Ingen normbrytare mer

I fjol den här tiden på året - eller rättare sagt några veckor tidigare - ville jag vara normbrytare. Varför dricka glögg bara under den fyra veckor långa adventstiden när drycken är värd en längre konsumtionstid än så, tänkte jag. Att man får börja fira jultiden först från och med lilla jul är ett mänskligt påhitt som inte måste följas slaviskt. Så jag började dricka glögg redan i början av november.

När sedan lilla jul infann sig hade jag hunnit ångra mig. För den dagen skulle vara speciell. Den dag när man fick sin efterlängtade glögg och sina lika efterlängtade julstjärnor. Men det kändes inte så speciellt, för min glögg hade jag hunnit sörpla redan några veckor.

I år håller jag det löfte jag gav ifjol. Aldrig mera glögg före lilla jul. I morgon ska jag njuta.

Landsbygdslängtan

Jag tänker mig att det finns två sorters människor - de som vill bo på en större ort och känna sig anonyma, och de som vill bo på en mindre ort för att inte känna sig anonyma.

Jag avskyr känslan av att inte känna någon i min omgivning. Kanske var det därför året i Tammerfors var tungt. Kanske var det därför jag inte heller trivdes i lilla bostadsområdet Böle i vår fina landsbygdskommun Korsholm. Det var kanske inte helt omöjligt att lära känna nya människor, men nog svårt. Min egen analys säger att det beror på att bostadsområdet var nytt och att det inte fanns något centrum där man naturligt träffade grannarna.

På många sätt är jag en stadsflicka - asfalt och betongväggar känns mer hemma än mossa och granar. Naturen är överraskande nog ganska obekant för mig och dessutom är jag rädd för en del djur. Däremot njuter jag av att sitta på café och iaktta människor. 

Men när det kommer till boende vinner landsbygden. Främst på grund av möjlighet att lära känna grannar och grannars grannar. Att känna sig som en del av ett sammanhang. Och även på grund av möjligheten till egen trädgård, ett eget space. (Något vi saknar tillsvidare.)

Att Kvevlax är lämpligt för oss har klarnat. Befolkningsmängden är ungefär lika stor som i min uppväxtby Nedervetil, och känns därför bekant. Men ytan är mycket mindre, vilket innebär att människorna här bor på bara några kilometers radie. Och det är helt i mitt tycke, för finns det något annat än storstadens anonymitet som jag ogillar så är det att bo i ett ingenmansland.

För tillfället bor vi centralt och har all service inom en radie av några hundra meter. Och processen att lära känna människorna här har fått en bra början. Bättre än så kunde det nästan inte bli. Bara trädgården som saknas.

Ett avbrott i pausen

Ett avbrott i bloggpausen hade jag inte väntat mig. Jag hade liksom tänkt att pausen var slutet. Men nu blev det ändå ett avbrott, och om det är en bra eller dålig idé vet jag inte ännu. Inte heller om det blir ett kort eller ett långt ett.

Bloggpausen som nu varat i flera månader var inte planerad, men ändå efterlängtad på något vis. Det har nämligen känts som att jag skrivit istället för att leva. Bloggen har betytt väldigt mycket för mig - även om jag inte alltid hunnit uppdatera - och har ofta stått i vägen för annat viktigt i livet. Och så vill jag inte att det ska vara.

För det mesta har jag njutit av att inte vara beroende av bloggen. Men det finns ett par fördelar med bloggen jag saknat - att få utlopp för skrivarlusten och att få berätta om ämnen jag funderat kring.

Ifall jag återkommer till bloggen kommer det att ske på nya villkor. Bara när jag känner att det finns överloppstid. (Nåja, något som "överloppstid" finns ju egentligen inte. Så det blir väl alltid att ta av något, men förhoppningsvis då inte av något väsentligt.) Och så mycket fotograferingssnack lär det inte bli. Kameran är nämligen sönder.