Jag är FUL!

Rosa läppstift, röd blommig gammal klänning, rött pannband och gamla skor. Så går det med klädstilen ifall man går i vår skola. Skolans tradition erbjuder en dag då alla får vara så fula de vill. Helst skall man vara fulast, för då får man ett äreful(l)t diplom. Planeringen för dagen är trivsam, man får nämligen gå igenom alla fula kläder som finns i huset och småningom har man hittat sig en klädkombination. När man sedan går till bussen får man fundera at "var det nog verkligen idag som vi hade fuldagen?". Som tur gick jag tillsammans med grannen till bussen och senare mötte vi på andra fulklädda elever. Pappa tyckte däremot att det är svårt att få oss fula, och jag funderar ännu på om han tog illa upp av att jag klädde ut mig med mammas gamla sommarklänning. Ungefär lite som grannen berättade, att hon for till sin mormors för att söka kläder. Hon kunde ju inte säga "jo, mormor jag ska söka lite kläder av dig till fuldagen", så hon fick istället säga att "vi ska klä ut oss med gammaldagskläder i skolan".

I skolan sedan kommer det intressanta, att studera andras påhittade klädkombinationer. "Fina" vänner möter man direkt, ganska komiskt att kunna säga: "Vad ful du är!" Under den här dagen skulle det vara en förolämpning att säga att någon är fin.

Imorgon när det nästan är lillajul kommer vi i skolan att ha någon form av morgonsamling med högstadiet. Idag blir det däremot lite mer lekfullt. Från 13.15-13.50 får vi dansa ringlekar. Ni kan inte veta hur mycket jag vill dansa ringlekar, jag har väntat på det sedan lågstadiet och nu äntligen är tiden inne. Väntar man på något gott väntar man aldrig... nåja, måste erkänna att det nog har varit tråkigt att inte få dansa ringlekar på sex år. Men jag skall inte klaga, för nu FÅR jag!:D Efter ringlekarna bjuder elevkårsstyrelsen oss på glögg och pepparkakor. Jag känner stämningen komma emot.

Det finns nog säkert mycket jag kunde skriva om, speciellt nu när jag inte skrivit på länge. Jag tror ändå jag skall ära fuldan så mycket att jag inte skriver om mycket mer. Ett sista lilla meddelande här: joggaarbetet är inlämnat!

våra miner åt våra miner

Bild1 togs först, bild 2 togs genast efteråt. Andra bildens miner är därmed reaktionen när vi såg första bilden.

syrryrr

Jovars, vi var och se filmen "Step up" och den var härlig! Rytmen satt i efteråt och man bara önskade att man kunde dansa hur länge som helst. Efter bion blev det ändå inte så mycket dans, förutom några hopp där hemma i lägenheten. Istället gjorde vi tortillas och åt oss mätta. Efter tortillsaätandet märkte vi att vi hade en webcam till vårt förfogande, och neråt kan du se resultatet, om du vågar...

En trött ung kvinna har satt sig ner för att skriva ner några rader på sin blogg.



Denna dag heter lördag och jag befinner mig 470 km från mitt eget rum. En stor del av torsdagen gick åt att sitta på tåg. Fastän tågresan tog 5h 10 min kändes det inte alls länge. Orsaken var att jag läste färdigt boken "En gurus död", och den gick inte att sätta ifrån sig. När jag befann mig på sida 120 tittade jag att jag hade 60 sidor kvar. Min tanke var att jag inte hinner läsa den färdigt under tågresan, men att jag ändå kommer en god bit på vägen. Nästa gång jag tittade på vilken sida jag befann mig på var jag plötsligt på s. 160. Jag kom alltså fram till att det lönar sig att läsa böcker på tåg.

Inför den här Åboresan frågade jag lov om att få vara borta fredagens skoldag. Eller förstås frågade jag inte, utan det lät mera "jag är borta på fredag". Tyvärr måste jag vara borta från matte (visserligen skönt att inte ha matte, men det betyder att man missar något viktigt), men det visade sig att 2-3 andra också skulle vara borta. Ganska internationell klass då (om man tänker att skolan är nationen) eftersom en skulle befinna sig i Helsingfors, en i Pargas och jag i Åbo. Innan jag for hem från skolan på torsdagen hann jag träffa på min lillabror i kopieringsrumet. Bildkonstläraren hade lagt märke till att vårt efternamn var samma, så hon poängterade att hon nog kunnat räkna ut ett släktskap mellan oss två.

Från tågstationen i Åbo hämtade Otto mig. Vi körde sedan raka vägen till McDonalds, eller... ja, den rakaste vägen vi kunde hitta. Vi körde rakt mot McDonalds, men sedan märkte vi att vägen vi körde på svängde mot ett annat håll. Plötsligt var vi på väg mot Tammerfors ut från stan. Efter några backningar och u-svängar var vi igen på väg mot McDonalds och vi hade den i sikte igen. Denna gång var siktet lika dåligt som förra gången, och istället för att svänga in till parkeringsplatsen måste vi köra in mot stan. Vi kunde sedan svänga om och denna gång kom vi rätt. Efter att ha ätit och talat tog vi bilen på väg mot syrrans, men hann även kika in i Ottos lägenhet en varv. Om ni någon gång vill hitta till Ottos är det bara att söka efter en rosa gris-anka, då har ni kommit rätt!

Utanför syrrans lägenhet tog jag farväl av Otto och gick in för att hälsa på syrran. Senaste gången jag var här var för ca 4 veckor sedan i och med Åboexkursionen till ÅA. Denna gång varar min vistelse längre än den några timmar långa vistelsen förra gången. Nu kommer jag att vara här från torsdagkväll till söndagmorgon. Både denna dag och gårdagen har gått till att gå på stan. Vinterskor skulle jag ju ha åt mig, men såna har jag inte hittat. Jag var nära att köpa ett par, men de fanns inte i min storlek. Istället råkade jag hitta ett par snygga "mina drömskor". Nike var märket och de fanns att köpas vid One Way för 76 euro. Köpte jag dem? Svar: Nej! (Mina tyskakumpaner med samma lärare som jag, observera föregående mening!) Det enda jag köpt åt mig är en tröja, tio pennor och en film. Inte sörjer jag för det, ikväll får jag i alla fall gå på bio. Efter att fått tipsen om filmen "Step up" av Hanna, så valde jag och syrran att se den. Vi kommer därmed att återvända in till stan om en halvtimme.

Nu märker jag att detta inte kommer att komma i kronologisk ordning, men jag skall i alla fall berätta om fredag morgon. Vi hade somnat klockan två natten innan och när jag klockan 10 vaknar blir jag genast ivrig att se om något meddelande har kommit från mina vänner i skolan. Javisst, så sant, har Netti skickat och säger att jag kan ringa. Jag ringer upp henne och får tala med hela gänget (utom Eva som säkert sover). Jag får veta mina studentresultat och sedan diskuterar vi en stund. Jag skrev fyra ämnen och alla resultat låg med 1-2 poäng på gränsen när de skickades in för att bedömas av studentexamensnämnden. Jag var lite rädd att alla skulle sjunka, men till in glädje hölls två på plats och endast två sjönk. Nu blir det bara att fundera om jag skall skriva finska eller engelska på nytt i vår.

Nu håller julöppningen på i Åbo. Julbelysning skall tändas och det skall bli parad. Redan när vi var på stan fick vi höra julsånger. Ursäkta, jag borde kanske ha använt orden "blev tvungna", eftersom jag hellre skulle ha gått där med öronproppar på mig. Julsånger i november! Suck, jag vill inte. Tur att vi i hembyn inte har så stor show med julen, att man sedan hinner få leda av det. Enligt mig skall allting inledas tidigast på lillajul och sedan får det smått stiga och bli mer och mer jullikt. Jag skulle egentligen vilja skriva ett skilt tema om jul och julstämning, så jag går inte vidare in på ämnet nu. Något som jag dock inte kan neka till, är att det är fint att gå på stan när lampor och belysning lyser upp gatorna på ett vackert sätt.

Redan imorgon blir det att återvända hem med tåget, men jag har en till bok att läsa, så tågresan lär inte bli tråkig. Vid närmare eftertanke kan den visserligen bli tråkig, ifall jag tar mig tid att göra något åt geografiarbetet. Jag tror ändå att stor del av tågresan går till boken. Länge är det ändå tills jag skall hem. Före det hinner jag med bio, möjligtvis café, tortillas, möjligtvis mer film här hos syrran och säkert mycket samtal.

Dagens tanke. Idag såg jag för första gången i mitt liv ett barn som var blint. Jag blev på ett sätt lite chockerad och sedan blev jag chockerad över att jag blev chockerad. Nog har jag sett äldre som varit blinda, men jag har aldrig tänkt mig att de också var blinda när de var barn. Därför blev jag chockerad över mig själv, att jag aldrig förut tänkt tanken att även barn kan vara blinda. Jag tyckte synd om den där lilla söta pojken på stan. Han gick och höll sin mamma i ena handen och en vit stav i andra. Vi gick strax bakom dem, och jag bara gick och tänkte på honom och det att han var så liten och oskyldig och inte kunde se. Hans stav tog en gång i en kvinnas fötter och mamman drog honom lite åt sidan. Pojken skulle inte få veta vad hans stav rörde vid. Han kanske inte ens visste hur hans mor såg ut.

Nu ska vi snart igen ta bussen in till stan för att se på bio. Det var bra att Hanna tipsade om filmen, för dansfilmer hör nog till mina favoriter. Får se om jag igen får höra tyska pratas på stan eller på bussen. Jag har hört det ganska många gånger redan, och jag brukar tänka att jag också skulle vilja tala tyska. Själv stiger jag dock inte av vid Lidl, så det har inte blivit något diskuterande med dem. Jag får lov att vänta ända till måndag, när vi nästa gång har tyska pass.

Ha det så bra alla läsare! Ta hand om er!

Kort meddelande

Just nu är vår dator lite ur funktion på mailområdet, och i skolan har jag inte mycket tid att skriva. Jag har visserligen många hålpass, men gymnastiken och geografiarbetet kräver sin tid.

Jag vill i alla fall meddela att jag har det bra, och jag har det också roligt. I lördags var det helkväll på Lyktan med massor av skratt. Nu i helgen (kanske redan torsdag) bär det av till Åbo där jag ska hälsa på syrran. Jag var till Åbo för några veckor sedan, men då hann jag bara besöka syrran i några timmar. Nu får jag sova där några nätter. Själv har jag inga färdigtplanerade planer för besöken, men jag skall i alla fall söka vinterskor åt mig. Jag skall också ta en titt i en butik som jag hittade sist, där de säljer mina favoritskor. Skorna är nog för dyra för att jag skall köpa dem, men jag vill i alla fall titta på dem!:P

Nu skall jag fortsätta med geografi. BANGLADESH.

Ha det alla bra där ni befinner er! Sätt ert hopp till Jesus!

Höstdagarna på kommande

Ja, nu är helgen snart här. Helgen där vi ska få träffas alla igen. Själv kommer jag med en buss som skall delas av mina vänner, gospelkören och ännu några andra. Jag ser framemot bussresan, och jag är glad att bussen blev ordnad på bästa sätt. Om vi inte skulle ha fått dela buss skulle vi 6 flickor som är på väg dit att ha blivit uppdelade på två bussar. Nu får jag nog vara glad när allt ordnade sig så smärtfritt.

I helgen påbörjade jag ett blogginlägg som jag skulle publicera i skolan. Jag hade verkligen inspiration att skriva då, men jag har inte kommit så långt att jag skulle kunne publicera det än. Tråkigt blir det sen om jag märker att den är föråldrad, och därför inte kan publicera den mer. Just nu har jag ingen större inspiration att skriva, men eftersom jag inte skrivit på länge och nu för en gångs skull har tid så tänker jag skriva lite.

Dagens skoldag är inte tung. Elevhandledning har vi kl.11 och sedan matte efteråt. Jag anar att vi ska få lyssna till D. från Tyskland under EH och det ser jag framemot. Matte ser jag inte direkt framemot, men jag kan inte heller klaga eftersom det är dagens enda pass. Efter skolan åker åtminstone M, S och jag till oss. Bönekvällen hos paret L uteblir på grund av sjukdom, men vi beslöt direkt att ordna bönekväll fastän vi inte kan fara till paret L. Jag hade faktiskt läntat till bönekvällen i stan. Men det blir nog säkert bra såhär också.

Jag har mycket att vara lycklig över, och speciellt den senaste tiden har jag känt mig mycket tacksam. Just nu har jag haft ganska mycket tid att göra sådant jag själv vill och därför har tid gått till att läsa, pyssla med något smått och gott (fotoalbum, und so weiter). Dessutom är jag väldigt glad över att vi fått bättre kontakt till D från Tyskland, som alltså är i skolan nu. Hon har varit här några månader redan, och skall stanna till jul. Jag hoppas vi ska få tala med henne mer. Jag är ganska intresserad av Tyskland, så här har jag ju min chans att få veta mer om landet.

Orosmoln finns ju alltid också hos en och just nu är ett orosmoln geografiarbetet. Jag har i alla fall påbörjat arbetet och det är jag glad över (det finns säkert såna som inte börjat), men långt har jag inte. Det känns som att jag inte kan mycket, men i och för sig kan man inte kunna så mycket när man inleder ett arbete. Mitt problem är att jag är väldigt dålig på att själv tänka ut faror som kan finnas, och hur man kan förebygga dem. Lite hjälp har jag ju iaf av att Bangladesh (landet som jag skriver om) har väldigt stora problem med översvämningar, och jag har hittat ganska mycket uppgifter om det.

Snart är det mat, och jag hoppas det är något gott vi får äta. Alltid är maten inte god, och det kan hjälpa till att förstöra ens goda humör. Fast själv brukar jag kanske inte ha så stora problem, jag äter ändå och tänker inte så mycket. Men av mina bordsgrannar blir jag ofta upplyst om hur torra potatisarna är och hur dåligt biffarna smakar...

Vi ses på fredagen och ifall vi inte ses så får du höra av dig!:P Eller så är det kanske jag som får höra av mig. Hur som helst så skall DU ha det bra!