Minisemester Yyteri-Nådenal-Muminvärlden

Det är inte många år sedan jag första gången hörde talas om Yyteri. Jag såg en bild av en stor strand med många människor och blev häpen över att jag inte tidigare hört om den här platsen. Dit måste jag åka någon dag.

Det är många saker jag avstår från att göra som förälder. För att det är enklast så. Speciellt nu i husbyggartider. Men en minisemester ville jag hinna med och vi bestämde oss för Muminvärlden i Nådendal. Och då insåg jag: då kan vi åka till Yyteri också.

Jag har besökt Ohtakari, Kalajoki, Storsand. Alla underbara stränder. Men jag blev riktigt överväldigad när vi kom till Yyteri. Parkeringen så stor som ett enormt köpcentrum kunde tänkas ha. Och ändå fick vi inte plats inom utsatta markeringar.

På väg mot andra sidan av parkeringen, den vägen som alla andra gick för att komma vidare mot stranden, upptäckte vi att det fanns en genväg. Smart tänkte vi. Genvägen började med en brant uppförsbacke. Den var lite klurig eftersom det var sand man trampade i. Men snart skulle vi ju vara framme.

Uppe på backen insåg vi att det kanske fanns en orsak till att vi var de enda som tagit genvägen. Framför oss bredde ett stort sandområde ut sig. Jahapp, det var bara att traska iväg då. I 30-graders värme. Jag fick en liten inblick i hur det kan tänkas vara att befinna sig i öknen.

Så småningom kom vi ändå uppför nästa backe och vi kunde se havet breda ut sig. Sand. Hav. Människor. Det kanske var en osmart genväg, för de andra strandbesökarna gick på en gångstig, men egentligen var det bara riktigt härligt att befinna sig lite offroad och få andra synvinklar än de andra besökarna. Gångstigen tog vi på vägen tillbaka när vi behövde röra oss snabbare.

Att befinna sig på en sådan här strand med så här många människor var något av en utomfinländsk upplevelse. Kan det vara så här bra i Finland? Så här bra kan det vara i Finland! Det var ju alltså superhett den här dagen, precis som de flesta andra dagarna den här sommaren. Och vattnet var varmt. Jag brukar frysa när jag går i vattnet. Det gjorde jag i Ohtakari några dagar tidigare när det var 23 grader i vattnet. Men inte här. Så jag undrar hur varmt det då var i vattnet?

Jag var glad att få åka hit med familjen. Elias var ivrig och Aaron kom över rädslan för vågor som han hade i Ohtakari. De trivdes i havet och vid potten på stranden där vattnet blivit hett.  

Alltför fort fick vi bege oss vidare. Vi skulle checka in till en vacker gård i Nådendal. På kvällen hann vi ännu med ett besök på stan. Det var varmt, vackert och mycket folk. Också Nådendal gav mig en utomfinländsk upplevelse. 

Nästa dag skulle vi besöka vårt huvudmål. Det var mest tänkt för Elias. Jag hade besökt Muminvärlden på 90-talet när jag var närmare 10 år, och hade då inte varit nämnvärt imponerad. Men jag ville ge det en ny chans. 

Vi gick in i Muminhuset, och oj vad det var stort. Vi gick i många trappor och Elias satte sig i Muminpappans stol och skrev på hans skrivmaskin.

Vi gick vidare mot strandhuset, stranden, Muminpappans båt som var en hit. Restaurangerna imponerade på mig för att de var barnvänliga. Men ja, vi befann oss trots allt i Muminvärlden så det var kanske naturligt att de tänkte på barnfamiljer.

Sedan skulle vi gå in i den hemska skogen där häxans hus, hatifnattarna och ... MÅRRAN bodde! Elias frågade hela tiden när vi skulle komma till Mårrans hus. Väl framme tänkte han inte våga sig in. Men vi gick in och beskådade Mårran. Och snabbt vidare. 

Muminvärlden var bättre än jag kom ihåg och vi hade en riktigt lyckad dag där. Men efteråt undrade Elias om Mumintrollen var på riktigt. Inte lätt för en fyraåring att veta.

Eftersom vi alla höll på att sterv i hettan (hur mådde riktigt personerna som befann sin inuti Mumintrollkostymerna?) passade det bra att det fanns en strand nära Muminvärlden. Det var vår sista anhalt innan vi körde hemåt igen.

Det var en kort men lyckad resa

Första biobesöket - bäst att glömma?

Det här är en berättelse om hur något med goda intentioner kan bli fel. 
 

I januari fick jag biobiljetter i födelsedagspresent. Jag tänkte att jag skulle passa på att bjuda med min förstfödde. Få umgås och ha roligt med honom, bjuda honom på en ny upplevelse.

Så upptäckte jag nyligen att biobiljetterna höll på att gå ut. Det var nu eller aldrig. Så det fick bli Biet Maja, när värmen steg till 25 grader utomhus.

Nåja, i 1½ h kan vi väl avvara sommarvärmen, tänkte jag. Men insåg inte att ingen annan skulle komma på en sådan tanke.

Så när jag köpte våra biljetter och försäljaren visade våra platser på en dataskärm insåg jag att vi var de första på plats. Med knappa tio minuter kvar till filmstarten. Kändes inte bra.

Min son brukar alltid vara försiktig i nya miljöer och situationer, och jag visste att det var lite känsligt. Jag försökte från första början få situationen att bli avslappnad, men när vi visas in i en kringelkrokig korridor där t.o.m. jag för två sekunder blir osäker på om vi hunnit tappa bort oss, och när minuterna går och vi fortfarande är ensamma i salen börjar jag lite misströsta.

”Det är lite mörkt här”, säger han lite ängsligt. ”Jaa, det är för att man ska se filmen bättre” försöker jag säga glatt. Men där vi sitter för oss själva i en halvmörk sal, med en låda med popcorn som sonen avfärdar med att de är för torra, (jag gjorde en risktagning och köpte något han inte smakat förut) så känns det inte riktigt som en normal situation. Glada röster av andra barn hörs inte, utan det ekar tomt innan det blir ännu mörkare i salen.

Men han sitter kvar, tittar på filmen, skrattar vid ett eller två tillfällen, tycker i något skede att filmen har hållit på ganska länge, men sitter kvar.

Jag kommer själv så bra ihåg någon av de allra första gångerna jag var på bio. Lejonkungen. Mäktig film. Jag grät när Simbas döda far visar sig i en dröm. Men det här? Jag hoppas liksom att han inte fick något trauma.

I bilen frågar jag om filmen var bra eller dålig. Han berättar att han har sett Biet Maja i teve hemma hos mommo och moffa, och att alla Biet Maja-avsnitt är bra. Oho, tänker jag. Det lät inte helt hopplöst. Så jag frågar ännu vad han tyckte om just den här filmen. Mittemellan, tyckte han.

Kanske inte helt traumatiserad ändå, förhoppningsvis.

Lärdom om biobesök med barn? Gå på en film som verkar lovande. När vädret är sådant att andra kan tänkas vara intresserade av bio också. Ta gärna med en kompis. Är du osäker på om tidpunkten eller filmen är rätt - då är det troligtvis  bäst att stanna hemma och se på Kalle Anka. Få filmer slår det.

Ett år

Om jag ser tillbaka på det gånga året och tänker på husbygget känns året tungt. Tänker jag på Aaron känns det lätt. Och fullt av kärlek.

I lördags blev han – vår solstråle – ett år. Han kan förstås bli trött, hungrig och gnällig som de flesta av oss, men främst upplever jag honom som lugn, harmonisk, trygg, nöjd och glad.

Jag har under det gångna året fått uppleva de mest förunderliga morgnar. Jag brukar kunna bli irriterad av att bli väckt på morgonen (speciellt om jag får höra ”kom upp, kom upp, kom upp!!”), men det här året har det många gånger inte gått. Irritationen försvinner när jag öppnar ögonen och ser en baby som ler mot mig. Tänk att det finns babysar som ler strax när de vaknar!

Numera är Aarons morgonhumör inte alltid det bästa, men efter en stunds mornande brukar goshumöret ta överhand. Aaron är en riktig gosare, och det passar mig bra.

Aaron är på många sätt en härlig baby. Men det som kanske glatt mig mest är att han har så nära till skrattet. Ofta har det räckt med att titta på honom för att han ska le. Finns det något så fint som att någon blir glad av att se en?

Aaron är tämligen social, tämligen orädd för folk. Nyfiken, vill hela tiden vidare. Samtidigt är han lugn och stannar gärna upp för att leka eller gosa.

Han börjar inte gråta så lätt och tar inte så fort illa upp när storebror lägger krokben. Han verkar trygg.

Det enda som känts tungt har varit nätterna. Men för tillfället är de faktiskt helt okej. Han vaknar 1-2 gånger per natt för kortare stunder, och för någon vecka sedan hände det sig att jag fick sova en hel 9-timmars natt.

Igår stod han för första gången några sekunder utan stöd. Han har börjat gå med stöd av en lekbil vi har här hemma. För några dagar sedan sade han "mamma" och vinkade hej då för första gången. "Pappa" har han redan sagt en tid. Men han förstår nog inte ännu vad han säger.

Det brukar i kristna kretsar sägas att föräldraskapet lär oss mera om Guds kärlek till oss. När det kommer till Aaron har jag fått den insikten breddad: Att Aaron är så glad och trygg och nöjd i min närhet gör mig som förälder oerhört glad. Ett sådant barn vill jag också vara till Gud