Nu sitter jag i skolan och har hålpass. Jag har inte varit i skolan på en vecka, och det känns konstigt att vara tillbaka. Som tur var största delen av vår årskurs borta, så lärarna ordnade förhoppningsvis inte väldigt intensiva timmar när vi var borta. Men det kan ändå vara tufft att komma tillbaka till fem olika ämnen där man varit borta fyra timmar. Jag lyssnar förresten på Queen nu. Jag tror jag har fått nåt fel, och det tyckte M. också. Queens låtar ringde nämligen i mina öron när jag var på resa, och jag hade inte tillgång till att lyssna på dem. Lillabror har också planerat beställa efter två LP-skivor av Queen. Det betyder att man får höra fler låtar.
Resan var underbar. Jag vet inte var jag ska börja. Jag tror inte jag orkar berätta vad som hände dag för dag. Jag skrev redan dagbok under resan, och det kunde vara tungt ibland. Men jag kan ta lite plock härifrån och därifrån. Resan betydde 7 nätter hemifrån. Första natten spenderades på nattåg till Helsingfors. Jag tror nog att alla sov. Iaf de flesta. Men jag kunde inte somna på tåg, så första natten blev sömnlös. Vi steg av vid Tikkurila, och det kändes lite vemodigt. Här har jag stigit av förut för att få hälsa på min vän H. och denna gång skulle jag inte få se henne. När jag ännu var inne i tåget och började se stationen funderade jag hur detta skulle kännas. Vemodigt skulle det kännas i alla fall! När jag steg ut från tåget var jag helt ovetande av den fina överraskningen, och plötsligt bara hoppade hon framför mig. Ooh, vad roligt!! Vi hann tala några minuter (iaf några minuter längre än jag hade trott), men sen for vi iväg med bussen till flyget.
Vi steg på flyg och landade i ett varmt Polen. Körde flera timmar. Roligt att se Polens landsbygd och hus. De flesta hus var ganska (väldigt) fattiga, och var enadelt enbart gråa, eller så hade de alla möjliga blandningar av färger. Jag såg ett hus med grön grund, blåa väggar och grönt tak. Vi stannade och åt middag på ett ställe, och där satt vi alla vid ett lååångt bord. Det visade sig sedan vara en trerättersmiddag. Jag är inte så vana vid 3-rättersmiddagar (hade jag ens någongång ätit 3-rättersmiddag förut?), och tyckte det var ganska häftigt. Men sedan åt man det så många gånger, så jag blev trött på det. Nåja, för att inte dra ut på texten ska jag hoppa framåt. Vi sov tre nätter i Krakow, Polens andra största stad med 800 000 invånaren. Stan hade en väldigt fin "gamla stan", där vi for in genom en port. I gamla stan finns St. Mary´s Church och en saluhall. När vi var där höll de på att restaurera vägar. (säger man restaurera? Gäller det inte mer hus å sånt? Nåja...)
Under vår resa besökte vi 4 koncentrationsläger. Auschwitz och Birkenau i Polen, och Sachsenhausen och Ravensbrück i Tyskland. Många foton togs därifrån och jag har funderat om jag kanske ska laga en skild fotoalbum för koncentrationslägren. I Polen besökte vi förutom koncentrationslägren även en saltgruva. Vi gick ca 2 km runt nånstans under jorden. Som lägst befann vi oss 150m under jorden. Jag tyckte vi hade gått långt och efter allt gående hade man såra ben. Ändå hade vi bara sett 1% av hela gruvan. Jag skulle INTE vilja gå igenom hela. När det gäller vädret, så fick vi det bästa vädret man kunde tänka sig. En dag var det speciellt hett. Och aldrig när vi var ute regnade det. Våren hade hunnit långt, och jag bara önskade att man inte behövde komma tillbaka till ett vitt land när vi sen sku tillbaka till Finland.
Tyskland var ett härligt land att åka till. Mestadels därför att jag och två vänner med mig läser tyska, och vi var därför speciellt intresserade av landet. Vi hoppades på att här få se mer av det lands språk vi läser, och vi hoppades få öva oss. Först såg det lite dåligt ut. Det var mest "hallo!" och "danke schön" vid butiker. Lite annat fick jag också säga vid hotellet när jag for och fråga efter större handdukar som inte fanns och sedan mera toalettpapper. Men det var roligt, för andra sista kvällen på hotellet i Tyskland så råkade vi på två barn på hotellets bakgård. Av någon anledning började vi prata med dem. (okej okej... jag börja prata med dem för att jag ville träna språket) Det var roligt att tala med dem, för de var enkla att handskas med!:) Nu fick jag för första gången ordentligt tala tyska med riktiga tyskar. Det kändes fint.
