För några nätter sedan var jag med om det igen: en flygkrasch.
Stiger jag på ett flygplan i en dröm kan man räkna med att det kommer att gå åt skogen.
Mina flygdrömmar börjar sällan uppe i luften, utan själva stigningen har en viktig position i drömmen. Det är något olycksbådande med den. Det är som att jag redan då befarar att jag inte kommer att komma ner levande igen.
Ofta går det också snett ganska fort. Flygplanet får inte riktigt luft under vingarna. Vi flyger på låg höjd, piloten försöker nödlanda. Kanske längs någon liten, slingrig bilväg.
Som tur besparar mig drömmarna kraschen. Det har de alltid gjort, oberoende av vilken typ av fall det varit fråga om.
Det tråkiga är att de här drömmarna knappast botar den flygrädsla som smugit sig på under senare år. Om flygplan alltid ska associeras med krasch, så ... Eller vem vet, kanske jag blir så van med flygkrascher att de inte skrämmer längre?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar