Familjelivets föränding

Jag är mittersta barnet bland tre syskon. Som liten önskade jag länge ett till lillasyskon. Antagligen tyckte jag att en familj skulle bestå av många personer. Vid några tillfällen i min ungdom har jag tänkt att det var synd att vi barn höll på att växa upp och bli vuxna. Jag trodde det skulle innebära att familjen splittrades.

Här innan jul sitter jag och tänker på hur fel jag hade. Alltså angående det här att familjen skulle splittras när vi växte upp. Nu har familjen plötsligt utökats med två ingifta, en hund (systerns) och t.o.m. ett syskonbarn. Kring jul kommer åtta personer och en söt hund att trängas i vårt hus. Jag som trodde att det skulle bli sämre av att vi växte upp och nu märker jag plötsligt hur mycket bättre det blev. Nu är vi plötsligt en storfamilj - något jag hade trott att var omöjligt när inget fler lillasyskon dök upp.

Julglädje

Ledig helg med Friffejulfest och packande inför färden till Österbotten på måndag. Det är julglädje just nu.

Var inte rädd!

En predikan jag hörde senaste söndagen visade mig tydligt en av de saker som Jesus har försökt lära mig den här hösten. Predikan handlade om att vi inte någonsin mera behöver vara rädda. Inte för någonting. Omständigheterna kan se olika ut, men Jesus är med oss. Frågan är vad vi väljer att fokusera på - omständigheterna eller Jesus.

Den senaste tiden har jag kämpat med rädslor angående studierna - kommer jag att bli färdig inom den tid jag tänkt mig? Kommer jag att få ihop alla kurser jag behöver? osv. Jag har försökt tänka positivt, men många gånger upplevde jag små motgångar dag efter dag vilket gjorde det svårt att upprätthålla de positiva tankarna.

Predikan påminde mig om och gjorde det tydligt för mig att jag faktiskt inte behöver vara rädd. För den som tror samverkar allt till det bästa. Och även om det ur min synvinkel sett skulle gå åt skogen, t.ex. om jag inte skulle få in kurserna i den ordning jag vill, så behöver jag ändå inte vara rädd, eftersom Jesus inte lämnar mig ensam med problemen. Då får jag fortsätta att fokusera på Jesus istället för på omständigheterna.

Det här med att inte vara rädd, utan att fokusera på Jesus hör starkt ihop med bibelversen som säger att vi först ska söka Guds rike och att vi sedan ska få allt det andra som vi behöver. Om vi fokuserar på Jesus istället för på omständigheterna, om vi först söker Guds rike, så kommer det sedan att gå bra - på ett eller annat sätt. För även om vägen inte går dit vi har tänkt, så har Gud allt i sin hand.

Kommunikationsstörningar

Sofie: Vill du ha en bonbon?
Anders: Va? Om jag vill ha en båånbåån?

Apati

Igår lyssnade jag på ett videoklipp (http://www.dagen.se/vardag/wilkersons-tal-till-sverige/) från 2004 där David Wilkerson framförde ett profetiskt budskap till kyrkorna i Sverige och Skandinavien. Även om situationen kanske inte är helt den samma som 2004, så tror jag att det är ett aktuellt budskap som kristna behöver bli uppmärksammade om. På sidan jag länkade till kan man höra hela budskapet, samt läsa en sammanfattning av budskapet. Jag vill här också kort sammanfatta budskapet, även om jag är medveten om att vissa aspekter lämnar osagda. Lyssna allra helst själva på videoklippet, eller läs åtminstone den sammanfattning som där ges.

Enligt Wilkerson säger Gud till kristna församlingar i Skandinavien att han inte kan utföra sin vilja i våra församlingar eftersom det finns en konflikt mellan oss och Gud. Konflikten är vår apati. När vi kunde ta tid för Gud i bön, när vi kunde sprida evangeliet till människor, så sitter vi framför teven (eller datorn). Istället för att bygga Guds hus bygger vi våra egna hus. Välståndet har gjort oss apatiska. Det finns folk som kunde komma till tro, men som på grund av vår apati, vår lathet, går förlorade. Vi är också så toleranta här i Skandinavien att vi med lätthet tolererar synden. Till en sådan här kyrka dras inte människor, utan människor flyr från den. Om kyrkan fortsätter i samma stil betyder det att den i något skede går under. Om vi vill att situationen ska förändras så är lösningen nöd. Vi kan dock inte skapa en känsla av nöd av oss själva, men vi kan be om att få känna nöd för människors frälsning.

7th Heaven

Minns ni serien Sjunde himlen (på engelska 7th Heaven) som gick på tv för kanske tio år sedan? Jag tyckte mycket om serien när den gick på tv och har sedan den tiden alltid haft en tanke i bakhuvudet att jag skulle vilja se serien på nytt. Nu har jag fått möjligheten att låna första säsongen av en vän, och jag blir så glad av att titta på dessa avsnitt. Jag tycker fortfarande att serien är bra, men nu upptäcker jag hur genialiskt uppbyggd serien är. Serien handlar om en familj med, i början, fem barn. Pappan är präst och mamman är hemmafru. I varje avsnitt behandlas olika problem och funderingar som familjemedlemmarna har. Eftersom barnen är i olika åldrar, och eftersom föräldrarna har en viktig roll i serien, kan människor i olika åldrar identifiera sig med någon av personerna. När jag var liten identifierade jag mig med de två systrarna Lucy och Mary, men nu märker jag att jag identifierar mig med föräldrarna i serien. Från att förut ha följt med flickornas funderingar följer jag nu med hur föräldrarna handskas med barnen och deras funderingar, samt hur de tar hand om varandra. Som vuxen ger mig serien en ny dimension.Serien handlar mycket om tro om moral och visar möjliga tillvägagångssätt i olika situationer.

... Jag undrar annars om den här serien har påverkat min önskan att få en stor barnaskara? ...

Det här är en serie jag kan rekommendera och speciellt till de som funderar om det i våra dagar längre finns några serier och filmer som innehåller god moral.

Gåshud av husritningar

När jag surfar runt på olika husfirmors hemsidor brukar jag inte lägga så stor vikt vid de hus som är större än 150 m2. Det känns för stort och dyrt för vår del. Samtidigt söker jag efter hus med fyra sovrum, och sådana ritningar har ofta en tendens att bli onödigt stora. Att jag därtill är kräsen gör att jag inte ofta hittar hus som jag verkligen gillar, dvs. sådana som jag själv skulle kunna tänka mig att bo i.

Men nu har nog Jämerä levererat en ritning som tar andan ur mig. Det är ett vackert och häftigt hus på 146 m2, med fyra sovrum. Ritningen är perfekt, bara några små ändringar skulle jag göra. Kolla gärna in bilden, och klicka sedan på "Pohjakartta" för att se ritningen: http://www.jamera.fi/tutustu_jameran_talomalleihin/talomallistot/talomalli/?category=4&talomalli=14. Problemet här är bara att jag anar att det här huset är dyrare än andra hus med samma antal kvadratmetrar. Och att de inte anger ett slutgiltigt pris, utan ett pris för när det är "vesikattovalmis", gör att jag inte får någon uppfattning om vad ett sådant hus skulle kosta.

Gangnam Style

Jag hade råkat höra något om Gangnam Style dagen före jag vikarierade i en viss klass, så som tur hade jag en någorlunda uppfattning om vad begreppet handlade om när det talades om det i klassen. Men eftersom jag först inte helt förstod vad det var tal om fick jag nog höra att jag i så fall var en av de få sista som inte har hört talas om det.

Nu har jag tittat på den här videon, ja t.o.m. flera gånger. Först gjorde jag det för att förstå vad saken handlade om. Nog är det ju lite coolt att den här videon just nu har blivit sedd över 670 miljoner gånger! Den här koreanska sångaren har plötsligt blivit känd över hela världen. Om den här videon inte skulle ha varit så populär när jag såg den, tror jag att jag skulle ha skakat på mina axlar och aldrig sett den igen. Men just eftersom den verkar vara innegrejen just nu (i alla fall bland unga), och eftersom folk intresserar sig för musiken och den lustiga dansen, och eftersom rytmen fastnar, så har jag sett den flera gånger redan.

Jag undrar om jag var den sista som blev bekant med musikvideon, eller om det finns andra där ute ännu som nu ser videon för första gången?

https://www.youtube.com/watch?v=9bZkp7q19f0

Teman i drömmar

För några dagar sedan undervisade jag om novellen i modersmålsundervisningen och berättade att samma teman ofta dyker upp i olika noveller, romaner och berättelser. Nu märker jag att det här också gäller drömmar. När ska jag riktigt sluta drömma om att jag på julaftonen med fasa inser att jag glömt att köpa julklappar? Den här drömmen har plågat mig i redan flera år, och återkommer några gånger varje år mellan månaderna september och december. Om det på riktigt fanns en risk att jag skulle glömma att köpa julklappar, t.ex. om ingen annan skulle tala om julen och julklappsinköp och jag inte någonstans såg några annonser om julklappsinköp, så skulle jag kunna förstå att drömmarna hade som syfte att påminna mig om julklappsinköp. Men nu gör mig drömmarna bara stressad.

Längtan hem

Att  Åbo är en tillfällig bostadsort har varit helt klart för mig sedan jag flyttade hit 2007 för att börja studera. Min dröm vid den tiden var att få bosätta mig i Kokkola. Till Åbo for jag enbart för studiernas skull. Även om jag under åren i Åbo inte aktivt tänkt på flytten tillbaka till Österbotten, så har det ändå varit ett självklart faktum att jag någon gång kommer att flytta tillbaka. I Åbo har jag ibland känt mig mera, och ibland mindre hemma. Första året hade jag konstant hemlängtan, efter året i Tyskland däremot träffade jag Anders och var plötsligt väldigt nöjd med att vara i Åbo. Nu har jag och Anders varit gifta i lite mer än ett år och börjar så småningom bli klara med studierna. I alla fall en av oss två. Det börjar kännas som att vi vill fortsätta livet, komma vidare från studie-stadiet, äntligen få flytta hem till Österbotten. Den här känslan blev speciellt stark efter våren i Vasa, som till viss del blev som en aptitretare för livet i Österbotten. Pricken över i:et för längtan hem till Österbotten blev ändå vetskapen om att jag skulle få en systerson i Österbotten. Jag vill inte missa de två första åren av hans liv!

Efter att lite ha utforskat möjligheter börjar det nu bli klart att jag kommer att kunna studera det sista året på distans. Det här betyder att det sista årets studier inte kommer att kunna hindra oss från att flytta hem. Hem till Österbotten. Det betyder att maj kanske är den sista månaden vi bor i Åbo. Det betyder att tiden äntligen börjar närma sig, den tid som jag inte riktigt vågat tänka på eftersom det känts så avlägset. Tiden när Österbotten igen blir det riktiga hemmet, tiden när man får vara hemma.

Lyrisk

Jag är alldeles lyrisk över möjligheten att få vikariera nästa vecka. Kanske är det bra att vara det med tanke på att det är svenska språket och litteraturen jag ska undervisa i.

Cykling

Jag måste erkänna att jag ibland är lite lat av mig. Det här betyder, att fastän jag nog är intresserad av att motionera, så väljer jag ibland att göra andra saker framom motionerandet. Nu har vi fått den manick som behövs för att vi ska kunna använda tävlingscykeln inomhus. Jag tror det här kan vara räddningen, för nu behöver jag ju inte ens stiga ut genom dörren för att få lite motion. Sen så blir man ju inspirerad att cykla bara på grund av en så fjuttig orsak som att cykeln är enormt snygg. Förstås handlar det inte bara om att det är lättillgängligt och att cykeln är snygg. Cykling är nog en sport som jag tror jag skulle tycka om att syssla med. Bara man någon gång blir van med sadeln!

Min förhoppning är att jag ska börja cykla flera gånger i veckan. Vi får se om jag lyckas.

P.s. Jag fortsätter nog med bloggen. Men jag ska försöka se över min inställning till bloggandet.

Winter wonderland

Angående förra inlägget så har jag ännu inte tagit något beslut. Men måste nog säga att jag blev lite rörd av kommentarerna! (Tack!)

Det här inlägget gör jag för att jag vill visa det underbara vinterlandskap vi lever i just nu. Jag hann redan nästan bli deppad över det mörker som dragit in över Finland. Snön kom därför som en lättnad. Nu känner jag mig istället glad och uppiggad.

Igår eftermiddag. Mörka moln!

Sex timmar senare, efter att det hade snöat någon timme.

Idag. På väg upp mot Vårdberget.

Fotot taget från Vårdberget. Ser ni domkyrkan? (Prov förstora bilden och vinkla skärmen bakåt och se, om ni då lyckas få syn på den.)

Njuter av vädret.

Njuter av vädret ... ?

Att blogga eller inte blogga

Den senaste tiden har jag funderat en del på prioriteringar och vad som är viktigt i livet. Jag har insett att det finns viktigare saker man kunde göra, än de saker man faktiskt gör. Det här är orsaken till att jag inte skrivit blogg på en tid, jag undrar om det är så viktigt att ha en blogg?

Nu låter det kanske som att jag inte alls är intresserad av att blogga längre. Och det är just det som är det svåra, för jag är väldigt intresserad av att skriva blogg. Så pass intresserad, att det möjligtvis tar bort tid från annat jag kunde göra. En dag när jag funderade på saker/sysslor jag borde göra mig av med, kom bloggandet upp som en tanke. "Aldrig! Det kan jag inte." tänkte jag. Och det är väl ett tecken på att man är för beroende av något. Därför funderar jag om jag borde avsluta bloggandet.

Men det skulle vara svårt att sluta blogga, det har varit en sysselsättning för mig i ca sju år, som jag trivts med stort. Ifall jag skulle sluta blogga skulle jag knappast heller helt kunna hålla mig ifrån skrivande, antagligen skulle jag ibland skriva för min egen del ändå. En risk är också att man slutar blogga, utan att göra mera av sådant som man tycker är viktigt.

Så det återstår att se hur det blir. Efter att ha tänkt på den här saken i två veckor nu så känns det inte längre fullt så omöjligt.

Om att inte orka resa

Resande är ett av de stora intressen som människor nuförtiden har. Orsakerna till varför man vill ut och resa är många, man vill se världen, man vill ha mera sol, man vill vara med om något extra, man vill lära känna nya kulturer och människor osv. Det är spännande och man får nya upplevelser, foton och minnen.

Jag och Anders har under de två senaste åren varit på fyra utlandsresor. Dessa resor har i sig varit väldigt fina, men ändå har under de tre senaste resorna en överraskande känsla vuxit fram, en känsla av att jag överhuvudtaget inte orkar resa mera. T.o.m. tanken på att få vara hem och skriva på sin gradu känns som ett skönare alternativ än att resa.

Resorna fram och tillbaka tar på krafterna, allt man gör under resan tar på krafterna, antagligen går man mycket mer än annars och man är hela tiden på väg någonstans. Även om man bor på hotell så är det inte ens riktiga hem och ifall man dessutom bor på hostell och delar rum med andra så får man aldrig vara ifred och vila upp sig i lugn och ro.

Tyskland är det enda landet jag behöver och vill resa till, men utöver det här resemålet så får det vara för mig, i alla fall för en tid. Just nu finns ingen lust alls, och jag har på känn att lusten inte kommer att komma tillbaka på en tid.

Så nu undrar jag om jag är den enda som känner på det här sättet, i en värld där resande och lust till resande är något självklart?

Londonreflektioner och -bilder

Det här inlägget kommer att bestå av uppräkningar av vad vi sett och upplevt, en del reflektioner om vår resa, samt en hel massa bilder. Numren som finns utsatta hänvisar till bilderna. Bland bilderna finns det knappast några stora överraskningar, men London är ju onekligen en fin stad som är värd att fotografera.

Vad vi upplevt och sett:

Sofias lägenhet, Piccadilly Backpackers Hostel (29), Tesco, Piccadilly Circus (1), the Mall ((5)), Admiralty Arch (2), Trafalgar Square (3, 4), National Gallery där vi också var in en sväng (3), Buckingham Palace (6, 7) med vaktombyte (7, 8), St. James's Park (9-12), Westminster Abbey (13), Big Ben (14), dubbeldäckare, Sainsbury's, Covent Garden, Seven Dials (15), tunnelbana, Harrods, ett besök hos Revelation Church (om jag minns namnet rätt), Fish & Chips, Tower of London (21), Tower Bridge (17, 19), Oxford Circus, Oxford Street, Primark, British Museum (21-27), English Breakfast (30, 31), University College London (32,33), Starbucks ... 

Reflektioner om London och resande (i London):

- Ett besök i London behöver inte bli speciellt dyrt. Vi åkte med Ryanair, åkte med buss in till London (istället för tåg), sov på hostell (inte lyxigt, men kan vara centralt även om det inte är dyrt), besökte inte de ställen som kostade (London Eye, Madame Tussauds ...) - det finns många ställen man kan besöka i London som är gratis! - och åt på pub istället för på restaurang.

- Jag och Anders konstaterade nog att vi inte skulle kunna bo i London. Stor stad, mycket folk, långa avstånd. Husen är dessutom mycket tätt byggda, till skillnad från byggnaderna i Finlands städer, vilket ger en känsla av att man inte hittar något fritt utrymme (då finns i och för sig parkerna som motvikt).

- Som turist saknade jag bänkar att sitta på. Vi gick långa avstånd och när benen började värka skulle man ha behövt sätta sig ner. Men i brist på bänkar fick man fortsätta gå. Bänkar fanns i parkerna (i alla fall i den park vi gick i) men annars fick man nöja sig med fontäner och andra bänkliknande konstruktioner.

- Att prata med de andra som bor i samma rum som en på hostellet är inte alltid lätt. Kanske man själv är blyg, kanske de andra är blyga, kanske de andra envisas med att prata på sitt eget modersmål fastän man inte förstår något av vad de säger. Det som dock definitivt bryter isen är när brandalarmet går igång mitt i natten! "Vad händer? Brinner det? Måste vi gå ut?" och så är samtalet igång.

- Att resa mitt i natten blir ofta ett faktum när man reser med Ryanair. Om man är i London kan man i alla fall trösta sig med att man inte är den enda som reser mitt i natten. Ifall man åker med någon specialbuss till flygstationen kan det löna sig att köpa biljett på förhand (vilket vi gjorde!) - att mitt i natten stå och vänta på bussar som man inte ryms med på och oroa sig för att man ska missa flyget är inget man vill uppleva (vilket vi inte heller gjorde!). Märk väl att tunnelbanan inte går under natten! Det lyckades vi missa, men som tur redde det upp sig någon timme innan vi skulle iväg tack vare brandalarmet, för då vaknade vi och började diskutera vår hemfärd tillsammans med de andra i rummet. (Det kändes nästan som att Gud väckte upp vårt rum så att vi skulle få vår hemfärd uppredd. Varför hela hostellet skulle bli väckt vet jag däremot inte. Kanske var det det enda sättet att väcka upp oss och få oss att börja prata.) Jag och Anders gjorde därefter upp en plan om att gå till flygbussen ifall vi blev tvungna till det, men hoppa på en buss ifall vi hade möjlighet till det, och som tur kunde vi hoppa på en buss.

1. Piccadilly Circus. Vårt hostell låg bara på någon minuts gångavstånd härifrån.

2. Vägen heter The Mall och byggnaden lär heta Admiralty Arch.

3. Trafalgar Square och National Gallery, där vi var in en sväng (gratis!) och tittade på konst.

4. Trafalgar Square, fotat från National Gallery.

5. Vi på The Mall, på väg till Buckingham Palace.

6. Buckingham Palace.

7. Sofia och Anders i väntan på vaktombyte.

8. Sofia lyckades få ännu bättre bilder av vaktombytet, nämligen när vakterna går efter varandra med händerna utsträckta framför sig. De såg ut som bröderna Fluff.

9. I St. James's Park fanns intressanta fåglar.

10. Lägg märke till fötterna!

11. Utsikt västerut från en bro i St. James's Park.

12.Utsikt österut från en bro i St. James's Park.

13. Vänster: Westminster Abbey. I mitten, bakom: en del av House of Parliament. Höger: ?.

14. Big Ben.

15. Seven Dials. Det här är en rondell, där vi sitter vid ett monument mitt i rondellen. I rondellen möts sju små gator. Väldigt mysigt.

16. Nån park och nån byggnad i närheten av Tower of London.

17. På väg mot Tower Bridge.

18. Även lite modernare byggnader fanns det.

19. Maffig bro!

20. 30 St. Mary Axe i bakgrunden, en del av Tower of London i förgrunden.

21. British Museum (därifrån även de 6 nästa bilderna är tagna). Observera att besöket är gratis!

22. Gammal staty av Venus.

23. Den här mumien hade jag faktiskt läst en artikel om för några månader sen.

24. Där gick vi omkring och såg på inlindade döda kroppar. Vi fick faktiskt också se en gammal bevarad död kropp och en del skelett.

25. Inne i British Museum.

26. Inne i British Museum.

27. Staty från Påskön, till Anders glädje.

28. Random hotell.

29. Hostellet där vi sov fyra nätter. Det var lite tungt att inte ha ett eget ställe. Men det blev betydligt billigare att bo på det här sättet och vi bodde ju verkligen centralt!

30. English Breakfast. Här saknas två korvar, som jag fick lite senare. Det här morgonmålet levde vi länge på!

31. Sofia och hennes "lilla" English Breakfast.

32. Sofias skola University College London.

33. Sofias skola University College London.

Språket i die Lutherbibel

Som jag kanske förut uttryckt, tycker jag det lönar sig att läsa bibeln även på andra språk än sitt modersmål, ifall man har möjlighet till det, eftersom man kan få syn på saker som man annars kanske slentrianmässigt läser och förbiser.

Den här gången ska jag ändå inte tala om bibelns innehåll, utan om språket i die Lutherbibel. Den här bibelversionen är alltså Luthers översättning, men den bibel jag har tillgång till är en nyare version (ursprungsversionen är från 1534, min version 1984). Språket är alltså förståeligt, men ändå i lite mer högtravande och ålderdomlig form. Jag trodde det skulle bli tråkigare att läsa en mera ålderdomlig version, men det blev ju nästan bara mera spännande.

Jag har inte kommit långt med min läsning av die Lutherbibel, men redan nu läser jag sådana satsbyggnader som jag hittills har lärt mig att inte är korrekta. Vad sägs om dessa exempel (mina markeringar):

"Denn ebenso haben sie verfolgt die Propheten, die vor euch gewesen sind." (Matt 5:12b)
"Und siehe, da war ein Mensch, der hatte eine verdorrte Hand." (Matt 12:10a)

Betyder det här att man som tyskalärare kan ge eleverna rätt när de använder fel ordföljd, och säga att de skriver rätt enligt mera ålderdomliga språknormer?

Annars blev jag lycklig när jag hittade en bibelvers med fyra verb i rad. Jag har haft ett inlägg om det här tidigare, men det är inte ofta jag hittar (lägger märke till?) sådana exempel, så nu ska jag ge ett:

"Als nun Jesus hörte, dass Johannes gefangen gesetzt worden war, zog er sich nach Galiläa zurück." (Matt 4:12)

(Vad innehållet gäller finns det inte så mycket att glädja sig över i den här versen.)

Och när man läser på tyska lär man ju sig alltid nya saker, och mina markeringar i den här versen visar vad som var nytt för mig:

"Ihr Schlangenbrut, wie könnt ihr Gutes reden, die ihr böse seid? Wes das Herz voll ist, des geht der Mund über." (Matt 12:34)

(Jag måste erkänna att jag vid den första markeringen inte riktigt förstår användningen av die.)

Till sist ska jag dela med mig av en pärla. Jag tycker den här versen är mycket fin, finare än i den svenska bibeln:

"Ein guter Mensch bringt Gutes hervor aus dem guten Schatz seines Herzens; und ein böser Mensch bringt Böses hervor aus seinem bösen Schatz." (Matt 12:35)

Staty

Igår fick jag en staty av mig själv. Det kändes nästan rörande att någon gjort ett sådant arbete enkom för min skull, och när man sade att jag fick välja mellan att ta emot statyn eller låta den gå förlorad, valde jag naturligtvis att ta emot den. Det är inte precis varje dag jag blir ärad med en staty. Jag ska här dela med mig av en bild på statyn så att andra kan få ha glädje av den. För att ni inte ska bli helt hänförda av skulptörens sinne för detaljer väljer jag att inte publicera en närbild.

P.S. Anders har också en sådan här staty sedan han var yngre, så nu kan vi glädjas ikapp.

När vi nu talar om statyer kommer jag osökt att tänka på sången Denkmal av Wir sind Helden. Fast det är som sagt osökt, sången har nog inget med tänder att göra. Om ni vill bekanta er med den tyska musiken kan ni lyssna på sången här: https://www.youtube.com/watch?v=FwqS3ijueUA.

Finns det något som heter roliga studier?

Jag har haft en tendens att klaga på studierna: jag har ibland (ofta?) tyckt att kurserna inte känts relevanta och att de inte i tillräcklig mån förberett mig för mitt kommande yrke. Det faktum att jag är tvungen att studera lite längre än den tänkta tiden gör också att jag har haft svårt att glädjas över studierna. Därför är det så härligt att märka att en del kurser kan vara riktigt givande. Vårens pedagogikstudier var i en riktigt egen division - dessa studier var de klart intressantaste jag varit med om - och nog har jag ju haft en del intressanta kurser under årens lopp. Nu när jag är tillbaka i Åbo har jag också en riktigt givande kurs som går under namnet Biografiska berättelser. Jag är fascinerad av självbiografiska böcker, som är en del av kursens tema, och dessutom verkar kurslitteraturen vara intressant - det har den varit hittills och jag ser några pärlor på kommande. Det är en konstig känsla att man kan bli så uppmuntrad av en kurs! För att ännu höja på stämningen lite så kan jag berätta att jag hittills trivs med att skriva på min gradu. Jag förstår att det kan komma nerförsbackar ännu, men hittills tycker jag det är intressant, ja rentav spännande. Några gånger har jag kommit på mig själv med att under den lediga kvällens lopp sakna graduskrivandet. Och det är ju tur att inspirationen har höjts nu, för jag antar att jag behöver den inspirationen för att orka studera dessa extra 1-2 åren.

Jag har tänkt på ...

Kanske säger det här bibelstället:

"Det skall du veta att i de sista dagarna skall det komma svåra tider. Människorna kommer att älska sig själva och vara penningkära, skrytsamma, stolta, hånfulla, olydiga mot sina föräldrar, otacksamma, gudlösa, kärlekslösa, oförsonliga, skvalleraktiga, obehärskade, råa, fientliga mot det goda, falska, egensinniga och högmodiga. De skall älska njutning istället för Gud och ha ett sken av gudsfruktan men förneka dess kraft. Håll dig borta från dem!" (2 Tim 3:1-5)

och den här boktiteln (en bok som jag nyligen plockat ner från hyllan för att börja läsa):

Fri att leva enkelt

något om det som delvis upptar mina tankar just nu.

Jag har inte tänkt alla tankar klart, så jag ska inte skriva något desto mer. Men normerna i samhället är så starka (vad gäller att tjäna pengar, satsa på sig själv och njutning, osv.) att jag tror att man som kristen kan ha svårt att upptäcka att man automatiskt dragits med i dessa tankegångar. Kanske dags att ta ett steg utanför den bubbla man levt i och fundera lite mer kring vad som är viktigt i livet.

Har du tänkt på ...

... att av all information som finns runtomkring oss, såsom böcker, musik, filmer, internetsidor osv., så kan vi faktiskt välja vad vi tar till oss och vad vi lämnar bort. (I alla fall ofta.) Allt som skrivs, sägs, sjungs och visas är inte bra och uppbyggligt, och vi behöver inte ta emot det.

Något annat som vi också kan göra, är att söka upp sådant som inte direkt presenteras, men som vi vet är bra för oss. Ibland när jag märker att jag slösurfat och läst onyttig information, försöker jag söka mig till Ingmar Rönns blogg på www.ironn.org. Hans texter är lite mer svårtuggade än mycket annat man kan läsa på internet, men hans texter får mig alltid in på rätt spår igen. Från hans blogg påminns jag om det viktiga i livet. Annan läsning som jag för övrigt alltid kan rekommendera är Bibeln, och om vi fortsätter söka så kan vi säkert hitta massor med annan information som är värt att ta till sig.

Höstens projekt

Skolstarten är jämförbar med nyår tycker jag. Man påbörjar ett nytt (studie)år, man funderar kring hur den nya terminen ska se ut, vad man ska göra med sin fritid. Kanske vill man ta tag i sitt liv och göra förändringar? I Österbotten skjuts t.o.m. raketer just innan studierna inleds, precis som vid nyår.

Under sommaren har jag funderat på en hel del förändringar som jag vill göra i mitt liv, och i och med att jag nu flyttat till Åbo för hösten har jag börjat ta tag i förändringarna. Förändringarna är både sådana som Gud påmint mig om, och sådana som jag kommit fram till på andra sätt. Kort sagt går förändringarna ut på att jag ska gå tidigare och sova och stiga tidigare upp (dvs. få en hälsosam dygnsrytm), att jag ska ändra min inställning till studier - att jag inte ska stressa, varken på kort eller lång sikt, utan ta det lugnt, att jag ska ta mer tid för Gud och mer tid för människor, att jag ska motionera mer, och att jag ska bli bättre på att laga mat. Det är ganska många förändringar det är fråga om, och ganska omväxlande sådana också. Vissa av dessa förändringar kallar jag projekt, dit hör motionen och matlagningen, vilket betyder att de planer jag satt upp för dessa moment bara gäller för hösten, vad som händer efter det får jag ta ställning till senare. De andra förändringarna hoppas jag ska få bli varaktiga. Jag hoppas bli en mer lugn och harmonisk människa som har tid för Gud och för människor.

Moster Sofie

Den bästa presenten jag fick på min födelsedag i januari var nyheten om att jag skulle bli moster. För ungefär en vecka sedan kom den här presenten till världen. Den lilla pojken fick börja livet tillsammans med två lyckliga föräldrar, och han kommer att få fortsätta träffa lyckliga mor- och farföräldrar, mostrar, morbröder och farbröder, och andra som vill lära känna honom. Den här pojken är en vecka gammal och har just påbörjat livet. Och jag får vara hans moster!

Det här är första gången jag får ett syskonbarn. Det är så spännande att jag inte kan förstå det. Egentligen har jag längtat efter ett barn inom den närmaste släkten sedan lillebror hann bli några år gammal. Det börjar bli över femton år i alla fall.

Pojkens föräldrar har naturligtvis planerat hans ankomst och inhandlat saker som behövs, och säkert planerat inför framtiden. Planerat inför framtiden har även moster gjort, även om det inte skett i samma utsträckning. Jag vill vara en bra moster. En närvarande moster som älskar pojken. Jag vill leka tillsammans med honom, läsa böcker för honom. Jag vill att han ska trivas med mig, och vem vet om vi inte någon gång ska gå på nöjesfält tillsammans också! Och om jag får några barn någon gång så ska kusinerna få lära känna varandra bra.

Om ungefär en vecka ska jag få se pojken för första gången. Jag behöver väl inte säga att jag längtar tills dess?

Tack Gud för den här pojken!

Att njuta av Åbolivet

Sedan en och en halv vecka tillbaka bor och lever vi i Åbo igen. (Och har nu fått internet hemma så att jag har ro att sitta och skriva.) Jag har knappast någon sommar längtat så mycket till Åbo som denna. Att bo i en kappsäck (nåja, jag bodde ju fem veckor i mitt eget rum i föräldrarnas hem t.o.m.) hela sommaren och bära med sig sina ägodelar vart man än far tär på krafterna, och efter lugnet och avskildheten på villan längtade jag efter liv och rörelse. Jag ville tillbaka till Åbo, till ett eget hem, till ett eget kök, till rutiner, till vänner, till bättre sportmöjligheter och till friheten i att inte vara bunden av så många ovanliga omständigheter.

Nu är jag här och jag njuter. Åbo, som jag tidigare förknippat så mycket med studier och stress, att jag inte riktigt kunnat njuta här, utan mest gått omkring med en malande oro i magen, har jag nu smått omvärderat. Jag insåg att det är lätt hänt att man flyttar från en ort och först i efterhand inser att man egentligen hade det ganska bra där. Dessutom börjar studietiden i Åbo så småningom eventuellt nå ett slut - tiden kvar här är endera ett eller två år - vilket betyder att jag måste passa på att ta ut allt av livet här. Men en viktig orsak i det hela är nog att jag försökt och försöker ändra min inställning till studier och stress - vilket möjliggör en mera rofylld inställning till Åbo och livet i staden.

Så jag hoppas och antar att jag har ett år framför mig som jag får njuta av. Och tänk - detta trots att jag nu skriver min gradu-avhandling och därefter inte ens alls är färdig med mina studier.

Besök i vårt västra grannland

Idag återvände jag och Anders med flyget till Vasa efter fyra dygn i Sverige. Ungefär hälften av tiden befann vi oss hos min moster och hennes man i Hofors, och sedan åkte vi till min kusin och hennes familj i Stockholm. Vi hann också besöka två andra kusiner med familjer i Gävle.

Jag låter bilderna samt deras bildtexter tala för sig, även om dessa foton inte visar allt vi var med om. 

Promenad upp i skogen. Anders hittar kantareller. 

Om träden inte hade skymt utsikten hade vi sett mer av Hofors här uppifrån. 

Nöjd över dagens skörd. Att forsla hem kantarellerna var dock inte helt enkelt, eftersom vi inte hade någon korg med oss.

Centrala Stockholm.

Gamla stan.

Slussen.

Anders med ett fynd på Lidingö.

Dessa krabater fanns överallt där vi gick på Lidingö. Man fick se upp var man satte fötterna.

Sofie beundrar utsikten från Lidingö.

Även utan karta lyckades vi hitta ett fint grönområde nära havet på Lidingö.

Från bron över till Djurgården.

Mina favoriter vid skansen var de tama ekorrarna samt de söta lodjursungarna. De sistnämnda är som katter men med större, sötare tassar.

Vi kunde iaktta två sätt hos björnen att äta äpplen. Det ena sättet var att använda klorna som gaffel, det andra sättet var att balansera äpplet på övre sidan av tassen.

Gamla stan.