Idag har jag varit på min fjärde till sista gudstjänst i Göttingen, tredje till sista Hauskreis och dessutom har jag nu betalat sista hyran. Min multitabsnedräkningskalender visar dessutom att jag har 21 hela dagar kvar att spendera i Göttingen. (Multitabsnedräkningskalender: jag har precis så många multitabs kvar att äta som antalet dagar jag ännu är i Göttingen, därmed fungerar det som min nedräkningskalender) I nedräkningsalbumet som jag fick av Hanna redan vid jul börjar sidorna också minska drastiskt. Ikväll blir det igen dags att vända ett till blad i albumet.
Jag visste ju hela tiden att vistelsen i Tyskland var en tidsbegränsad vistelse. Till först tyckte jag att tiden var ganska lång, men plötsligt började jag tycka att den är alltför kort. I början av min tid i församlingen CCG (där jag nu är) frågade någon: "Vad? Är du bara ett år här?" Och jag tyckte det var en konstig fråga, ett år var ju mycket för mig! Men nu inser jag mer vad som menades. Ett år är verkligen inte mycket när man hittat en plats man trivs på!
Fastän jag hela tiden var medveten om att den här vistelsen i Tyskland vid en punkt kommer att ta slut, har det ändå ibland känts svårt med tanken på att lämna Göttingen. På sista tiden har jag ändå lite börjat vänja mig vid tanken att "måsta" fara tillbaka. (Missförstå mig nu inte, jag tycker nog om er i Finland också!!) Jag och Sofia har ju t.ex. fått lägenhet i Åbo och vi hann redan börja planera vad vi skall göra tillsammans nästa år. Trots att jag hela tiden vetat att jag kommer att fara tillbaka till Finland och trots att jag nu också går igenom en process där jag får försona mig med tanken, så vet jag att de här sista tiden här är en tid där det finns risk för att bli sentimental. Men sentimental är något jag inte vill bli. Jag vill ha min skatt i Jesus och inte i t.ex. människor eller vänskap. Människor och vänskap är ju förstås viktiga, men vi borde inte vara så fästa vid något att det blir problematiskt att ge ifrån sig det. Det kan förstås vara svårt att verkligen följa det här, men jag vet att det effektivaste sättet att klara av en sådan här situation är att verkligen ha sin skatt i Jesus och veta att Jesus kommer att hjälpa mig vidare. En viktig bibelvers här är Matt 6:21. Den visar sambandet mellan skatten och hjärtat.
"Ty där din skatt är, där kommer också ditt hjärta att vara."
Nu har jag då 21 dagar kvar, 3 veckor ganska så exakt faktiskt, och ännu en del skolarbete kvar! :P Men jag litar starkt på att jag kommer att hinna få allting färdigt! Vi kommer också en gång att besöka nöjesfältet Heide-Park. Jag hoppas att många från församlingen kommer att komma med.
21 dagar är inte så mycket, det är redan färre dagar än när man för första gången öppnar julkalendern. Å andra sidan är det en tillräckligt lång tid för att hinna fundera mycket. Jag hoppas att Gud hjälper mig under den här tiden, så att jag allt mer och mer får se fram emot att komma till Finland och att jag mer och mer blir beredd att lämna Göttingen, utan att jag för den skull skulle tappa intresset för församlingen här. Nej, jag vill behålla kontakten till mina vänner här och jag vill verkligen komma tillbaka hit på besök, men jag vill också bli beredd på att göra det jag måste göra, nämligen åka tillbaka till Finland.
I helgen hade vi i församlingen en familj med fyra barn på besök från Berlin. Jag talade en del med det äldsta barnet, en 12-årig flicka. Och jag måste då säga att jag inte talat med en så förståndig 12-åring förut! Både intellektuellt och i tron uttryckte hon sig så vist att jag bara kunde häpna. Hon visade inga tecken på otålighet, ovänlighet eller vilja att handla emot Gud. När jag tänker på den här unga flickan och på det sätt hon betedde och förhöll sig kan jag inte låta bli att tänka på Gal 5:22:
"Andens frukt däremot är kärlek, glädje, frid, tålamod, vänlighet, godhet, trohet, mildhet och självbehärskning. Sådant är lagen inte emot."
Här var en 12-årig flicka som alla dessa beskrivningar passade in på! Man kanske tänker sig att dessa egenskaper är ganska passiva (t.ex. självbehärskning betyder att inte göra det dåliga man egentligen skulle vilja göra), men den här flickan var inte endast passiv utan hon t.ex. talade delvis mer än jag gjorde. Och vad talade hon då om? Ja hon talade om vikten av att tala med människor om Jesus! Tänk vilken nåd att få lära sig och bli inspirerad av en 12-årig flicka!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar