Sidor

tisdag, december 31, 2019

2019 - En årsresumé


Det här var året när ...
  • jag fick se Gambämark live. Yee.
  • jag i frustration väntade på att få flytta in i vårt hus.
  • jag försökte rensa bort onödiga saker från vårt hem.
  • jag flyttade för förhoppningsvis sista gången på en lång stund.
  • jag den första veckan i huset upplevde den konstiga känslan i att bo i ett hus som ingen någonsin bott i förr.
  • jag fick börja spela på min djembe som jag inte vågat spela på i höghuset. Men jag fick också inse att  motivationen att spela inte är så stark utan ett sammanhang att spela i. Må det hittas ett sådant!
  • jag fick en liten smak av frihet under några dagars arbetskonferens i Helsingfors.
  • jag plockade bort den första fästingen någonsin från någon. Och jag trodde att livet var slut för den lille. Efter några veckors oro kunde jag sedan slappna av när ingen sjukdom brutit ut.
  • jag reste till mitt andra hemland (Sverige) igen efter några års paus. (Okej, jag har bara bott där tre veckor, men jag har ju ändå medborgarskap i landet!)
  • jag fick avsluta mitt första år som svensklärare för den nystartade ABC-kursen på EFO. Ett jobb som gjort mig mycket gott. Sedan fick jag ha mitt första betalda sommarlov.
  • jag planerade ett digert sommarlovsprogram. Trots att början av sommarlovet gick åt till sjukdom och självömkan hann jag med förvånansvärt mycket (läste flera böcker, fick äntligen sporta mer än jag gjort på länge, och annat som jag glömt bort).
  • vår trädgård – Anders pärla – började ta form. Många växter och grönsaker planterades.
  • vår trädgård blev min sportplats. (Vilka möjligheter med en egen gård alltså!)
  • jag upptäckte nyckeln till sportmöjligheter: Gör det hemma! Mitt i vardagslivet! Några (enstaka) redskap kan vara bra att införskaffa!
  • jag fick spela volleyboll några gånger i Kvevlax tillsammans med bysbor.
  • jag fick fortsätta gosa med min gosepojke Aaron.
  • jag igen, för andra gången i livet, fick magbekymmer. Som sedan fortgått under hösten. Men som jag sedan fick diagnos för före jul. Och som jag sedan fick operationstid för. (Galla då alltså – släktfeil).
  • jag fick fortsätta vara lärare för ABC-kursen och samtidigt vara med och starta upp DEF-kursen. Och samtidigt för första gången få användning av mitt sportintresse i jobbet när jag fick börja dra gympakursen.
  • jag i slutet av året -  tack vare påtryckningar av min gymälskande son - fick köpt ett gymmedlemskap åt mig. Som jag kunnat utnyttja en gång på grund av förkylningar.
  • jag för första gången målade en tavla i akryl (eller en tavla överhuvudtaget). Förhoppningsvis inte sista gången, och förhoppningsvis inte den bästa tavlan.


Sammanfattningsvis var det här året när livet började återvända efter en tuff byggprocess (garagebygget och något smått på huset återstår). Det var också ett år när jag i en stor känsla av maktlöshet började tänka att jag måste börja ta kontrollen över mitt liv. Det var också ett år av någon form av livskris som i någon mån börjat bearbetas.

För år 2020 önskar jag att livet ska fortsätta återvända.

måndag, oktober 21, 2019

Återkommande drömmar 4: Inhoppande fotbollsspelare

Följande av mina återkommande drömmar hör till det skamligare slaget. I alla fall om man mäter det mått av skam jag känner i själva drömmen.

Det går till så att man från mitt förra fotbollslag i akut behov av förstärkning ringer mig. Jag tackar ja till medverkan i matchen trots att jag vet att allt kommer att gå åt skogen.

Jag kommer för sent till uppvärmningen, jag har inte hittat alla mina forna fotbollskläder och de jag de facto hittat är för små. Jag försöker panikartat ringa hem för att se om något plagg ännu kunde hittas. Jag inser att jag inte kommer att hinna få fram all utrustning i tid.

Jag är smärtsamt medveten om att jag tagit mig vatten över huvudet, att jag kommer att missa bollarna, inte hinna fram till dem i tid och storkna av utmattning efter några minuter. Hur pass medveten om detta är tränaren, undrar jag?

Ofta hinner jag inte ut på plan innan drömmen slutar, men hinner jag det, är det ungefär så här matchen börjar också.

De här drömmarna kommer antagligen av de ganska få erfarenheter jag har av att spela fotboll efter avslutad fotbollskarriär. En del erfarenheter känns okej, medan en del av dem är jobbiga. Så höjden av skam vore väl att hamna i den här situationen.

söndag, september 22, 2019

Återkommande drömmar 3: Flyg som kraschar

För några nätter sedan var jag med om det igen: en flygkrasch.

Stiger jag på ett flygplan i en dröm kan man räkna med att det kommer att gå åt skogen.

Mina flygdrömmar börjar sällan uppe i luften, utan själva stigningen har en viktig position i drömmen. Det är något olycksbådande med den. Det är som att jag redan då befarar att jag inte kommer att komma ner levande igen.

Ofta går det också snett ganska fort. Flygplanet får inte riktigt luft under vingarna. Vi flyger på låg höjd, piloten försöker nödlanda. Kanske längs någon liten, slingrig bilväg.

Som tur besparar mig drömmarna kraschen. Det har de alltid gjort, oberoende av vilken typ av fall det varit fråga om.

Det tråkiga är att de här drömmarna knappast botar den flygrädsla som smugit sig på under senare år. Om flygplan alltid ska associeras med krasch, så ... Eller vem vet, kanske jag blir så van med flygkrascher att de inte skrämmer längre?

onsdag, september 11, 2019

Återkommande drömmar 2: Att flyga

I drömmar har jag utvecklat en förmåga som jag i det verkliga livet inte ännu lyckats med, nämligen att flyga.

Så här går det till:

Det börjar ofta med att jag inser att jag drömmer, och då tänker jag att jag ska passa på att testa om jag kan flyga. Så jag bara hoppar upp i luften och då bär det av.

Det här är alltid en trevlig upplevelse och utsikten är så fin!

Andra med flygupplevelser?

måndag, september 09, 2019

Återkommande drömmar 1: Studiepanik

Något som jag är fascinerad av är drömmar. Vilka spännande drömmar brukar ni ha på nätterna?

Jag har och har under livets gång haft olika återkommande drömmar. Tyvärr är många av dem ångest- och panikdrömmar, eller mer sofistikerade versioner av mardrömmar.

Den mest störande återkommande drömmen jag har haft de senaste åren avslöjar den angst jag en gång kände för mina studier.

Drömmen kommer med vissa variationer, men häri består kärnan:

Jag får reda på att jag har några studiepoäng kvar att arbeta in innan mina studier är fullbordade.

Drömmarna är alltid fyllda med ångest och utgången ser negativ ut.

Utgångspunkten i drömmarna är så gott som alltid att jag har hunnit flytta tillbaka till Österbotten. Så problemet är hur jag ska lyckas ro i land med mina kurser. Några gånger har jag också allvarligt övervägt att flytta tillbaka till Åbo, trots att jag eller Anders kanske har jobb, trots att vi kanske har barn.

Det jag nu funderar på är om det finns någon möjlighet att avstyra drömmarna? Jag vet att dagstankarna kan ha stor inverkan på nattsdrömmarna. Har ni några idéer?

Borde jag dagtid peppa mig själv med tankar om att jag faktiskt är klar med studierna, eller att ifall jag skulle ha något på oklart skulle det vara lättfixat med distansstudier? Skulle det kunna hjälpa?

Hur som helst, jag är kanske inte helt förvånad över att sådana här drömmar dyker upp med tanke på alla svårigheter med studieplanen som dök upp under min studietid. Men det är faktiskt fem år sedan jag blev klar nu!

söndag, september 08, 2019

Allt är till låns

Visst har jag tänkt den tanken förut, att allt vi har är till låns och att allt vi äger ska vi någon gång lämna ifrån oss. Då har jag främst tänkt på två saker:

1) Döden, den tidpunkt när vi lämnar allt vi har för att gå över till den andra sidan.
2) Barnen, dem får vi ha en tid men sedan bör vi, vare sig vi vill eller inte, låta dem gå vidare i livet.

Men när jag har läst min blogg från åren 2006-2010 blir det så tydligt att jag har haft saker i livet som jag inte längre har. Under vissa perioder i livet har jag haft saker som jag fått ge upp, saker som jag kanske inte ens märkt att jag gett upp, men som det nu en tid efteråt blir tydligt att jag har lämnat ifrån mig.

En gång i tiden fanns mina väninnor från hemkommunen nära till hands varje vardag. Nu får jag glädja mig de få gånger per år som jag träffar dem.

Många andra vänner har jag umgåtts intensivt med en viss period. Och smärtsamt kan det vara att märka att dessa vänner inte längre finns nära.

En gång i tiden bodde jag i Tyskland, åt tysk mat, drack tyskt vatten. Då hade jag den lyckan att befinna mig där. Men nu är det ett avlägset, avslutat kapitel i mitt liv.

Jag har levt på platser, rest till orter, umgåtts med vänner, som för en tid varit mina, men inte längre är det.

Och det känns så konstigt att läsa om tider i mitt liv när jag ägde saker som jag inte längre har tillgång till.

Så jag får konstatera att även de saker jag har idag en dag kommer att tas ifrån mig. Inte nödvändigtvis först när jag dör, det kan ske tidigare också. Jag borde alltså inte ta dem för givna utan njuta av att jag just nu äger dem.

fredag, september 06, 2019

Möta mörkret

Jag är uppvuxen, inte med asfalt på gården, men nog strax utanför. Hus mittemot och på ena sidan bredvid. Visserligen på en landsbygdsort, men ändå på ett bostadsområde. Jag var stolt över att bo på vår fina backe. För där fanns många i ungefär samma ålder och det var nära till mycket.

Så klart skulle jag bo på en lika bra plats som vuxen!

När vi för några år sedan tittade på en tomt ganska nära vår nuvarande, var min känsla bara "nej, det här är för långt från centrum, för mycket skog, husen inte tillräckligt tätt". Det skulle kännas som att bo ute i ingenstans, och den tanken tilltalade inte. Att jag är mörkrädd (ja, tänkt att jag efter 31 år ännu är det!) gjorde inte tanken mera tilltalande.

Men det slutade ändå med att vi bosatte oss i trakten och det berodde på en orsak: att vi skulle få bygga bredvid min syster. Då skulle vi bara ha en nära granne, men en syster till granne är väl kanske jämförbart med tio halvbekanta grannar, om man tänker hur mycket man får ut av det socialt.

Så nu får jag möta mörkret. Vi flyttade in i början av mars, när vi redan började våga drömma om sommaren, men nu kommer vi  att gå in i en lång mörk tid. Det jag ännu kommer ihåg från mars är hur det kvällstid kändes som att vi plötsligt fick många stora svarta tavlor på väggarna - det var våra fönster. Ett tjockt mörker trängde sig på utanför.

Inga lampor finns här ute, ingen trafik (förutom en lite större väg som vi tack och lov skymtar), bara mörker när det blivit kväll. Precis det tillstånd jag egentligen vill undvika.

Fast nu får jag lära mig möta det istället.

Det är mycket jag redan fått börja möta: tystnaden, fästingar, ormar. Och vet ni vad! Ormar känns inte fullt så skrämmande längre, och tystnaden kommer med ett fridfullt lugn!

Vintern kommer att vara en utmaning för mig, men vem vet, kanske kommer jag genom den med nya erfarenheter?

Nej, det var inte tänkt att jag skulle bo så här lantligt. Men titta nu på bilden, är det inte ganska idylliskt egentligen?



tisdag, september 03, 2019

Världens bästa jobb

Jag har redan nämnt att jag har världens bästa jobb, och eftersom ni säkert nu undrar varför, tänkte jag berätta.

Visst är jobbet tungt ibland, det är det, men i grund och botten är det väldigt trevligt. Viktiga komponenter för det här är:

- En bra skola som helhet. Skolan är välkomnande och satsar på gemenskapen och atmosfären. Den utmärker sig också med sin värdegrund, vilket jag är speciellt tacksam för.

- Ett kompetent, stödjande och trevligt kollegium.

- Intressanta arbetsuppgifter.

- Ett socialt jobb med internationella kontakter.

I det här jobbet känns det som att jag gör en skillnad. Jag får umgås med människor som nyss (eller för en tid sedan) flyttat hit. Jag får vara en del av deras första tid här i landet.

Det här motiverar mig att göra ett bra jobb, för jag vill att de får en bra start här i landet och att de kommer igång med svenskinlärningen, så att de har möjlighet att skapa egna kontakter med finlandssvenskar.

Jobbet har utvecklat mig mycket. Jag har fått komma i kontakt med nya kulturer och jag har lärt mig mera om mitt eget modersmål och hur jag kan lära ut det. Mitt jobb med ABC- och DEF-kurserna har också utvecklat min förståelse för läsinlärning och eventuella svårigheter kopplade till detta. Jag vet att jag kommer att fortsätta att lära mig mycket.

Till på köpet får jag i år undervisa i sport. Jag har under sommaren på olika sätt försökt förbereda mig för den nya uppgiften och det är härligt att jag får använda en annan sida av mig själv i jobbet. Dessutom får jag lite motion på jobbtid och lär känna de studerandena på ett annat sätt. Det är nog en win win-situation för min del.

Att jobba så här konkret med svenskan är en njutning.

måndag, september 02, 2019

Definiera mig själv

När pauser i livet dyker upp, när man har chans att stiga åt sidan och betrakta det ekorrhjul man snurrar i, kan man få en hel del insikter i hur livet egentligen ter sig.

En insikt jag nyligen fick är att jag under småbarnsåren och byggtiden nog i någon mån tappat bort mig själv. Vardagssysslorna har gjort att jag inte hunnit tänka efter, men efter en tid märkte jag att något var fel, jag mår inte bra. Jag började känna mig som en odefinierbar grå massa.

Så när jag inledde mitt sommarlov med en lång to do-lista (vilken innehöll bl.a. bokläsning, sportande och städning av kökshyllorna) var det antagligen ett hopp om att återfå kontrollen över mitt liv och att igen få möjlighet att definiera mig själv.

Småbarnsåren och byggtiden har varit en tid när jag definierats av andra. Det är andra som har styrt mig och berättat vad jag behövs till. Som mamma är livet så här, det kommer man inte undan. Men i alla fall jag behöver få pauser för att må bra - stunder när jag får definiera mig själv.

När jag nyligen började läsa igenom min blogg från början insåg jag att mitt skrivande också har varit ett sätt för mig att definiera mig själv. Jag har tydliggjort för mig själv och andra vad jag sysslar med i vardagen, vad mina tankar rör sig kring, vad mina drömmar är och vilka principer jag står för. Det är också antagligen en orsak till att bloggskrivande varit så tillfredsställande. Också att vara bloggskribent är ett sätt att definiera sig: "Jag är en person som tycker om att formulera tankar."

Vidare är jobbet ett ställe där jag får definiera mig själv. Jag får välja hurudan kollega jag är och framförallt hurudan lärare jag är. Jag får frihet och utrymme att vara den jag tycker om att vara.

Jag vet inte om det här behovet är lika stort för alla? Men jag har i alla fall insett att jag för mitt välmåendes skull behöver lite utrymme att definiera mig själv. Det gör jag ikväll med bloggen.

söndag, september 01, 2019

Rätt studieval

Jag fortsätter att läsa min blogg från början och nu har jag kommit två år framåt, till år 2008. Jag har redan lärt mig en del om mig själv, endera genom att bli påmind om bortglömda händelser, eller genom att se mönster i det jag skriver om.

En sak som jag lite glömt bort, är hur pass mycket oro jag känt för mitt yrkesval.

I gymnasiet var jag frustrerad över att jag inte hade några framträdande gåvor eller drömmar som hade kunnat hjälpa mig i studievalet.

I slutet av gymnasiet blev jag mer och mer intresserad av tyskastudier, men jag grubblade mycket på om det var rätt val.

När jag väl hade bestämt mig för tyskan och påbörjat min första dag vid universitetet fick jag panik när det blev tillkännagivet att vi samma vecka skulle välja linje och biämne. Det löste sig till slut med att jag valde pedagogik och lärarlinjen, något som inte var helt långsökt.

Men faktum kvarstod: som lärarstuderande behövde jag ett till biämne. Tydligen kretsade mina tankar kring tre valmöjligheter i något skede: 1) tyska och teologi, 2) tyska och matematik och 3) tyska och engelska. Det tredje alternativet såg jag som det enda vettiga, men jag var inte intresserad och kom inte heller in på engelskan när jag sökte.

Det första studieåret mådde jag dåligt. Jag övervägde i något skede att söka in till socionom i Vasa för att komma till Österbotten, men hade inte tillräckligt stor insyn i yrket för att våga byta

Det krävdes ett år i Tyskland för att få mig att inse hur intressant mitt eget modersmål var. Så när jag det året bommade i engelskans inträdesförhör för andra gången stod valet klart: biämnet skulle bli svenska.

Men med tiden blev det klart för mig att det skulle krävas två års extrastudier för mig ifall jag ville försäkra mig om att kunna undervisa modersmål också på gymnasienivå. Jag var modlös, men kämpade på för att kunna säkra min framtid.

Alltså vad mycket jag oroat mig och kämpat!

Men vad jag är glad att idag kunna säga: Det var värt det! För jag har världens bästa jobb! Och jobbet fick jag tack vare den kombination jag studerat! Om jag inte hade valt svenskan, utan t.ex. engelska, hade jag inte kunnat undervisa svenska åt invandrare. Och hade jag inte haft tyskan och auskulterat i den hade jag saknat främmandespråksinfallsvinkeln. Och det var ju via tyskan jag hittade min kärlek för svenskan!

Jag har i mina bloggtexter flera gånger uttryckt en oro för mitt studieval och en önskan om att Gud skulle leda mig på rätt väg. Tydligen gjorde han det fastän jag själv inte riktigt visste vad jag höll på med!