Varför jag vill prioritera församlingen

Jag kunde sitta hemma på söndagsförmiddagarna. Kanske sova länge, syssla med något avkopplande, motionera, jobba, umgås med familjen. Allt det där skulle vara fint. Men jag väljer något annat. Jag väljer att gå till kyrkan. 

Orsakerna är inte alltid att det är jättekul. Att det är lika kul som att äta tårta, gå på nöjesfält och åka Silja Line. Så kul är det kanske inte. Men jag vet att jag har en familj där. Och att ha en familj är viktigt. Att vara familj är viktigt.

Jag har i olika församlingar fått delta i möten som varit tråkiga, men också i möten som varit så angenäma och givande (jag säger inte rolig, för då kopplas min tanke till nöjesfält) att det är bland det bästa som hänt mig, att få delta i dessa möten. Varje vecka längtade jag efter dessa möten.

Jag tror mig veta ungefär vad som är skillnaden mellan tråkiga och angenäma möten. Jag kanske inte ser hela biten, men jag tror mig se en del av orsakerna. Och jag anar att det krävs jobb för att tråkiga möten ska bli angenäma. Jag har kommit till ett skede när jag insett att min uppgift kanske inte är att springa efter de bästa församlingarna och mötena, utan att finnas där jag är och jobba för att den församling jag är med i och de möten jag deltar i ska få bli än mer givande.

Så jag tror att jag har en uppgift, en plats, i församlingen. När vi tänker på församlingen som en familj så tror jag att alla har en uppgift. Alla har uppfattningar, erfarenheter, förmågor och gåvor som gör att de behövs. Skulle jag lämna bort så skulle dessa erfarenheter och gåvor som jag har lämna bort. Lika viktiga är också alla andra i den familj som kallas församlingen.

Jag kunde ju tänkas strunta i att gå till församlingen. Jag kunde tänka att jag klarar mig själv, genom att be, läsa Bibeln, lyssna på predikningar från internet och se till att hålla kontakten med kristna vänner. Ja, kanske skulle jag klara mig. (Speciellt om jag även höll fast vid den sista punkten.) Men jag tror inte att församlingen och livet bara är till för att jag ska klara mig. Att jag ska hålla fast vid min frälsning. Jag tror att jag finns här även för andra orsaker. För att andra ska få hjälp att hållas fast vid sin frälsning, eller hitta till frälsningen. Och där vet jag att jag inte är till stor nytta i min ensamhet. Kanske kunde jag leda någon till tro, men jag tror att en fungerande församling är långt mer effektiv i att vårda själar än jag är i min ensamhet.