rättelse

Ibland är inte mina tankar samma som de som väcks av läsare när jag skrivit ett inlägg. Jag ursäktar mig för att jag inte alltid utrycker mig rätt, jag är glad att ni frågar när något är oklart så att ni inte missförstår mig!

Några saker från förra inlägget ska jag alltså förklara lite mer utförligt. Med personlig tro menar jag att man gjort/gör ett personligt avgörande gällande att tro eller inte tro (i detta fall: att tro) och att man sedan arbetar på sin personliga relation till Herren.

Jag är inte SÅ insatt i skillnader mellan olika samfund, så till stor del kanske jag tänkte på olika församlingar och rörelser inom den lutherska kyrkan. Inom den lutherska kyrkan i Finland finns ju som exempel olika väckelserörelser. Som sagt vet jag sen inte så mycket på skillnaderna mellan olika kyrkor, men det kan vara farligt att dra för starka skiljelinjer mellan olika kristna kyrkor! Här tänkte jag då på att väckelsekristna ju inte endast finns inom den lutherska kyrkan, så vi gör ett stort misstag ifall vi glömmer bort dem. Det här blev lite råddigt, men det jag ville komma fram till är att väckelsekristna finns över hela världen, inom olika samfund. Och med dem har vi samhörighet.

Fråga om något är oklart!

En välsignad helg (nr 2)

Jag kan genast länka till www.tearsandprayers.blogspot.com och www.aloserjustlikeme.blogspot.com eftersom deras inlägg till största del behandlar det som jag tänker skriva om. Det blir för tungt för mig att nu på tjugo minuter skriva om hela programmet på Med Evigheten I Sikte, så jag satsar på att skriva mer om vad jag lärt mig och vad jag upplevt.

Bibelstudierna med Johan Candelin var absolut inspirerande. Han talade om viktiga ämnen och jag lärde mig en hel del. Han hade många egna erfarenheter och det är en styrka, för att han så bra når fram med ett starkt budskap. Hans erfarenheter visar att han vågar göra saker för Gud, han vågar ge sitt liv för Gud. Och jag måste säga att hans liv därför innehåller mycket spännande och intressanta händelser. Vilken skillnad det kan vara på att ge sitt liv för Gud och att inte göra det.

Det är så tråkigt att det förekommer fördomar kristna rörelser emellan. Man har en tanke om att om de andra inte gör på exakt samma sätt som oss, så är de nog inte ledda av Gud (osv.). Om fördomarna får råda så kommer vi aldrig att få känna gemenskap med de andra kristna. Det underbara som kom upp under helgen var att vi som kristna inte tillhör ett visst samfund eller en viss kyrka, utan att vi tillhör Guds rike. Candelin talade om väckelsekristna som sådana som har en personlig tro, som bekänner sin synd och som vill föra budskapet vidare. Med alla dessa väckelsekristna får vi känna en samhörighet med att tillhöra Guds rike. Tänk då att Guds rike finns över hela jorden med massor av människor! En tanke: Om det inte kommer så många människor till mitt eget församlingshem just under det mötet, så visst är det tråkigt! Men Guds rike går inte under för det! Församlingar kan gå under, men inte Guds rike! En annan tanke: Genom att känna gemenskap med alla väckelsekristna över jorden kan man be för dem! Det är ju t.ex. så många som blir förföljda för sin tros skull. Och ifall man själv skulle bli förföljd, så tänk vilket stöd man har bakom sig! Miljontals väckelsekristna som strävar efter samma sak som man själv!

Jag älskar diskussioner, både två personer emellan och i en liten grupp. Jag måste erkänna att jag vid denna stund inte tycker så mycket om diskussioner ifall grupperna är väldigt stora. Då blir det så att alla människor inte kommer fram med sina frågor och funderingar. Jag brukar tycka att diskussioner två personer emellan är väldigt dyrbara, eftersom man då kan ta itu med personliga problem. Det är viktigt att ta itu med personliga problem/funderingar för att kunna gå vidare och ge hjälp till andra. Denna helg fick jag känna av att diskussioner flera människor emellan också för väldigt mycket gott med sig. Man kan diskutera om aktuella ämnen, såna ämnen som man brinner för, och få synpunkter från flera håll.

Jag har lite tid på mig och skulle vilja säga mycket. Får se vad jag hinner med.

Något som jag inspirerats till denna helg är att låta tron ta ännu större plats i ens liv. Satsa på relationen till Gud (bön), satsa på att veta mer (läs Bibeln och andlig litteratur. Jag måste kommentera här att kristna böcker är väldigt intressanta att läsa!) och satsa på att "demonstrera Guds rike", dvs visa med ditt liv vem du tillhör och att Han är den enda som kan ge människan evigt liv och salighet (glädje, frid, lycka...). När jag ser tillbaka i mitt liv kan jag hela tiden se dumma saker som jag gjort, och det känns hemskt att det kan ha påverkat människors bild av Jesus. Jag är så ledsen för allt dumt jag gjort och för allt som jag gjort utan att riktigt tänka efter. Jag anar att det dåliga som jag gjort har kunnat ha en negativ påverkan på icke-troende och dessutom på troende, och den bild de har av mig. Jag skulle vilja vara felfri, men tyvärr kommer jag aldrig att bli det heller. Men jag vill kämpa med det att bli mer lik Jesus!

Tack för denna helg, Gud! Tack för att du vill föra mig framåt i livet och låta mig växa till! Tack för att du sätter människor i min väg som kan lära mig mer om Dig!

En välsignad helg

Det är mycket som gjorde föregående helg till den underbara helg den blev. Jag ska försöka återberätta vad jag har varit med om och försöka säga varför den för mig känns så härlig.

Fredagen inleddes med skolan, men med en medvetenhet om att jag skulle få sluta dagen tidigare. Jag, Sofia och Melinda skulle nämligen på andra skedet. Vi körde från skolan, tre bilar efter varandra, och mötte sedan de andra vid ett grillcafé. Därifrån körde vi iväg, en kö på 13 bilar. Vi hade en angenäm eftermiddag med sladdningar, fast till sist tyckte jag det började bli tråkigt att göra samma saker om och om igen, och däremellan vänta. Teori hade vi till sist och det tyckte jag faktiskt var intressant. Under tiden vi hade teoriundervisning fick jag meddelande från mamma där hon skrev att jag ändå kunde fara till Vasa på Med Evigheten I Sikte. Det här kom på något sätt som ett bönesvar, och det betydde på det sättet mycket för mig. Nu fick jag börja tänka mig in i allt som jag sku få uppleva nästa helg.

Från halkbanan körde vi tre sedan i nästan en timme för att sedan komma hem till oss, där vi snabbt slängde i oss mat för att hämta Johi och fara på ungdomssamling i stan. Vi fick höra mycket sång och vi fick sjunga. Det var härligt att få samlas med vänner och att träffa andra man känner. Vi talade lite med de två som hade hand om ungdomssamlingen. De är ett ungt härligt par och vi hade träffat dem på påsklägret 2005 och där talat med dem. Senare fick jag och Melinda lite diskuterat Tyskland. Det var intressant! Efter torsdag och fredag fick jag se en liten antydan om att Gud kommer att leda detta år. Det kändes skönt och tryggt.

Lördagen gick till på det sättet att jag på förmiddagen körde iväg till stan. Jag hade som bildkonstläxa att besöka en konstutställning. Det tog en stund innan jag hittade rätt ställe, men slutligen kunde jag gå omkring där på utställningen och se på både fina och konstiga tavlor. Det kändes härligt att äntligen få den läxan gjord, för den har hängt i mitt huvud under en tid. Under samma stadsvistelse fick jag bli mycket positivt överraskad. Ni kanske minns att jag en gång hittade skor för 30 euro som jag skulle ha velat köpa men som inte fanns i min storlek. Jag ville ha dedär skorna för att jag hade en bild i mitt huvud av hur mina favoritskor ser ut. Såna skor har jag inte sett på åratal, om jag ens sett dem i verlighet (kan ej minnas), så jag trodde inte att de gick att få tag i. De skorna som kostade 30 euro var långt ifrån drömmen, men ändå tillräckligt bra. Hur som helst kunde jag inte köpa dem och blev därför besviken. Under denna stadsvistelse nu i helgen fick jag vara med om det att jag gick på en kirppis, och plötsligt såg jag dem: Mina drömskor! De passade perfekt och kostade bara två euro. Jag köpte dem direkt och nu är jag så glad. Det känns som att något som fattats äntligen har funnit sin plats. Så känns det!

På kvällen var det dags för crosspoint. Denna gång var det speciellt för vi hade med tre vänner och min lillabror, vilka inte varit på crosspoint förut. Själv tyckte jag det var väldigt bra och efteråt satt vi ännu och diskuterade en stund vid matborden, likade andra också gjorde. Efteråt for vi med vårt eget schack till McDonalds, där vi satt i en och en halv timme. Jag åt Chicken Tortillas, som jag inte sett förut och senare McFlurry och rester av andras glasser. Det hade varit en så rolig kväll i goda vänners sällskap och där jag hoppas att Kristus fick va i centrum. Innan vi körde hem i tre olika bilar fick jag höra "Ja må hon leva"-sången. Dagen därpå skulle det vara min dag.

Just det, dagen efter vaknade jag till det att familjen ( minus syrran som är i Åbo) väckte mig med sång, presenter, Cocis, kex samt munkar som pappa och brodern hade bakat. Det var en härlig väckning och jag fick fina presenter som jag verkligen uppskattar (och en ironisk present av Terese som jag kanske också får användning av:P). En timme senare fick jag den födelsedagspresent som jag önskat, nämligen att vi skulle fara till kyrkan. Efter kyrkan åt vi kaka (mammas kaka är bäst) och på kvällen var jag ännu på bibelstudium (skippade volleyboll denna helg).

Min helg har varit så bra och välsignad på många sätt, att jag länge kommer att leva på den glädje som helgen gav. Och inte blir det så mycket sämre heller nu nästa helg när vi får fara på Med Evigheten I Sikte. Det hela är ju ett bönesvar.

Be! Be! Be! Det är min uppmaning till er och till mig själv. Det är den grundläggande saken jag fått lära mig nu i helgen. (Fastän man vet det från förr är det betydelsefullt att själv förstå och inse VARFÖR man skall be.)

Jippiii

Jag har haft en välsignad helg på alla sätt. Jag skulle kunna skriva ett långt inlägg, men det ser ut att bli ett kort inlägg igen. Jag har på alla sätt få vara glad och lycklig och jag har sett Guds ledning och att Han kommer att leda detta år.

Det som jag vill meddela er är att jag kommer att få komma till Vasa trots allt! Jag är så lycklig!
Nu ska jag avsluta här. Jag hoppas att ni också får ha det så bra som jag har haft det, för det har varit en så skön helg.

Ta hand om er!

ABI-tröjan

Nu har äntligen våra abi-tröjor kommit. Det tog först en stund innan vi beställde, och sedan tog det en liten längre stund att få dem än vi hade trott. Men nu är de här! De kvinnliga tröjorna med dragkedja är ganska små, medan våra huppare är ganska stora. Men det gör ingenting, det viktigaste är ju att vi får bära dem med glädje och stolthet. Måste erkänna att vår abi-tröja inte är den intressantaste genom tiderna, men ändå är den vår så därför får jag nu glädjas.

Idag blir det halkbanan för hela slanten. Mamma hade inte velat att jag skulle ta vår egen bil till halkbanan, och jag försökte övertala bilskolläraren att inte behöva ta den. Men icke sa Nicke. Jag måste i alla fall köra med familjens bil. Hoppas nu att det stämmer, som bilskolläraren sade, att inget kan hända till bilen om jag förstås inte med flit kör med mycket hård hastighet till skogen. Jag har turen att få fara med två vänner till halkbanan, så vi kan diskutera igenom allting och behöver då inte vara ensam och nervös inför sladdningarna vi kommer att få uppleva där. Vi har redan diskuterat att vi inte vill dra i handbrömsen. Vi vill inte orsaka sladdning. Inte på flit! Men för att igen tala om något trevligt, så kan det i alla fall bli riktigt vid halkbanan, för jag kommer att få se min småkusin där också.

Ikväll blir det ungdomssamling i Karleby och imorgon blir det crosspoint. Halleluja!

Ha det bra!

meddelande

Jag måste bara kort underrätta er: Jag kommer troligtvis inte på Med evigheten i sikte. Jag skulle gärna komma(!), men just nu känns det som att det inte är där jag skall vara. Jag har inte till 100% bestämt mig ännu, men såhär ser det ut just nu.

Annars får ni ha det bra! Jag ber om ursäkt att jag inte skrivit något på en stund. Jag vill gärna skriva någongång när jag har mera tid. Jag spenderar ganska stor del av mina hålpass i idrottshallen, så därför blir det inte så mycket datorsittande och bloggskrivande. Kämpa på med skolan och allt vad ni håller på med!

Be om Guds ledning i ert liv!

gåvor

Jag förstår nog den här tanken med att alla har fått gåvor och att alla behövs någonstans. Jag vill nog tro att jag innerst inne har nå gåvor som är till användning för andra (och förhoppningsvis några gåvor så att jag också kan försörja mig). Men varför kan jag inte hitta mina egna gåvor? Varför kan jag inte redan vara bra på nåt? Om jag skulle vara duktig inom något speciellt område skulle det säkert vara enklare att söka samt få sommarjobb. Och enklare att veta vad man sedan vill studera.

Nu är jag bara ganska tom i huvudet. Var behövs jag?

Råå köte?

Dagens ämne vid matbordet var rått kött. Till julen fick mamma från jobbet en låda med lite smått och gott. Där fanns bl.a. konserverat fisk och renkött. Idag tog vi fram en fiskburk och renköttsburken. Vi som i vår familj inte är så specialiserade på mat, och därmed inte heller på renkött, funderade länge varför köttet var hälften rött och hälften brunt. Ingen vågade först smaka, men sen tog vi syskonen varsin liten bit. Efteråt fortsatte ännu diskussionen, och vi kom egentligen inte fram till om det var rått eller inte, men för att lugna oss så kom vi överens om att köttet nog var färdig att äta rakt ur burken. Om inte, så syns det väl om några dagar. Som tur är, åt vi alla så väldigt lite av det, att det knappast heller skulle märkas, ifall köttet med minimal sannolikhet SKULLE vara rått.

Alla talar hela tiden om militären, så kanske jag skall säga något om det också. Bara för att få militären att höra ihop med föregående stycke måste jag nämna en mening som sjungdes i en sång av Mora träsk (ett band från Sverige som jag hörde på när jag var mindre). "Gör som Träsket, rör på fläsket." Det får vara den sammanbindande meningen mellan stycke ett och resten av inlägget. ... Jag skojade lite med några klasskamrater nu i höstas om att jag skulle ha kunnat fara med på ”åppbåde”. Jag skulle ju ha fått missa mattetimmen, så som pojkarna fick. Jag har nog också tänkt tanken att ”det skulle kunna vara ett äventyr” att fara till militären. Kanske kan man även ta det lite mera med ro som flicka, eftersom man far dit frivilligt. (Fast jag kan ju inte veta när jag har inte varit där.) Fast aldrig skulle jag som kvinna på riktigt fara till militären. Tänk om det på riktigt skulle bli krig, så skulle man bli tvungen att delta. Och vapen är något som jag helst inte vill ha att göra med (det skulle man säkert bli tvungen att använda redan i militären). Dessutom, vad skulle bli av familjen ifall både mamman och pappan är ute i krig. Hemska tanke. Kanske skulle det i så fall bara vara smartast att bli scout eller delta i olika träningsläger.

Jag undrar om det är olika syn på militären i Österbotten och på andra ställen i Finland, som t.ex. i Nyland. Jag fick världens chock när jag hörde om er Helsingforsmän som skulle vara i militären ett helt år. Visserligen tyckte ni det var tungt, men ändå ville ni av någon konstig (för mig ganska okänd) anledning vara där hela året. Jag har alltid fått höra om hur hemsk militären är och att man ska försöka att göra så pass dåligt ifrån sig så att man inte BEHÖVER vara där mera än sex månader. ”Kvinnorna måste föda barn och männen måste till militären”, har varit ett utryck, som ända sedan jag var liten har betytt för mig de största skräcken i mäns och kvinnors liv. Nu har jag inte intervjuat alla österbottniska män, så jag vet EGENTLIGEN inte om mitt påstående stämmer, men jag har i alla fall alltid trott att österbottniska män vill komma ut ur militären efter sex månader. Det hade jag för övrigt trott om alla pojkar som far till militären. Om det finns någon logik med varför man skall vara i militären längre än sex månader, så förklara gärna för mig! Jag har någon gång frågat detta av er, men jag har nu lyckats slarva bort svaret.

Det skulle kanske vara bra att få en klyftig avslutning på hela inlägget, men eftersom huvudet nu är tomt vill jag bara önska er en god fortsättning på det nya året, och en trevlig framtid för er som nu for till militären!

[Mitt livsproblem nummer tre just nu: Jag är i skolan endast 5 veckor till. Hur skall jag sedan göra med den underbara möjligheten att använda idrottshallen under mina hålpass? Skall jag vara så extrem att jag börjar köra extra till skolan bara för att få använda hallen?]

Glad

I går och idag har jag funderat på saker som fått mig att må lite dåligt. Sedan kom den mycket mycket efterlängtade crosspoint idag, som var mycket bra! Till sist for jag till förbön och jag fick rensat mina tankar lite. Efter det har jag varit på bättre humör. Det är uppmuntrande att fara till förbön, och att höra uppmuntrande ord och att få berätta vad man funderar på.

Två böcker jag har läst här på senaste tiden har också poängterat att man skall prisa och tacka Gud även när det känns svårt eller när det ser ut att bara gå dåligt. Så jag vet att jag kan hamna i samma tankar igen, men då får jag minnas att tacka och ära Jesus ändå. Han älskar mig trots min brist.

Jag är så glad att jag fick vara på crosspoint igen idag, det är så länge sen sist. Jag är också tacksam för ett vittnesbörd vi fick höra. Det var en kvinna som berättade om hur Gud lett henne i hennes liv efter studenten. Det var uppmuntrande för mig, som nu inte vet vart det bär av. Gud ledde den här kvinnan och han vill leda mig.

Jag tror inte jag skall skriva mer nu, men jag vill säga att jag är glad. Glad att Gud bryr sig och ser oss.

2006-2007

Nyåret har nyss passerat och det verkar vara den perfekta tidpunkten att tala om det året som gått och det året som är på kommande. För att vara ”normal” så kommer jag nu också att plita ner några rader om åren 2006 och 2007. Det sägs ju att varje år blir åren en mindre procent av ens levda liv, vilket är svaret på varför det känns som om tiden hela tiden går snabbare. Ändå tycker jag att ju äldre man blir, desto mer hinner man med på ett år. Jag vet inte om det helt och hållet stämmer, för i så fall skulle man nog vara mer än fullt sysselsatt vid 75-års ålder. Hur som helst vill jag komma fram till att jag inte ser det som ett hinder att bli äldre. Visst kan tanken vara skrämmande att man redan fyller nitton år nu inkommande år (för mig är det inte ens tjugo dagar kvar) men jag håller fast vid tanken att man är så gammal som man känner sig. Därför vill jag inte sluta vara barnslig.

Nu måste jag slå upp min före detta skoldagbok för att komma ihåg vad jag gjorde under våren 2006. En liten sak jag märker här när jag ser mina skoldagböcker från både åk2-åk3 är att baksidan saknas på dem båda, det har tydligen varit svårt för mig att hålla dem på plats. Nåja, här kommer lite händelser från 2006:
Jag fick erfara att ha storasyster som vikarie, jag fyllde 18 och fick körkort, jag fick en minnesvärd present av mina vänner, jag deltog i UK i Vasa, jag besökte revy, jag sålde för första gången på loppis, vår klass blev äldst vid Vanha, jag åkte slalom i Vuokatti på sportlovet, jag fick vara med om en resa till Polen och Tyskland (Berlin), jag deltog för sista gången i stafettkarnevalen, jag spenderade hälften av sommaren med Hanna (inte överdrivet, jag har räknat ut!) bl.a. var jag två veckor i Helsingfors på matematikkurs och sedan besökte jag henne än en gång och hon besökte därefter mig, jag var för andra gången på John Fogertys konsert, jag var på Midsummerfestival, Pieksämäki och Humle, jag besökte bostadsmässan i Esbo, jag var med blåsorkestern på kort resa till Helsingfors, på hösten fick jag erfara studentskrivningar, jag deltog konstigt nog i en körverkstad (det var roligt!), jag var på studiebesök till Åbo, jag fick nya glasögon, jag var till Åbo och hälsade på syrran, jag deltog i hjälpledarskolning, jag skrev joggaarbete om Bangladesh. Jag räknade just också att jag var endast ca 9 ggr på crosspoint under året. Under hösten hann jag inte vara nästan alls, och det harmar mig för jag trivs så bra där.

Något som jag ännu inte alls nämnt är bönegruppen som jag fått vara med om. Den startade i höstas, och vi har hunnit ha den redan ganska många gånger. Den har nog varit något som har utvecklat mig mycket på sista tiden. Den betyder mycket för mig.

Året 2007 då, vad kommer den att bära med sig? Jag kan inte säga mycket annat än att det blir ett spännande år. Jag ser inte någon utstakad väg framför mig, utan istället skall jag nu börja planera våren, sommaren och hösten. Det är skrämmande på samma gång som det är intressant. Var befinner jag mig månne om ett år? Jag vet ju inte ens var jag befinner mig om ett halvt år. Det enda jag kan säga är att jag troligtvis skall delta i en lärjungaskolning under april och majmånad. Det är mina bönegruppsledare som kommer att dra den, och redan första gången jag hörde om den ville jag dit. Jag visste då inte ännu om det fanns möjligheter för mig att fara dit, men för tillfället ser jag inte många andra möjligheter än att jag far dit. Jag VILL dit! Jag vill inte lova er något om vad jag kommer att göra, jag kan bara säga vad som intresserar mig just nu. Ifall jag gör något helt annat om ett år än jag har tänkt mig, så är det väl kanske bra så, men just nu ser det ut som om jag vore intresserad av tyska och teologi. En intressant kombination skulle vara bibelskola i Tyskland. Men mer än det vill jag inte säga, för ärligt talat vet jag inte alls vad som kommer att hända med mig. För den som litar på Herren samverkar allt till det bästa. Jag litar på det.

Något som jag hoppas kunna delta i mycket under 2007 är bönegruppen, crosspoint och volleybollen. Dessutom skulle jag vilja se att jag kan vara hemma mera, men ändå på samma gång få mera tid för mina vänner. Det här med att vara hemma är lite problematiskt för mig. Jag har hela tiden planer för vad jag skall göra näst och sedan får jag dåligt samvete för att jag är för lite hemma. De senaste åren har det blivit ganska mycket av resor och färder samt andra vistelser borta från hemmet. Som tur har jag nu i januari inga planer före sista helgen, och det är ”Med evigheten i sikte” i Vasa. Den ser jag verkligen framemot. Och som tur kan jag väl också säga att jag i vår också skriver studenten, vilket betyder att jag har läslov och det innebär att jag är mera hemma. (Jag får nog inte lov att resa lång hemifrån under den tiden.) Jag måste nog verkligen satsa på att vara mer hemma nu, för sedan kanske jag börjar flytta bort och redan i april far jag ju på lärjungaskolningen och kommer hem troligtvis endast till helgerna under två månaders tid. Ååh, jag får nån samvetsattack här snart. Hur skall jag ens våga börja söka nå sommararbete utomlands (Tyskland?) nu när jag inte varit hemma mycket på säkert 1-2 år. Okej, för att inte oroa er i förhand så kan det nog bra hända att jag kommer att spendera resten av min framtid i Finland. Men vem vet, jag måste ju söka alla möjligheter.

Den viktigaste saken jag kan se från år 2006 är att Gud leder. Jag tror också på att han kommer att leda mig i framtiden. Fastän det nu är spännande är jag därför inte så väldigt nervös. Fast av den texten jag nyss skrivit kan jag inte låta bli att bli lite nervös, så jag tror jag slutar att skriva nu. Ha det bra ni alla och en hälsning till er andra som ännu har framtiden öppen: Vi är många i samma båt! (En tröst.) Om vi vill ha ledning skall vi be Gud om hjälp! (Den stora trösten.)

Nyårsläger

Mina damer och herrar, nu skall jag skriva till er igen. Eftersom de flesta av er som läser själva var med på lägret och dagarna före här i Österbotten tänker jag inte referera hela vårt program, istället tänker jag skriva om vad jag själv minns bäst och lite sånt.

Hesaborna kom en mörk vinterkväll upp till Österbotten och vi befann oss hos en vän. Den kvällen fick vi igen se våra vänner, och det var en trevlig kväll. Av några helsingforsvänner fick jag julpresenter, som innehöll filmen My Fair Lady, ett kors, en bibelväska, en pins med davidsstjärnan och ett kors. Vi hade en rolig kväll med diskussion, skratt och choklad. Till natten delades helsingforsvännerna upp för att bo hos oss österbottningar. Jag tänkte nog om helsingforsborna alls visste var de var när vi mitt i natten körde genom skogarna här. Och förstås kunde de som inte varit här förut veta var de var. Nästa morgon fick de istället se mera av kommunen, när vi hade en fullspäckad dag med ishockey, mat och filmkväll. Hitch var en komedifilm som jag inte hade något emot att se igen. Den andra filmen vi såg var the Island, som jag först var lite skeptisk till, för jag brukar inte tycka om ”mörka” filmer, men den där var intressant och spännande. Filmen höll en länge en i spänning och ovetskap. Före vi for hem och sova igen märkte jag hur det är när man skall organisera något. Det är svårt! Jag skulle se till att vi först fick tjuts till ishallen, att vi sedan skulle äta nånstans och att vi slutligen skulle ha tjuts till stan (det här gällde oss fem flickor som befann sig hos oss och Johis över nätterna). Det tog en stund att få allt iordning, men till slut blev allt bra.

Nästa dagen kom den dagen när lägret började. Jag hade förut inte varit på lägret, så jag visste inte riktigt vad som väntade. Jag hade ändå två år varit på själva nyårsvakan på lägret, där andra folk än endast lägerdeltagarna är välkomna. Nu efteråt kan jag säga att man har mycket roligare på nyårsvakan ifall man deltagit i hela lägret. Men om jag ska berätta om hela lägret, så kan jag säga att det var mycket roligare än jag hade trott. Vi fick sova i samma rum med alla våra väninnor och jag fick dela en mycket skön luftmadrass med Melinda. Alltså, det var skönare att sova på den än på min egen säng! Det som jag tyckte var mest berikande under dagarna var diskussionerna vi hade efter bibelstudierna. Vi blev indelade i femton grupper och kom i samma grupper med människor man inte kände från förut, så man fick tala med nya människor, vilket var berikande. Något annat som jag upplevde som en positiv sak, var att man kände så många där. Där var många människor från min egen kommun, och det var så roligt att ha med helsingforsvännerna där, och dessutom kände man (igen) många från Kokkola och många andra kände man till ansiktet från olika kristna läger. Något om själva uppbyggnaden av lägret kan jag nästan enbart säga positiva saker, jag tyckte att lägret var mån om det andliga och sedan hade lägret tillräckligt mycket med fritid så att man fick umgås med vännerna. De första dagarna tyckte jag att lovsången nästan var för kort, men sista kvällen på nyårsvakan hade man satsat på lovsången. En sak från lägret som jag kommer att minnas är Fria förmågor. Där uppträdde jag och tre andra med ett balettnummer. Jag och en annan flicka uppträdde som män och två av våra manliga bekanta hade klätt ut sig till fina ballerinor. (Obs, vi har den på film!) Maten på lägret var bra, faktiskt! Två gånger fick vi dessutom till morgon- eller mellanmål olika köttpiroger, vilka smakade mums.

Något som jag minns som en dålig sak från lägret är att man sov så lite (och nätterna före hade vi sovit lite) att man till sist blev väldigt trött. Andra till sista dagen var jag så trött att jag på tre olika programpunkter tänkte somna, och det är både pinsamt och fristsamt.

Alltsomallt var vi tre gånger i kyrkan på lägret. De två sista gångerna fick vi njuta av körsång, första gången av både Evangelicum och gospelkören, och sedan sista morgonen fick vi höra på gospelkören. Sista gången vi var i kyrkan där var alltså kl.12-13 sista dagen. Det var så roligt att lyssna till gospelkören så lägret slutade inte med en negativ känsla för mig.

Om nyårsvakan kan jag berätta lite mer, eftersom helsingforsvännerna redan då befann sig hemma i Helsingfors eller i Lahtis. Rättare sagt kan jag berätta lite mer om den dagen. Helsingforsborna for hem på morgonen efter maten. Vi kramade hej då åt dem i aulan, men efter en stund hände en konstig sak, Hanna och Emma kom in igen. Det var något fel med ena bilen. En efter en kom de sen in igen när de inte förstod vad felet var och de kom med på bibelstudiet. Några av dem var ändå och fixade med bilen, och efter en stund fick de bilen i funktion och de for hem. Det var den här dagen när jag var ganska trött. Efter bibelstudiet hade vi ingen diskussion utan istället hade vi vårt första seminarium, där jag fick intressant info om en kristen tv-kanal som man borde stöda. Andra seminariet hette vardagskristen och ”föredraget” var ganska intressant och ett och annat kunde man snappa upp därifrån. Lite senare var det dags för galamiddag och alla försökte göra sig fina. Några pojkar hade klätt sig i hatt, väst och hade promenadkäppar i handen. Det blev trerättersmiddag med sallad som förrätt, potatismos och kött som huvudrätt och till efterrätt fick vi något som innehöll svartvinbär (jag är inte så bra på termer inom mat, så jag vet inte vad efterrätten hette). Sedan kom vår vän Mia till skolan, eftersom hon kom med till kyrkan och på nyårsvakan. Vi fick ännu ta det lugnt en stund, medan gospelkören och Evangelicum ställde sig iordning för mässan i kyrkan. Från och med mässan kom nya människor till Karleby eftersom de där ville fira nyåret. Så på nyårsvakan var vi många människor. Under själva lägret hade stolarna i festsalen inte varit riktigt fullsatta, men under nyårsvakan var det många som fick stå. I hälften av salen fick människor sitta och där bak fick de stå. På kvällens program var det bändet Bass´n´ Helen (stavning?) och Päivi Niemi med vittnesbörd. Sedan fick man äta kebab och franska, som jag hörde att milipojkarna var med om att laga iordning. Senare var det dags för lovsång. Underbart. Det var också lite bön där och som vanligt böjde vi (nästan) alla knä när vi bad vår sista bön innan klockan slog tolv, då blev det kramkalas och småningom rörde vi oss utåt där milipojkarna sprängde raketer. Det var härligt att fira det nya året i vänners sällskap. Faktiskt härligt. Efter raketerna rörde vi oss småningom in igen, där det igen var dags för härlig lovsång. Bön, samtal, tårar, flaggor, lovsång, Ära åt Gud tyckte jag kännetecknade kvällen. Kvällen var härlig. Den kvällen var det tystnad först klockan tre, så sovtiden sköts framåt med ca 2h. Det som jag här som en parentes kan nämna är att det var tråkigt att helsingforsvännerna måste fara hem tidigare. Det som dock var roligt, var att en helsingforsbo lämnade kvar, och det var Mokus som var i militären. Så vi hade ännu en kvar, med vilken vi fick diskutera på högsvenska.

Som ni kanske kan tänka er så var vi ganska trötta sista morgonen. Vi åt morgonmål, och sedan for gospelkören för att öva inför gudstjänsten. Vi övriga städade undan och vi var ganska många som hjälptes åt att sätta in madrasserna i de stora säckarna. Det var sedan roligt att ligga och slöa på madrasshögarna. Som jag redan nämnde så hade lägret ett trevligt slut i kyrkan. Jag var glad över detta läger som jag deltagit i. De hade varit så roligt! Många vänner, undervisning, rolig program, diskussioner osv osv. Tack ni alla som var med på lägret och gjorde det till vad det blev! Tack alla som jag fick diskutera med! Tack alla ni som arbetade för lägret! TACK GUD!

Gå i frid och tjäna Herren med glädje! Det var något som jag fick höra några gånger under lägrets gång. Gud är inte någon vi skall tjäna endast under läger, för det verkliga livet vi lever är ju oftast utanför läger. Så låt oss ta till oss befallningen om att tjäna Herren med glädje!

(Tyvärr kan det hända att jag glömt bort att nämna en del saker, men de finns i alla fall i mitt hjärta. Tack till er helsingforsbor som ville komma upp för att dela gemenskapen!)