt. Trodde vi.

Bussens akku hade av någon anledning tagit slut och Perret försökte med sin stora bil få liv i vår buss. Jag höll inte reda på tiden, men åtminstone 2h fick vi vänta förrän vi kunde starta. Slutligen fick vi hjälp av en man som gav ström från sin långtradar-förarhytts (antagligen) akku (finns det något finare namn?). Jag måste här säga att jag inte kan något på bilar och ström, så jag vet inte så där helt hur det gick till. Vi ville förstås komma iväg så att vi kunde få en skön nattsömn innan nästa skoldag. Ändå hade vi det fint där på gräsmattan utanför Månsas kyrka och ingen klagade utan vi tog situationen som den kom. Så upplevde i alla fall jag det.

Som jag redan nämnde, så kom vi nog iväg. Hemresan var underbar för mig. Vi var fem flickor som hade ivriga diskussioner och samtalsämnen rörde sig om allt möjligt. Vi fick en sådan chans att tala, som vi aldrig hinner få i skolan. Vi kunde komma med synpunkter, kanske hjälpa varandra och lära känna varandra bättre. Det är sådant här som jag tycker om! Jag tror att alla av oss var glada att vi kom med på den här resan, för sinsemellan hade vi en underbar tid för umgänge.

Igårkväll gjorde jag en lista på saker som jag vill göra, både ensamt och tillsammans med vännerna. Vi har planerat att efter höstens studentskrivningar börja fara runt i Pedersöre prosteri och besöka olika församlingar och deras program. Några av orsakerna till varför vi skulle göra det är att:
* Vi skulle få se hur andra kyrkor fungerar, hur det predikas och hur allting organiseras.
* Vi skulle få se andra kristna människor och kanske t.o.m. få nya bekanta.
* Vi skulle få höra undervisning från olika församlingar och därmed ha en större grund för att bedöma vad som är bra och sämre undervisning.
* Vi skulle kunna hitta församlingar där vi trivs och tycker att läran och undervisningen är bra.

Jag önskar nu bara att vi efter studentskrivningarna tar tag i saken och verkligen gör det vi tänkt att vi skulle vilja göra.

Det var dagens skriverier för mig. Nu skall jag aktivera mig. Jag vet inte än riktigt vad jag ska aktivera mig för, men i alla fall skall jag stiga upp från stolen. Kanske aktiverar jag mig mot skolbussen så att jag får sova.

Låt Gud få verka i era liv!

fredag, augusti 18, 2006

...på väg...

Imorgon är jag på väg till Helsingfors. Vi åker med blåsorkestern för att spela i Sibbo och i Markus församling i Helsingfors. Resan blir ganska kort, den varar från lördagmorgon till söndagkväll. Människorna som kommer med, är däremot roliga att umgås med. Jag och Sofia, som också spelar i orkestern, fick förmånen att ta med några vänner från skolan. I Helsingfors kommer vi att träffa vänner, bl.a. Hanna. På kvällen blir det "konsert" i Sibbo, och nästa morgon ska vi medverka i gudstjänsten i Markus församling. Sedan får vi en matbit före vi reser hemåt igen.

Klockan är nu 23.oo och det är mindre än sju timmar förrän jag skall vakna. Det betyder att jag redan borde sova. Jag fick dock lust att komma på internet en varv (ni vet nog säkert hur det känns) och snart skall jag ta och packa färdigt vad jag kan. Jag kan här nog avslöja att mycket rena kläder har varit en resursbrist här hos mig ikväll, så vi får se hur det ordnar upp sig. Men alltid har man väl rena kläder i reserv. Det brukar nog fixa sig.

Titeln till dagens inlägg är både bildligt och konkret. Du har kanske läst bloggen om mina "var är jag?"-tankar som jag hade. De hemska känslorna tror jag nog är borta nu. Däremot har jag en annan fundering. Vart är jag på väg egentligen? Förutom till himlen förstås. Nåja, denna gång ska jag inte skriva mer om mina tankar. Kanske dehär tankarna också lugnar ner sig lite när jag är ännu mer insatt i studentläsningarna.

Många av er som läser ser jag imorgon! Ha d bra tills dess!
Och resten skall också ha det så väldigt bra!
Gud vare med er!

onsdag, augusti 16, 2006

Mitt roliga släkte

(skrivet 15 augusti)

Jag vågar påstå att jag väldigt sällan talat om mitt släkte på min blogg. Jag har nog säkert berättat vissa saker om familjen, men nu ska jag berätta några historier om ganska nära släktingar.

Den första berättelsen är nästan sann, det enda jag inte är säker på är vilka djur det sist och slutligen handlade om.
Min farbror hade vid ung ålder ritat på hemmets väggar. Hans far kom då in och var sträng och sade ”Varför har du ritat en häst på väggen?”. Farbror sade då: ”Det är inte en häst, det är en ko.”

Min morbror hade varit olydig i skolan och fick stanna på kvarsittningen. Båda satt och tittade ut genom fönstret, och morbror satt bakom läraren. Morbror visade då i smyg tungan åt läraren. Morbror speglades dock genom fönstret och läraren såg vad morbror gjorde. Där blev det snabbt en snyting för morbror.

En lite nyare historia hände här i veckan. Farfar bor på något slags åldringshem, och han förklarade på morgonen till pappa att han hade drömt om ”nyypeerona” hela natten. De fick en liten stund senare höra av de som jobbade vid stället att farfar under natten hade gått omkring i sömnen och frågat efter nyypeerona. På morgonen var farfar snabb att få fara iväg eftersom de skulle hem till deras hemgård. Farfar visste nämligen att han där skulle få nyypeerona.

... ... ... ... ... ... ... ...

Hur kråtåt får det vara att skriva en liten sak som blogg? Nu ska jag förklara hur det står till med vår dator. I sommar har vi haft turen att ha syrrans nya dator hemma. Med den fungerade internet bra, i alla fall så bra det kan fungera med modem. I alla fall kunde jag njuta av internet och msn utan större komplikationer. Nu har syrran då farit iväg till studier med sin dator, så vi lämnade här hemma med vår gamla dator. Med en kombination av en gammal dator och modem kan ni kanske räkna ut att det inte lyckas så bra. Internet har en tendens att brytas av nu som då, och när man väl är inloggad så tar allting väldigt långsamt. Förut hade vi msn också på denna dator. Msn frågade hela tiden om man ville uppdatera, och det ville man ju. Men allting tog så länge så det gick aldrig att uppdatera. Nu är vår msn så ouppdaterad den kan bli, och man kan inte längre använda den. Man skulle kunna använda msn ifall man kunde uppdatera den. Inte heller hotmail verkar fungera bra på vår dator. Så ifall jag vill skriva en blogg hemifrån får jag skriva blogginlägget på word, och sedan skicka den till mitt mail från mammas mail. Sedan kan jag på en annan dator kopiera från mailet det jag skrivit till min blogg. Så så kan det se ut i min vardag när jag vill skriva blogg. Precis som det är nu.

tisdag, augusti 15, 2006

(konstiga?) funderingar efter sommaren (14 augusti)

Dagen före skolan skulle börja och dagen efter att humlefestivalen tagit slut. Det är denna dag. Den här dagen kommer jag snart att ha glömt bort och jag kommer att ha svårt att minnas vad jag gjorde denna dag ifall jag kommer att försöka minnas. Ändå är det viktigt att jag lever denna dag. Tänk om jag skulle välja att sova bort dagen, jag skulle kunna missa mycket av Guds godhet. Idag skall jag lite ställa mig i ordning för läsårets första skoldag. Jag borde städa mitt ”skolskåp”, städa bort förra årets skolpapper så att jag får utrymme med nytt papper. I skrivandets stund kommer jag dessutom ihåg att jag snabbt måste köpa en nymapp till mig.

Ikväll kommer vi att ha övning med blåsorkestern inför vår Helsingforsresa. Då kommer jag att få träffa de andra som skall vara med och spela och vi kommer att få höra mer om programmet för vår korta men hoppeligen roliga resa.

Igår hade jag lite av den konstiga känsla som brukar dyka upp säkert varje sommar. Efter att sommarens program var slut och jag kom hem från humlefestivalen kändes det som om jag landat med en bums i en brunn eller något, och jag funderade på var jag är och var jag hör hemma. Känner ni igen denna känsla? Det är lite svårt att förklara den. Förut brukade jag få den känslan efter Pieksämäkilägret och jag trodde att jag var den enda som hade upplevt denna ganska dystra känsla. När jag senare diskuterat denna sak med Hanna har jag fått reda på att hon också brukar leva med samma känsla efter Pieksämäki. Kanske är vi ändå inte de enda som upplevt denna känsla. I år hade jag inte denna känsla efter Pieksämäki. Det kan bero på att förut var sommaren nästan slut efter lägret. (Iaf de huvudsakliga sommarprogrammen.) I år visste jag däremot att jag snart skulle få träffa dessa vänner från lägret snart igen och jag visste att vi skulle ordna program så att jag fick träffa Hanna snart igen. Efter lägret hade jag några dagar ledigt för att sedan umgås med Hanna i elva dagar. Först besökte jag henne och vi var bl.a. till bostadsmässan. Sen satte vi oss på tåget och hon kom till oss. Vi hittade på olika program, t.ex. var vi till simhallen, vi var och paddla och två gånger träffade vi andra ungdomar på nå form av grillkväll. Vi umgicks mycket med Johi och till helgen for vi tre sedan på humlefestivalen. Efter festivalen visste jag nu för första gången i sommar att det är länge tills jag nästa gång träffar Hanna och andra helsingforsbor. Som tur kommer jag nog att få se t.ex. Hanna om en vecka (på vår Helsingforsresa), men det blir nog väldigt kort, kort.

När jag kom hem från humle (och efter att jag varit på KU-samlingen vi därefter varit på i Kronoby) var jag lite förvånad att jag upplevde denna ”var är jag?” – känsla. Visserligen var känslan inte riktigt så stark som den emellanåt brukar vara, men jag trodde att jag inte alls skulle uppleva känslan i år när den inte kom efter Pieksämäki. Som tur börjar skolan redan imorgon, så troligtvis tynar känslan bort fortare än föregående år. Nu får jag snabbt ta itu med vardagen och återvända till rutinerna. Ifall jag bortser studentskrivningarna är jag faktiskt glad att skolan börjar. Just nu sitter jag hemma nästan helt utan planer för dagen, och jag skulle inte kunna leva på detta sätt nu mer än en dag. Så tacka vet jag skolan och vännerna där!

Den där ”var är jag?” – känslan, som jag talat om, tycks vara en känsla som kommer efter att man under en tid haft fullspikat program och sedan plötsligt sitter där utan något att göra. Den här sommaren har jag hela tiden haft nytt program i sikte och jag antar att det är därför denna känsla dyker upp först nu. Jag kan här säga att Hanna började räkna ut hur mycket tid vi spenderat tillsammans denna sommar. Jag räknade också idag ut samma sak och här är några resultat jag kom fram till. Mitt sommarlov bestod av 73 dagar. 36 av de dagarna har jag spenderat med Hanna.(Det blir i timmar lite mindre, men jag är inte så noggrann.) Det betyder att jag spenderat 49,3% av sommaren med Hanna. Om jag räknar under hur många dagar jag har sett och umgåtts med henne får jag ännu sätta till två dagar, när jag fick se henne i några timmar, och det blir då 52% av sommarlovets dagar. Kom då ihåg att vi bort 500km ifrån varandra och den snabbaste tågresan till Helsingfors tar fyra timmar. Jag vill tacka Hanna för denna tid och för att hon har velat spendera så mycket tid med mig. Denna tid har varit underbar för mig. Nu återgår vi till vardagen men vi får minnas denna sommar vi hade!

Ännu har jag inte kommit till det som jag från första början skulle skriva om. Det som ännu lite trycker mig är den här ”var är jag?” – känslan. Jag märker att känslan försvinner steg för steg. Denna gång har känslan i stort byggt på frågorna ”var hör jag hemma?” och ”var är jag hemma?”. När jag kom hem från humle kändes hela tillvaron så främmande (så som det brukar kännas efter Pieksämäki). När vi igår spelade med blåsorkestern vid KU-samlingen kändes det ganska starkt som ”här hör jag hemma och här vill jag vara”. Så blåsorkestern kan jag nämna som en sak där jag känner mig hemma. Fastän vardagen skulle kännas konstig så känner jag mig trygg när jag är med orkestern. Ändå känns det inte fullständigt att spela i orkestern. Familjen gör också min känsla lite bättre. Men inte heller familjen är hela mitt liv och min tillflykt. Redan några timmar efter att jag kom hem for syrran iväg för att studera, och då fick jag känna på detta att familjen inte kommer att vara mitt enda hem hela livet. Själv har jag varit väldigt lite hem i sommar och min familj har inte heller kunnat räkna med mig så mycket. Var ska jag då vara? Vem finns med mig hela tiden? Vännerna som jag har i vår kommun och i skolan finns där för mig. Men vad händer efter bara ett år när vi far och studera? Det finns också musik som får mig att känna mig ”hemma”. Ändå sviker musiken ibland och den känns inte alls bra, snarare kanske dyster.

Läget är ju så, vilket jag med erfarenhet vet om, att denna känsla snart försvinner. Ändå känns det hemskt just när man sitter inne i känslan. Jag brukar känna som att jag vet varken in eller ut på var jag befinner mig. Jag försöker söka svar på var jag helt hör hemma. Hur jag än försöker hittar jag inte det fullkomliga hemmet här på jorden. Det finns inget som varar för evigt. En sak som säkert skulle vara ganska fullkomligt vore det att hitta en man och gifta sig. Då skulle man alltid ha en person, med vilken man hörde hemma. Äktenskapet skulle säkert vara fullkomligt ifall man inte räknade med en liten sak: Döden. Tänk ifall mannen dog, då skulle nog tillvaron vara mycket svårare än nu, förutom sorgen skulle ”var är jag?” – känslan spräcka mitt huvud. Nuförtiden finns det också något så modernt som skilsmässa, som snart börjar låta som något fint och nödvändigt. Jag tycker verkligen synd om de som råkar ut för ohyran skilsmässa, för deras tillvaro bryts ju verkligen också ner.

Jag har också tänkt mig att man som förälder och maka säkert skulle känna som att ”detta är mitt hem och kommer så alltid att förbli”. Men vad händer sen när barnen plötsligt flyger ut ur huset? Då bryts också det som man kallat ”ens hem”. Så kommer jag någon gång att hitta mitt hem som överlever alla kriser och som inte dör ifrån mig? Kommer jag att känna mig hemma fastän jag skulle resa bort i världen? Världsligt skulle jag svara att det inte finns något hem som håller till 100%, inget varar för evigt. Och ifall jag skulle resa runt så är det enda man kan göra att vänja sig vid den nya tillvaron. Vid tillfällen som såna här tankar dyker upp får jag ändå känna förtröstan på att jag har ett hem, och det är Jesus. Att ha ett evigt hem är lite svårbegripligt när vi lever här på jorden och tänker på frågor som oroar. Ändå får jag lita på Jesus och jag behöver inte vänta tills jordelivets slut förrän jag får tala med Honom, Han som är mitt liv och mitt hem. Redan nu kan jag ge Honom alla mina bekymmer och jag vet att Han är med mig.

Ha en bra skolstart ni alla som börjar er skola nu!
Ha en bra sommar ni som ännu är lediga!
Ha det bra ni som befinner er någon annanstans!
Gud vare med er!

torsdag, augusti 03, 2006

Spindelskräck

Igår tvättade jag mitt rums fönster, och jag fick erfara något negativt. Jag märkte nämligen att det faktiskt medför sig något dåligt ifall man, som jag, är rädd för spindlar. Jag var hela tiden rädd för dessa små, äckliga kryp och kunde inte ta det lugnt många sekunder. Jag tänkte då att fönstertvättande (inklusive putsning av fönsterkarmarna) kunde ta mycket fortare ifall jag inte brydde mig om spindlarna. Om jag inte var spindelrädd kunde jag putsa alla karmar utan att tänka, så det skulle verkligen gå fort. Jag började fundera vad jag skall göra för att glömma bort min spindelskräck. Jag har någon gång hört eller sett i tv hur någon blev av med sin spindelskräck genom att bli hypnotiserad. Nu är det så att jag varken skulle prova på hypnotisering för själva hypnotiseringens skull eller vilja vara med i ”försöket” där och måste pajja en spindel. (eller vad man nu kunde hamna och göra.)

Jag har i alla fall försökt tänka ut hur jag skall hindra att mina kommande barn får spindelskräck. Jag tänker under hela deras barndom tala fint om spindlar och säga att de är gulliga. Ifall de sedan ser en spindel så tänker jag säga att de kan döda den. Ifall de sen säger att JAG ska döda den, så tänker jag säga att ”spindlar är inte farliga, döde den du bara.”. Jag har tyvärr sedan via familjemedlemmar fått en aning om att min teori inte är 100-procentig. Barnen kanske börjar säga att spindlarna ju e så söta att vi inte får döda dem. Så vad ska jag då säga? Jag vill ju ha bort varenda spindel som vi ser från huset.

Om någon har en snabblektion i hur man övervinner sin spindelskräck så får ni gärna undervisa mig! Jag vet inte varifrån spindelskräcken kommer och varför den finns kvar i mig, det jag däremot vet är att det känns tryckande att ha skräcken. Spindlarna finns ju ändå så gott som överallt.

För att skriva om något helt annat än spindlar, (okej, det är inte HELT annat, för hon har nog också spindelskräck) så tänkte jag tipsa om syrrans blogg: www.bloggen.fi/pikku_myy.

Nu ska Sofie ha en intressant (längre-än-en-)vecka!

Gud vare med er!