Vår
byggprocess har inneburit många besvikelser, mycket oro och frustration. Tidvis
har jag undrat om vi alls kommer att
kunna glädjas åt huset. Hela tiden har det känts som att vi aldrig kommer att
bli färdiga. Det har ju tagit sin tid. Det är snart två år sedan vi köpte
tomten, och sedan dess har vi varit sysselsatta.
Men nu
börjar det vända. För jag vet att inom ungefär en vecka ska vi vara in. Alla
detaljer är inte på plats än, men huset är såpass färdigt att vi kan börja bo
där. Mycket har hänt den senaste tiden, och den senaste veckan. Igår kom
hallskåpet på plats. När jag kom in i huset och skåpet med dess spegeldörrar
mötte mig kändes huset plötsligt vackert. Jag vet inte riktigt vad spegeln
gjorde, men jag fick ett nytt intryck när jag kom in, och jag gillade det.
Den här
veckan har jag sportlov, och vi bara måste in nu om vi någon gång ska komma in.
Det gör mig vid gott mod. Igår blev två möbler ihopmonterade och två rum
städade. Lister börjar komma på plats. Huset börjar kännas vackert. Vårt hus.
Jag
genomförde ett första blöjbyte vid handfatet i hjälpköket. Det var exakt för
det ändamålet jag tänkt mig handfatet, men under det senaste året har jag
börjat tvivla på att handfatet alls ska hinna användas för det ändamålet. Men
nu fick den börja tjäna sitt syfte, detta handfat i mitt hus.
Förväntningarna
gäller hur huset ska börja se ut, hur vardagen ska börja te sig i huset, vilka
fester vi kommer att kunna ordna. Och framförallt friheten. En grön gräsmatta,
volleybollpassningar, springande barn. Ut och in, in och ut ur huset.
Sedan har
vi tidsanvändningen som förhoppningsvis kommer att ändras när byggtiden är
över. Kanske – kanske - kommer jag att hinna med något roligt på kvällarna nu
också. Volleyboll? Fotografering? Någonting? Kanske en dag ännu i vår.
Den här
veckan kommer att vara oerhört rolig. Tung, men rolig. För nu våras det.