The Hunger Games

(Obs! I detta inlägg kommer det till viss del att avslöjas hur filmen slutar!)

Efter att under 2012 ha sett filmen 1984 och läst boken Kallocain tyckte jag att det räckte med dystopier för ett tag och ville inte ta tag i filmen The Hunger Games som så många andra verkade ha tagit till sina hjärtan. Nu blev jag ändå tillfrågad om jag vill se filmen och såg den således igår. 

Efter 1984 och Kallocain väntade jag mig en dyster och mörk film. Jag blev förvånad när jag fick höra att åldersgränsen bara var 12 år, och sedan påpekade någon dessutom att målgruppen antagligen var tonåringar. Början av filmen följde ganska bra mina förväntningar vad gäller dysterheten. Människorna levde i fattigdom och dessutom i skräck, eftersom två ungdomar från distriktet varje år blev utvalda för att delta i spelet The Hunger Games, där bara en av tjugofyra överlevde.

När de två personerna väl blivit utvalda fick de försonas med sitt öde och börja planera inför själva spelet. Det gällde att inför folket (det folk som ordnade spelen) visa sig från en bra sida och fr.o.m. nu handlade det om att vinna spelet. Vinna eller dö.

När spelet väl inleddes, eller kanske redan under förberedelserna inför spelet, tog filmen en ny vändning. Nu var det inte längre så dystert. Visst var döden hela tiden ett närvarande hot, men det började mera kännas som en actionfilm. Det blev spännande, man hejade på huvudpersonen och blev nästan nöjd när någon av de andra dog. Mer och mer började man betrakta huvudpersonen som en hjälte istället för ett offer. Det enda som betydde något var att huvudpersonen överlevde.

Visst gav filmen mig tankar. Den visade vad som kan hända när man tävlar om liv och död mot andra människor, och mot vänner. Den visade att man under sådana omständigheter inte klarar sig ensam. Och jag tyckte om att vinnaren aldrig dödade förutom i självförsvarande syfte.

Men hur gick det med det här att visa på vilken negativ kraft media kan ha? Och det här med att vart världen kan gå ifall vi inte är uppmärksammade och strävar efter det som är gott? De här aspekterna fanns nog med tydligt i filmen, men det var ändå inte det som sysselsatte mina tankar efter filmens slut. Det var bara en enorm glädje för att huvudpersonen vann. Och så lämnade förstås frågan om vilken man hon valde?

... Och så lämnade en liten fråga på mitt samvete. Hur kom det sig att en film som antagligen skulle verka avskräckande fick mig att bli så medryckt av spelet i filmen? Endera misslyckades filmen genom att inte fokusera på det förskräckliga. Eller så lyckades den genom att visa att jag själv kan falla i fällan att tycka att det är mer underhållande än förskräckligt.