Aldrig, skulle jag kanske svara på den frågan.
Inte om man med rätt tid menar ett tillstånd där allt är under kontroll: fasta jobb, säker ekonomi, färdigbyggt hus, ungdomlig pigghet, ork och möjlighet till god karriär och självförverkligande trots föräldraskap.
Det är ca tre år sedan jag och Anders fick de här muggarna av en vän. Då var jag inte riktigt övertygad över budskapet. (Sorry Johi! ;) ) Det är jag än mindre idag. Ett mer passande citat skulle vara "Panic! It's a baby!"
Det finns människor som inte panikerar, utan som tycker att det här med babysar är det mysigaste som finns. Inte alls jobbigt. Så är inte riktigt fallet med mig. Vi tittade idag på bilder från när Elias var nio månader gammal. Vad länge det tog att komma till nio månader! Vilken sömnskuld och trötthet vi upplevde i nio månader och mer därtill. Och vad länge det ännu skulle räcka innan han lärde sig gå, tala och bli mer självständig. Han var så allvarsam det första året, och det var mycket gråt. Mycket gråt och gnäll har vi också haft de senaste dagarna. Över tre år är han nu. Lättare är det definitivt, men smärtfritt? Nej, så upplever jag det inte.
Lite orsak till panik finns det nog, nu när andra rundan närmar sig. Men den här gången är jag mer erfaren. Jag vet att tröttheten och känslan av bundenhet går över. Nu andra gången hoppas jag kunna oroa mindre och röra på mig friare. Njuta mer, och sätta mindre fokus på svårigheterna.
Ja njuta mer, där hade vi det! För det finns ju så mycket att njuta av bara man klarar av att flytta fokus från det tunga till det underbara.
Ja njuta mer, där hade vi det! För det finns ju så mycket att njuta av bara man klarar av att flytta fokus från det tunga till det underbara.
Rätt tidpunkt? Nej, om alla kriterier upptill ska vara uppfyllda. Nej, om jag känner att jag inte klarar av mer gråt just nu.
Rätt tidpunkt? Ja, om jag vill ha en till liten krabat att lära känna och älska över allt annat. Ja, om jag vill ha en familj runtomkring mig när jag blir äldre.
