Det nya livet

Livet har förändrats. Välkommen till min vardag! (Elias 4 veckor.)

• Ny yrkesbeteckning: matmaskin. (Alltid redo.)

• Tidigare var jag missnöjd om jag sov mindre än 9 h per natt. Nu är jag nöjd om jag sover 6 h. Nöjd och pigg, faktiskt. (De två senaste nätterna har varit ljuvliga. Jag har fått sova 7 h per natt. U-N-B-E-L-I-E-V-A-B-L-E!)

• 1 h = irriterad mamma. 2 h = mycket nöjd mamma. 3 h = exalterad mamma. Vi pratar om längden på babyns sömnstunder.

• Under flera av dygnets timmar är jag begränsad till ungefär dessa aktiviteter: tv-tittande (Friends kl. 18-19!), surfande (jag hade tänkt minska på surfandet ...) och läsning. Tips på fler aktiviteter vid amning? Fast egentligen är jag ganska nöjd att ha så få valmöjligheter. Det innebär att jag kanske kommer att få fler böcker läst än normalt.

• Har börjat förstå vikten av de bloggar jag förr tyckte var lite löjliga: mammabloggarna. Det är ett sätt för (hemma)mammor att se att man inte är ensam i sin situation. Det är en viktig upptäckt!

• ... Men min guldgruva nuförtiden är ändå familjeliv.se. Det nya livet för med sig många nya frågeställningar som man önskar hitta svar på.

• Dagens mest spännande händelse: promenaden. Jag kommer ut ur lägenheten!

• Saker ändrar från den ena dagen till den andra, från den ena veckan till den andra. Så som livet är nu, så är det kanske inte om en vecka. Hittills har alla förändringar (fr.o.m. kanske en vecka efter förlossningen) lett till att livet blivit mer lätthanterligt.

• Har aldrig tidigare njutit så mycket av någon människas gester, miner och ljud. (Ja, gråtljudet njuter jag dock inte direkt av.) Jag antar att jag kommer att ha en hel del att njuta av åren framöver.

Angående kvinnors klädsel

Jag läste ett inlägg av underbaraclara som delvis behandlar kvinnors klädsel, och eftersom det är ett ämne jag funderat på redan en tid vill jag nu diskutera saken här. Inlägget ska inte ses som ett fördömande av någons sätt att klä sig, däremot nog som en uppmaning till eftertanke.

I debatter på senare tid har man hört uttalanden i stil med: "Det är aldrig kvinnans fel att hon blir våldtagen! Hon ska kunna klä sig hur som helst utan att bli våldtagen. Våldtäkt är alltid gärningsmannens fel!" Det här håller jag helt och hållet med om. Trots detta vill jag ändå säga att kvinnor bör vara medvetna om hur de klär sig och vilka signaler deras klädsel sänder ut. Att ens klädsel skulle sakna betydelse kan väl ingen i vår utseendefixerade värld påstå.

Utgående från det som underbaraclara skriver vill jag ge några kommentarer. Hon säger många saker, och jag tycker hon har viktiga poänger. Texten handlar om hur hon många gånger upplevt att hon som kvinna blivit bedömd för sin kropp istället för sin person. Jag vill egentligen inte säga så mycket om det som underbaraclara skriver, utan istället bredda diskussionen. Jag vill nämligen påstå, att även om det är fel av pojkarna/männen att behandla kvinnor så förnedrande som underbaraclara skriver, så menar jag att kvinnorna själva har ett visst ansvar. För är det inte så att kvinnorna själva väljer om de framhäver eller döljer? Visserligen kan vi inte dölja allt (eller vi kan, men jag anser det inte eftersträvansvärt), men vi kan ändå i någon mån välja hur mycket och vad vi framhäver eller döljer. Att bära urringat innebär ett val att framhäva. Att bära korta kjolar likaså. (T.o.m. att bära tighta sportkläder, trots att man kan hävda att sådana är de mest ändamålsenliga.) Varför skulle man bära urringat och korta kjolar om man inte ville visa sin kropp? Att bära korta kjolar och sedan bli förbryllad över att folk lägger märke till ens lår, och kanske t.o.m. bedömer dem, är väl aningen naivt.

Vi känner till att männen är mer visuella än kvinnor, när det kommer till attraktion. Männens blickar dras till kvinnors kroppar på ett annat sätt än kvinnors blickar dras till männens. Ifall man vill låta männens blickar förbli ostörda (kanske med respekt för sin pojkvän/man, kanske med männens eget bästa i åtanke) så kan man alltså välja att inte klä sig alltför avslöjande.

"Men i jämställdhetens namn är det nog väldigt förtryckande att säga att kvinnor inte får klä sig hur de vill bara för att de är kvinnor och bara för att män inte kan kontrollera sina blickar" kanske någon protesterar. Men då skulle jag vilja säga att i jämställdhetens namn skulle det vara helt rättvist att kvinnor skulle klä sig anständigt. Vad anständig klädsel anbelangar tycker jag man ofta kan ta männens klädstil som föredöme.

Sen har vi förstås det här med mode. Att följa modet kan ibland innebära att man (oreflekterat?) framhäver mycket av sin kropp. Men då vill jag påpeka något som kanske är något revolutionerande: man måste inte följa modet. Det är ett val.

Sen har jag ännu en sak angående klädsel jag vill diskutera, nämligen de konsekvenser ens klädsel får för andra kvinnor. Det är nämligen så att jag börjat fundera på kopplingen mellan klädstil och ätstörningar. Föreställ dig hur man klädde sig på 1800-talet. Föreställ dig sedan hur man klär sig nuförtiden. Med vilken klädstil är det större möjlighet för tankar som "Sådana smala lår vill också jag ha", "Vilka magmuskler/armmuskler! Dags för mig att skaffa gymkort och börja med sockerstrejk"? Inte för att jag önskar oss tillbaka till 1800-talet, men jag tänker mig att detta val att framhäva/dölja har en viktig betydelse för vår kroppsfixering. Både att se andras (perfekta) kroppar och att visa upp sin egen kropp ökar ens egen kroppsfixering. Ifall alla väljer att visa istället för att dölja så fortsätter kroppsfixeringen att rulla på.

Dessa är tankar som jag tror kommer att få styra mina klädinköp i framtiden. Har ni tankar ni vill dela med er angående detta tema?

Vad är en människa

Vi människor är omringade av andra människor. Vilket under människan är slår oss därför sällan. Ett nyfött barn däremot kan lätt få en att upptäcka det unika hos människan. En tanke jag haft nu i och med att vi fått ett eget barn är att Gud skapar på ett helt annorlunda sätt än vi människor gör. Allt som människorna skapar kan man lätt förstöra och göra sig av med ifall man vill. Med människor är det annorlunda. Efter att man fått ett barn finns det inget ställe dit man kan "skicka tillbaka" barnet. Inte kan man heller radera det. Jag tror att alla på något sätt måste ana att människan är en evig varelse. 

Om man vidare vill fundera på Guds skapande, så är det ganska häftigt att inse att det nyfödda barnet inte bara blivit till - det fortsätter också att utvecklas hela tiden. Barnet växer och efter en tid kommer det att börja gå, prata, skratta, tänka och fundera. Faktiskt utvecklas människan ända fram till hennes sista andetag. Människor kan skapa underbara hus och byggnader, men hon kan inte skapa något som fortsätter att utvecklas på egen hand. Hon kan inte skapa något som har en själ.

Och när vi nu är inne på människans unikhet och nyfödda barn, är det svårt att inte fundera på abort-frågan. Efter att själv ha blivit förälder har jag nu större förståelse för att föräldraskap kan skrämma en del. Det är mycket jobb och ansvar! Men grejen med abort är att den är en chimär! En människa har blivit skapad. Den här människans utvecklingsprocess - den som fortsätter fram till döden - har inletts. Denna nya människa kan inte raderas.
 
Människan är unik och just detta tycker jag också ger oss människor en aning om att det finns en skapare.

Det blev en Elias - Min förlossningsberättelse

Onsdagen 29.1 var jag på rådgivning. Från och med den här gången skulle jag börja gå på rådgivning varje vecka. Beräknat datum var om tre veckor och en dag. Jag frågade rådgivaren om hur länge jag ännu kan åka till Åbo om jag behöver (avhandlingsskrivning på gång). Hon sade att så länge kroppen inte säger ifrån så kan jag åka. Okej, tänkte jag, klart i mitt fall då, för några sammandragningar har jag inte känt av överhuvudtaget. Vidare fick jag reda på streptokock-resultaten, som jag behövde känna till senare när det blev dags att ringa till bb. När jag sedan var in till läkaren konstaterades att livmoderbottens höjd var större än normalt. Jag skulle behöva in på kontroll. Kanske var barnet större än man beräknat, eller kanske hade jag mer fostervatten än vanligt. Eventuellt skulle det betyda att barnet kunde födas något på förhand. Läkaren berättade smått skämtsamt att de just hade haft en annan kvinna i min situation: hon skulle också in på kontroll, men hann inte innan barnet var fött. Oj, tänkte jag, det här kan gälla mig också.

På något sätt tror jag att Gud hade ett finger med i spelet i det att jag var på rådgivningen den dagen, och att jag fick höra det jag fick höra. För när fostervattnet sedan gick på natten (till 30.1), så var jag förberedd. Visserligen var jag väldigt förvånad, det var ju trots allt tre veckor på förhand! Men jag behövde inte bli rädd att något var fel. Gällande det här med fostervatten så hade jag på förhand varit rädd att jag inte skulle märka när det for. Jag har nämligen hört att alla inte märker av det så tydligt. Men jag kan säga som så att jag inte behövde grubbla över den saken. Jag fick också snart lära mig något nytt om förlossning: att fostervattnet "gick" behöver inte betyda att det "gick en gång" - den gick i 44 h för min del! Jag är väldigt tacksam över att jag var hemma när det började och inte på bussen eller i butiken (eller i Åbo)! Skakig i benen ringde jag till bb och fick höra att vi skulle komma in senast på förmiddagen ifall inte värkarna kommit igång innan det.

Jag hade trott att sammandragningarna skulle inledas i och med att fostervattnet for. Så var det inte för mig. Nästa dag (30.1.) var vi två gånger in på bb, men blev hemskickade båda gångerna. När jag var in den andra gången hade dock små sammandragningar kommit igång. De blev något starkare under nattens gång, men eftersom de kom sällan kunde jag sova bra emellan. 1 ½ dygn efter att fostervattnet for, åkte vi till bb för tredje och sista gången. Datumet var 31.1. Det konstaterades att sammandragningarna jag kände inte var de riktiga sammandragningarna, dvs. de som öppnar livmodermunnen. Jag behövde bli igångsatt.

Kl. 12.30 tog jag det avgörande pillret. Man sade att det kunde upp till tre dygn för pillren att verka. Det hade varit en långdragen start på förlossningen, så jag önskade verkligen att det skulle gå snabbare än så. Och det gjorde det. 13.50 räknar jag med att de "riktiga" sammandragningarna kom igång. Från och med nu gick det ganska snabbt. Mellan 13.50 och någon gång innan kl. 21 (dvs. 7 h) kom sammandragningarna med 3-5 minuters mellanrum (och ofta kändes det som att de inte riktigt gick helt över i pauserna heller), och jag öppnades 10 cm. Jag blev snabbt matt av sammandragningarna och kl. 19 behövde jag smärtlindring genast (även om jag innan förlossningen hoppats att jag skulle klara mig utan medicinsk smärtlindring). Istället för epidural som behövde någon halvtimme på sig för att börja verka fick jag PCB, som skulle ge lindring snabbare. När smärtlindringen sattes in frågade jag hur snabbt den börjar verka, och de sade "genast". Från och med den stunden var sammandragningssmärtorna över. Sedan tog det ändå inte länge innan krystvärkarna började ge sig till känna. (Hur mycket smärtlindringen tog bort av de värkarna vet jag inte.)  Nu kom jag in i en ny fas av förlossningen. Jag hade förberett mig på sammandragningarna och jag hade fokuserat på det att man skulle öppnas 10 cm. Jag hade också hört uttalanden i stil med att "när krystandet börjar, då är det nästan över". Jag var alltså inte riktigt förberedd på det som den här fasen förde med sig. Men för att göra en lång historia kort kan jag säga: Efter 35 minuters aktivt krystande föddes en liten Elias på 3160 gram. Och jag var glad över att jag klarat av att föda fram honom.

Elias föddes alltså 31.1 på kvällen, efter 7 ½ h aktiv förlossning (och 44 h efter att fostervattnet for) . Jag är glad att han hann komma den kvällen. På det sättet blev han ett januaribarn precis som jag - och jag har alltid tyckt om att vara januaribarn. Och visst är det lite roligt att jag är född 21.1 och han 31.1!

På den vägen är det nu. Det blev en Elias. Och samtidigt blev det en mamma och pappa av mig och Anders. De första 1½ veckorna var omtumlande för min del, men därefter har det börjat kännas lättare. Och visst är det konstigt - istället för att nu vara nervös över att beräknat datum skulle vara om fyra dagar, så har vi nu en baby på 16 dagar!

Tack Gud för lilla söta Elias! Tänk vilka spännande år vi har framför oss!

Hur Sofie kom över rädslan att svälja tabletter

Det här med att svälja (stora) tabletter är något jag haft obehag för så länge jag kan minnas. Så nu ska jag förklara hur jag kom över den rädslan. (Eller i alla fall hur jag blev mer modig.) Jag låg utmattad på förlossningssängen efter att lillpojken blivit född. Man förde in en bricka med mat, och där låg två tabletter. Jag såg på dem och blev genast modlös, sade till Anders något i stil med att "hur ska jag få ner dessa?". Men då insåg jag: Jag har nyss fött ett barn! Nog ska jag få i mig tabletterna! Och dit slank de. Efter förlossningen har jag fått öva mig flera gånger på att få ner tabletterna.

Och ja, om någon har missat, så har vi alltså fått en son! Jag återkommer med mer information snart.