Typigskt mig?

Förlåt mamma, jag sade att jag inte skulle grubbla så mycket!

Och jag sade att jag ska låta Gud ta hand om mina bekymmer, och inte själv grubbla.

Men jag kan inte låta bli att känna mig stressad, när jag börjar tänka på hur många val som måste göras nu redan på våren, t.o.m. kanske tidigt på våren. Jag kan inte lämna allt till sista sekunden, då blir det som det gått förut - ogenomtänkt.

Rubriken har två syften, märker jag nu. "Typiskt mig" kom fram redan i första meningen av inlägget. Om det för det första syftar på att jag grubblar, så syftar det för det andra på det jag egentligen hade tänkt skriva om, nämligen "surprise, surprise", yrkesval.

Det är ju nämligen så att vissa människor är väldigt intresserade av något speciellt, eller så uppför de sig på ett visst sätt, så att man vet exakt vad det är de kommer att få som yrke. Tänk t.ex. på Johi som blev till kock och Hanna som kom in på medicinska, valet var klart för dem!Sen finns det ju vissa som är väldigt konstnärliga eller musikaliska, och man kan redan tidigt se vart vägen kommer att bära för dem.

Men jag då? Vad är typiskt mig? Jag önskade att det skulle finnas något, men jag kan inte finna något. Att jag började studera tyska var till en stor del bara slump. Visst är det roligt, men jag kan inte säga att det är något jag alltid velat studera, det var nog mer så att det sista året i gymnasiet blev en godtagbar lösning.

Jag tycker det är synd ifall jag går igenom livet och håller på med något som är "semibra". Något som känns helt ok, men som jag inte satsar hela min själ på. (okej, tolka inte ordagrant, för jag sku aldrig satsa hela själen på jobbet :P ) ... Nåja, visst kan jag arbeta med något fastän jag inte tycker 100 % om det, man kan alltid göra det roligare. Men ifall jag märker efter en stund (på studiebanan), att "nu for min väg inte som jag skulle ha velat", då skulle det kännas onödigt, ledsamt och bara så fel.

Okej, ska bli spännande att läsa detta inlägg om ett år. Hoppas jag har låtit Gud leda mig!