I det bröllopshäfte som jag och Anders lagade till vårt bröllop hade jag skrivit att jag snart vill resa till Sverige med Anders. Man kanske kan tycka att Sverige inte är så speciellt, men jag vill ju visa åt min man den Sverigesvenska sidan av min släkt och bakgrund. I augusti kommer den resan att bli av. För ungefär en vecka sedan beställde vi flygbiljetter (även om jag allra helst hade rest med båt), så resan är nu ett faktum (om inget oförutsett händer). Resan är inte speciellt lång, så vi får försöka vara effektiva för att hinna se allt vi vill se. Vi ska besöka Hofors och sedan Stockholm. På båda ställena har vi släktingar som vi får besöka.
Det här blir första gången jag åker till Sverige på egen hand (utan familjen eller blåsorkestern) och första gången jag får åka tåg och buss i Sverige. Tidigare med familjen har vi mest åkt i egen bil, isolerade från ortsbefolkningen. På något sätt önskar jag att vi nu skulle få chans att tala med (nya, okända) människor i Sverige. Eller har jag en vrångbild av Sverige, ifall jag tänker att alla vi träffar på gladeligen skulle samtala med oss? Även på grund av de här tankarna tycker jag att det är lite synd att resan är så pass kort som den är. Med mer tid kanske man skulle ha fler möjligheter att träffa nya människor?
Men sammanfattningsvis så är jag väldigt glad åt att resan nu är beställd. Det är tre år sedan jag sist var till Sverige och det ska bli roligt att nu för första gången åka dit på egen hand och tillsammans med Anders, och jag får träffa släktingar som jag träffar så sällan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar