Jag brukar vara glad och förväntansfull på nyårsafton. Jag brukar tänka igenom året som gått och plocka fram guldkornen i minnet, samt visionera för det nya året.
I år – det antagligen märkligaste året i mannaminne – är det annorlunda. Visst finner jag guldkorn när jag tänker efter – men de har huvudsakligen med växtvärk att göra. Jag har vuxit, men det har värkt.
Det har värkt, därför att restriktionerna har gjort det tungt. Å andra sidan har restriktionerna gjort att jag vuxit. Men så här i slutet av året kan jag konstatera att det sannerligen är tungt, för än ser vi inte slutet.
Jag är förvisso glad denna dag – för 2020 kommer till ända. Men jag vet inte hur mycket jag vågar glädja mig över 2021.
Jag är glad för vaccinet. Jag hoppas att vaccinet hjälper upp situationen, och jag gläder mig för alla som är beredda att ta det. Men … själv tog jag svininfluensavaccinet utan att blinka – och den här gången kommer jag att blinka!
Visst kan jag göra en resumé över guldkornen från 2020, men jag tror att jag står över visionerandet för 2021. Som någon jag känner sade: ”Kanske det här är året när man blev cynisk.” Det är just sådana nyheter som man nu hör från t.ex. Spanien – om att man funderar på att införa en lista på vilka som tagit vaccinet – som gör att jag känner en oro för 2021. Tack till vaccinet, men nej tack till sanktioner för dem som inte vill ta det!
Men till guldkornen …
- Jag hittade tillbaka till mig själv igen efter husbygget. 2019 var året när jag hade en livskris och 2020 var året när jag hittade mig själv igen. Det är till stor del tack vare den nedstängning som vi alla fick ta del av under våren.
- Nedstängningen ledde till en tung arbetsvår där all undervisning plötsligt skulle ske via internet. För studerande som inte kunde språket bra och inte var speciellt vana vid tekniken. Lycka till liksom! Samtidigt lärde jag mig massor som jag har haft och kommer att ha stor nytta av i nu i efterhand.
- Jag har fått känna av hur mycket jag lider av att sakna en kristen gemenskap. Det här är inte glädjefyllt alls, men desto mer glädjefyllt har det varit de få gånger jag har fått uppleva den här gemenskapen.
- I samband med att jag hittade tillbaka till mig själv under vårens nedstängning fick jag lära mig mycket om mig själv och mitt föräldraskap. Jag hittade nycklar till svårigheter jag upplevt, och jag känner att jag har en större insikt om mig själv efter detta.
- För första gången i livet har jag börjat se fram emot Jesu återkomst. Hittills har den enbart skrämt mig. Förvisso skrämmer den mig fortfarande i viss mån – och speciellt tiden innan Hans återkomst – men för första gången har jag med förväntan börjat se fram emot det nya liv och den nya värld Han har för oss. Det är som att mitt hopp mer och mer börjar stå till livet efter detta.
- I samband med min livskris 2019 försvann min trosglädje. Den fann jag igen i samband med att jag fann mig själv våren 2020. De bästa stunderna numera är de stunder när jag får göra något hemma – så som att städa - och samtidigt lyssna på en riktigt livgivande predikan eller undervisning. Tänk hur glädjefyllt det kan vara med en så liten sak!
- Jag fann en oväntad glädje i att bruka jorden här på gården. Ena stunden var det tungt och andra stunden tackade jag Gud för att jag fick bruka Hans jord. Kanske – och förhoppningsvis – kan det arbetet på något sätt i framtiden vara till välsignelse för någon.
- Sedan är jag alltid tacksam för nya bekantskaper och för bekantskaper som fördjupas.
Det var några guldkorn. Om det finns guldkorn betyder det också att det finns gråare stunder. En stark sådan är nog en utbredd avsaknad av nära kontakt till vänner. Det är säkert många som känt sig ensamma detta år, och jag är inget undantag. Visst har jag folk omkring mig, men jag undrar vart de nära relationerna försvunnit? Jag har alltid känt mig välsignad med många vänner och goda vänner. Och det är inte så att jag saknar vänner och bekanta – men det här året har belyst en brist – och det känns trist.
År 2021 då? Endera lär det bli bättre än 2020 – eller så sämre. Jag har ingen aning åt vilket håll det går, och vågar inte heller känna tillförsikt. Men det jag önskar för 2021 är att min relation till Gud och till några vänner kunde få fördjupas och så önskar jag mig ett glädjefyllt och berikande familjeliv. Sist och slutligen är det viktiga inte att livet går som på räls, utan att man får vara omsluten av Gud.
