Det blev en annorlunda vår i år. En tung vår för många. För mig gick våren ganska smärtfritt ändå - trots att det var tungt att ordna undervisning på distans - tack vare att vi fick ha barnen på dagis. Och tack vare att vi nu hade en egen gård! (Tack gode Gud att vi hann få ett eget hus!)
Nu har hösten kommit och jag börjar tycka att våren t.o.m. var ganska enkel. “Åk hem och stanna där!” är ett ganska enkelt råd att följa. Nu är läget en annan. “Stanna hemma om du är förkyld!” är svårare att följa. Hur pass förkyld är förkyld? Och hur är det när barnen är förkylda? Åka på dagis med lite snuva? Åka på jobb om barnen är snuviga? Ett evenamang på kommande - säkert eller inte? När börjar en förkylning? När slutar den? Ska ett dyrt coronatest tas eller inte?
Det svåra nu är att ingen vet. Ingen vet vad som är säkert eller inte. Ingen kan säga vad som är rätt eller fel. Jag måste bestämma själv - utan att kunna veta konsekvenserna.
Det blir dyrt det här, hinner jag tänka. Många sjukdagar för lite snuva! Coronatester på löpande band. Någon betalar.
Sedan gillar jag inte riktigt mediernas rapportering av smittfallen. Från vårdens håll framhålls vikten av integritet, ändå rapporterar tidningarna i detalj om de smittade personernas förehavanden. Vi bor i Österbotten - det är inte så svårt att räkna ut saker!
Om jag tog våren med ro - ja, jag hade t.o.m. många insiktsgivande samtal med mig själv - är känslan nu mera uppgiven. Speciellt när jag tänker på mitt pågående halsont, och det faktum att jag verkar dra på mig en hel del förkylningar. Jag skulle vilja krypa under en sten!
