Jag studerar sällan hur jag själv ser ut när jag ler, men min bedömning av andra visar att människor är vackra när de ler. Jag vet inte om det är själva leendet som är vackert eller om det är leendets betydelse som är det vackra. Modeller, som ofta har stela blickar, kan nog vara vackra att se på, men den som ler med en levande glädje är det något speciellt med. Redan ett litet leende från en person gör att man känner sig sedd och uppmärksammad.
Nuförtiden finns det (och har kanske alltid funnits) många som är missnöjda med sig själva. Jag vet inte om det är vanligt med något sådant, som att ha komplex för sitt leende. I alla fall kan människor ha olika skäl för att inte le. Det jag skulle vilja påstå är att det inte är leendets utseende som är poängen, utan det man vill förmedla. Genom att le kan du glädja andra och bli inte överraskad ifall du själv blir glad! Jag har någon gång tänkt att jag vid dåligt humör borde sätta igång och le för mig själv. Fastän jag inte ännu har hunnit prova taktiken kan jag mycket väl tro att jag skulle bli på bättre humör. Leenden föder goda tankar.
Jag har ett problem, som jag inte till 100% kan säga om stämmer eller inte, eftersom jag hittills ännu inte kan iaktta mig själv från andras ögon, och det problemet är att jag inte alltid orkar le. När jag på morgonen söker plats i bussen orkar jag ofta inte le. Jag tänker inte ens på att le. Trött, som jag är när jag kommer till skolan, orkar jag inte le. Trött, som jag är i skolbussen efter skoldagen, orkar jag inte le. Så känner jag det åtminstone ofta. Vad skulle krävas för att jag skulle uppmärksamma människor med ett leende? Inte mycket. Hur mycket mer skulle jag inte kunna glädja andra och mig själv genom att le? Så nästa gång jag sitter där orörlig och har dåligt samvete för att jag ser så trött ut, så skall jag inte tveka att le. Det kan betyda något för någon annan, och kanske jag själv blir piggare av det.
Till sist vill jag för rolighetens skull dela med mig av en dikt skriven av Carl G Krokfors och publicerad i ÖB den 23 augusti 2006. Dikten heter ”Din blick”.
Ditt leende.
Du.
Jag måste erkänna att ifall det skulle vara så enkelt att skriva dikter, som det här verkar, så skulle jag också skriva dikter. Det här var nog en rolig dikt, men ändå ska vi inte underskatta den. Kanske har den något att säga. Var och en får dra sina egna slutsatser från den.
Nuförtiden finns det (och har kanske alltid funnits) många som är missnöjda med sig själva. Jag vet inte om det är vanligt med något sådant, som att ha komplex för sitt leende. I alla fall kan människor ha olika skäl för att inte le. Det jag skulle vilja påstå är att det inte är leendets utseende som är poängen, utan det man vill förmedla. Genom att le kan du glädja andra och bli inte överraskad ifall du själv blir glad! Jag har någon gång tänkt att jag vid dåligt humör borde sätta igång och le för mig själv. Fastän jag inte ännu har hunnit prova taktiken kan jag mycket väl tro att jag skulle bli på bättre humör. Leenden föder goda tankar.
Jag har ett problem, som jag inte till 100% kan säga om stämmer eller inte, eftersom jag hittills ännu inte kan iaktta mig själv från andras ögon, och det problemet är att jag inte alltid orkar le. När jag på morgonen söker plats i bussen orkar jag ofta inte le. Jag tänker inte ens på att le. Trött, som jag är när jag kommer till skolan, orkar jag inte le. Trött, som jag är i skolbussen efter skoldagen, orkar jag inte le. Så känner jag det åtminstone ofta. Vad skulle krävas för att jag skulle uppmärksamma människor med ett leende? Inte mycket. Hur mycket mer skulle jag inte kunna glädja andra och mig själv genom att le? Så nästa gång jag sitter där orörlig och har dåligt samvete för att jag ser så trött ut, så skall jag inte tveka att le. Det kan betyda något för någon annan, och kanske jag själv blir piggare av det.
Till sist vill jag för rolighetens skull dela med mig av en dikt skriven av Carl G Krokfors och publicerad i ÖB den 23 augusti 2006. Dikten heter ”Din blick”.
Ditt leende.
Du.
Jag måste erkänna att ifall det skulle vara så enkelt att skriva dikter, som det här verkar, så skulle jag också skriva dikter. Det här var nog en rolig dikt, men ändå ska vi inte underskatta den. Kanske har den något att säga. Var och en får dra sina egna slutsatser från den.