I dagens värld finns många människor som anses mindre värda än andra. Människor vars alla rättigheter fråntas dem. För att den första och viktigaste rätten aldrig ges dem: den att få födas.
Före jag fortsätter vill jag poängtera att jag tror på en värld av sanning och nåd. Sanningen får inte tystas, men den som ångrar sina gärningar kan alltid få förlåtelse. Nåden ger alltid en möjlighet till nystart. Därför är det inte heller ett hinder att ändra åsikt i fråga om aborter även om man själv skulle ha utfört en sådan tidigare i livet.
Vad menar jag när jag talar om sanning i detta sammanhang? Jag menar att abortförespråkare lever i en illusion. Det funderas fram och tillbaka i vilken vecka livet månne börjar. Är det i samband med födelsen? När barnet skulle klara sig utanför livmodern? Eller när hjärtat börjar slå? Den här diskussionen skulle vi inte ha ifall det inte vore för det att människan gärna vill ha en utväg när livet inte blev som det var tänkt.
Det är en farlig diskussion där vi gör oss till Gud, med makt över andras död. Ifall det är vi som bestämmer när livet börjar, blir den tidpunkten godtycklig. Är man inte nöjd med vecka 12 kan man höja det bara man har ett någorlunda gott argument. Men faktum är att vid befruktningsögonblicket har ett nytt liv påbörjats och en livslång utvecklingsprocess startat. Vi kan göra många saker för att ta ansvar för att oönskade graviditeter undviks, men vid den tidpunkten är det för sent.
Och det här med att ta ansvar. Det är väl här det bränner, skulle jag säga. Vi har vant oss vid en lättsam livsstil, där vi inte behöver ta mycket ansvar för andra. Så vi offrar liv för att få fortsätta med den livsstilen.
Men det vill man ju inte vidkännas förstås. Att man offrar liv. Så man börjar tala om "att kvinnan har rätt till sin kropp". En märklig sak att säga, när det uttryckligen inte är kvinnans kropp, utan en helt ny individs kropp. Kvinnans framtid - ja. Men inte kvinnans kropp!
Så framtiden då. Låt oss tala om den. Jag är själv mamma och har upplevt hur det är att gå från frihet till full sysselsättning som mor. Det var en enormt stor, tung och påfrestande omställning för mig. Och det ansvaret fortsätter år efter år. Jag har full förståelse för att inte alla människor i alla situationer skulle vara beredda på den omställningen. Men livssläckning hör inte till lösningarna. Vi behöver arbeta preventivt!
En del säger att vi bör tillåta abort så att de barn som föds är önskade och får ett gott liv. Det är en fin tanke, men det är fortfarande en ursäkt för att fly en ansvarstagande livsstil. Vi bör jobba för att få ner antalet oönskade graviditeter samtidigt som vi jobbar för att göra livet för de barn som föds så bra som möjligt.
Det är ett helt samhälle som behöver omformas. Visst skulle det vara svårt - men inte omöjligt! Inte när vi alla börjar värdesätta alla människors rätt att få födas. Exakt vilka slags förändringar som bör ske är något som ligger på samhällets gemensamma ansvar att fundera över.
Det grundläggande är en sexualetik där alla tar ansvar för sina handlingar. Både mannen och kvinnan behöver fundera när och med vem de är beredda att ha barn med. Frågan "tänk om vi blir gravida?" ska inte komma när den sexuella relationen påbörjats utan före! I min insändare i VBL och ÖT skrev jag att ansvaret för en graviditet ligger hos både mannen och kvinnan, om inte t.o.m. mera hos mannen. Kanske någon höjde på ögonbrynen åt det yttrandet. Det jag menar är att mannen behöver vara extra noggrann med att försäkra sig om att hans partner är beredd på att ta emot ett eventuellt barn. Har man makten att göra en annan person gravid har man också ett väldigt stort ansvar. Våldtäkt bör bestraffas hårt!
Och som det stod i insändaren som jag besvarade i VBL och ÖT, är en graviditet ingenting att ta lättvindigt. Därför bör inte heller sex vara något vi tar lätt på.
Jag tror att gravida kvinnor som inte lever i stabila förhållanden kan känna ansvaret för ett barn som överväldigande. Det är väldigt viktigt att den gravida kvinnan inte lämnas ensam i den situationen. Pappan bör finnas till hands och det bör vara tydligt att ansvaret för barnet ligger både på mamman och på pappan.
Sedan förekommer ändå fall när mamman och/eller pappan inte är kapabla eller beredda att sköta om ett barn. Då behöver samhället ha fungerande stödfunktioner, allt från tillfälliga insatser till adoption.
För att det här ska fungera behöver alla ta ansvar. Redan idag finns många människor som tar ansvar för att oönskade graviditeter inte blir av genom att avstå från sex tills rätt tillfälle kommer, människor som inte dricker alkohol till den grad att omdömet och kontrollen försvinner. Det finns människor som tar ansvar genom att välkomna också de oplanerade barnen, endera till den egna familjen eller till adoption. Ansvarstagande är ingen omöjlighet för människan.
Så ansvaret ligger på alla. Det gäller värderingar från barnsben, individuella val och samhälleliga stödfunktioner.
Livet är inte alltid lätt. Speciellt inte om vi vill värna om andra. Något måste vi offra, så vad väljer vi? Offrar vi sex för en tid, fyllor, bekvämlighet, god ekonomi, oviljan att stöda andra? Eller offrar vi hellre barn?
För de kristna som ännu tvekar vill jag infoga ett avsnitt ur psaltaren 139:
"Du har skapat mina njurar,
du vävde mig i moderlivet.
Jag tackar dig för att
jag är så underbart skapad.
Underbara är dina verk,
min själ vet det så väl.
Benen i min kropp
var inte osynliga för dig
när jag formades i det fördolda,
när jag bildades i jordens djup.
Dina ögon såg mig
när jag bara var ett foster.
Alla mina dagar blev skrivna
i din bok,
formade innan någon av dem
hade kommit."
(Ps 139:13-16)
Gud känner varje litet foster. Att förinta det är ett brott mot Gud, och vi kommer att stå till svars inför Honom!
Nu är det dags att skriva på medborgarinitiativet "De oföddas rätt"!
