Sidor

fredag, augusti 29, 2008

Nu börjar sommarlovet

Jo, nu har mitt sommarlov börjat. I slutet av augusti.

Idag var det min sista arbetsdag på Allkristet center. Det var en bra dag, jag fick vara med om sommarens sista pihatori och det var massor med folk. Lite vemodigt var det ändå att lämna arbetet, speciellt efter det att en regelbunden kund inte lämnade stället före jag for hem, och hon sade upprepade gånger att jag inte fick sluta arbetet. Sånt blir man nog faktiskt ganska glad av att höra, då vet man att man inte har varit där förgäves.

Nu är biljetterna till Tyskland beställda. Jag har också börjat skriva mail till de personer jag ska bo med, så jag får redan nu börja processen att lära känna mina nya "sambor" och dessutom får jag redan nu börja få igång min tyska genom att skriva till dem. Jag har inte övat tyska på hela sommaren! Det är intressant att smått lära känna dem, speciellt när jag vet att jag ska bo med dem i nio månader. Wow alltså. Spännande!

Je, imorgon är det veneziansk. Ser framemot kvällen! Och på söndag blir det tågfärd ner till Åbo. Den minst ångestfyllda tågresan till Åbo på länge. Jag har nog en del administrativt att göra, men jag har ändå inte studier att uträtta där. Skönt! :D Och då får jag äntligen se vännernas enorma lägenhet!:D Jee, jag är nog ganska glad just nu!:)

måndag, augusti 25, 2008

Tankarna virvlar

Först måste jag säga att jag faktiskt inte funderar så mycket, dvs jag grubblar inte, på Tysklandvistelsen just nu. Ändå finns olika tankar ändå under ytan. Till en början med, under våren och sommaren, ville jag inte ens tänka på att jag ska utomlands men nuförtiden går det bättre. Det blev bättre när jag fick reda på att jag inte skulle behöva bo ensam och att de jag skulle bo med troligtvis är tyskar, och sedan blev det ännu bättre när jag fick höra att vännen M skulle till Danmark. Så på det sättet har jag sett mera fram emot utlandsvistelsen. Nu när jag börjar komma till de administrativa skeden av utlandsplaneringen märker jag ändå att jag får tillbaka de gamla stress- och oroskänslorna från första studieåret.

Nu har jag endast fyra dagar kvar på jobbet. Sedan får jag vara ledig i september. Jag kommer att hälsa på mina vänner som nyligen flyttat till Åbo, på samma gång som jag uträttar några ärenden där. I mitten av september ska jag fara ut på en tredagars vandring med Kokkolaborna. Det ska bli intressant eftersom jag aldrig vandrat förut. Men jag visste inte att det behövdes så mycket utrustning för att vandra. Rinka, Gore-Tex skor, vattentät jacka och byxor, sovsäck som passar för vinterväder... Men intressant och förhoppningsvis vackert ska det bli. Däremellan vill jag umgås så mycket som möjligt med familjen. Jag och lillabror skulle vilja fara på en kort resa till Norrland. För att citera lillabror: "Jag och Sofie planerar att fara på resa med pappa..." Stackars pappa har ingen aning om att han snart är på väg på resa! :P Men han gillar det nog...

Till sist vill jag ännu säga att jag hade en underbar helg under kyrkhelgen. Själva programmet och prästernas tal var intressant och tankeväckande. Det är bäst när man får något att fundera över och när man vill förändra ens situation. Så tack för programmet och hoppas det ordnas på nytt. Ett stort plus för helgen var att jag fick njuta av helsingforssällskapet. I ert sällskap kan man inte låta bli att skratta och bli uppiggad. Tack Hanna och Benji! Tack också Johi för sovplatsen och det goda morgonmålet!

Nu ska jag sova för nu har jag varit trött i 2½ veckor. Gonatt!

torsdag, augusti 21, 2008

Nya tider

När jag skrev rubriken kom jag på att det ju faktiskt fanns en svensk tv-serie förr som hette "Nya tider". Det var på den tiden när jag slutade att se på såpoperor. Haha, inte för att jag sett på så mycket såpor, men Skilda Världar satt jag nog fast i...

Nåja, nu fastnade jag vid gamla tider fastän det var nya jag skulle tala om.

Ja, nu har en vän flyttat till Danmark, två andra till Åbo, och snart flyttar ännu en till Åbo. Vännerna i min ålder börjar försvinna härifrån. Det känns konstigt att mina vänner flyttar till Åbo nu när jag kommit bort därifrån. Men jag ser framemot att besöka er i er fyra! :D Sen är det också lite sorligt att en vän flyttat till Danmark. Men när jag själv flyttar till Tyskland får jag vara glad, för då har vi endast 600 km att resa när vi vill hälsa på varandra. Inte mycket längre än från Åbo hem.

Jo, så det är nya tider på gång. Grundskolorna och gymnasierna har börjat, universiteten börjar snart och folks semestrar börjar vara över och jag kommer snart att få en månad ledigt. Det känns konstigt att leva i en helt annorlunda rytm än alla andra. Det känns nästan som om jag missat något, som ett viktigt tåg. Men det börjar ju nog för mig sen också, med buller och bång.

I helgen är det Kyrkhelg i Kokkola, då får vi Hanna på besök. Välkommen Hanna!

måndag, augusti 11, 2008

Är du beredd?

Skulle du vara beredd att fara till Afrika för att hjälpa? - Den frågeställningen fick jag idag av afrikan, och med den informationen jag fick idag vet jag att det ligger ett stort allvar bakom mannens fråga.

Skulle jag vara beredd? Skulle jag vara beredd på att ge upp mitt hemland, min familj, mitt kära Österbotten (med alla människor) för att fara till Afrika? Skulle jag vara beredd på att satsa all min tid och energi på att hjälpa människor? Som tur är det här inte en frågeställning som jag i det här skedet ens behöver ta ställning till, men den oväntade frågan fick mig att fundera. Är vi finländare för hemkära för att kunna lämna våra vänner och familjer? Är vi för lata för att hjälpa? Är vi för materialistiska för att kunna klara oss på litet? Jag vet inte helt, men i alla fall vet jag ju att jag själv hade svårt att göra beslutet att fara till Tyskland för ett år.

Jag har hittills i livet inte haft någon speciell dragning till Afrika. Om jag nångång ska fara till något land för att hjälpa kan det nog bli vilket land som helst, och det är ju inte det som är det väsentliga i dagens fråga (kanske nog för afrikanen, men inte för mig). Men skulle jag vara beredd? Jag tror mycket hänger ihop med hur livet blir. Är man singel eller har familj? Gäller resan för en ettårsperiod eller kanske en tioårsperiod? Det beror på omständigheterna. Vi som kristna har ju däremot förmånen att kunna be Gud om ledning, och med Honom i spetsen för livet tror jag det ordnar sig.

Men om jag får frågan på nytt, Skulle du vara beredd?, vad ska jag då svara? Det blir väl samma som idag: mest tystnad. Det är en fråga som jag får ta ställning till sen ifall det blir aktuellt.

onsdag, augusti 06, 2008

På utflykt med paketbilen

Igår satt jag för första gången vid ratten i en paketbil. Jag fick härifrån Allkristet fara ut på en liten övningsrunda för den utflykt som skulle göras idag. För det första var det spännande att köra igår eftersom det var första gången. Men sen vill jag också säga, att kom och titta på porten som far in till Allkristets gård, så ser ni att det inte är någon bred väg det handlar om! Porten och husväggarna finns tätt intill bilen när man kör där!

Idag for vi då på utflykt till Oulais och Haapavesi. Det var jag och två andra unga flickor som arbetar här som for, och det var alltså "torimatka" det handlade om. Vi far till torg (idag till två olika torg) och säljer kläder för 1 euro styck. Förutom att det var lite kallt var det bra väder och det var roligt att få uppleva en annorlunda arbetsdag.

På hemvägen fick vi sedan igen sitta på baketbilens sköna bänkar och diskutera. När vi närmade oss Kokkola råkade vi ut för en lång bilkö, där vi pga vägarbete fick vänta en halvtimme. När vi sist och slutligen kom bort från bilkön körde vi om hela kön på andra sidan problemet och såg att bilisterna skulle få vänta en god stund i den kön! Kön sträckte sig ända till det det ställe där vi fick börja svänga in mot stan. Aldrig har jag sett en sådan köbildning i Kokkola!

Den största utmaningen för mitt paketbilskörande kom när vi kom tillbaka till allkristet. Då skulle jag köra in genom porten, vilket är svårare än att köra ut. Och ni kan tänka er att jag var glad när jag klarade det på första försöket! Jag hade hjälp av ena flickan som tittade så att jag inte körde in i väggen, men det gick riktigt bra! Förut har jag beundrat de som klarat av att köra där med paketbil, och nu har jag själv fått prova på att klara av det!

Pieksämäki

Pieksämäki 2008 har nu varit och jag är verkligen tacksam för att jag for dit. Jag hade först tänkt skippa hela Pieksämäki pga att jag jobbar, men så fick jag påtryckningar från Hannas sida, och eftersom jag vågade fråga en dag ledig kunde jag åka dit på torsdagskvällen.

Det speciellt roliga iår var att Nina och Netti kom med för första gången. En annan rolig sak var att vi tre och Sofia tog bilen och åkte ner på egen hand. Jag har alltid suttit på med andra, men nu fick jag både vara kartläsare och ibland köra. Fastän vi anlände på torsdagen, när lägret redan hade hållit på en stund, var det inte svårt att komma in i lägerstämningen, för genast fick vi hälsa på alla och därefter fick vi vara med om kvällsandakten och sedan en underbar lovsångsstund med UngOas.

Knappast har det nånsin varit så många bekanta på lägret som iår. De blir varje år fler och fler. Våra vänner tar med nya vänner och man får oftast tala med någon ny.

De två föregående åren har jag varit logementsvärd. Första året var jag ung och pigg och orkade vaka, ifjol var jag redan gammal och trött och ville bara sova. Så iår kände jag ingen längtan efter att få vara logementsvärd. Undrar när Hanna ger upp? :P

Något annat som var roligt, var att jag märkte att jag borde hinna på Pieksämäkilägret också nästa år. Det kan bli lite knappt om tid, men iaf hyreskontraktet i Tyskland borde ha tagit slut när lägret sen börjar. Så där märker man att man iaf inte är borta ett år nu!:) Pieksämäki blir sen ett bra ställe att få träffa alla vänner efter Tysklandvistelsen.

Jo, Pieksämäki är nog ett sånt läger som man ser framemot, ja nästan längtar efter, ett år på förhand. Den här längtan var nog starkare när jag var liten, för då t.o.m. drömde jag om Pieksämäki några gånger under året. Men efter att först ha tänkt skippa Pieksämäki för iår, är jag nu mycket tacksam att jag ändå for dit. Det var absolut värt det! Det här borde nu ha varit min elfte gång på Pieksämäki. Jag var där första gången år 1997 och nångång under 2000-talet var jag borta ett år (ett misstag som jag då sade att jag aldrig skulle upprepa, men som jag nästan tänkte upprepa iår).

Så tack till er alla som var på Pieksämäkilägret och tack till Gud som är vår allas Herre!