Ibland blir jag lite deppig. Till exempel när vintermörkret håller i sig för länge, när jag har saknat en egen kamera för länge, när livet blir lite tråkigt och jag tycker att jag har ett för litet socialt liv.
Sen talar jag med någon vän som fått avslag på sin ansökan om asyl, och hotas skicka tillbaka till svält och krig - ett oerhört osäkert liv. Då känner jag mig som världens mest privilegierade människa. Vad kan jag säga till den här vännen? Att jag är jättejätteledsen. Det är jag och det säger jag. Men det känns så absurt, att det enda jag kan göra är att säga den meningen. När min vän hotas skickas tillbaka till ett sådant osäkert liv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar