Jag är mittersta barnet bland tre syskon. Som liten önskade jag länge ett till lillasyskon. Antagligen tyckte jag att en familj skulle bestå av många personer. Vid några tillfällen i min ungdom har jag tänkt att det var synd att vi barn höll på att växa upp och bli vuxna. Jag trodde det skulle innebära att familjen splittrades.
Här innan jul sitter jag och tänker på hur fel jag hade. Alltså angående det här att familjen skulle splittras när vi växte upp. Nu har familjen plötsligt utökats med två ingifta, en hund (systerns) och t.o.m. ett syskonbarn. Kring jul kommer åtta personer och en söt hund att trängas i vårt hus. Jag som trodde att det skulle bli sämre av att vi växte upp och nu märker jag plötsligt hur mycket bättre det blev. Nu är vi plötsligt en storfamilj - något jag hade trott att var omöjligt när inget fler lillasyskon dök upp.
1 kommentar:
Nämen lilla Sofie!! Jag blir ju alldeles tårögd när jag läser vad du skriver. Ja'a, vetdu, vi har det nog så fint nu! :) Det är en rikedom att vi är så många som får samlas och att vi är så många i denna familj. Och det här är bara början ;) Hihi. Men jag hade faktiskt ingen aning om att du hade gått och önskat ett lillasyskon till. Jag var så lycklig över att vi fick en lillebror att jag inte ens tänkte tanken att vi skulle kunna bli fler. Vi ses snart och jag längtar såå efter att få träffas! Kram, syster
Skicka en kommentar