I Tyskland blev jag också tillrättavisad av en polis. Jag känner mig mycket kriminell. Vi "håsade" nämligen när vi for över vägen. Förstås kom en polis då, och kom och tala med mig. Han försökte tillrättavisa mig på tyska, och eftersom jag inte klarar mig HELT på tyska så frågade jag om han kunde säga på engelska. Men han kunde tydligen inte engelska, utan försökte förklara på tyska. Jag förstod nog ungefär vad han menade och nickade och log. Härefter ska jag alltså titta nogat när jag går över vägen, och sedan kunna gå helt lugnt över vägen. Man ska inte gå över vägen om man inte vet om man ska springa eller gå.
Vi fick 2-timmars guidad rundtur i Berlin med buss. Det var härligt att se hela stan och olika byggnader. Vi fick t.ex. se olympiastadion. Det finns så coola hus i Berlin! Moderna hus i glas och häftiga vinklar och skönt utseende. Helt i min stil!:D
På flyget hem satt jag bredvid två japaneser. Mot slutet av färden började jag tala med dem. Jag var intresserade av att veta varför de kom till Finland. De var två kvinnor här från jobbet. Men ena verkade iaf väldigt intresserad av Finland och talade om Vappu och Midsommer. På tåget träffade vi på en söt liten pojke med en kamera telefon i hand. Vår skola och den andra skolans elever (som var med oss på resan) satt nu i en vagn. Och i gången kom denn några års-gamla pojken. Han såg helt söt ut, och plötsligt började han ta bilder av olika elever. Han blev lite generade när vi började skratta, och han sprang bort. Men han kom nog tillbaka. Många gånger! Själv måste jag också fota denna pojk, å min sista bild av honom var en bild där han tog bild av mig. Det här var en rolig avslutning på resan.
Nåja, det var lite från min resa. Jag kan ju tillägga ännu att vi nog var på Ku´Damm i Berlin!;) Och lite pengar for nog åt där. Men nu ska jag åträtta lite ärenden här ännu under mitt hålpass. Om du vill höra mer om resan är det bara att fråga!:D
Ha det alla så bra! GVME!
torsdag, april 27, 2006
tisdag, april 18, 2006
Näst: RESA
Hejsan på er! (tisdag 18.4, skoldag)
Jag hinner bara skriva kort, kort här. Har inte kunnat skriva nu när jag varit hem över påsklov. Men det som jag tänker skriva nu är att jag inte åtminstone på en vecka kommer att hinna skriva. Jag kommer att tillsammans med en grupp från skolan resa till Polen och Tyskland. Vi ska b.la. se koncentrationslägren och två huvudstäder. Jag kommer säkert att vara ivrig att berätta om resan efteråt, och jag gissar att det finns mycket att berätta.
Vi har nånslags paus i timmen nu. Så jag hann skriva en kort stund här. Men jag ska publicera nu detta och inte stressa med skrivandet (vi kan ju börja timmen igen när som helst). Men ni ska ha det så bra, och ni hör no av mig efter en stund!
GVMD!
Jag hinner bara skriva kort, kort här. Har inte kunnat skriva nu när jag varit hem över påsklov. Men det som jag tänker skriva nu är att jag inte åtminstone på en vecka kommer att hinna skriva. Jag kommer att tillsammans med en grupp från skolan resa till Polen och Tyskland. Vi ska b.la. se koncentrationslägren och två huvudstäder. Jag kommer säkert att vara ivrig att berätta om resan efteråt, och jag gissar att det finns mycket att berätta.
Vi har nånslags paus i timmen nu. Så jag hann skriva en kort stund här. Men jag ska publicera nu detta och inte stressa med skrivandet (vi kan ju börja timmen igen när som helst). Men ni ska ha det så bra, och ni hör no av mig efter en stund!
GVMD!
onsdag, april 12, 2006
Provproblematik
Guten Morgen!
Onsdag klockan 10.06 och jag har hålpass. Har just varit och fixat försäkring till vår Polen-Tyskland resa. Min granne har magsjuka (spyanfare) och jag önskar att jag int får nån smitta nu nånstansifrån. Jag klarade mig frisk genom Helsingförsbesökarnas besök och mina prov. Nu kommer den sista prövningen. Det skulle vara hemskt att inte få fara med på den resa man planerat så länge. Att inte få se allt det man skulle ha möjlighet till och att inte få besöka andra ställen tillsammans med sina vänner. Okej, det låter som att jag har inställt mig på att bli sjuk och inte får åka. Men jag ska nog hålla mig frisk!
Imorgon har jag denna periods sista prov, psykologiprov, det prov som jag talade om i förra inlägget. Min kompis och jag har funderat på provet och hela ämnet. Vi kommer troligtvis inte att ta flera psykologikurser efter detta, och den här kursens betyg har alltså inverkan på slutbetyget. Vi har hittills båda en tia och två nior på betyget. Vi har således kommit fram till att det är endast en tia och en femma på denna betyg som kan påverka slutbetyget. Om vi i detta prov får 6-9, så kommer vi troligtvis ändå att ha 9 på slutbetyget. Jag vet att jag inte kommer att få en tia i detta prov, men förhoppningsvis en nia. Men då är det egentligen inte nån skillnad fast jag skulle få en sexa i detta prov, för då får jag ändå nia på slutbetyget. Så ska man nu slöa lite idag och få en nia på slutbetyget? Eller ska man satsa mycket idag, och slösa bort dagen på provläsning, och ändå få en nia? Svar: Jag vet inte. Men om jag känner mig rätt så sitter jag ändå hela dagen och läser.
Min sympatiska syster har på sin blogg givit adressen till min blogg. Så kanske jag också borde ge hennes sida: www.pikkumyy.blogg.se. Där kan ni fara och se hur min syster mår, och hur hon har det med studierna. Det där med sympatiska ska ni inte tolka hur som helst. Det var menat som ironi, men när jag tänker efter så är hon nog påriktigt sympatisk. Det är bara det att hon inte alltid förstår mina funderingar!;) Jag tycker nog mycket om dig syrran, fastän jag kanske bråkar med dig ibland! Och det ska bli härligt att få se dig igen imorgon!
Igår började jag skriva ett blogginlägg som jag väntar på att någon gång få publicera. Jag skriver den på Word, och skall på något sätt försöka få in den hit. Den är inte helt färdig ännu, för jag måste ännu undersöka lite saker. Men det måste jag nog säga att det är roligt att skriva! Och jag skulle gärna skriva mer nu också. Men maten kall(n)ar. (Mina vänner börjar ropa åt mig att komma och äta nu.)
Ses och hörs!
Skön matstund!
GVMD!
Onsdag klockan 10.06 och jag har hålpass. Har just varit och fixat försäkring till vår Polen-Tyskland resa. Min granne har magsjuka (spyanfare) och jag önskar att jag int får nån smitta nu nånstansifrån. Jag klarade mig frisk genom Helsingförsbesökarnas besök och mina prov. Nu kommer den sista prövningen. Det skulle vara hemskt att inte få fara med på den resa man planerat så länge. Att inte få se allt det man skulle ha möjlighet till och att inte få besöka andra ställen tillsammans med sina vänner. Okej, det låter som att jag har inställt mig på att bli sjuk och inte får åka. Men jag ska nog hålla mig frisk!
Imorgon har jag denna periods sista prov, psykologiprov, det prov som jag talade om i förra inlägget. Min kompis och jag har funderat på provet och hela ämnet. Vi kommer troligtvis inte att ta flera psykologikurser efter detta, och den här kursens betyg har alltså inverkan på slutbetyget. Vi har hittills båda en tia och två nior på betyget. Vi har således kommit fram till att det är endast en tia och en femma på denna betyg som kan påverka slutbetyget. Om vi i detta prov får 6-9, så kommer vi troligtvis ändå att ha 9 på slutbetyget. Jag vet att jag inte kommer att få en tia i detta prov, men förhoppningsvis en nia. Men då är det egentligen inte nån skillnad fast jag skulle få en sexa i detta prov, för då får jag ändå nia på slutbetyget. Så ska man nu slöa lite idag och få en nia på slutbetyget? Eller ska man satsa mycket idag, och slösa bort dagen på provläsning, och ändå få en nia? Svar: Jag vet inte. Men om jag känner mig rätt så sitter jag ändå hela dagen och läser.
Min sympatiska syster har på sin blogg givit adressen till min blogg. Så kanske jag också borde ge hennes sida: www.pikkumyy.blogg.se. Där kan ni fara och se hur min syster mår, och hur hon har det med studierna. Det där med sympatiska ska ni inte tolka hur som helst. Det var menat som ironi, men när jag tänker efter så är hon nog påriktigt sympatisk. Det är bara det att hon inte alltid förstår mina funderingar!;) Jag tycker nog mycket om dig syrran, fastän jag kanske bråkar med dig ibland! Och det ska bli härligt att få se dig igen imorgon!
