I juli

Kanske är vi tokiga. Riktigt galna. Men nu är jag inte längre rädd för det jag skrev om i december 2014. Tiden har gått och jag har fått pusta ut. Kanske har jag hunnit glömma det tunga. För nu är vi beredda på barn nr. 2.

I maj har jag hunnit jobba två skolår och det känns som en fin tidpunkt att gå in i nästa mammaledighet. Vår baby i magen är inte alls gammal ännu, knappt 13 veckor. Men vi har fått se den på skärm och den levde och mådde bra, rörde på sig och vinkade. Nu vet vi att där finns en sötnos som kommer att ta större utrymme.

När Elias föddes bodde vi i Tammerfors. Anders arbetade hårt, vi hade inte många bekanta i närheten och jag var totalt oförberedd på vad det innebar att bli förälder. Den här gången är förutsättningarna de motsatta. Vi bor i Österbotten, med familj och vänner runtomkring, jag vet vad det innebär att få ett barn, Anders kommer att ha bättre möjlighet att ta ledigt och rådgivningen och förlossningen kommer att förlöpa på svenska. Vilken oerhörd lättnad att under ultrabesöket inse att man faktiskt förstår vad läkaren berättar. Hur enormt mycket tryggare det känns då!

Lite skrämmande kan tanken på en till ändå vara. Jag ser inte framemot förlossningen, inte heller sömnskulden. Men jag tror att vi den här gången kommer att ha bättre strategier för hur vi tar oss igenom den första tiden. Den här gången vet jag också att saker går över. Den skrikiga tiden går över, amningen går över, tröttheten går över. Och när jag landat i den nya vardagen kommer jag att sitta och hålla en sötnos i min famn som jag kommer att älska över allt annat.

För det mesta när jag tänker på att få ett till barn känner jag mig inte nervös. Endera har jag glömt, eller så har jag försonats med tanken på att det härliga i livet ofta också kan vara tungt. 

10 juli är datumet som står i våra hjärtan. Får se om det blir tre veckor för tidigt som senast, två veckor för sent, eller kring det beräknade datumet. Mest hoppas jag på det tredje alternativet. Tre veckor för tidigt var ingen höjdare. Två veckor för sent skulle knappast heller vara det. Hur som helst ser vi framemot det som vi ska få vara med om.

Varför jag vill prioritera församlingen

Jag kunde sitta hemma på söndagsförmiddagarna. Kanske sova länge, syssla med något avkopplande, motionera, jobba, umgås med familjen. Allt det där skulle vara fint. Men jag väljer något annat. Jag väljer att gå till kyrkan. 

Orsakerna är inte alltid att det är jättekul. Att det är lika kul som att äta tårta, gå på nöjesfält och åka Silja Line. Så kul är det kanske inte. Men jag vet att jag har en familj där. Och att ha en familj är viktigt. Att vara familj är viktigt.

Jag har i olika församlingar fått delta i möten som varit tråkiga, men också i möten som varit så angenäma och givande (jag säger inte rolig, för då kopplas min tanke till nöjesfält) att det är bland det bästa som hänt mig, att få delta i dessa möten. Varje vecka längtade jag efter dessa möten.

Jag tror mig veta ungefär vad som är skillnaden mellan tråkiga och angenäma möten. Jag kanske inte ser hela biten, men jag tror mig se en del av orsakerna. Och jag anar att det krävs jobb för att tråkiga möten ska bli angenäma. Jag har kommit till ett skede när jag insett att min uppgift kanske inte är att springa efter de bästa församlingarna och mötena, utan att finnas där jag är och jobba för att den församling jag är med i och de möten jag deltar i ska få bli än mer givande.

Så jag tror att jag har en uppgift, en plats, i församlingen. När vi tänker på församlingen som en familj så tror jag att alla har en uppgift. Alla har uppfattningar, erfarenheter, förmågor och gåvor som gör att de behövs. Skulle jag lämna bort så skulle dessa erfarenheter och gåvor som jag har lämna bort. Lika viktiga är också alla andra i den familj som kallas församlingen.

Jag kunde ju tänkas strunta i att gå till församlingen. Jag kunde tänka att jag klarar mig själv, genom att be, läsa Bibeln, lyssna på predikningar från internet och se till att hålla kontakten med kristna vänner. Ja, kanske skulle jag klara mig. (Speciellt om jag även höll fast vid den sista punkten.) Men jag tror inte att församlingen och livet bara är till för att jag ska klara mig. Att jag ska hålla fast vid min frälsning. Jag tror att jag finns här även för andra orsaker. För att andra ska få hjälp att hållas fast vid sin frälsning, eller hitta till frälsningen. Och där vet jag att jag inte är till stor nytta i min ensamhet. Kanske kunde jag leda någon till tro, men jag tror att en fungerande församling är långt mer effektiv i att vårda själar än jag är i min ensamhet.

Jag har kapitulerat. En julreflektion

Flera jular har jag suttit arg och besviken i julkyrkan. Arg över hyckleriet med att människor kommer till kyrkan en gång om året.

När jag sedan kom över den fasen satt jag glad i den fulla julkyrkan. Tänk att människorna faktiskt kommer till kyrkan en gång om året! Kanske skulle de bli berörda just den här gången! 

I nuläget är min känsla snarast likgiltighet. Det hör till att människor kommer till kyrkan en gång om året. Låt det vara så då. Själv har jag svårt att påverkas nämnvärt av budskapet eftersom det, som sagt, är ett budskap som återkommer varje jul, utan några större överraskningar.

Under tonårstiden blev jag och en god, kristen vän en gång intervjuade till Kyrkpressen om vad vi gör under adventstiden. När jag öppnade tidningen och såg bådas våra svar skämdes jag. Min vän hade talat om att hon går i kyrkan. Själv hade jag svarat något om min julkalender, eller något liknande. Vilken fin kristen jag var, alltså!

Under de åren jag satt arg i julkyrkan funderade jag hur jag skulle kunna få min egen jul att mer handla om Jesus och mindre om julstämning. Jag insåg att trots att julen sägs handla om Jesus, så handlar den i praktiken ganska lite om Jesus. 

Under året i Tyskland såg jag exempel på hur människor bröt med jultraditionerna för att samlas kring Jesus istället. De åkte inte hem till sina familjer och släktingar, utan de stannade i sin församling där de hade gudstjänster och möten som inte var påverkade av allt krimskrams.

För en sekund hann jag tänka att det var så där jag skulle göra i framtiden. Stänga ut alla traditioner, och bara stilla mig inför Jesus. Och det hade väl varit fint. Men det var då jag insåg att jag inte vill vara utan den jul som jag firat i alla dessa år. Jag ville inte, en dag som denna, dra mig undan släkten.

Så jag kapitulerade. Jag insåg att även om julen till viss del handlar om Jesus, så handlar den vanligtvis mindre om Jesus än under vardagarna.  För till julen kommer julbelysningen, julgranen, förhoppningsvis snön, julsångerna som eventuellt men inte nödvändigtvis handlar om Jesus, pepparkakorna, julstjärnorna. Framförallt handlar julen om familjegemenskap, julmat och julklappar. 

Trist att julen alltså inte handlar så mycket om Jesus. Men fint ändå att vi i dessa tider faktiskt har en högtid som samlar familjen. Nu tar jag inte längre så stor stress för att Jesus inte är huvudattraktionen på julen. Han är ändå huvudattraktionen i mitt liv, och om jag skulle vilja fasta, be och läsa Bibeln just under julafton så skulle jag antagligen få ge avkall på gemenskapen med familjen och släkten. Så jag får fasta, be och läsa Bibeln under andra dagar på året istället.

Ingen normbrytare mer

I fjol den här tiden på året - eller rättare sagt några veckor tidigare - ville jag vara normbrytare. Varför dricka glögg bara under den fyra veckor långa adventstiden när drycken är värd en längre konsumtionstid än så, tänkte jag. Att man får börja fira jultiden först från och med lilla jul är ett mänskligt påhitt som inte måste följas slaviskt. Så jag började dricka glögg redan i början av november.

När sedan lilla jul infann sig hade jag hunnit ångra mig. För den dagen skulle vara speciell. Den dag när man fick sin efterlängtade glögg och sina lika efterlängtade julstjärnor. Men det kändes inte så speciellt, för min glögg hade jag hunnit sörpla redan några veckor.

I år håller jag det löfte jag gav ifjol. Aldrig mera glögg före lilla jul. I morgon ska jag njuta.

Landsbygdslängtan

Jag tänker mig att det finns två sorters människor - de som vill bo på en större ort och känna sig anonyma, och de som vill bo på en mindre ort för att inte känna sig anonyma.

Jag avskyr känslan av att inte känna någon i min omgivning. Kanske var det därför året i Tammerfors var tungt. Kanske var det därför jag inte heller trivdes i lilla bostadsområdet Böle i vår fina landsbygdskommun Korsholm. Det var kanske inte helt omöjligt att lära känna nya människor, men nog svårt. Min egen analys säger att det beror på att bostadsområdet var nytt och att det inte fanns något centrum där man naturligt träffade grannarna.

På många sätt är jag en stadsflicka - asfalt och betongväggar känns mer hemma än mossa och granar. Naturen är överraskande nog ganska obekant för mig och dessutom är jag rädd för en del djur. Däremot njuter jag av att sitta på café och iaktta människor. 

Men när det kommer till boende vinner landsbygden. Främst på grund av möjlighet att lära känna grannar och grannars grannar. Att känna sig som en del av ett sammanhang. Och även på grund av möjligheten till egen trädgård, ett eget space. (Något vi saknar tillsvidare.)

Att Kvevlax är lämpligt för oss har klarnat. Befolkningsmängden är ungefär lika stor som i min uppväxtby Nedervetil, och känns därför bekant. Men ytan är mycket mindre, vilket innebär att människorna här bor på bara några kilometers radie. Och det är helt i mitt tycke, för finns det något annat än storstadens anonymitet som jag ogillar så är det att bo i ett ingenmansland.

För tillfället bor vi centralt och har all service inom en radie av några hundra meter. Och processen att lära känna människorna här har fått en bra början. Bättre än så kunde det nästan inte bli. Bara trädgården som saknas.

Ett avbrott i pausen

Ett avbrott i bloggpausen hade jag inte väntat mig. Jag hade liksom tänkt att pausen var slutet. Men nu blev det ändå ett avbrott, och om det är en bra eller dålig idé vet jag inte ännu. Inte heller om det blir ett kort eller ett långt ett.

Bloggpausen som nu varat i flera månader var inte planerad, men ändå efterlängtad på något vis. Det har nämligen känts som att jag skrivit istället för att leva. Bloggen har betytt väldigt mycket för mig - även om jag inte alltid hunnit uppdatera - och har ofta stått i vägen för annat viktigt i livet. Och så vill jag inte att det ska vara.

För det mesta har jag njutit av att inte vara beroende av bloggen. Men det finns ett par fördelar med bloggen jag saknat - att få utlopp för skrivarlusten och att få berätta om ämnen jag funderat kring.

Ifall jag återkommer till bloggen kommer det att ske på nya villkor. Bara när jag känner att det finns överloppstid. (Nåja, något som "överloppstid" finns ju egentligen inte. Så det blir väl alltid att ta av något, men förhoppningsvis då inte av något väsentligt.) Och så mycket fotograferingssnack lär det inte bli. Kameran är nämligen sönder.

Påskbrasa i Kvevlax

Det är längesen vi har spenderat tid i Kvevlax förutom i kyrkan. Nu var det dags när det stod klart att det fanns en påskbrasa i Kvevlax. Förutom att springa i leriga diken med en alltmer lerig Elias fick jag möjlighet att fotografera.

Äntligen anlände objektivet

Idag när jag höll på att skriva ett blogginlägg om hur frustrerad jag var över att objektivet dröjde, ringde det på dörren. Den 13:e vardagen efter beställningen kom brevbäraren med mitt efterlängtade objektiv. Jag förväntades få objektivet inom 4-10 vardagar efter beställningen. Aningen försenat var det alltså. Men det positiva var att objektivet passade på min kamera och att det verkar vara helt och att jag har goda förhoppningar på det. Att jag oroade mig för dessa faktorer skrev jag i förra inlägget.

Objektivet heter "Tamron SP AF 28-75mm F/2.8 XR Di LD Aspherical [IF] Macro" och köptes härifrån: http://www.simplyelectronics.net/index.php.

Nu får jag börja bekanta mig med objektivet. Jag ska ändå visa några foton jag tagit idag. Jag har ännu inte tagit porträttfoton, men mina tre foton visar den effekt jag var ute efter med det här objektivet, nämligen oskärpan.

Amazing! Äntligen kan jag få mera variation på mina foton.

Jajks ... ett objektiv är på väg

Efter månader av grubblande hände det plötsligt igår. Det sade "klick klick" på datorn och i ett annat land ramlade en beställning in. Småningom kommer ett efterlängtat objektiv att resa långa vägar för att komma hem till en ägare i kalla Finland. Förhoppningsvis blir ägaren nöjd. 

Det hände helt oväntat. Efter att jag fick det nya jobbet har det funnits tid varken för fotograferande eller sökande av objektiv. Men så blev det sportlov. Och då fanns det på datorn många internetflikar med olika objektiv. Det ena för dyrt, det andra för långt borta, det tredje en eventuell möjlighet. Men allra helst hade jag behövt det där dyra. Som jag visste att jag inte hade råd med.

En kort facebookdiskussion senare hade jag ett nytt spår att gå efter. Där fanns ett tips på ett sådant objektiv som jag främst skulle behöva, men till ett eftertraktat pris. Anders som hittills alltid gett mig ett "nej" sade "kör till!". Lite hann vi kolla upp recensioner och bilder tagna med objektivet, men inget desto mer. Själv skulle jag gärna ha prövat objektivet, och jag skulle säkert ha känt ett behov av att rådfråga människor, läsa alla recensioner jag kommer över. Och fortfarande hade jag säkert tvekat. Men Anders var plötsligt inne på beställningssidan, och jag hann bara tänka att "hoppas det här går bra", så var objektivet beställt.

Och ja, jag känner mig lite orolig. Jag har inte testat objektivet, jag vet inte om det är bra!! Tänk om det går sönder under leveransen? Och tänk om det inte passar till mitt kamerahus? På Sonys kameror finns det nämligen två olika fattningar (dvs. två olika storlekar på den del där objektivet kopplas fast), och det fanns ingen information om det här objektivet hade A- eller E-fattning. Jajks, alltså.

Men samtidigt är jag hoppfull. Tänk om det här är the objektiv? Om objektivet passar, om det inte går sönder, och om det levererar så bra som jag önskar, då kan det ju bli verkligt lyckat!

Det jag främst önskar av det här objektivet är bra porträttfoton. Namnet är Tamron A09 SP AF 28-75mm F/2.8 XR Di LD Aspherical (IF). Det enda i detta namn som säger mig något är Tamron 28-75mm F/2.8. Önska oss lycka till!

Julgransbollsselfie

Jag vet, julen är hopplöst ute. Men jag vill ändå passa på att publicera några julgransbollsselfies innan vi går vidare. Först ute är fjolårets bidrag, och det är ju då egentligen en julgransbollsgroupie. Fotograf är Anders, så jag har möjlighet att posera lite.

Sedan kommer vi till årets versioner. Den här gången syns jag inte så bra, helt enkelt eftersom jag inte lyckades på något annat sätt. Det var istället andra effekter jag jagade.

Och ni vill veta hemligheten bakom effekterna? I första bilden fotograferar jag genom ett kaleidoskop, i andra bilden använder jag ett star-filter, som framkallar strålarna från ljuspunkterna.

Bästa bilder 2015

I nyårsresumén skrev jag att 2015 var ett år när jag fotograferade mycket - de månader jag inte jobbade, vill säga. I det här inlägget tänkte jag publicera mina personliga favoritbilder från 2015.

På min födelsedag i januari fick jag åka ut på en fotoutflykt tillsammans med Anders. Det var kallt, så jag spenderade inte onödig tid utanför bilen. Följande bild är tagen den dagen.

 Även de tre följande fotona är tagen i Vasa.

Nästa foto hade aldrig kommit till om jag inte hade ägt mina close up-filter. En fin bild i sin enkelhet, tycker jag. Vet dock inte om någon annan fascineras av bilden.

I nästa foto är det främst den framträdande somriga färgen som drar till sig mitt intresse.

Det är Anders förtjänst att nästa bild blev till något. Jag fotade nämligen dessa krumelurer, och Anders påpekade att jag skulle fotografera från andra sedan stenen, där de låg i solljus. Den dagen lärde jag mig hur oerhört mycket solljus gör för ett foto.

Det var en lycka när Anders hittade denna nykläckta slända vid villan. Den var så ny och slö att jag hann ta många foton.

Näst kommer två foton som närmast hör hemma i familjealbumet, men de är ändå på något sätt symboliska för mig och får därmed komma med i detta inlägg. Första bilden visar en liten kille i storstan. De som känner till Helsingfors vet att han har gått ett antal trappor för att komma så här högt upp. Jag hade först planerat att fotografera honom när han klättrar upp för trapporna till riksdagshuset, men huset var inpaketerat, så han fick klättra upp för de andliga stegen istället för de samhälleliga stegen. I andra fotot figurerar två för mig mycket kära personer, och det att de två har roligt tillsammans gläder mig enormt.

Jag har på känn att jag inte kommer att hinna fotografera lika mycket år 2016 som år 2015, eftersom jag har mer jobb detta år. Men förhoppningsvis hindrar det mig inte från att utvecklas som fotograf.

2015

Inlägget kommer några dagar senare än det borde ha kommit, men jag är glad att jag överhuvudtaget hann skriva det. Det ska handla om vad jag har fått vara med om under 2015. Så att jag själv kommer ihåg.

- Jag och Anders inledde året med ett avtal om sockeravhållsamhet för en månad. Lite olämplig tidpunkt med tanke på att vi hade två födelsedagar och ett dop inom den närmsta släkten den månaden.

- Jag fyllde som vanligt i januari, och dagen till ära fick jag åka på en liten fotoutflykt tillsammans med mannen. 

- För ovanlighets skull firade vi vårt första barns första födelsedag. Den unge herremannen kände av det stora med dagen för han var synnerligen allvarsam.

- I januari var vi också på Elias kusins dop.

- Från slutet av januari till slutet av mars vikarierade jag på högstadiet i engelska och tyska. Det var en synnerligen stressig tid, som lärde mig en hel del om vad jag vill med framtida jobb och med familjelivet. I efterhand inser jag att det var modigt vågat att ta jobbet eftersom Elias nätter ännu inte helt hade rett upp sig.

- Anders fick ett jobb han kanske inte hade vågat hoppas på. 

- I första kvartalet redde Elias sömn upp sig, och än idag kan jag tänka på hur skönt det är att han kan somna helt utan bekymmer.

- I maj flyttade vi aningen motvilligt från Kvevlax till Böle. 

- Drömmen om att bo modernt uppfylldes. 

- Det här året har det varit intressant med Elias framsteg. Han började gå och tala sina första ord och utvecklades mycket som individ.

- I maj deltog jag i mitt första redaktionsmöte på tidningen Livet. Det var som om livet återvände! För mig personligen alltså. Efter mycket tid hemma fick jag en härligt kreativ dag ute med trevliga människor.

- Jag började också skriva för Livet, vilket kändes roligt och meningsfullt.

- Under sommaren gjorde jag två resor. (Utflykter skulle någon som inte är mamma kalla dem.) En till Umeå med två väninnor och en till lägret i Pieksämäki.

- Under sensommaren åkte jag dessutom med Elias till Helsingfors, där vi bodde några dagar hos Hanna. 

- Vi hade glädjen att få närvara vid fyra bröllop. Efter den tredje tyckte vi att vi hade tillräckligt med erfarenhet av att ha med småbarn på bröllop.

- En dubbelmöhippa fick jag också vara med på. 

- Efter villaavslutningen fick jag besöka villan ännu en gång och plocka havtornsbär. Nu finns stora, goda egenplockade havtornsbär i kylskåpet.

- Det här året utnyttjade jag möjligheten att fota under de tider jag inte jobbade och började drömma om nya objektiv.

- Vi fick reda på att Elias skulle få en kusin, och han föddes i slutet av året, bara för några dagar sedan.

- Vi fick reda på att Hanna skulle flytta till Vasa i början av år 2016, och att två goda vänner (med barn) skulle flytta till Böle, väldigt nära oss, i slutet av 2015. På julafton blev det parkhäng med den familjen.

- Genom Guds nåd och ledning fick jag ett jobb som passar mig perfekt och uppfyller drömmar. 

- Elias började dagis, och trots att jag var lite orolig innan han började, så tycker jag nu att det var ett bra val att sätta honom på dagis.

- Mot slutet av året insåg jag att det behöver vidtas åtgärder mot den bristande kvalitetstiden med Anders. Det får bli ett projekt för 2016!

Det här var det jag kommer ihåg utan att sätta alltför mycket tid på att gräva efter minnen i olika skrymslen. Året kan bäst sammanfattas i familjeliv och jobb. Det har varit befriande för mig att börja jobba. Och att dessutom få se att Gud kan leda jobbvalet så att det blir riktigt bra. Samtidigt har jag blivit med tillfredsställd med att ha en familj. Det har varit en lång process av omprioriteringar, och även om jag fortfarande sörjer det faktum att jag inte hinner med allt jag skulle vilja hinna med, så börjar jag ha vant mig vid tanken. Bäst har ändå varit att jag nu har fått se att saker reder upp sig och att man kan fortsätta med ett tämligen normalt liv när barnen lite vuxit till sig.