Uttryck och innehåll

Har du någon gång råkat ut för den situationen att du plötsligt har börjat tycka att ett visst ord eller namn låter märkligt? Du vet inte varifrån du fick tanken, för du är naturligtvis medveten om att du använt ordet tidigare utan att tänka desto mer på det. Men nu plötsligt låter ordet märkligt, och du kan inte riktigt begripa varför man använder ett så konstigt ord.

Det här hände mig senast idag. Jag har hållit på med att skriva en tysk gradu och varit ganska insyltad i det tyska språkets kringelkrokar. Att få skriva en svensk sammanfattning känns som en enorm befrielse. Men plötsligt börjar jag fundera på ordet hos, som jag har använt några gånger i den svenska texten. Tanken kommer från ingenstans. Jag är plötsligt inte längre klar över vad ordet egentligen betyder; det låter bara jättekonstigt.

Och då får jag en snilleblixt, för jag har ju naturligtvis just gått en kurs i språkvetenskapens historia i Norden, och där har vi talat ganska mycket om uttryck och innehåll, dvs. om förhållandet mellan ett ords form och dess betydelse. Okej, nu är det här ju inte världens mest avancerade tanke jag fick, men jag förstod ändå varför den här situationen kan uppstå. Jag insåg nämligen att vi oftast inte ens riktigt lägger märke till ett ords form. När vi ser eller hör formen/uttrycket så tänker vi genast på det som formen hänvisar till. Förbindelsen till innehållet skapas automatiskt. Det är mer ovanligt att man faktiskt inte tänker på innehållet och bara ser formen. Och det är väl det som händer när man plötsligt börjar tycka att ett ord låter konstigt. Man har kopplat bort ordets betydelse och ser bara formen. Och formen är ju faktiskt konstig, eftersom det bara handlar om en konvention. Formen är bara en samling bokstäver.