Sidor

onsdag, februari 14, 2007

Nu är gymnasiet slut för min del

Igår hade jag min sista lektion och idag har jag endast haft tyska hörförståelse och elevhandledning. Resten av dagen (efter denna hålpass) skall vi ställa iordning inför penkkis och sen är det program för oss Abi under 1½dygn. Den här hörförståelsen som vi hade idag var jag lite bekymrad över. Jag var inte direkt nervös, men jag skulle vilja ha mera tid på mig att träna. Jag skulle gärna uppnå ett gott resultat i tyska studentprovet (det är det enda provet som jag har haft lite krav på), men jag har alltid fått väldigt dåligt i hörförståelsen när vi övat. Jag är väldigt glad åt att denna hörförståelse som vi hade idag visade sig vara ganska lätt. Strukturen var enkel och lätt. Den var indelad i så många delar att man aldrig blev uttråkad av en viss text. Dessutom talade de tydligt nästan igenom hela provet. Jag kan ändå inte veta hur det har gått, det var nog ändå relativt många frågor som jag inte är säker på om jag svarade rätt. Men nu känns det inte helt svårt i mitt huvud, och jag är tacksam att det inte behöver störa penkkisfirandet.

Om jag ska kort försöka berätta om dagens och morgondagens program. Klockan är nu 11.40. Från och med 12.10 har vi ABI tid på oss att ställa iordning här i skolan för morgondagens program. Vi har tid med det ändå till nångång 15-16. Sedan kommer jag att tillsammans med vännerna fara till Lyttbacka för att äta och lite slappna av. Vi skall laga mat tillsammans, men jag säger att den här gången tänker jag inte skala nå potatis. Förra gången beräknade jag lite fel mängd, och det lämnade massor av. Kl.18 far vi till restaurangen Crone för att umgås och 21.30 släpps vi in i Samlingshuset där vi skall tillbringa kvällen och där somliga kommer att sova. Jag kommer däremot att tillsammans med mina vänner återvända till Lyttbackas för att sova. Nästa morgon kommer vi att klä på oss våra dräkter och sedan till 8.30 fara till kommungården för att äta morgonmål. Det är första gången ABI får äta vid kommungården på penkkis, så det känns nog lite hedrande. Efteråt far vi till gymnasiet för att i en timme underhålla elever och skoja med lärare. Kl.12 bjuder vi lärare på kaffe och tårta. Även vi får dricka och äta av det som bjuds. (Det var en snäll ABI-tjej som erbjöd sig att baka allting.) På kvällen sedan igen blir det lärarmiddag, och jag ser med spänning och stort iver framemot vad de ordnat för program åt oss. Det enda jag vet om kvällen är att vi får äta på stående bord och att det är god mat som serveras. Mums. Efter lärarmiddagen kommer jag igen att tillsammans med vännerna åka och sova natt hos Lyttbackas. Det blir alltså en trevlig avslutning på gymnasiet.

Jag kommer alltså dessa två dyng nästan inte alls att vara hemma. En varv kommer jag att fara hem imoron för att städa upp mig lite inför lärarmiddagen, men annars är jag borta i två hela dygn och sover alltså två nätter borta.

På ettan och tvåan trodde jag att Penkkis skulle vara en ledsam fest. Jag trodde att jag skulle känna stor ångest inför studentskrivningarna, men så känner jag det faktiskt inte. Eftersom jag skrev fyra ämnen i höstas, så vet jag nu hur allt går till och är inte alls så nervös som jag har varit många år förut. Jag har heller inte så stor press på mig, eftersom jag redan har skrivit fyra ämnen. Jag kommer alltså, tror jag, att njuta av den här läsloven. Det trodde jag inte för ett år sen att jag skulle göra. Så, jag riktar stort tack till det att jag skrev så mycket i höstas. Det hjälper mig nu att slappna av och inte ta allt så hårt. Nu ser jag framemot Penkkis, och tycker att det ska bli en glädjefest. Jag slutar skolan, och det är trevligt, och jag har inte ångest inför att läsa. Jag får nu fira detta tillsammans med hela årskursen.

(Förberedelserna inför vårt program för skolan på penkkis är alltså inte alls klara än, så det ska bli intressant att se vad det blir av det hela. Jag tror det blir bra, och jag tycker det är roligt att inte allting är avslöjat ens för mig som är en ABI.)

För alla som far på läslov: Ta vara på lästiden men njut också av livet på alla möjliga sätt!

fredag, februari 09, 2007

Detta är en rubrik

Inlägget saknar en ordentlig rubrik, för jag vet inte än riktigt hur inlägget kommer att se ut. Det som jag ändå vill börja med att kommentera är vädret. De föregående dagarna har termometern visat 27-30, lite beroende på tiden på dygnet. Det konstiga är ändå att jag frös mycket mera när det var runt 0 grader. När jag väntade på bussen i endast några grads köld stod jag där och huttrade och frös och tyckte väldigt synd om mig själv. Nu när det är såhär enormt kallt har det inte känts på samma sätt. Ansiktet har förstås velat förfrysa, men åt resten av kroppen har det inte alls varit så kallt. Det kanske beror på att jag har mycket mer kläder på mig nu vid denna köld. Dessutom har blåsten varit isande de gånger termometern inte visat så väldigt kallt. Ändå känns det konstigt att jag inte fryser lika mycket nu när det har varit nästan 30 grader som när det var -1 grader.

Det har varit intressant att fara till skolan när det har varit så kyligt. Jag och grannen gick tillsammans till bussen första dagen det var -28' och vi försökte göra det mesta för att dölja våra ansikten bland halsdukar och annat. Så den morgonen hade jag halsduken ända över näsan, vilket ledde till att mina glasögon blev helt immiga. Efter en stund började också imman frysa. När vi väl suttit på bussen en stund och glömt bort kylan såg vi andra som steg på och hade haft en kall tid vid busshållplatsen. Det är intressant att iaktta folk som stått ute i kölden.

Nu är det bara tre skoldagar kvar. Det är ganska oförståeligt. Nu borde jag alltså ha under 2 promille av skoltiden kvar (det var något som pappa räknade i huvudet och som jag inte kontrollerat). Men någon ordentlig skola med läxor och sånt är nog svårt att förvänta sig mera. Kanske passen är ganska ordentliga, men inte är det mycket jobb kvar. Tyvärr ska då två hörförståelser förstöra sista veckan lite, men det är nog bra att få dem gjort.

En sak har jag kommit fram till efter att ha tänkt lite. Vi människor gör ibland dumma saker, och vi har "ovanor" som kan göra andra irriterade eller ledsna. Med "ovanor" menar jag nu inte att bita på naglarna eller knaka fingrarna, utan mera "psykiska" ovanor, som t.ex. att inte ta en annan människa på allvar, eller att trycka ner sig själv. Det dåliga är att vi oftast inte berättar åt varandra om dessa ovanor som stör oss. Om man någon gång säger det så är det när/ifall man grälar, och det är inte en bra tidpunkt att ta fram dessa diskussionsämnen. (Detta har inte hänt mig, mig veterligen, men jag kan se händelsen framför mig.) Själv skulle jag vilja att människor skulle tala med mig om saker jag gör som irriterar dem. Jag är säker på att det finns såna saker, och jag vill ju hellre bli en bättre medmänniska än att (ständigt?) göra dem ledsna eller irriterade. Det som jag alltså kommit fram till är att ingen berättar åt någon om dessa sämre sidor som man har. Därför borde man själv ibland titta igenom sitt uppförande för att se vad man gör som kunde irritera en själv om någon annan gjorde så. Jag vill försöka göra det här själv. Försöka tänka igenom mitt handlingssätt. Jag har redan kommit på vissa saker som jag vill ändra, men tyvärr kommer jag säkert inte att märka allt. Men jag tror att man kan förändras till det bättre genom att göra såhär. Däremot skall man inte fokusera för mycket vid sina dåliga sidor så att man börjar tycka att man bara är dålig. Det är inte sunt och sanningsenligt och dessutom är det en sån egenskap som kan irritera andra. Det man skall göra på samma gång som man går igenom sitt dåliga uppförande är att se vad gott man har och utveckla det. Vi gör både gott och ont, så låt oss alltmer få bort det onda och ta fram det goda.

Med det här vill jag inte trycka ner någon, utan jag vill att vi ska vara medvetna om att andra tyvärr inte kommer och berättar om vi gör något som irriterar andra, så då kan vi istället själv rannsaka oss. Det här som jag nu skrivit om har kommit upp i mina tankar när jag har tänkt på att jag kanske har vissa handlingssätt som irriterar andra. Jag ville börja se om jag har såna handlingssätt och förbättra mig. Jag vill fortsätta med det, för det lönar sig att få bort dem. På samma gång vill jag utveckla goda handlingssätt.

Tack för mig!

Nu skall jag och öva tyska hörförståelse. Lycka till och kämpa på med studentskrivningarna alla ni som nu är mitt uppe i allt!

tisdag, februari 06, 2007

Det börjar väl bli dags för mig att komma med ett nytt inlägg. Det som jag gjort sedan jag senast skrev ett inlägg är att jag varit på farfars begravning och att jag varit på dzindseele (läsmöte) hos Johis.

För att lite berätta om farfars begravning så kan jag säga att utsjungningen och själva begravningen var fin, trots att det förstås inte var vidare roligt. Till utsjungningen hade lite släktingar och bysbor samlats. Själva begravningen som hölls på lördag samlade också ännu fler släktingar och bysbor. Alltsomallt hade 80 personer samlats för att hedra minnet av farfar. Det var länge sedan jag sist var på begravning och den här begravningen var den första jag deltagit i i Finland, så det var lärorikt att vara med så att jag fick se hur allt går till. Dessutom var det väldigt roligt att se både släktingar och farfars vänner som jag ser väldigt sällan. Det var ledsamt att mista farfar, men jag blev ändå så glad av tanken att: "Tänk att farfar just nu får se Jesus och himlen, det som vi inte har en aning om hur det är." Farfar hade tron på Jesus och det känns skönt att veta. Vid utsjungningen tänkte jag att ifall han inte hade trott på Jesus skulle allt nu kännas hemskare. Vilket härligt hopp det är att få tro på Jesus!

För att också berätta lite om läsmötet så kan jag börja med att berätta vad läsmöte är, för er som inte vet. Läsmötet är en tradition från förut som ännu lever kvar, men stilen har lite ändrats, kan jag tro. Det finns historier om de forna läsmötena när folket skulle kunna katekesen utantill osv., det låter alltså väldigt strängt. Nuförtiden är det en muntrare stämning. I år var det Johi och hennes familj som ordnade läsmötet, dvs. de stod för husrum och bakelser, medan prästen stod för undervisningen och kantorn för musiken. Läsmötet är även som en anmälan till skriftskolan för de kommande konfirmanderna. Ännu när jag började skriftskolan skulle man vid läsmötet kunna budorden och trosbekännelsen, men tyvärr är verkar det faktiskt inte vara så mera.

Vid det här läsmötet hos Johi deltog 31 personer. Först var det en timme undervisning och däremellan sjöng vi ganska många psalmer. Sedan blev det fikapaus. Efteråt var det ännu någon form av andakt med mera psalmer och en sång som är specialgjord för vår församling. Ca 2h tog läsmötet och folk återvände sedan hemåt. En liten stund stannade jag och lillabror sen ännu kvar för att tala lite med Johi.

Nu är det bara sex skoldagar kvar plus penkkis. Sedan är det läslov. Före julen tyckte jag det var vemodigt att måsta sluta skolan, men nu känner jag mig redo. Det känns som att min gymnasielust börjar vara finito nu. Sedan har jag endast studentskrivningarna att klara av än, och sen kommer det spännande tider. Men så långt fram i tiden är jag faktiskt inte än! Jag ser framemot penkkis och redan söndagen efteråt är jag troligtvis på väg till Helsingfors till Hannas. Det är så bra att jag får fara dit, för jag hade redan trott att jag inte skulle kunna fara å hälsa på Hanna nu på vårterminen. Dessutom skall vi läsa tillsammans, så inspirationen är säkert större där än hemma! Det som är så speciellt denna gång är att några vänner, som inte hälsat på Hanna förut, nu troligtvis kommer med. Jag ser SÅ framemot dedär fem dagarna (sammanlagt nästan 4 dygn) som jag (vi) kommer att få spendera i Helsingfors. Det här är förresten andra gången jag far till Helsingfors och studerar. Den här gången får jag dock läsa annat än enbart matte. Det ska bli intressant att igen få känna sig som en Helsingforsare, för när man är med och gör något vardagligt där, så känns det som om man skulle vara mer med i rutinerna där. Men en sak är ändå klart, egentligen kommer jag aldrig att känna mig som en helsingforsare. Jag kommer nog innerst inne att vara den där lite osäkra österbottningen. Varför har annars inte något skrivit om jantelagen på sin blogg? Bara en tanke som dök upp. Det är nu inte så att jag hela tiden går och känner mig osäker, för så väldigt osäker är jag då ändå inte (eller vad vet jag, jag måste ta och rannsaka mig själv). Men det som jag tänkte på var att jag inte har den där självsäkra attityden som helsingforsarna har. Jag har inte en inrotad maskin i mig som hela tiden säger: "Du klarar det! Satsa högt, för du klarar allt du vill klara av!"

När man inte vet vad man skall skriva så kan det börja handla om vad som helst. För att inte texten skall driva in på väldigt konstiga områden, så skall jag ta och avsluta nu. Jag hoppas att ni har det bra där ni befinner er!