Igår började jag skriva ett blogginlägg som jag väntar på att någon gång få publicera. Jag skriver den på Word, och skall på något sätt försöka få in den hit. Den är inte helt färdig ännu, för jag måste ännu undersöka lite saker. Men det måste jag nog säga att det är roligt att skriva! Och jag skulle gärna skriva mer nu också. Men maten kall(n)ar. (Mina vänner börjar ropa åt mig att komma och äta nu.)
Ses och hörs!
Skön matstund!
GVMD!
tisdag, april 11, 2006
*knax, knax*
God morgon allesammans!
Klockan är 9.20, tisdag, och jag har hålpass. Hade först tänkt att jag skulle läsa till psykologiprovet, men nu sitter jag ju här i stället. Men jag gav mig själv lov. Och jag tror att jag är berättigad till det. Nämligen så satt jag igår kväll och var lite ledsen över hur jag i alla mina dar ska kunna börja förstå nåt på psykologin. Från första början stod det på vårt repetitionspapper att vi skulle läsa 73 sidor. Jag läste igenom kanske 4/5 av provet igår, och tyckte att jag förstod noll. Vissa saker som vi inte talat så mycket om var verkligen svåra. Just(förra passet) hade vi psykologitimme och då gick vi igenom vad vi skulle läsa. Vi plockade bort ganska mycket (*jee*), och det som va ännu bättre va att det var det svåra som vi plockade bort. Nu har vi då bara 38 sidor kvar att läsa!:) Så ni kan tänka er att jag är glad. Igår hade jag siktet inställt på 73 sidor, och idag vet jag att det bara är 38 sidor jag behöver läsa. Dessutom har jag som vana att alltid räkna ihop sidorna så att de blir så få som möjligt. Så då räknar jag två halva sidor till en sida, å får därigenom sidantalet att bli mindre. Så egentligen är det nu bara 30 sidor att läsa!
Jag har märkt en dålig sak. Jag har nästan börjat knaka mina fingrar igen. Min vän och jag hade ett projekt en gång, och det var att jag skulle sluta med mitt knakande. Det betydde hårt jobb. Jag skulle nu sluta knaka mina tår, fotleder, knän, höften, hela ryggen (nedre och övre), armbågar, axlar, nacken och fingrarna. (Har jag glömt något?) Det var tungt och svårt, för jag var ju beroende! Men jag klarade det! Jag klarade av att sluta knaka! Klarade av att sluta knaka allt förutom övre ryggen, och tårna. Tårna kan jag inte göra något åt, för de knakar av sig själv. Och att jag inte klarade av att sluta knaka övre ryggen tog jag inte som någon stor förlust, eftersom allt annat gått så bra. Jag kände mig som en vinnare.
Men varför märkte jag idag att jag satt och knakade mina fingrar nu då? Jag har en teori. Jag hade nämligen besök av två vänner från Helsingfors för lite mer än en vecka sedan. Och de hade själv problem med knakandet. Men de tog det inte som ett problem, utan som något roligt. Och nu fick jag känna mig som "förlorare" istället. Men kan det verkligen vara därför som jag nu igen någon gång har knakat ryggen eller fingrarna igen? Eller kan det helt enkelt bero på att knakandet sitter så långt inrotat i mig att jag ändå inte skulle ha kunnat hålla mig? Det har jag nämligen varit med om en gång förut också, att jag först slutade och sen började igen.
Jag tror jag kommit till en slutsats. Jag kom faktiskt långt ifrån knakandet när jag försökte sluta. Men jag kan nog bra tänka mig att det någon gång skulle ha kommit tillbaka. Men jag tror nog att jag skulle ha klarat mig längre. Men Helsingforsvännernas eget knakande gjorde väl att jag inte såg så allvarligt på saken, att jag kunde börja "slappa" lite. Så nu vet jag inte vart det bär, men jag hoppas jag inte blir slav under knakandet igen. Det är hemskt.
Nu är det bara tre dagar kvar i skolan. Och ett prov kvar. Men jag sörjer inte lika mycket över provet nu när vi fick det lättare med läsningen! En sak som är intressant är att jag har tre prov som jag inte fått ut. Hoppas jag får ut någon/några av dem idag, för det skulle nog vara på tiden! Efter dessa tre skoldagar blir det påsklov. Ett lov med starka händelser. Ett lov då man får stanna upp för att tänka på det viktiga budskapet. Jesus dog för oss och han uppstod! Det är inte så många som tänker så mycket på detta på påsklovet(eller annars heller). Men det går dåligt för oss om vi glömmer bort denna händelse, om vi glömmer bort att vi har räddning om vi tror.
Ha en bra påskvecka och tänk på det egentliga budskapet!
GVMD!
Klockan är 9.20, tisdag, och jag har hålpass. Hade först tänkt att jag skulle läsa till psykologiprovet, men nu sitter jag ju här i stället. Men jag gav mig själv lov. Och jag tror att jag är berättigad till det. Nämligen så satt jag igår kväll och var lite ledsen över hur jag i alla mina dar ska kunna börja förstå nåt på psykologin. Från första början stod det på vårt repetitionspapper att vi skulle läsa 73 sidor. Jag läste igenom kanske 4/5 av provet igår, och tyckte att jag förstod noll. Vissa saker som vi inte talat så mycket om var verkligen svåra. Just(förra passet) hade vi psykologitimme och då gick vi igenom vad vi skulle läsa. Vi plockade bort ganska mycket (*jee*), och det som va ännu bättre va att det var det svåra som vi plockade bort. Nu har vi då bara 38 sidor kvar att läsa!:) Så ni kan tänka er att jag är glad. Igår hade jag siktet inställt på 73 sidor, och idag vet jag att det bara är 38 sidor jag behöver läsa. Dessutom har jag som vana att alltid räkna ihop sidorna så att de blir så få som möjligt. Så då räknar jag två halva sidor till en sida, å får därigenom sidantalet att bli mindre. Så egentligen är det nu bara 30 sidor att läsa!
Jag har märkt en dålig sak. Jag har nästan börjat knaka mina fingrar igen. Min vän och jag hade ett projekt en gång, och det var att jag skulle sluta med mitt knakande. Det betydde hårt jobb. Jag skulle nu sluta knaka mina tår, fotleder, knän, höften, hela ryggen (nedre och övre), armbågar, axlar, nacken och fingrarna. (Har jag glömt något?) Det var tungt och svårt, för jag var ju beroende! Men jag klarade det! Jag klarade av att sluta knaka! Klarade av att sluta knaka allt förutom övre ryggen, och tårna. Tårna kan jag inte göra något åt, för de knakar av sig själv. Och att jag inte klarade av att sluta knaka övre ryggen tog jag inte som någon stor förlust, eftersom allt annat gått så bra. Jag kände mig som en vinnare.
Men varför märkte jag idag att jag satt och knakade mina fingrar nu då? Jag har en teori. Jag hade nämligen besök av två vänner från Helsingfors för lite mer än en vecka sedan. Och de hade själv problem med knakandet. Men de tog det inte som ett problem, utan som något roligt. Och nu fick jag känna mig som "förlorare" istället. Men kan det verkligen vara därför som jag nu igen någon gång har knakat ryggen eller fingrarna igen? Eller kan det helt enkelt bero på att knakandet sitter så långt inrotat i mig att jag ändå inte skulle ha kunnat hålla mig? Det har jag nämligen varit med om en gång förut också, att jag först slutade och sen började igen.
Jag tror jag kommit till en slutsats. Jag kom faktiskt långt ifrån knakandet när jag försökte sluta. Men jag kan nog bra tänka mig att det någon gång skulle ha kommit tillbaka. Men jag tror nog att jag skulle ha klarat mig längre. Men Helsingforsvännernas eget knakande gjorde väl att jag inte såg så allvarligt på saken, att jag kunde börja "slappa" lite. Så nu vet jag inte vart det bär, men jag hoppas jag inte blir slav under knakandet igen. Det är hemskt.
Nu är det bara tre dagar kvar i skolan. Och ett prov kvar. Men jag sörjer inte lika mycket över provet nu när vi fick det lättare med läsningen! En sak som är intressant är att jag har tre prov som jag inte fått ut. Hoppas jag får ut någon/några av dem idag, för det skulle nog vara på tiden! Efter dessa tre skoldagar blir det påsklov. Ett lov med starka händelser. Ett lov då man får stanna upp för att tänka på det viktiga budskapet. Jesus dog för oss och han uppstod! Det är inte så många som tänker så mycket på detta på påsklovet(eller annars heller). Men det går dåligt för oss om vi glömmer bort denna händelse, om vi glömmer bort att vi har räddning om vi tror.
Ha en bra påskvecka och tänk på det egentliga budskapet!
GVMD!
måndag, april 10, 2006
Minnen som jag själv inte upplevt
Min syster tycker jag är dum. Nu kanske hon gapar oförstående, och funderar att "inte har vi väl nåt otalt på gång"? Nej, inte vad jag vet. Men i alla fall efter att hon har läst nästa mening, kommer hon att tycka att jag är dum. Jag skippade nämligen frivilligt min sovmorgon denna morgon. Jag provade nämligen igår att fara in på min blogg från vår dator, men det gick inte. Så nu kommer jag till skolan och skriva. Jag har nog två hålpass idag, så jag hade inte behövt fara hit på sovmorgonen. Men man kan aldrig vara säker på att datorerna är lediga mitt på dagen. Men på morgonen, så är dom knappast upptagna. Så nu är jag här och skriver på mig blogg. Jag har så många funderingar i huvudet, och så mycket jag skulle vilja skriva om. Men jag vet också att inte allt kommer att rymmas i dagens inlägg. Men en ganska komisk sak med att vara här på datorerna så tidigt på morgonen, är att man får se alla människor som kommer för sent. Jag tycker synd om läraren i klassen brevid som har matte. Denna gång var det tre elever som var försenade till den mattelektionen.
Men till det som rubriken berättar om. Igår hade vi med KU samling i ett församlingshem. Det var en gemenskapsdag. Ganska många hade samlats, och jag kände en del medan en annan del va ganska obekanta. Vi uppträdde med blåsorkestern och roliga Oa var festtalare. Vi hörde också på en kör som inte hade övat inför uppträdandet. Det var ganska häpnandsväckande, för det lät riktigt bra. De har ju säkert sjungit dedär sångerna förut, eftersom det valdes just de sångerna. Men de hade inte, vad jag förstod, övat inför uppträdandet. Uppträdandet var väl för dem själv en överraskning. Men kören sjöng riktigt bra, med vad jag tror det var, fyra stämmor. Ifall jag kunde sjunga, så sku jag i alla fall inte kunna sjunga en sång, utan att ha övat före man uppträder.
Men vilka var minnena som jag talade om då? Jo, vi tittade på gamla diabilder. Det var mest bilder från resor som orkestern och andra hade gjort. Jag kände igen somliga på bilderna. Och vissa som fanns på bilderna satt nu också med på mötet. Det var roligt att se bilderna. Det härliga sjuttiotalet med sin charm lyste klart fram på bilderna. Folk såg också ut att ha roligt. Och mycket folk var med på resorna och samlingarna. Det kom också en rolig kommentar om de korta kjolarna som flickorna hade på den tiden. Det var en kvinna, som hade varit ung på den tiden, som sade att de själva inte borde "moitta" på dagens klädmode, när magar syns. Och jag kan hålla med om att kjolarna på den tiden var väldigt korta.
Också bilder från åttiotalet fanns. Skidresor uppe i backarna och fina gemenskapsstunder. Vi såg 150 bilder, och jag hörde att det finns över 1000 bilder från olika resor. Jag skulle gärna vilja se mera bilder, och jag hoppas jag får chansen till det någon gång. Jag skulle också hoppas att folk skulle ta bilder från de resor vi i dagens läge gör med vår orkester. Jag vill också att vi efter 20 år kan titta på bilderna och utbyta roliga kommentarer om ungdomen i början av 2000-talet.
Foton har en speciell charm. Att titta i fotoalbum är enligt mig en av de roligare sakerna som finns att göra. Jag tycker om gamla bilder, från sisådär 70-talet, men också alla andra bilder är mycket intressanta. Men först måste jag ju också kommentera, att bilderna är nog mest roliga att se på om man känner dem som finns på fotona. Känslan när man tar en fotoalbum i famnen, och vet att man har många bilder att titta på, är härlig. Hos min moster i Sverige, som vi besöker kanske en gång i året, brukar jag sitta och bläddra i de stora fotoalbumen. Hon har många och tjocka fotoalbum. Det är precis så det skall vara. Där sitter jag och tittar på det härliga sjuttiotalet, och bilder som är kanske ännu äldre. Det roligaste är när min egen mamma dyker upp på någon bild. Mamma själv har inte så många bilder från det att hon är liten, så det är mycket intressant för mig att få se henne som liten.
Jag satsar också på att göra egna fotoalbum till mig. Jag vill att mina barn (hoppeligen får jag såna också) ska kunna titta i sin mammas fotoalbum och se hur allting var "på den gamla goda tiden". Klädmodet är ju alltid intressant. Kanske dom inte genom min klädstil får reda på så mycket om modet, men kläderna är i alla fall intressanta att se. Och sen förstås hur alla såg ut som yngre. Jag hoppas också att mina barn ska känna de som finns på mina bilder. Och allt som händer på bilderna är ju intressanta att minnas. Kanske resor, eller andras besök, eller nåt läger, eller en vanlig grå vardag när man inte hade nåt annat att göra än att fota.
Ett tips till er: Gör egna fotoalbum! Ta bilder från allt och alla. Spara minnen! Jag vill sen komma och se era fotoalbum! Och om inte jag har chans att se dem, så finns det säkert andra som vill se dem! Och hoppeligen har du själv intresse av dina gamla fotoalbum med gamla minnen.
(Denna inlägg skrevs måndag 10.4, nångång runt kl.8. Jag har inte ännu riktigt kommit underfund med hur man ställer in klockan här, så därför skriver jag detta här nere:P Men snart kommer jag nog att lära mig.
Men till det som rubriken berättar om. Igår hade vi med KU samling i ett församlingshem. Det var en gemenskapsdag. Ganska många hade samlats, och jag kände en del medan en annan del va ganska obekanta. Vi uppträdde med blåsorkestern och roliga Oa var festtalare. Vi hörde också på en kör som inte hade övat inför uppträdandet. Det var ganska häpnandsväckande, för det lät riktigt bra. De har ju säkert sjungit dedär sångerna förut, eftersom det valdes just de sångerna. Men de hade inte, vad jag förstod, övat inför uppträdandet. Uppträdandet var väl för dem själv en överraskning. Men kören sjöng riktigt bra, med vad jag tror det var, fyra stämmor. Ifall jag kunde sjunga, så sku jag i alla fall inte kunna sjunga en sång, utan att ha övat före man uppträder.
Men vilka var minnena som jag talade om då? Jo, vi tittade på gamla diabilder. Det var mest bilder från resor som orkestern och andra hade gjort. Jag kände igen somliga på bilderna. Och vissa som fanns på bilderna satt nu också med på mötet. Det var roligt att se bilderna. Det härliga sjuttiotalet med sin charm lyste klart fram på bilderna. Folk såg också ut att ha roligt. Och mycket folk var med på resorna och samlingarna. Det kom också en rolig kommentar om de korta kjolarna som flickorna hade på den tiden. Det var en kvinna, som hade varit ung på den tiden, som sade att de själva inte borde "moitta" på dagens klädmode, när magar syns. Och jag kan hålla med om att kjolarna på den tiden var väldigt korta.
Också bilder från åttiotalet fanns. Skidresor uppe i backarna och fina gemenskapsstunder. Vi såg 150 bilder, och jag hörde att det finns över 1000 bilder från olika resor. Jag skulle gärna vilja se mera bilder, och jag hoppas jag får chansen till det någon gång. Jag skulle också hoppas att folk skulle ta bilder från de resor vi i dagens läge gör med vår orkester. Jag vill också att vi efter 20 år kan titta på bilderna och utbyta roliga kommentarer om ungdomen i början av 2000-talet.
Foton har en speciell charm. Att titta i fotoalbum är enligt mig en av de roligare sakerna som finns att göra. Jag tycker om gamla bilder, från sisådär 70-talet, men också alla andra bilder är mycket intressanta. Men först måste jag ju också kommentera, att bilderna är nog mest roliga att se på om man känner dem som finns på fotona. Känslan när man tar en fotoalbum i famnen, och vet att man har många bilder att titta på, är härlig. Hos min moster i Sverige, som vi besöker kanske en gång i året, brukar jag sitta och bläddra i de stora fotoalbumen. Hon har många och tjocka fotoalbum. Det är precis så det skall vara. Där sitter jag och tittar på det härliga sjuttiotalet, och bilder som är kanske ännu äldre. Det roligaste är när min egen mamma dyker upp på någon bild. Mamma själv har inte så många bilder från det att hon är liten, så det är mycket intressant för mig att få se henne som liten.
Jag satsar också på att göra egna fotoalbum till mig. Jag vill att mina barn (hoppeligen får jag såna också) ska kunna titta i sin mammas fotoalbum och se hur allting var "på den gamla goda tiden". Klädmodet är ju alltid intressant. Kanske dom inte genom min klädstil får reda på så mycket om modet, men kläderna är i alla fall intressanta att se. Och sen förstås hur alla såg ut som yngre. Jag hoppas också att mina barn ska känna de som finns på mina bilder. Och allt som händer på bilderna är ju intressanta att minnas. Kanske resor, eller andras besök, eller nåt läger, eller en vanlig grå vardag när man inte hade nåt annat att göra än att fota.
Ett tips till er: Gör egna fotoalbum! Ta bilder från allt och alla. Spara minnen! Jag vill sen komma och se era fotoalbum! Och om inte jag har chans att se dem, så finns det säkert andra som vill se dem! Och hoppeligen har du själv intresse av dina gamla fotoalbum med gamla minnen.
(Denna inlägg skrevs måndag 10.4, nångång runt kl.8. Jag har inte ännu riktigt kommit underfund med hur man ställer in klockan här, så därför skriver jag detta här nere:P Men snart kommer jag nog att lära mig.
lördag, april 08, 2006
Mitt första inlägg till blogget
Hej på er!
Nu har jag fått ett eget blogg! Har funderat en stund på att laga ett blogg åt mig, och äntligen får jag chansen. Vår dator fungerar inte så bra, så vi får se hur det kommer att fungera för mig. Jag vet inte hur ofta jag kommer att kunna skriva. Men jag hoppas att det ska gå att uppdatera bloggen från vår dator. Ifall det inte går får jag uppdatera från andra datorer. I skolan har jag tillgång till datorer, och på nå sätt skall jag nog få detta att fungera.
Jag är en person som tycker om att fundera och att skriva. Så ett blogg passar mig ganska bra. Det kan dock hända att ni får läsa en massa onödigt också, just eftersom det är så roligt att skriva.
Jag vet inte vad mina blogginlägg kommer att handla om. Antagligen om vardagliga funderingar. Jag har lite funderat på vad man kan skriva och publicera på internet, jag menar vem som helst kan ju läsa. Och jag vet inte vad man borde eller inte borde skriva om. Jag skulle gärna skriva om min tro på Jesus och kanske om Jesus själv. Men jag vet också risken att man inte alltid tar folk helt på allvar på internet. Man kan ju kanske inte lita helt på okända människor över nätet, och därför tar man dem kanske inte på största allvar. Men antagligen är det mest vänner och bekanta, samt syskon, som kommer att läsa mitt blogg, så kanske kan jag skriva utan att folk funderar på om jag ljuger eller inte. Och de som känner mig vet att jag inte ljuger.
Det ska bli spännande att få en egen sida, och utforma den efter eget tycke. Jag vill också gärna få kommentarer så jag vet vem som läser. Int behöver ni skriva så mycket, eller ens kommentera något. Men ett "hej!" är ju alltid trevligt!:)
Idag kommer jag alltså inte att skriva så mycket. Det viktigaste var nu att få igång hela blogget, och kanske att de som besöker mig har något att läsa om. Jag tror jag avslutar här, för om det är för långt så orkar ni inte läsa igenom allt.:P
Ha en bra dag och tänk positivt!
GVMD!
Nu har jag fått ett eget blogg! Har funderat en stund på att laga ett blogg åt mig, och äntligen får jag chansen. Vår dator fungerar inte så bra, så vi får se hur det kommer att fungera för mig. Jag vet inte hur ofta jag kommer att kunna skriva. Men jag hoppas att det ska gå att uppdatera bloggen från vår dator. Ifall det inte går får jag uppdatera från andra datorer. I skolan har jag tillgång till datorer, och på nå sätt skall jag nog få detta att fungera.
Jag är en person som tycker om att fundera och att skriva. Så ett blogg passar mig ganska bra. Det kan dock hända att ni får läsa en massa onödigt också, just eftersom det är så roligt att skriva.
Jag vet inte vad mina blogginlägg kommer att handla om. Antagligen om vardagliga funderingar. Jag har lite funderat på vad man kan skriva och publicera på internet, jag menar vem som helst kan ju läsa. Och jag vet inte vad man borde eller inte borde skriva om. Jag skulle gärna skriva om min tro på Jesus och kanske om Jesus själv. Men jag vet också risken att man inte alltid tar folk helt på allvar på internet. Man kan ju kanske inte lita helt på okända människor över nätet, och därför tar man dem kanske inte på största allvar. Men antagligen är det mest vänner och bekanta, samt syskon, som kommer att läsa mitt blogg, så kanske kan jag skriva utan att folk funderar på om jag ljuger eller inte. Och de som känner mig vet att jag inte ljuger.
Det ska bli spännande att få en egen sida, och utforma den efter eget tycke. Jag vill också gärna få kommentarer så jag vet vem som läser. Int behöver ni skriva så mycket, eller ens kommentera något. Men ett "hej!" är ju alltid trevligt!:)
Idag kommer jag alltså inte att skriva så mycket. Det viktigaste var nu att få igång hela blogget, och kanske att de som besöker mig har något att läsa om. Jag tror jag avslutar här, för om det är för långt så orkar ni inte läsa igenom allt.:P
Ha en bra dag och tänk positivt!
GVMD!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)