Lycklig ägare av vår kamera igen

Idag kunde vi hämta en reparerad kamera. Hoppas att den håller nu. Bara den gör det kan jag snart på allvar börja fundera på att köpa ett objektiv.

Helt gått mig förbi

Det var bara för ett par dagar sedan som jag förstod att det är lilla jul den här helgen. Det är säkert jobbet som fått mig att förbise detta faktum, för tiden har gått väldigt snabbt sedan jag började och tankarna har mest rört sig kring verb och adjektiv. När julbelysningen tändes i folks fönster förra helgen tänkte jag att världen nog har gått åt skogen när julfirandet inleds så alldeles för tidigt, och när folk har talat om att de väntar på jullovet har jag i mitt stilla sinne tänkt att de tyvärr får vänta länge då. Men det var alltså lilla jul redan den här helgen, så det är bara jag som varit aningen frånvarande.

Som jag trivs

I maj 2014 skrev jag ett inlägg om hur fyra stora livsdrömmar slagit in. Vid den tidpunkten kunde jag inse att jag då hade allt det viktiga jag hade drömt om.

Och ändå är det först nu som jag på riktigt trivs med livet. Mitt nya jobb har avsevärt höjt min livskvalitet. Studietiden var mer eller mindre motig hela tiden, men om det här jobbet är lönen för mödan, så var det värt det. Jag får arbeta med mitt modersmål som ett språk, jag får lära ut det åt andra, fundera i vilken ordning olika slags ord ska behandlas. Jag får komma i kontakt med människor från andra länder och kulturer. Jag får en inblick i deras språk och hur de uppfattar svenskinlärningen. Jag får vara en av de första kontakterna här i landet - det är en värdefull uppgift - och jag får komma nära sådana människor som jag tidigare inte har haft möjlighet att komma nära.

Det har varit viktigt för mig att komma ut ur lägenheten, få lite ombyte och träffa andra människor. Elias är min älskade sötnos och guldklimp - jag kan inte säga det tillräckligt många gånger åt honom-, men att vara hemma med barn 24/7 gör mig helt enkelt lite rastlös. Jobbet har inneburit en fin balans mellan jobbtid och familjetid. Jag jobbar inte 100 % och det är just så som det är bäst just nu.

Jag har haft mer energi än tidigare, upplevt större glädje och tillfredsställelse, och jag kan egentligen inte förstå hur ett jobb kan vara så här roligt. Inga tankar om att jag inte vill till jobbet, inga tankar om hur tråkigt det är när helgen är över, inte mycket stress. Vissa utmaningar, javisst, men inga gråa hår. 

En känsla av att jag är på rätt plats infinner sig. Idag var Elias med en varv till skolan, och han fick pussar på kinden och handen av några utländska unga män. Det är glädje för mig. Då är jag på rätt plats.

Utan kamera

Igår lämnade jag in min kamera på Gigantti. Sedan minneskortet gick sönder och jag köpte ett nytt har kameran inte fungerat normalt. På Gigantti konstaterades att endera kortet eller kortläsaren är sönder. Eftersom garantin ännu var i kraft kunde jag lämna in kameran, men när och i vilket skick den kommer tillbaka vet jag inte.

Som tur har jag inga skrivuppdrag just nu. Då hade jag varit i klistret.

Vem är till för vem?

Under de senaste åren tycker jag att man har uppmärksammat det fina budskapet i att det inför äktenskapet inte så mycket gäller att hitta den rätte som att vara den rätta. Det vill säga att inte tänka på vad den andra kan göra för mig, utan att tänka på vad jag kan göra för den andre.

Jag skulle vilja påstå att ett sådant tänkesätt inom församlingarna skulle gagna oss kristna. Att inte gå till gudstjänsten eller möten och tänka "vad får jag ut av detta?". Utan istället tänka "vad kan jag idag stå till tjänst med?".

Jag måste medge, det känns obehagligt att föreställa sig att man skulle lämna bort tanken om att "vad kan jag få ut av gudstjänsten idag?". För visst vill man ju ha ut något av den verksamhet man tar del av. Annars skulle man knappast gå dit.

Men hur skulle det vara ifall hela församlingen skulle slopa tanken om "vad kan jag få ut idag?" och istället gå på möte med frågan "vad kan jag stå till tjänst med idag?". Är det inte kanske just då som de församlingsaktiva på riktigt skulle få ut något?

I församlingen i Tyskland lärde jag mig något viktigt. Jag fick se en församling där man ville vara till stöd och hjälp för varandra. På vilket sätt var man bäst till hjälp? Genom att spendera tid med Gud och läsa Bibeln! När vi djupdyker i Bibeln kan vi hjälpa våra syskon på det allra dyrbaraste sättet: förmedla Guds ord till varandra.

Varför jag inte tycker om lotto

För några dagar sedan fick jag och Anders veta att vi inte vann 100 000 euro. I ett års tid har vi nu som då varit tvungna att fylla i papper och sända in till Valitut Palat för att om möjligt vinna 100 000 euro. Och visst har tanken kittlat! Det är ju därför vi har envisats med att skicka in de där pappren.

Ibland händer det sig att jag deltar i liknande lotterier, sådana där det inte krävas att man gör av med sina pengar, utan bara utför vissa handlingar. Som att i en butik fylla en sprängfylld låda med ännu ett papper med kontaktuppgifter. Visserligen handlar det om reklam, men jag försöker vara ganska noga med att inte gå med på att köpa produkter, bara för att delta i en utlottning.

Men när det kommer till lotto, ett system där många varje vecka betalar en liten summa för att om möjligt vinna några miljoner, då ser jag rött. Detta främst av två orsaker:

1) Apg 2:45

och

2) Matt 6:24

Jag ska förklara.

Första bibelstället lyder: "De [de första kristna] sålde sina egendomar och allt vad de ägde och delade ut till alla, efter vad var och en behövde." De första kristnas levde precis tvärtom lottofolket. Istället för att samla ihop lite av alla och ge allt åt en person, sålde de sina egendomar för att alla skulle få så mycket pengar som de behövde. Smart, va? Istället för att en skulle bli rik, såg de till att alla hade så mycket som de behövde.

Andra bibelstället lyder: "Ingen kan tjäna två herrar. Antingen kommer han då att hata den ene och älska den andre, eller kommer han att hålla sig till den ene och se ner på den andre. Ni kan inte tjäna både Gud och mammon." På flera ställen i Nya Testamentet står det hur svårt det är för en rik att komma till Jesus. Den rike har satt sitt hopp till rikedomen, och är bunden vid den och har svårt att göra de gärningar som Gud vill att han ska göra. Därför är rikedomen inte något att eftersträva. Vi ska istället sträva efter att följa Guds vilja. När vi väljer att lita på Gud istället för på rikedom kommer Han att ta hand om oss. Och om Han tar hand om oss, då behöver vi ingen rikedom.  Det handlar också om att förstå vad som är viktigt i livet. Är det pengarna som är viktiga, eller är det något annat? Den intresserade kan läsa Matt 6:19-21.

Ifall man väljer att vecka efter vecka köpa lotto tänker man antagligen varje vecka på denna rikedom man önskar vinna. Man hoppas på den, annars skulle man inte betala för den regelbundet. För mig ter sig det här som att man är bunden. Bunden i sitt hopp om rikedom. Och att vara bunden brukar inte föra något gott med sig.

Sen tänker realisten i mig också att chansen att vinna någon ansenlig summa är så liten, att jag tror att de flesta vinner mer på att inte köpa lotterna.

Jag har fått jobb!

När jag fick avslag på min tredje jobbsökning tänkte jag för en sekund nästan bli lite bitter. Men snabbt viftade jag bort känslan och tänkte att "kanske har Gud något ännu bättre för mig". Ungefär en vecka senare visade det sig att så var fallet.

Jag som tidigare i smyg har tänkt tankar som "Tänk skulle jag få undervisa svenska åt invandrare!" och "Tänk skulle jag få jobba på en kristen skola!" ska nu få undervisa svenska för invandrare på en kristen folkhögskola. Även andra tankar som jag har haft uppfylls i och med det här jobbet. Allt detta i kombination med att jag fick jobbet på förunderliga vägar gör att jag känner mig väldigt trygg i att det är Guds ledning.

Så på måndag får jag komma in i en multikulturell zon som jag hade glömt att jag saknar. Jag fick till viss del vara i en sån zon när jag var i Tyskland, och under våren blev jag på en examensfest påmind om hur härligt det är att befinna sig i den zonen.

Det är också en zon som skrämmer mig. Främst när zonen innehåller väldigt olika kulturer. Som i jobbet nu fr.o.m. måndag. Varför det skrämmer mig ska jag illustrera med följande erfarenhet:

Under en flygtur till Tyskland 08/09 fick vi uppe i luften veta att vi skulle bli tvungna att vända om till Helsingfors igen. Under väntetiden på flygplatsen i Helsingfors såg jag en ung indisk kvinna som såg ut att känna sig lite borttappad. Sådär som jag kände mig. Hon behövde låna en telefon för att ringa till sin manliga släkting, kanske en farbror. Jag och kvinnan följdes åt och i Hamburg mötte farbrorn kvinnan. Jag hade just hunnit skaka hand med farbrodern när den indiska kvinnan slängde sig ner till marken i en djup bugning inför farbrodern. I den stunden kände jag mig otroligt dum. [Paus för eftertanke.] Fast hade jag inte hunnit skaka hand hade jag väldigt förvirrat undrat på vilket sätt jag skulle hälsa på mannen. Det hade antagligen känts ännu värre.

Även om den här zonen skrämmer mig lite, så ser jag väldigt mycket framemot jobbet. Rädslan är trots allt något jag vill komma över, och jag längtar efter att få komma i kontakt med människor från andra kulturer och med andra religioner. Jag hoppas få lära mig mycket, och lära ut mycket. Jag måste säga att det hittills har varit en stor glädje att planera undervisningen. Tänk att börja från 0! Amazing! Men mer om det en annan gång.

Sista sommarbilderna

Jag vill dela med mig av några sommarbilder ännu innan vi förlorar sommaren och dess händelser ur sikte.

I sommar har jag fått åka på två resor (om man inte räknar med Pieksämäkilägret), en till Umeå och en till Helsingfors. Jag börjar med att visa några intryck från dessa resor, först två bilder från Umeå, sedan två från Helsingfors. Jag har inte så mycket att kommentera angående bilderna.

Nästa bild tog jag för färgens skull. Jag tyckte färgen var trevlig, och när jag undrade hurudan bild jag ville ha tänkte jag att jag ville fylla hela bilden med den här växten, och dess färg. Kan hända att jag har använt close up-filter.

Från samma plats som jag fotade förra bild tog jag nästa. Jag var inte riktigt nöjd med färgerna i bilden, så nu har jag faktiskt tagit mig friheten att göra några justeringar i picasa. Ändringarna gäller skuggor och färgtemperatur. Eftersom jag inte kommer ihåg färgerna från verkligheten gjorde jag förändringar för trevligast möjliga resultat. Om ni undrar varför jag har tagit just den här bilden, så är det naturligtvis på grund av skuggan. Tyvärr är den inte alltför framträdande.

När vi nu är inne på skuggor kan vi också passa på att tala om ljus. Ljuset är orsaken till de två följande fotona. Första bilden tog jag eftersom jag tyckte det var fascinerande hur solen lyste upp grenarna i träden.

I nästa foto är det färgen från solen som fascinerar mig. Dessutom är det trevlig att växten (namn?) lyses upp mot den mörka bakgrunden i nedre halvan, och förblir mörk i den övre halvan, mot den ljusa bakgrunden. Jag tycker också om hur växtens konturer blir tydliga mot den ljusa bakgrunden.

På villaavslutningen (venetsiansk) fick jag testa svägerskans kamera, med objektivet 35 mm, f/1.8. Det tog en stund innan jag lyckades få inställningarna rätt, och lite problem hade jag också att hitta något motiv. Slutligen fastnade jag för en vas och detta blev slutresultatet. Det är främst formen och de gröna stjälkarna jag gillar här.

Avslutningsvis en typisk sommarsyn i Finland. Inte så anmärkningsvärd bild, men jag tycker ändå att vattnet suger upp blicken på något sätt som jag inte upplevt med mina tidigare sjö-bilder.

Den kristna familjen

Jag håller just nu på att läsa boken Den kristna familjen av Larry Christenson, som jag antagligen har införskaffat vid allkristets loppis för omkring tio år sedan. Jag skulle bli högst förvånad om någon annan i min ålder äger den boken. Den är nämligen utgiven i svensk översättning 1972.

Den här boken är så otroligt politiskt inkorrekt, framför allt för vårt nutida samhälle, men också i våra kristna församlingar, anar jag. Den är så otroligt politiskt inkorrekt att jag ... läser den med största iver!

Den här boken hjälper mig att se mycket som har gått snett i hur vi bygger upp våra familjer och vår barnuppfostran. Jag skulle vilja ropa ut till världen att "hallå, så här kan vi inte fortsätta. Nu är det dags för förändring". Men det är lönlöst, det vet jag. Redan när boken skrevs hade fenomenen börjat, och det var antagligen därför boken behövde skrivas. Men nu har det gått 40 år, och det som det i boken varnas för är vardagsmat. Inte något någon verkar reagera över. (Inte många i alla fall.)

Men kanske kan jag själv tillämpa något av det jag läser. Så jag fortsätter läsa. Min politiskt inkorrekta bok. Och jag läser den i smyg, för jag vet ärligt talat inte hur många som skulle stå ut med att veta vad som står i boken.

Kan blommor bli intressanta på bild?

Jag har aldrig varit speciellt förtjust i blommor. Men sedan jag började fotografera mera aktivt har det slagit mig att blommor, med sina varierande former och färger, kan vara intressanta att fånga på bild. Men hur gör man för att få blommor intressanta? Jag vet inte om jag har ett svar på frågan, men här har jag i alla fall tankar bakom sommarens blombilder.

Den första blomman i detta kollage har jag fotograferat utgående från det enkla faktum att jag tycker att blomman var intressant. Det är inte många blommor som når fram till mitt hjärta, men den här var på god väg. Bilden är antagligen tagen med close up-filter, så jag har fått bakgrunden riktigt suddig.

Även de två följande bilderna har jag tagit eftersom jag har tyckt att blommorna har varit fina. Men jag är inte helt nöjd med slutresultatet. I den första av de två följande bilderna lyckas jag förvisso framhäva de fina prickarna inuti blomman, men förgrunden blir p.g.a. close up-filtret så suddig att man inte ser hurudan blomma det är fråga om. Den lilla vita blomman i andra bilden tycker jag är fin, men problemet är att bakgrunden är så vit att blomman inte skiljer sig ur bakgrunden tillräckligt bra.

Om blomman i förra bilden inte skiljde sig ur bakgrunden tillräckligt bra så har jag i nästa bild med iver försökt skilja ur blomman ur bakgrunden. Jag insåg att den gröna blomman omöjligt kan låta sig fotograferas mot gräset, så jag sökte efter denna bruna bakgrund. Men lyckas jag göra bilden intressant? Blomman tycker jag att är aningen intressant, men bilden blir inte intressant.

Nästa bild visar en blomma som jag fotade ur olika synvinklar för att se hur ljuset påverkar bilden. Jag fick fram den här bilden och tycker att den förmedlar en ganska trevlig stämning. Det är alltså egentligen inte så mycket blomman i sig, utan blomman i kombination med ljuset, som gör bilden speciell.

Om jag inte skulle fotografera och vara på jakt efter nya motiv hade jag knappast upptäckt denna lilla blomma. Söt tycker jag, i sin spretighet. Med close up-filtret lyckades jag inte få alla delar av blomman (eller borde jag säga "alla blommorna"?) i fokus. Eftersom de olika "blomdelarna" klumpar ihop sig i den övre delen av blomman fick jag försöka se till att de blomdelar kom i fokus som uppträder enskilt, och alltså syns bra i sin kontrast mot den gröna bakgrunden. För övrigt lyckades jag inte skapa en spännande bild.

Sedan kommer vi till en i mitt tycke nästan ful blomma. Men de många humlorna gjorde blomman intressant. Blomman sticker dock inte tillräckligt bra ur bakgrunden.

Nästa blomma är i sig inte speciell, men eftersom de växer tätt ihop blir summan av alla blommor trevlig. På nästa bild har jag därmed inte endast velat fånga en blomma, utan många. Några få blommor står i fokus, resten bildar trevliga, suddiga färgklickar. Jag tycker dessutom om de smala men styva stjälkarna som förser bilden med linjer.

Suddiga färgklickar i bakgrunden finns i ett par andra av mina blombilder. Den gula blomman i nästa bild är inte spektakulär, utan huvudmotivet blir nästan bakgrunden. Bakgrunden visar ett rikt blombestånd, medan den gula blomman i förgrunden får tjäna som exempel på vad som syns i bakgrunden. När jag säger att bakgrunden nästan är huvudmotivet så vill jag poängtera att det är ett medvetet val att låta bakgrunden vara suddig. Jag gillar effekten när formen försvinner och färgen sväller ut.

En annan bild med färgklickar i bakgrunden är nästa bild, men där är tanken bakom bilden aningen annorlunda. Igen är själva blomman inte så speciell, men istället för att visa ett (färg)rikt blombestånd ville jag här få fram en bild med ett tydligt färgtema. Det ser nästan ut som om det i bilden fanns två kullar med dessa blommor, med en dal mellan. Jag gillar denna känsla av "kuperat landskap". En viss blomma är också i fokus, så blicken har något att falla tillbaka på, men annars är det helheten och den stigande linjen i förgrunden som gör bilden.

Näst vill jag visa en knasig bild. Det var så att jag först tog denna bild, på alla sätt tråkig: 

Blommornas färg, och kontrasten till stjälkarnas färg fascinerade mig, men jag fick inte fram rätt färgton! Så jag gjorde en knasig inställning för att ljusa upp färgen, och fick till en bild som var förvrängd åt andra hållet - alltför ljus och skär. Hur som helst tedde sig inställningen i denna situation nästan magisk, så för första gången fotade jag medvetet förvrängda bilder. Och jag gillar det märkliga resultatet!

Avslutningsvis en bild där jag inte alls har varit intresserad av blommans form, utan endast av färgen. Hade vattendropparna inte funnits på bladen hade bilden knappast blivit till. Den här bilden får vara en hyllning till min favoritfärg och till liv.

Varför jag inte är feminist

Sedan jag omformade bloggen har de tre sidokategorierna negligerats fullständigt. Idag ska jag se till att det blir ett brott i kontinuiteten.

Det här inlägget kommer att beskriva varför jag inte kallar mig feminist. Jag har länge tänkt att jag borde skriva det här inlägget, men jag har saknat en fullständig förklaring. Nu när ämnet inte känns så aktuellt längre i mitt liv känner jag att jag kan komma med en förklaring. Lite typiskt, men jag anar att ämnet fortfarande är aktuellt ute i samhället. Rakt från början vill jag säga att det här är hur mina tankar ser ut just nu. Mina tankar kan se annorlunda ut om några år, och om de gör det hoppas jag att de står i närmare samklang med vad Bibeln säger.

Det värsta i det här sammanhanget tycker jag är när en icke-feminist avfärdar en annan människa bara för att den kallar sig feminist, och när en feminist avfärdar en annan människa bara för att den inte kallar sig feminist. Icke-feminister verkar ibland tro att alla feminister är manshatare, och feminister verkar ibland anse att icke-feminister är opålästa. Jag önskar att i detta inlägg visa att man kan vara icke-feminist och tänkande människa. Men jag hoppas också att det blir klart att vi inte kan avfärda feminismens alla poänger. Här vill jag ännu säga att jag inte söker debatt. Jag vill bara visa hur jag tänker, för att sprida förståelse för olika synsätt.

Grunden för min syn på feminismen är naturligtvis min kristna livssyn. Utan den skulle jag ha annorlunda tankar. Det här innebär ändå inte att andra kristna har kommit fram till exakt samma syn som jag. Bibeln betonar inte diskussion om kvinnans ställning, så därför kan jag förstå att vi kan komma fram till lite olika slutsatser. 

Jag är tacksam för att det har gjorts arbete för att förbättra kvinnors ställning. Jag uppskattar verkligen min rösträtt och frihet. Jag skulle inte vilja återvända till 1800-talet, och jag tror att det fortfarande behövs arbete för att förbättra kvinnors ställning runtom i världen. Här i Norden behövs mera arbete för att ge lika lön åt båda könen. Varför jag ändå inte kallar mig feminist ska jag förklara i några punkter.

• Jag tror att Bibeln är Guds ord och jag vill inte låta någon annan världsbild få en högre ställning i mitt liv än den världsbild som Gud förmedlar i Bibeln. Jag tror inte att allt som feminismen gjort och gör är emot Bibeln. Men jag tror att vissa delar är, och därför kan jag inte identifiera mig med denna ideologi. Ett exempel: Gud säger i de tio budorden att vi inte ska mörda (2 mos 20:13). Jag tycker att det är en mycket svag ursäkt att döda en ofödd baby med hänvisning till "kvinnans rätt till sin kropp" eller dylikt.
• En orsak till att jag från första början inte börjat intressera mig för feminismens frågeställningar är att jag själv, vad jag kan minnas, aldrig känt mig orättvist behandlad för att jag är av kvinnligt kön. "Flickor kan inte spela fotboll lika bra som pojkar", och "flickkast" är väl det värsta jag kan komma på att blev sagt i barndomen. Men inte slutade jag att spela fotboll och kasta bollar för det. Därmed inte sagt att det inte finns orättvisor, speciellt i andra delar av världen. Och där gör säkert feminismen en del gott. Men jag ser inte ett tillräckligt stort behov att driva dessa frågor i vår kultur just nu.
• Under studietiden fick jag möjlighet att bekanta mig med feminismen. Det var som att ta på sig ett par glasögon och se på samhället på ett nytt sätt. Jag började plötsligt se system av orättvis behandling på olika områden i livet. Det var fråga om detaljer, nyanser, ordval. Då plötsligt började jag känna mig orättvist behandlad. Och då backade jag. För vill jag verkligen gå omkring med glasögon som får mig att känna mig som ett offer? Vill jag gå omkring med glasögon som får mig att se orättvisor överallt? Jag tror visserligen att de här orättvisorna är reella. Och vissa orättvisor är så pass stora att vi behöver konfrontera dem. Men gräva efter dem? Jag sätter hellre min tid på annat.
• Nu till en ganska dålig orsak, och jag anar att min man inte kommer att gilla denna bekännelse. Jag är nämligen ganska lat. Jag har inget som helst intresse av att sköta bilen och vissa andra maskiner, och jag överlåter gärna elräkningarna åt Anders. Så - om jag inte är beredd att lära mig alla sysslor och ta på mig uppdrag som traditionellt har hört till männen, hur kan jag då kräva fullständig jämlikhet? (Vore jag singel skulle jag naturligtvis bli tvungen att skrida till verket.)
• Sedan är det också en fråga om prioritering. Så klart finns det orättvisor mellan könen! Men är det det jag vill kämpa för i mitt liv? Jag får en känsla av att många feminister lägger hela sitt liv ner för dessa frågor. Själv ser jag det som mycket viktigare att lära känna Jesus och att göra Honom känd. Jag ser det också som en viktigare fråga för mänskligheten att se till att människor överhuvudtaget överlever, alltså att de har tillräckligt med pengar för överlevnad, och att de har ett socialt sammanhang där de trivs. Fast visst finns det utrymme också att engagera sig i orättvisefrågor, men det är inte det jag vill prioritera.
• Jag skulle som sagt inte vilja återvända till 1800-talet, eftersom jag inte är van vid det liv man levde då, men jag vill ändå påpeka att jag har på känn att dåtidens rollfördelning inte uppfattades så hemsk som vi idag kan tro. Jag tror att det finns en viss lättnad i att vissa uppgifter är givna. Kvinnorna blev från små inskolade i hushållsuppgifter, och blev därmed snabbt duktiga på de uppgifterna. Männen började jobba utomhus och byggde upp muskler och kunskap som krävdes för de uppgifterna. Således klarade man av sin uppgift och hade en given plats i familjen. Alla visste vilken uppgift de hade, och behövde därmed inte heller bråka om vem som skulle göra vad. Jag är ingen historiker, men det här är mitt antagande.
• Jag tror inte att det är orättvisan som är problemet, så att lösningen skulle vara ett rättvist samhälle. För hur kan vi nå ett rättvist samhälle? Kan vi människor ge upp våra egna förmåner så att andra ska få det lika bra som vi själva har det? Problemet är, anser jag, människans ondska. Det enda som kan råda bot på ondskan är att vi låter Jesus vara Herre i våra liv, och följer honom istället för våra egna strävanden. 
• Som en följd av förra punkten vill jag säga att kravet på rättvisa för kvinnorna tror jag kan vara en delorsak till att många har negativa känslor gentemot feminismen. Krävde Jesus rättvisa när han kom ner till jorden? Ifall han hade gjort det hade han krävt att alla skulle tillbe honom, han hade krävt att bli behandlad som hela denna världens och universums kung. Men han gjorde inte det. Han kom istället  för att tjäna och för att dö för oss. Och han uppmuntrar oss att tjäna varandra. (Joh 13:14) Ja, han uppmuntrar oss till ännu mer. I Matt 6:40-41 säger Jesus: "Om någon vill ställa dig inför rätta och ta din livklädnad, så låt honom få din mantel också. Om någon tvingar dig att gå med en mil, gå två mil med honom." Så här skulle jag vilja fråga: När har feministerna tagit en paus med att kräva och hävda sin rätt och istället fråga vad de kan göra för männen?
• Jag tror vidare inte att problemet ligger i själva ojämlikheten. Det kommer alltid att finnas kungar och regeringar och chefer som har makt över människor. Och detta behöver inte vara en dålig sak. Så länge som den här kungen eller chefen ser till människornas bästa, vill säga. Och nu till något ni antagligen kommer att finna chockerande: jag tror faktiskt att männen är "chef" över kvinnorna. Läs 1 kor 11:3: "Och nu vill jag att ni skall veta att Kristus är varje mans huvud, att mannen är kvinnans huvud och att Gud är Kristi huvud." Men jag tror att männen genom historien inte har varit så goda chefer, och det är där jag tror att problemet ligger. Så här säger nämligen Jesus hur en chef ska vara: "[...] 'Folkens kungar uppträder som herrar över sina landsmän, och de som har makten kallar sig folkens välgörare. Men så skall ni inte handla, utan den störste bland er skall vara som den yngste och den som är ledare skall vara som tjänaren." (Luk 22:26-27.) Så här håller jag delvis med feminismen: en stor del av problemet ligger hos männen. Men jag ser inte lösningen i att vi tar bort makten av männen, utan lösningen måste vara att dessa män uppträder som goda chefer. Men hur vi ska nå fram till den lösningen är mig en gåta. Bästa sättet är att dessa män låter Jesus vara chef över dem, så som det står i 1 kor 11:3, som jag just tog upp.

Vi behöver lyssna på en del av vad feminismen säger, för visst har den rätt i en del! Det finns onödiga orättvisor. Men jag tror inte vi uppnår ett rättvist samhälle, och jag tror att vi själva och våra medmänniskor tar stryk i strävan efter ett rättvist samhälle. En nyckel tror jag finns i Ef 5:33:

"Men vad er angår skall var och en älska sin hustru som sig själv, och hustrun skall visa sin man vördnad."

Männen behöver verkligen älska kvinnorna, men samtidigt behöver vi kvinnor göra vår del: visa männen vördnad. Om historiens män rejält har missat sitt uppdrag så tror jag att en del feminister (och även många kvinnliga icke-feminister) misslyckas med sin uppgift.

Avslutningsvis vill jag säga att jag nog tror att det är möjligt att vara kristen och feminist, och alltså engagera sig i orättvisorna. Men man behöver vara noga med att inte prioritera feminismen framom Bibeln, där dessa går emot varandra, och helst vara tydlig med detta inför andra. För att lyckas med sitt uppdrag bör man också minnas att visa männen respekt.

Sköna septemberkvällar

Vi har fått njuta av fina septemberdagar och -kvällar. Här några bilder från någon vecka tillbaka när hela familjen for ut till Sandö i Vasa för att njuta av natur.

Har någon tips om ställen i Vasa som kan rekommenderas för fotografering? Visst har jag hittills kommit på ställen att åka till, men jag skulle vilja ha fler alternativ.

Segelbåtar

Lördagens bröllopsfest ägde rum vid Mustakari i Kokkola. Där fick jag möjligheten att ta den här bilden.

Jag är ännu inte så van vid att fotografera i mörker och få fram de rätta inställningarna. Nu var det också så pass mörkt att jag hade tänkt att jag inte skulle få något foto med min kamera. Men med lite trixande fick jag fram denna bild. Jag var ute tidigare på kvällen för att fotografera segelbåtarna, men fick inte till något intressant foto. När vi så senare på kvällen var ute blev jag ivrig när jag insåg att båtarna speglades i vattnet av omkringliggande belysning. Jag har talat om spegling tidigare, men jag tror inte jag har fotat sådan här spegling i mörk omgivning!

Grattis S och T!

Jag hade glädjen att få vara på bröllop i lördags, och jag vill här på bloggen också gratulera S och T! Vilken fin grej med ballongerna! Och allt annat under kvällen också!

Varför vilja ha teleobjektiv?

Jag har nämnt att jag skulle vilja ha ett teleobjektiv, eller rättare sagt ett telezoomobjektiv. Tele innebär att man kan fotografera något som ligger på långt avstånd.

Att man inte har ett vidvinkelobjektiv märker man (jag) inte så lätt, men att ett teleobjektiv saknas märks väldigt tydligt. Ta följande bild som exempel. En fasan gick omkring på föräldrarnas gård i våras. Jag befann mig inte på så många meters avstånd. Men ändå fick jag inte någon bättre bild än den här.

Ja, man kan beskära till viss del. Men inte hur mycket som helst, vilket syns speciellt tydligt på den andra av de två följande bilderna.

Ett annat tillfälle när jag saknade teleobjektiv. Ser någon vad jag har försökt fota? Den här bilden tog jag faktiskt endast för att visa begränsningen i att ha ett objektiv som slutar vid 55 mm.

Här har jag försökt mig på en beskärning, där svanarna fortfarande är för små:

Och sist för att visa hur det skulle se ut om man skulle låtsas äga ett teleobjektiv:

Grejen med teleobjektiv är inte endast att kunna fotografera något på långt håll. Teleobjektiv ger också möjligheter att komponera bilderna lite annorlunda. Jag ska demonstrera detta med de två följande bilderna. På första bilden står jag nära buskarna och fotograferar med 18 mm. Huset verkar befinna sig ganska långt borta. På andra bilden har jag backat, zoomat in till 55 mm och resultatet blir att huset förefaller ligga närmare intill och blir dessutom större. Sceneriet trycks ihop på andra bilden.

18 mm.

55 mm.

Att gå miste om den här möjligheten har jag märkt speciellt vid två tillfällen. Första tillfället var i Tammerfors när jag såg en väldigt krokig gata. Jag hade velat zooma in mera och få gatan att krympa ihop mer, så att krokigheten hade blivit mer framträdande.

Det andra tillfället var en vinterdag i Vasa när jag hittade en ensam båt bland alla bryggor. Jag hade velat backa, zooma in och fånga flera bryggor i bild, så att den ensamma båten hade tett sig mer ensam än den ter sig på den här bilden.

Mer än så har jag inte kunnat upptäcka om teleobjektiv, eftersom jag inte äger någon sådan. Men varför det står på önskelistan vet ni nu.

Med hjärtat i halsgropen

Jag använder min kamera ganska mycket, och på senaste tid har jag börjat behöva den även för jobb. För några dagar sedan märkte jag att minneskortet plötsligt inte gick att få in i kameran. Jag hade ingen aning om vad som hade hänt. Jag blev inte orolig för att det skulle vara fråga om något stort fel, men jag tänkte att livet kan bli krångligt som kameralös för en tid.

Så for jag till Fotocenter i Vasa. Jag visste att de inte sysslar med Sonys märken, men jag hade andra frågor också, så jag tog tillfälle i akt. Och då fick jag ett chockbesked. Om den del av kameran dit man sätter minneskortet är sönder, så kan reparationskostnader bli högre än priset på en kamera. Jajks. Nu blev jag definitivt darrig. "Nu är det kört med mina objektivfunderingar" hann jag tänka.

Därefter tog jag mig till Gigantti, därifrån kameran köptes för snart två år sedan. Jag ville kolla upp problemet med dem och se om garantin ännu var i funktion. Reparationskillen hann kolla på kameran i några få minuter innan han fann problemet - på minneskortet! Uppe i ena hörnet hade en pikuliten del lossnat, och med ett nytt och helt minneskort fungerade det perfekt.

Jag hade knappast någonsin lagt märke till den lilla defekten, än mindre förstått att den skulle vara orsaken till problemet. Så nu riktar jag ett stort tack till kunnig personal på Gigantti!

Hittar du felet?

Vidvinkelobjektiv

Att vidvinkelobjektiv gynnar de som gillar att fotografera landskap visste jag. Men jag tänkte ändå att jag, med mitt objektiv som börjar vid 18 mm, klarade mig ganska bra. Tills jag såg en fotoblogg där ett vidvinkelobjektiv användes. Då förstod jag att det är något extra med dessa objektiv.

Jag nämnde redan att jag i Helsingfors besökte kamerabutiken Rajala, och att jag där fick testa ett vidvinkelobjektiv. I detta inlägg tänkte jag jämföra bilder som jag tog med mitt eget objektiv (brännvidden 18 mm) och bilder som jag tog med vidvinkelobjektivet (brännvidden 11 mm).

Vi kan börja med den bild där jag tycker att skillnaden inte märks så tydligt. Mest för att bilden är så intetsägande. Men om du kollar noga kommer du att se att skillnaden är ganska stor. Jag presenterar alltid bilderna tagna med mitt eget objektiv först.

18 mm.

11 mm.

Sedan tog jag en bild rakt fram i butiken. Verkligt imponerande hur mycket som ryms med i bilden när man fotar med vidvinkelobjektiv!

18 mm.

11 mm.

Och slutligen den bild som imponerar mest på mig. Det fanns ju inte tid att tänka efter så mycket eller möjlighet att springa runt och fotografera, men jag tycker att den här sista bilden visar lite vad man kan uträtta med ett vidvinkelobjektiv. Jämför dessa två foton och tänk sedan hurudana foton man kunde ta på stan, av ett vackert landskap, i Kölner Dom eller av vem vet vad.

18 mm.

11 mm.

50 mm f/1.7

I förra inlägget resonerade jag kring vilka objektiv jag önskar äga i framtiden. Jag berättade att jag i kamerabutiken Rajala i Helsingfors bl.a. testade ett objektiv med fast brännvidd (50 mm)* och ljuskänsligheten f/1.7 (så står det i fotoinformationen).

Jag hade egentligen inte tänkt testa detta objektiv. Att objektivet var så ljuskänsligt trodde jag enbart innebar att det lämpade sig bra för fotografering i mörkare omgivningar. Den fasta brännvidden på 50 mm intresserade inte alls, eftersom jag ju själv har ett objektiv med brännvidden 18-55 mm (f/3.5-5.6). Men så kom objektivet ändå på och jag upplevde en wow-känsla. Fokuset ändrades väldigt tydligt i takt med att jag vred på objektivet. Allt runtomkring var suddigt, och fokuset flyttades framåt och bakåt. I efterhand ångrar jag att jag inte tog flera bilder så att man skulle se detta fenomen i mina bilder. Ni kan i alla fall iaktta nästa bild, se hur suddig bakgrunden är, och även föreställa er hur det skulle se ut om fokuset flyttades bakåt i bilden.

Efter att ha prövat detta objektiv stod det klart att jag definitivt vill äga ett ljuskänsligt objektiv i framtiden. Brännvidden återstår dock att se. Att fota rörliga barn med objektivet är knappast lätt, då man hela tiden skulle behöva ändra fokuset, men för stillastående motiv torde objektivet vara ypperligt.

Tagna med samma objektiv.

 Till förra inlägget hittar ni ett par kommentarer av personer med erfarenhet av liknande objektiv.

* Att ett objektiv har fast brännvidd innebär att man inte kan zooma med det. På mitt eget objektiv med brännvidden 18-55 mm innebär 18 mm att man får med ganska mycket av synfältet, medan man med 55 mm zoomar in en del av synfältet.