I den kristna gemenskapen bör vi på olika sätt ta hand om varandra: Vi bör se till att människor blir frälsta, och när människor väl är frälsta bör vi se till att uppmuntra varandra i vandringen med Gud (1 Tess 2:11), och att tillrättavisa om det så krävs (Luk 17:3). Jag tror det är viktigt att vi kristna mer och mer lever enligt den vilja Gud har för oss. Och där har vi våra bröder och systrar till hjälp för att mogna och gå framåt.
Men det finns något annat jag tycker vi helt kan skippa. Och det är att kalla varandra och oss själva "goda" och "dåliga" kristna. Det kanske låter sympatiskt att kalla någon för "en god kristen". Men med det säger vi också indirekt att det finns "dåliga kristna". Och jag ser ingen annan konsekvens av det än att folk blir nertyngda. Ofta tror jag dessutom att det finns någon form av avundsjuka eller känsla av otillräcklighet med när man kallar någon annan för "en god kristen". Man ser på de "goda kristna" som klarar av allt, medan man själv inget förmår. (Att å andra sidan anse sig själv vara "en god kristen" är väl hundrafalt värre.)
Kristnas vandringar ser olika ut. Kristna mognar i olika takt, lär sig i olika takt, faller vid olika tillfällen. Vi kan inte jämföra oss med varandra, och vi bör inte heller se ner på varandra. Först i himlen blir vi alla fullkomliga. På jorden är ingen av oss det. Vi ska blicka framåt och det är fint och bra om vi mer och mer får mogna i tron. Men istället för att se ner på varandra eller på oss själva så ska vi älska och uppmuntra varandra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar