Sidor

fredag, oktober 31, 2014

Solnedgång och kväll i oktober

De senaste dagarnas solnedgångar har varit så vackra. De har visserligen kommit alltför tidigt under dagen, men vackra har de hur som helst varit, så man får passa på att njuta.


Efteråt solnedgången är det svart. Men också då är livet njutbart.

måndag, oktober 27, 2014

Skogspromenad

Solen sken vackert idag, och Anders kom på att han ville ut och bekanta sig med Kunileden som han hört om. Väl framme insåg vi att det inte skulle vara ljust länge till, och vi såg att leden inte lämpade sig för barnvagn. Vi beslöt oss för att ta en liten tur i alla fall, bärandes på Elias.


På vägen tillbaka genom skogen somnade Elias i famnen på Anders. Det kommer tydligen stunder när han har lätt för att somna. (Som när han somnade under ett läkarbesök.) Vi visste nog att han var trött, men vi hade inte förväntat oss det här.


Vi får återkomma till Kunileden en annan gång när det är ljusare, när vi har mer tid på oss och när vi har kommit på hur vi kan bära på Elias på ett smidigare sätt. Till Kuni återvänder vi faktiskt imorgon redan. Vi ska hälsa på Elimförsamlingens pastor med fru.

Tassmetoden, here we go

Dags för tassmetoden efter två månaders bedrövlig nattssömn. Stackars Anders, det är han som får ta kampen. Jag ska hålla mig undan i ett annat rum för att Elias inte ska känna av mjölkdoften. Stackars Elias, han kommer att vara så ledsen. Stackars mig, jag kommer att ligga sömnlös i rummet bredvid och lyssna till Elias gråt. Vi prövade oss lite på det här igår kväll, så jag vet. I natt ska vi ta itu med det på riktigt. Vi kör tassmetoden samtidigt som vi avslutar nattamningen.

Till sakerna jag grubblade på innan vi fick barn hörde inte sömnen. Jag hade ingen aning om hur svårt det kan vara för en baby att somna och hållas sovande. De första fyra månaderna med Elias var vi uppe ganska mycket om nätterna. Under nästan tre månader under sommaren gick det helt hyfsat. Jag var oftast uppe endast två gånger per natt med Elias. Efter venetsiaden hände något. Sedan dess har han varit vaken många gånger per natt. Exakt vad det beror på vet vi inte, det finns olika möjligheter. Men nu ska vi försöka bryta mönstret. Så länge Anders ännu är ledig. Jag kommer att be att det ska gå på bästa möjliga sätt, men om ni har erfarenhet, tips och pepp som ni vill dela med er av, så ös på!

söndag, oktober 26, 2014

Evangelium enligt Marcus, av Marcus Birro

Jag just läst ut Marcus Birros bok Evangelium enligt Marcus. Bokens upplägg med korta kapitel passade mig som småbarnsförälder bra. Jag hann läsa några kapitel nu som då, och när jag efter pauserna tog upp boken fick jag för det mesta börja vid ett nytt kapitel i stället för att förvirrad börja mitt i ett kapitel som jag glömt vad det handlade om.

Jag har läst bättre böcker. Intressantare, mer gripande, mer givande. Men jag skulle ändå vilja säga att den är läsvärd. Den är en intressant och vacker kombination av skönlitteratur och kristen litteratur. Birros bakgrund är en annan än min, likaså hans sätt att betrakta tro, Gud och det mesta han skriver om. Kanske kan det också vara hans poetiska skrivsätt som ger synen på tro nya nyanser. Hans synvinkel berikar mitt sätt att tänka kring tro. Boken kan också ge tröst åt människor som bär på sorg. Den är ett vittnesbörd av en man som upplevt tragedier, men som mött på ljuset som ger liv. Hela boken andas en glädje till livet och kärlek till Gud.

Nedan några citat ur boken som lyste upp lite extra.

Birro beskriver på s. 110 och 111 hur han en gång innan han skulle uppträda i en kyrka, trots sin vilja att leva nyktert, blev berusad. Han valde att inte dra sig ur evenemanget, utan klev upp på scen och berättade hur det stod till. Så här berättar han: 
"Jag är glad att jag genomförde den där kvällen trots allt. Dels för den innerlighet som visades mig av publiken, men också för att hemligheter och smusslanden är varje aktivt fyllos allra trognaste vän." ... "Men jag resonerade då, och resonerar fortfarande på samma sätt, att kan man inte visa sig svag i en kyrka, kan man inte falla offentligt efter att ha rest sig offentligt, i en kyrka, var kan man göra det då? / Kyrkan är, eller borde vara, den svages hemvist. Kyrkan måste få vara en öppen dörr i ett hav av stängda dörrar. Kyrkan, vilken kyrka som helst, när som helst, måste vara en öppen famn, en tillflyktsort, en helig plats för en väldigt ohelig människa. Kyrkan måste vara vad Jesus var för människor, och fortfarande är, en port till Gud, en väg ut ur fördömelsen, en stig ut ur mörkret."
Jag tycker det är starkt. Han vågar något som jag knappast hade vågat, men som jag efter att ha läst detta önskar att jag hade vågat. På ett annat ställe (s. 136f) beskriver han vad som verkligen är viktigt i livet, och hur vi människor lyckas glömma bort det:
"De världsliga segrarna och förlusterna är sidospår i det här livet. Mitt verkliga liv är livet med Gud. Men tiden vi lever i är mästerlig på att skyndsamt bygga lager på lager av fåfänga och ytlighet så att det alltid tar tid att nå in i den verkliga kärnan i våra liv. Det som är nerlagt i oss, det som är Gud i oss, det som glimmar under alla fördärvliga lager av synd, tar tid och stor kraft att nå. / Många människor lever hela sina liv utan att komma i kontakt med sin egen andlighet. Dessa människor är inte misslyckade eller mindre värda på något sätt, de är oändligt älskade, men de lever sina liv med en sorgens plats inom sig. De tvingas bära omkring på ett mörker som de inte kan adressera eller härleda. De lever sina liv på halvfart. De kan vara hur lyckade och framgångsrika som helst med det saknas något i deras liv. / Världen har arbetat så länge med dem att de inte inser att det de letar efter inte kommer från världen, utan från Gud, men Gud har blivit en dammig, skäggig man, ett minne från en farmor som läste Bibeln, eller en sekt eller en ledare i en annan del av världen. Men för den som vill det finns alltid en glänta i varje människas liv som Gud kan öppna."
 Och slutligen en stark beskrivning av vilken styrka tron för med sig (s. 141):
"Mitt liv är inte mindre fritt från friktion och bekymmer nuförtiden. Eller, jo, det är det. Bara genom att dumpa spriten vid Jesus fötter befriades jag från flera ton självförvållat kaos. Men själva min tro på Gud är så klart ingen garant för att slippa bekymmer i livet. Det är ju i själva verket precis tvärtom. Jag är nu beredd att möta livet, tillsammans med Gud. Jag är inte ensam."
Boken rörde om i mig. Jag uppskattade Birros sätt att betrakta tron på Gud som något väldigt självklart, och jag inspirerades av Birros tal om våra kallelser. Birro menar att hans eget kall är att skriva, och i alla fall i denna bok (jag har inte läst mycket av honom) kan man se hur hans skrivande hänger ihop med att vara ett vittne för Gud. Jag önskar att Guds kallelse för mitt liv ska få bli tydligare.

fredag, oktober 24, 2014

Samlaren

Jag samlar inte på saker. Försöker åtminstone att inte göra det. Men något som jag lyckats samla på mig flera av under de senaste åren är dessa:


Det var väl egentligen ganska bra att vi fick en ny, för senast, dvs. för fem månader sedan ungefär, kom Anders hem med fel kexpaket! Jag får en ny chans!

Tack Plussa! Jag har alltid blivit på så gott humör av dessa! Förutom själva rabattkupongerna har det känts trevligt att någon tänker på en när man nyss flyttat. Någon som välkomnar en till den nya orten. Fast den här gången kändes det nästan lite genant. Det var bara en bokstav och en siffra som hade ändrat i adressen. Och den närmaste K-butiken är samma som tidigare.

lördag, oktober 18, 2014

Fotograferingen fortskrider

Vi befinner oss i Nedervetil, och därmed fick jag möjlighet att ta mig till en fors för att pröva mig på en fototeknik jag nyligen fick lite klarhet i, och som jag länge önskat kunna behärska. Ännu behärskar jag det heller inte. Andra bilden - där tekniken utövas - är för ljus. Dessutom har jag inget stativ, vilket man borde ha. Och jag skulle vilja experimentera mer med olika slutartider. Men jag är ändå nöjd och ivrig över att jag fick fram ett resultat! (Och jag tänker ignorera impulsen att be om ursäkt för att jag är novis.)
 
 

onsdag, oktober 15, 2014

Tidningstips

Jag brukar undvika att gå förbi storbutikernas tidningshyllor. Där finns allt för mycket man kunde tänkas vilja köpa. Men nu stod vi ändå där, och hem kom jag med en tidning. Det var inte jag som hittade den, utan min man, och till min förvåning tyckte han att jag skulle köpa den. Jag har läst en stor del av tidningen, och säger bara wow! Det finns tidningar som är bra och som innehåller många läsvärda inslag, men knappast har jag tidigare läst en tidning, där i princip alla reportage och artiklar intresserar mig (så här mycket)!

Tidningen heter Skriva, och sägs innehålla "intervjuer med de främsta författarna, insidertips från förlagen, råd från Författarförbundets jurist, guider om allt från intrig-strukturer till personskildringar, inspirerande krönikor, tävlingar och mycket mer". Numret jag läst innehåller just detta. Debutanter berättar om arbetet med den första boken, förläggare förtäljer vilka slags manus som intresserar dem, författare kommer till tals om olika ämnen kring skrivande, en lektör presenterar ett utdrag ur ett manus och de förändringsförslag hon gjort, varierande skrivtips samt svar på frågor om skrivande ges. Till och med annonserna kan vara av intresse för målgruppen!


Ja, och pricken över i:et var ju att numret behandlade det ämne som jag skrev om i min biämnesavhandling:


Den här tidningen kan jag rekommendera för litteratur- och/eller skrivintresserade. Tidningen utkommer sex gånger per år, lösnummerpriset ligger på 8 euro. Jag skulle inte rekommendera den om den inte vore bra!

tisdag, oktober 14, 2014

Någon tänker på oss småbarnsföräldrar

Det här inlägget kunde ha flera rubriker. "Grusvägen min bästa vän" eller "Mammalivet öppnade mina ögon för grusvägens förträfflighet" för att nämna ett par exempel.

Vi bor där asfaltväg möter grusväg. Ett ypperligt läge för mig. Jag gillar att bo vid asfaltvägar. Det antyder att man inte bor alltför långt bort från civilisationen. Men som mamma är jag verkligt tacksam för grusvägen. Man går ut och gå med barnvagnen som guppar på grusvägens stenar. Lillens ögonlock blir tyngre och tyngre. Snart somnar han utan ett knyst.

Gissa om jag började bli halvt förtvivlad när jag upptäckte att grusvägen höll på att tappa sin funktion. Vägen hade blivit utslätad. Stenar fanns - om de fanns - endast ute vid vägkanten. Förvandlingen hade skett sakta men säkert under höstens början.

Men idag fick jag se att någon tänker på oss småbarnsföräldrar. Så till er arbetare som står bakom denna förändring, om ni undrar om någon gläder sig åt det ni gjort, så är svaret ett ödmjukt ja.


onsdag, oktober 08, 2014

Höstens kämpar

Mörkret tilltar, sommarglansen är borta. Därför piggar färgklickar upp extra mycket just nu.

måndag, oktober 06, 2014

Blondinbella rusar ifrån

Förra hösten började jag läsa Blondinbellas blogg, eftersom vi då båda var gravida. Hon en trimester före mig, just passligt för att jag skulle kunna läsa och lära, och inte känna att hon rusade iväg. Nu är hon gravid igen, innan jag ens vågat tänka tanken på ett andra barn. Jag låter henne rusa iväg.

söndag, oktober 05, 2014

En hemmamammas hobbyer del 4

Som studerande trodde jag att studietiden skulle vara den mest sociala tiden i mitt liv. Jag hade fått höra att det efteråt är betydligt svårare att få nya, goda vänner. 

Vilken tur att jag hade fel! Jag hade inte förstått i vilken fördelaktig position man befinner sig som förälder, när det kommer till att skapa kontakter. Efter att vi flyttat till Kvevlax har vi fått bekanta oss med många nya människor. Grunden är visserligen att vi tagit oss till församlingsmöten, men väl på plats har det hjälpt att vi har barn. Människor har haft lätt att börja prata med oss, och jag själv har genast fått kontakt med andra mammor.

Jag hade föreställt mig hemmamamman som en hemmaarbetande, isolerad kvinna. Men jag hade inte tänkt så långt att det finns många hemmamammor, som alla är hemma under dagarna och ibland faktiskt också har tid att träffa andra hemmamammor. I mammabarngruppen, lekparken och församlingen finns goda möjligheter att träffa andra mammor. Och vill man umgås hela tiden är det bara att börja bjuda hem folk. Liten diskhög och leksaker på golvet gör ingenting - alla är i samma situation.

fredag, oktober 03, 2014

En hemmamammas hobbyer del 3


Dagens tema: Bloggskrivande

Obviously skriver jag blogg. Innan jag blev mamma tänkte jag att jag skulle behöva ge upp detta intresse, eftersom det skulle innebära mindre tid med lillen.  Det stämmer att det innebär lite mindre tid med lillen, men jag har blivit mer skeptisk till att man ska behöva umgås med sitt barn 24/7. Jag känner mig faktiskt lite överflödig ibland, eftersom han delvis leker bra på egen hand. Dessutom umgås jag med honom nästan 24/7 hur som helst (lite överdrivet, men samtidigt inte), så lite egen tid kanske inte skadar? Jag kan helt enkelt inte ge upp det här intresset, det ger mig glädje, och en glad mamma är kanske inte en helt dum tanke? Sen får man försöka hålla måtta med allt också ...

Men jag tror att det finns en skillnad i mina blogginlägg innan och efter jag fick barn. De är antagligen kortare och ytligare nuförtiden. Så känns det i alla fall, eftersom jag inte har tid för speciellt djupa livsreflektioner just nu. I alla fall inte tid för att få dem nerskrivna. Men jag hoppas att jag inom en snar framtid har tid för sådana igen.

torsdag, oktober 02, 2014

Intressantaste möbeln

På besök hemma hos vänner dras jag i något skede automatiskt till bokhyllan. Den är nog hemmets intressantaste möbel. Full av kunskap, erfarenhet, inspiration och fantasi. Framför allt full av information om böckernas ägare.

I och med flytten till nya lägenheten blev våra böcker snabbt placerade ut i bokhyllan. Idag har jag ordnat upp dem. En stor del av våra böcker är fortfarande utspridda i våra föräldrars hem. De lär inte hitta sin väg till vårt hem innan vi köpt eget. (Eller innan föräldrarna hotar slänga ut dem.) Men en bokhylla har vi i alla fall. Skrämmande få romaner kanske en del tycker, men det har aldrig varit min grej att köpa romaner. Så, vad säger (en del av) vår bokhylla om oss?

Jag har haft lyckan att ärva och få många böcker. Det i sin tur innebär att jag inte hunnit läsa igenom alla jag har. Men det gör väl i och för sig inget. Jag hoppas att vår bokhylla (i framtiden -hyllor) ska få fungera som ett bibliotek - ett ställe där både vi och andra kan hitta pärlor att plocka fram och läsa i.

onsdag, oktober 01, 2014

Besök i studiestaden Åbo

En stad som tidigare har framkallat så mycket stress och ångest hos mig, lockade mig nu. Senast jag befann mig i Åbo var i december, och då var det fortfarande i studiernas tecken. Jag hade inte trott att jag skulle besöka studiestaden så snabbt på nytt. Men när nu lillebror har flyttat dit och mina egna studier är avklarade, ville jag åka dit. Dels för att se hur lillebror har det, dels för att uppleva staden under sorglösare former. Den här gången såg jag verkligen fram emot att åka till Åbo. Kanske för första gången kunde jag helt fokusera på de goda sidorna med staden.

Lillebrors lya

Jag är tacksam för att lillebror har hittat ett ställe att bo på som han redan upplever som sitt hem. Fint var det, både inomhus och utomhus. (Han bor inte i det runda Ikituuri, trots att det figurerar i många av bilderna.)


Lägenheten har han redan hunnit fylla med det nödvändigaste. Följande bilder avspeglar ett stort intresse och huvudämnet (ett av mina biämnen). Kan ni gissa vilket?


Inte så svårt, litteraturvetenskap givetvis. Ska bli intressant att se vilka böcker dessa bokhyllor fylls med under hans studieår. Och kan ni gissa ett annat av hans intressen?


Rätt igen! LP-skivor (och musik överlag). Ett intresse han faktiskt delar med en hel del andra.


Studierna

Naturligtvis var vi tvungna att gå omkring i studiekvarteren. Även om jag själv upplevde studierna som onödigt stressiga är jag inte orolig över lillebrors situation. Jag vet ungefär vilka studier han har framför sig och det är de bättre delarna av de studier jag hade. Visst finns det kurser som är mindre intressanta, och kurser som är mer krävande. Men förhoppningsvis ska dessa väggar inte inge lillebror någon ångest.

 
 Staden

 Man kan väl inte säga annat än att staden är vacker?


Ruissalo 

Medan min vilja var att besöka centrum (och ta en tur via café Brahe), var Anders önskan att vi skulle plocka svamp på Ruissalo. Ekskogen där erbjuder många intressanta fynd. Hem kom vi främst med blek taggsvamp, men Anders tror att han hittade några specialiteter, såsom kastanjesoppen, som endast har hittats på några lokaler i Finland, samt gråkrämling, lustiga och sällsynta små figurer som växer som parasit på krämlor. Den fina svampen högst uppe till vänster i bildcollaget är förresten ärggrön kragskivling. (Den andra svampbilden har inte något med texten att göra.)


Församling och vänner

Även om många av mina Åbovänner hunnit flytta bort från staden, bor en hel del ännu kvar. Det fanns inte tid för oss att träffa alla, och att träffa alla enskilt, så vi bestämde oss för två tillfällen, där vi hoppades få träffa så många bekanta som möjligt - studentmissionens coffee and cake och metskus gudstjänst. Det var kul att se att både jag och Anders samt lillebror hittade många bekanta vid båda tillfällena. Speciellt under gudstjänsten blev jag omtumlad av insikten att jag känner så många fina människor i Åbo.

Nytt i Åbo

Efter att vi flyttat från Åbo har staden fått en ny bro, Biblioteksbron. Dessutom har ett avsnitt invid ån förnyats i och med att ett nytt stort höghus byggts. Vackert tycker jag!


Avslutningsvis

Vädret var det bästa tänkbara. Vi hann njuta av staden, skogen och människomöten. Jag återkommer gärna på flera sorglösa besök till Åbo, och önskar lillebror lycka till med de intressanta studierna han har framför sig!