Visst har jag tänkt den tanken förut, att allt vi har är till låns och att allt vi äger ska vi någon gång lämna ifrån oss. Då har jag främst tänkt på två saker:
1) Döden, den tidpunkt när vi lämnar allt vi har för att gå över till den andra sidan.
2) Barnen, dem får vi ha en tid men sedan bör vi, vare sig vi vill eller inte, låta dem gå vidare i livet.
Men när jag har läst min blogg från åren 2006-2010 blir det så tydligt att jag har haft saker i livet som jag inte längre har. Under vissa perioder i livet har jag haft saker som jag fått ge upp, saker som jag kanske inte ens märkt att jag gett upp, men som det nu en tid efteråt blir tydligt att jag har lämnat ifrån mig.
En gång i tiden fanns mina väninnor från hemkommunen nära till hands varje vardag. Nu får jag glädja mig de få gånger per år som jag träffar dem.
Många andra vänner har jag umgåtts intensivt med en viss period. Och smärtsamt kan det vara att märka att dessa vänner inte längre finns nära.
En gång i tiden bodde jag i Tyskland, åt tysk mat, drack tyskt vatten. Då hade jag den lyckan att befinna mig där. Men nu är det ett avlägset, avslutat kapitel i mitt liv.
Jag har levt på platser, rest till orter, umgåtts med vänner, som för en tid varit mina, men inte längre är det.
Och det känns så konstigt att läsa om tider i mitt liv när jag ägde saker som jag inte längre har tillgång till.
Så jag får konstatera att även de saker jag har idag en dag kommer att tas ifrån mig. Inte nödvändigtvis först när jag dör, det kan ske tidigare också. Jag borde alltså inte ta dem för givna utan njuta av att jag just nu äger dem.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar